Hon fortsätter göra dansanta pophits som låter 80-tal, och producerar sina egna briljanta närförortsvideos till dem. I Fokus Musik får idag Hannah Smallbones Places premiär.

Hannah Smallbone fortsätter utforska hur 80-talets dansanta pophits skulle kunna ta sig samtida uttryck i en svensk närförort år 2025, och det är en gåva att få följa det utforskandet. Särskilt när en klockren hit som Places begåvas med en video där pendeltågsstationens gångbroar illustrerar rörelsen mellan då och nu, med en gammal moppe som farkost istället för förebildernas gondoler och öppna bilar.

Mer än sin egen musik kommer Hannah senast från turné med Moneybrother, där hon spelar keyboards och sjunger bakgrund, och är på väg på USA-turné med Jens Lekman under året.

Places handlar om en tudelad känsla efter att ett förhållande avslutas. Berätta!

– Det är en väldigt simpel poptext, ska inte va några konstigheter att förstå den, men min känsla har väl varit att man är i två tankar hela tiden vare sig man är mitt i en relation, eller efter man avslutat den. Jag är aldrig riktigt säker på något beslut jag tagit eller inte tagit, och det kan vara ganska frustrerande! Men pop är bäst när lyssnaren själv får avgöra vad den handlar om!

Hur hinner du med din egen musik när du är ute och flänger som musiker på turnéer hela tiden?

– Jag gör inte bara det, jag knegar oxå deltid, och spelar mycket pianobarsgig, allt för att få pengarna att gå runt, ändå känner jag mig ofta luspank. Själv tycker jag det tar otroligt lång tid för mig att producera klart mina låtar, så det är skönt att äntligen släppa något!

Vart är din musik på väg efter detta?

– Jag har ju velat släppa en EP länge nu, och har massa låtar som väntar på att pillas klart med. Det kommer!

Fem favoritlåtar från 1980-talet?

– Men gud, don’t make me choose! Jag tar första fem jag kommer på… men det finns för många!

Gina X Performance – No G.D.M

Pointer Sisters – Slow Hand

Chaka Khan – I Feel for You

Saâda Bonaire – You Could Be More As You Are

Cube – Concert Boy

Fråga inte vilket album i ordningen det är när brittiska kult-indiebandet Comet Gain är tillbaka efter sex år, eller hur många ändringar i laguppställningen som skett i den ständigt skiftande lineup där David Christian är en konstant intill långvariga medlemmar som Rachel Evans och Anne Laure Guillain och nykomlingar som Clienteles James Hornsey och inte minst producerande Sean Read, som tidigare utgjord ryggraden hos Dexys och Edwyn Collins.

Låtarna är David Christians påbyggda demos och hemmainspelningar, kompletterat med några nyskrivna låtar skivan till ära, och de är i stor utsträckning nostalgiskt tillbakablickande mot svunna ungdomsdagar. Danbury Road till exempel är en vemodig sång om en ungdomskamrat i Highgate, och hur miljöerna blir kvar där människan är mobil, medan Blur-ljudande Threads i detalj minns ungdomens mode (och hånfullt konstaterar att ”now you’re too fat to wear them”). Bland andra sentimentala ungdomsminnen behandlar Do You Remember hur man brukade skråla The Style Councils My Ever Changing Moods i gänget, och sedan skrålar de utförligt och mycket snyggt rader ur den låten. We Were Painterman går hela vägen tillbaka till tonårens första trevande försök att sätta ihop ett band, och möta hopplösa Julian Cope-wannabes på audition. Cope nämns också bland referenserna, liksom Robyn Hitchcock, och båda går att höra i lättpsykedeliska popdetaljer på flera ställen här.

David Christian sjunger med en oförställd rättframhet, och det bidrar till att den ärkebrittiska indiepopen i C86-traditionen blir nästan stiliserad – i synnerhet när trumpeterna kommer fram och låtarna får hela sin refräng som titel till exempel i If They Can’t Find the Way Then There’s No Way Out. Det är en måhända aning för utstuderat i försöken att vara excentriska med dåligt regisserad radioteaterdialog mellan låtarna, som en mix av Sham 69-That’s Life, Dexys-Don’t Stand Me Down och Mike Thecoolperson i The Young Ones. Men med Comet Gains goda humör och övertydliga indiepop är Letters to Ordinary Outsiders ävenså en skiva som muntrar upp och entuiasmerar.

