Leaf Label

”Progression – illusion, observation – irrelevant” noterarThe Sick Man of Europe som någon slags programförklaring i debutalbumets inledningsspår, och för den som kan sin Joy Division, DAF och Devo innebär det kanske att låttiteln Obsolete är adekvat. Per definition har kombinationen av mörka postpunk-, goth- och synthreferenser från 1980-talet uppenbara föråldrade drag, och det kan med fog konstateras vara en ganska uttjatad och förutsägbar genre även sådär 40 år senare.

Profane Not Profound är en ren Joy Division-omskrivning och tio minuter långa Sanguine är enmmansprojektet från Londons egen Bela Lugosi’s Dead, och att temat för albumet är en variant på de filosofiska resonemangen om Mensch-Maschine, människans relation till teknologi, är ju jamen självklart. Men bland alla övertydliga referenser och hänvisningar i stort och smått är The Sick Man of Europes hyllning/parafras/stöldgods ävenså en ganska trivsam stund i all sin anspråksfullhet.

2023 var ett riktigt skitår för S.G. Goodman. När hon kom hem efter ett för hårt turnétempo och en kraschad vänskap med sin närmsta kollega gick först gick hennes hund Howard bort, och sedan hennes mentor och vän Mike Harmon.

S.G. Goodman är inte en person som låter sådant passera obemärkt vare sig i hennes känsloliv eller i hennes konstnärsskap. Jordbruksastrologin som är albumtiteln var något S.G. Goodman iakttog på nära håll under uppväxten i Kentucky, och på hennes tredje album blir det metafor för att vara lyhörd inför viktiga beslut och vägval. Hennes countryfolksånger är organiska och riktigt doftar av bördig Kentuckymylla när hon här sänker farten ytterligare, för att skapa tid för reflektion och sorgearbete, och drar isär sina sånger för att skapa luft och utrymme för minnen av dem.

Hon börjar med att titta upp mot himlen och får önska sig något när hon ser en satellit, men vidskepelse och astrologi ersätts snart av kristna symboler. I Can See the Devil, konstaterar hon självsäkert över ett snyggt ekande bluesbeat, och noterar att ”he’s beating on his old lady”, och så vädjar hon till Gud i ensamma Solitaire med fantastisk klingande skönhet över bara en stilla gitarr.

Snapping Turtle är ett småstadsminne som börjar då hon nedkallar Guds vrede – och levererar den själv – över ett gäng djurplågade småkillar som givit sig på en sköldpadda, och sedan fortsätter hon berätta om hur hennes klasskamrat Leanne som fick ta ett vuxenansvar för sitt eget barn och för sin lillebror när hon bara var 18 var lika utsatt. Det är en Guds lärdom om litenhet och olycka, konstaterar hon utan bitterhet.

Avslutande och nio minuter långa Heaven Song börjar som en stilla kärleksförlaring till hennes bortgångna hund innan hon sätter sig i sin begagnade Malibu och ger sig av på väg mot Himlen. Hon plockar upp den liftande Kärlek i bilen, och låter sedan sina nya bekanta Tro och Jesus följa med. Men hon är tveksam om målet, och grubblar högt för sig själv – ”maybe if I see it then I’ll want it ”.

Michael Told Me, minns hon sin mentor Mike Harmon och lutar sig mot hans ord för att försonas med sin samarbetspartner och producent Matthew Rowan. Det är en av skivans finaste och mest trösterika stunder, där S.G. Goodman använder sin sorg och saknad på ett konstruktivt och livsbejakande sätt. Och mycket riktigt sjunger återvändande Matthew Rowan sedemera duett i det lika positiva titelspåret. Där är styrkan och skönheten i S.G. Goodmans röst monumental, vare sig hon viskar eller sjunger ut, och när lika känsliga Bonnie ”Prince” Billy gästar för en duett i ekande Nature’s Child är det komplett.

Av Patrik Forshage

21 juni 2025

Skivrecension 

”Varför finns det ingen som skriver låtar som Guy Clark, John Prine eller Kris Kristofferson gjorde”, kan man ibland komma på sig själv med att bistert sucka. Men det beror egentligen på att man alltför sällan drar sig till minnes James McMurtry. Efter tretton tidigare album tar han numera obesvärat avstamp i Steve Earles countryrockberättande och sedan rör sig mot sådana odödliga höjder.

Lyriskt vilar hans karaktärer och berättelser stabilt i traditionen från hans far Larry McMurtrys romaner, och på The Black Dog and the Wandering Boy är åldrandet det centrala temat. Titelspåret grundar sig i just hans fars återkommande demensfantasier om barnet och hunden som vakade vid hans säng, och en pikant detalj är att omslagsteckningen av James McMurtry som barn är en upphittad artefakt ur pappas lådor, skissad av familjens vän Ken Kesey, hippie, Merry Prankster och författare bland annat till Gökboet.