Wonderful

För 100 år sedan ungefär – 2008 – bjöd Det Stora Skivbolaget journalister från Europa till Manchester för att först smörja oss med mat och vin och sedan presentera oss för vad de menade var Det Stora Hoppet. Bandet var en duo hette The Ting Tings, och i Salford-källaren som dubblerade som deras replokal och som klubb presenterade de sin hitvänliga electroclashpop med Jules De Martino på trummor och Katie White som energisk frontfigur. Där och då förstod den samlade presskadern att 1) That’s Not My Name var en given hit, och 2) att The Ting Tings behövde ta vara på sina 15 minuter, för mycket längre tid i rampljuset än så skulle de inte få.

Döm därför om överraskningen när det visar sig att de fortfarande existerar såhär 17 år senare, och att döma av sin diskografi har hunnit göra fyra album innan detta femte. Den förvåningen överträffas bara av hur skivan låter. För någon dagslände-elecroclash är det inte längre frågan om. Med Home har Katie White och Jules De Martino inte nöjt sig med att utvecklas eller ens att ta ett steg snett åt sidan. De har återuppfunnit sig själva som ett helt annat och annorlunda band med helt andra referenser och ett helt annat sound. 

Här omfamnar duon softrock med omfattande stölder och lång från i fallande grad Fleetwood Mac, Dire Straits och Eagles, och de tillämpar nogsamt genrens uttryck i varje ton och varje detalj. Katie White vill väldigt gärna vara Carly Simon, och helt logiskt sjunger därmed Jules De Martino – som har uppgraderats till leadsångare intill sin partner – med uppenbara men oförlösta James Taylor-ambitioner. David Sanborns ande har fått komma in i värmen igen med saxofonsolon som de lät i SNL i slutet av 1970-talet, och framför allt att Jo Webbs dominerande sologitarr bygger hela sitt uttryck på Mark Knopfler, med klarhet och ekvlibrism i sina melodiska bluessolon men inte särskilt mycket känsla.

Det är en genre som alltid gått balansgång mellan antingen elegant och varmt eller platt och utslätat, och i The Ting Tings händer blir det så platt och ytligt att det knappt är uthärdligt. ”It’s a goodbye song” sjunger paret i Bee Gees-lätta Goodbye Song, och att de äntligen tar farväl nu vore verkligen på tiden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den där intensiva närheten som kryper under huden, som förmedlar djupaste allvar med trösterik värma. Det är Innocents hela väsen och inte minst hennes nya singel Coming Back To Me, som idag får exklusiv premiär hos Fokus Musik.

Innocent har ett ett vanligt namn och kommer från en vanlig stad, men sådana trivialiteter är alldeles för alldagliga för att bry sig om i jämförelse med styrkan och djupet i hennes musik. På samma går att identifiera detaljer i det växande arrangemanget av Coming Back to Me – ett ensamt ödesmättat piano som så småningom backas upp av mäktig elektronik – men det överskuggas helt av en röst vars känslighet och intensiva återhållna kraft bara kan jämföras med storheter som Stina Nordensam och Elizabeth Fraser i Cocteau Twins.

Varifrån hämtar du djupet i sånger som Coming Back to Me?

. Coming Back to Me var den första låten jag skrev till albumet. Den bär på en känsla som hade vuxit inom mig under lång tid, och som behövde få komma ut.

Är det en medveten process där du söker dessa stämningar, eller är det något som snarare finns inom dig och måste få utlopp?

– Det är nog både och. Ibland är det en medveten process där jag och Andreas letar efter ljud eller melodier som väcker en särskild stämning. Men när det kommer till texterna handlar det ofta om något som behöver få utlopp. En känsla eller tanke jag burit på, eller en historia jag hört och fastnat för.

Du jämförs med Elizabeth Fraser och Stina Nordenstam. Stämmer det med dina egna förebilder?

– Det gör det! Det känns som en ära att bli jämförd med dem!

Du samarbetar med Andreas Söderlund i din musik. Vilken betydelse har han för ditt uttryck?

– En väldigt stor betydelse. Vi har skrivit hela albumet tillsammans och följt vår egen röst genom hela processen. Vårt samarbete har blivit som en frizon, där vi har kunnat skapa helt fritt.

Efter sommaren har vi ditt debutalbum att se fram emot. Vad kan vi förvänta oss där?

– Albumet kommer att heta Blue och är som en berättelse om relationer och uppbrott. Om olycklig kärlek och lycklig kärlek.

Imorgon, den 6 juni,  finns Coming Back to Me att höra på alla streamingplattformar. Till dess finns den bara HÄR!

Var och en hanterar sorg på sitt sätt, och Ben Kweller gör det genom att skriva fina melodiska hantverkssånger med sorgsna eller förtvivlade texter men kontrollerade uttryck. Den självkontrollen är sannolikt ett effektivt försvar i hanteringen av den obegripliga tragedin när Ben Kweller 2023 förlorade sin 16-årige son i en bilolycka.

Going Insane är en mild pianoballad som sätter tonen både för texternas mörker och musikens elegans, och i rockballaden Trapped intonerar han om ”Broken bones, broken lives” och förstärker beskrivningen av saknaden med en stor välorganiserad stråksektion. Hur mörk texten än är i Depression, där Coconut Records som är Jason Schwartzmans sidoprojekt bistår, så är musiken smart välarrangerad och kontrollerad.

Optimystic är hård och larmig, med en fin popmelodi i botten, och ett optimistiskt visslande som emotsäger textens mörka budskap, medan Dollar Store med Waxahatchee på bakgrundssång är en elegant och effektiv gitarrdriven grungeattack

På några ställen spricker rustningen, som i spontana Park Harvey Fire Drill som är det larmigaste en artist kan åstadkomma med bara en akustisk gitarr. Med liknande sparsmakade intrumentering släpper även countryballaden Brakes en aning på kontrollen, och blir en av skivans finaste stunder som en direkt följd av det.

I avslutande Oh Dorian vänder Ben Kweller sig direkt till sin son, med stöd av av MJ Lenderman, och berättar rättframt och okonstlat om sin sorg och sin saknad. Där förmedlas smärtan och det griper tag på ett sätt som hantverksfokuset annars hållit undan för.

Fathers, Sons and Brothers är är inte bara en skiva, och definitivt inte bara en samling sånger. David Lowerys uttalade ambition har varit att skriva sin faktiska självbiografi i 28 sånger/kapitel – en komplett tonsatt ljudbok med två timmars hågkomster och reflektioner ur sitt liv.

Med avstamp i hans första barndomsminnen från mammas England via hans amerikanske US Air Force-stationering i Spanien lär vi känna hans familj ingående, och ännu mer honom själv via hans snabba iakttagelser och utförliga redovisningar. Tonårseskapader med svampar och vodka, tidiga minnen av att starta Camper Van Beethoven och att få en allt större publik med Cracker innan man bränner det helt (historien om hur man får sparken från skivbolaget på en vecka i It Don’t Last Long är lika sedelärande som kul – man lär hela sin konsertpublik bolagets VD:s direktnummer som ramsa).

Här finns hyllningar till vänner som Sparklehorse-Mark Linkous (Mark Loved Dogs and Babies, noteringar om turneer med Modest Mouse och produktionsuppdrag åt Counting Crows. En del av de anekdotiska minnena är lösryckta, även med den adderad blogg-kontext som David Lowery erbjuder på Substack där han kompletterar med ett långt och utförligt förklarande inlägg per låt (i skrivande stund har han hunnit de fem första av 28). De kan tyckas vara en överdrift, men bidrar å andra sidan till att något som flöt förbi utan uppmärksammande i lyssningen blir en spännande detalj att gå tillbaka till (som när hans mamma väser ”fascister” åt spansk polis i Plaza De Toros)

Men det är orden och berättandet som är det centrala här, inte de musikaliska dimensionerna. David Lowery är en tillräckligt meriterad artist och låtskrivare för att skapa habila melodiska underlag, men det finns inget här som lever enbart på sina musikaliska kvaliteter. Inte ens när hans oftast ensamma akustiska gitarr får assistans av The Bellrays i titelspåret – där han påfallande skakad av George Floyds död gör upp med pappas trauma över en mördad bror, händer det något nämnvärt. Lite symptomatiskt är den enda enda minnesvärda låten I Wrote A Song Called Take the Skinheads Bowling, som utförligt citerar hans karriärs mest minnesvärda låt i sin ganska torra beskrivning av Camper Van Beethoven som band och om hur Take the Skinheads Bowling kom till.

Men det är naturligtvis inte för enstaka låtar man söker sig till den här volymen, utan för historierna. För hängivna fans av hans Camper Van Beethoven eller senare Cracker finns alltså textfördjupningarna, där varje textrad förklaras ingående men fortfarande faktiskt ganska underhållande. För oss som gärna läser en rockbiografi är det här ett logiskt och trivsamt avsteg från normen, även om vi kommer att få svårt att få plats med trippelvinylen i bokhyllans biografisektion. De som önskar sig ett singersongwriteralbum och inget bättre söker det hellre annorstädes.

Inför sitt sjunde album härom året slängde North Carolinaduon Mandolin Orange bort sitt bandnamn och bestämde sig istället för Watchhouse, för att bättre passa den stillsamt organiska och stämningsfulla americana med stänk av psykedelia och med låttitlar som Endless Highway som hade kommit att bli deras uttryck.

Det uttrycket är kanske inte så originellt, men med vemodiga sånger där inspiration ur The Jayhawks och The Band (i synnerhet Levon Helm) gör Andrew Marlin och Emily Frantz något gediget, nära och varmt av det. Deras nära vokalharmonier är trösterika även där de identifierar False Harbors i en mer traditionell akustisk countryballad med stiligt fingerplockande och gråtmild pedal steel.

et finns inget äventyrligt här, men när Emily Frantz sjunger små vänligheter som ”I like the sight of you by my side, there at the end of a long day, talking in the firelight” är det en fin vardaglighet som det är lätt att trivas i.

Med sitt andra album har Cosmic Garden Project lämnat trädgården och givit sig ut i universums oändligher.

Red Sand Blue Soil är en utomjordslig upplevelse där Dan Söderqvist (Älgarnas Trädgård, Cosmic Overdose, Twice a Man) och Per Svensson (GOLD, The New Alchemy, Mannequins of Death) öppnar dörrarna till medvetandet på vid gavel tillsammans med Jerry Johansson (Grovjobb) och Pontus Torstensson (Tentakel)

– Mars karta var den nya spelplanen, förklarar Per Svensson. Vi valde att lämna Jorden ett tag på denna skivan. Kosmos är närvarande. Nya bilder uppstod ur musiken och texterna, en ny konstellation.

The Door is Open, sjunger ni. Är det samma dörrar till medvetandet som Jim Morrison ville öppna?

– Ja. Huxleys bok The Doors of Perception, men ãven Castaneda. Men inspiration kommer även från hela Mars-trilogin av Kim Stanley Robinson, och konstnãrer som Hilma af Klint, Joseph Beuys forskning – vart tar alla ljud vägen om inte ut i kosmos som vibrationer.

Sitar är ett instrument som inte använts i större utsträckning i populärmusik sedan George Harrison. Hur kom instrumentet att få en så central position i Cosmic Garden Projects sound?

– Vi var sugna att dra soundet åt ett annat håll. Astral Bodies utgår från en raga som genom jam förvandlas till en gånglåt. En naturlig koppling är vår nya medlem Jerry Johansson som färgar soundet med sin sitar eller sin gitarr. I hans egen musik är soundet färgad av ragans tillvägagångssätt och sinnesstämning.

Ni har spelat in hos Silence i Koppom, där många av projektets förebilder gjorde sina album. Hur påverkade det er?

– Silence Studio i Koppom har blivit en viktig plats för Cosmic Garden Project. Där uppe i skogen skapas nya idéer i tystnaden. Anders Lind har blivit som en femte medlem i bandet och påverkar också soundet med sina ljudupptagningar och fältinspelningar.

Dina kalejdoskopiska omslagsakvareller förstärker temat, Per. Är de skapande för sammanhanget eller är de något ur din konst som du kopplade ihop med albumets tema?

– Konsten, akvarellerna uppkommer efter att musiken är skapad. Bilder och fantasifulla landskap bildas ur musiken. Varje ljudspår skapar stigar in i outforskade dimensioner.

Redan Per Svenssons kaleidoskopiska akvareller som pryder det påkostade omslaget sätter tematiken, och albumet inleds ödesmättat med mullrande pukor och klingande sitar när Per Svensson och strax därpå Dan Söderqvist förklarar varför vi är tvungna att ge oss ut i rymden.

På deras andra album är det avsevärt mer kosmiskt än trädgård, när Cosmic Garden Projekt utforskar av universum i sex långa rymdresor är inte bara i makrokosmos, utan i minst lika hög utsträckning i ett inre kosmos. I Astral Bodies är det extra sinnesvidgande med Jerry Johanssons sitar, och när de sedan konstaterar att The Door is Open måste vi anta att det är samma dörr som den dörr till högre medvetande som en.gång i tiden salig Jim Morrison ville ta sig igenom.

I deras gemensamma progressiva projekt går det redan i bandnamnet att spåra rötter till Dan Söderqvists förflutna både i Cosmic Overdose synthiga punkflum och Älgarnas Trädgårds progg, och i synnerhet i Ecopoets on Mars är Per Svenssons psykedeliska passion lika påfallande som den är i hans GOLD. Han är också en av rösterna i Cortextolkande Mannequins of Death, och här påminner hans dova stämma en del om hur Freddie Wadling kunde låta i sina mörkaste stunder.

Själva hänvisar kvartetten till Träd Gräs och Stenar och International Harvester, och det är en alls inte orimlig referens. Bara det att skivan är inspelat i Silence studio i Koppom förstärker den traditionen, och till exempel i Extra Terrestrial Kaleidoscope, som tar utomjordingens perspektiv i sina betraktelser, har Pontus Torstenssons drivande trummor ett suggestivt funkig groove som går att härleda tillbaka till senare inkarnationer av TGS.

När Alan Sparhawk i höstas släppte White Roses, My God, den första dokumentationen av hans sorgbearbetning efter Mimi Parker, hans älskade parter både i Low och i livet, var det ett förvridet och svårlyssnat rop på hjälp, elektroniskt och röstförvrängt hårt och kantigt. Men hjälpen fanns nära, i form av parets Duluth-grannar och skyddslingar Trampled by Turtles. De tog med Alan Sparhawk på sin turné, för att se till att han skulle vara omgiven av vänner i sin sorg, och han har beskrivit det som trösterikt att sitta in med dem på scenen ibland när orken fanns.

När Alan Sparhawk året därpå kom till bandets studio med både nyskrivet material och material som Low inte spelat in fanns det liksom inga skäl att tveka, och snabbt spelade de in nio sånger som innebär en helt annan karaktär av sorgbearbetning än White Roses, My God. Det här är inspelningar som helt grundar sig på nära vänners värme och omsorg, och här är musiken organisk och ofta akustisk americana, med många röster tillsammans och med fiol och cello i grundsättning intill banjo och mandolin. Det är tydligt att inspelningarna gjorts spontant och nästan helt utan pålägg, genom den omedelbara innerlighet som finns i samspelet och lyhördheten.

Särskilt påfallande är förstås skillnaden i de två låtar som återkommer på båda albumen, i väsenskilda inspelningar. Om Heavens textrader som ”Heaven, it’s a lonely place if you’re alone. I wanna be there, with the people that I love” förut lät rentav suicidala känns det här som att det är musikerna runt Alan Sparhawk i studion han avser. Bandet står tillsammans med honom och bär honom med sina röster när han i Princess Road Surgery suckar att ”So much for saving the world, I thought you’d make it for sure, too much for one little girl”.

Även här finns stunder av djupaste förtvivlan, som den bottenlösa sorgen i Screaming Song. ”When you flew out the window and into the sunset, I thought I would never stop screaming / I thought I would never stop screaming your name.” I timmar och dagar skriker han, antagligen för evigt, men inte ens här är han ensam, för när rösten inte längre räcker till tar Trampled by Turtles fiol vid och skriker så plågsamt och hjärtskärande i hans ställe att det är nära nog olidligt.

Flera spår är sådana som hade skrivits tillsammans med hans hustru Mimi för att kunna spelas i Low, och i Not Broken kryper så en kvinnoröst tätt intill Alan Sparhawks stämma för att lugna och trösta. Det är hans och Mimis dotter Hollis, och när när de sjunger att det inte är någon fara är det oerhört gripande. ”It’s not broken, I’m not angry”.