Bland berättelsernas karaktärer finns en konservativ och inte särskilt sympatisk South Texas Lawman som ser tillbaka på tomflaskorna i diket som kantar ett bortkastat liv och ett ovälkommet åldrande, och till och med Pinocchio in Vegas i en saga utan lyckligt slut, om trädockan vars anlete aldrig visar några känslor men vars ”dick grows when he lies” anpassar till omgivningen och ”learns to be asshole just like everybody else”.

I turnéberättelsen Back to Coeur d’Alene – med slutsatsen att han ”gotta get known” – låter han som en nonchalant Lou Reed när han försöker ta sig in på sin egen förbandsspelning och i förbifarten nämner kvällens huvudakt Jason Isbell, som för övrigt själv inte försitter ett tillfälle att tala väl om James McMurtry.

De politiska diskussionerna är tydligast i den djupt vemodiga balladen Annie med fela och banjo om förtvivlad förvirring när 9-11 inträffar, och med en kraftig diss av Bush d y. Second Sons of Second Sons är skivans höjdpunkt med sin ömsinra hyllning till de anonyma grovarbetarna som gör sitt utan uppmärksammas varken av samtiden eller i hostorieskrivningen, men också en kommentar till den amerikanska samtiden när han konstaterar att ”the sons of the pesantry” i sitt idoga slit också bygger murar och putsar vapen, och frågar om det verkligen är sådana vi är.

Americanasångerna är konsekvent av en sådan kvalitet att de känns eviga och uråldriga, och som för att ytterligare understryka låtskrivarnivån rundar James McMurtry av alltihop med en cover av Kris Kristofferssons Broken Freedom Song. Intill McMurtrys egna sånger står den inte ut särskilt, och det säger mycket om kvalitetsnivån här.

På sina första två album var Hotline TNT egentligen bara en farkost och ett bandnamn som New York-baserad Will Anderson använde för att utveckla sin shoegaze med med imponerande utval pedaler. Men när vi kliver in i handlingen för Raspberry Moon har de utvecklats till ett komplett band med ytterligare tre medlemmar, och på sitt första gemensamma album tittar de flera gånger nyfiket upp från sina skor. 

Med vidare perspektiv utvecklar de en optimistisk entusiasm, och vill mer och större. Det har redan inneburit att belackare kastar tillmälen om ”stadium” efter dem, men även om potentialen är bredare nu är det långt till sådana monstrositeter. Keyboarddetaljer av producerande Amos Pitsch har tillkommit, men de är snarare av finsnickerikaraktär än dramatiskt arena-gestikulerande, och oftare är Raspberry Moon snarare powerpop för svettig rockklubb. Både i If Time Flies och i Was I Wrong – två av skivans höjdpunkter – finns tydliga Teenage Fanclub-harmonier, och fina Dance the Night Away är klingande och charmerande pop.

Kanske framstår Hotline TNT med sina ändå ganska kontrollerade utflykter som en aning sökande här. Men den som söker skall finna, och här finns flera spännande utvecklingsvägar som gör det meningsfullt att hålla kontakten med Hotline TNT.

Visserligen har U.S. Girls rört sig allt närmre det lättillgängliga, men när Meg Remy inleder sitt tionde album med James Brown-blinkningen Like James Said, en överdrivet vänlig poplåt som låter ”Madonna-i-låtsasreggae-från-1984” och har ett lika långt som tunt gitarrsolo är ändå lite omskakande upplevelse.

Men det är en falskstart, för omedelbart när den är slut tar hon ny ansats. Torontoartisten har ett helt nytt Nashvillebaserat band, först anlitade för ett enstaka festivalgig i Hot Springs, Arkansas, med bland andra Jack Lawrence från The Dead Weather och The Raconteurs och självaste legendaren Charlie McCoy på munspel. Med så lyhörda musiker ställer sig arrangemangen aldrig står ivägen för Meg Remys röst eller texter, och det finns förutsättningarna för en mäktig soulballad som Walking Song med varm fyllig Fender Rhodes. Tolvminutersballaden Bookends om hennes avlidne vän Riley Gale från Power Trip är ännu varmare, och växer med fet orgel, löjligt snygg Steve Cropper-ljudande kompgitarr och accelererande tempo till en strålande soullåt där Meg Remy tar ut svängarna i poetisk sång tydligt påverkad av Patti Smith.

Patti Smith föräras följdaktligen en egen hyllning i Dear Patti, som berättar historien om när de som enda kvinnliga artister spelade på samma festival. Meg Remy förklarar i brevform varför hon inte ens vågade tilltala sin idol – ”Maybe I should have gone up to you” – och varför hon till och med missade Patti Smiths spelning eftersom just då hon som småbarnsförälder passade så att hennes barn inte ramlade i sjön. Det är en ödmjuk och fin hälsning, och ett erkännande av den influens som är påfallande i så mycket av Meg Remys musik här och tidigare.

Trots att deras på den tiden hypermoderna musik med elektronisk ryggrad egentligen hade mer med innovativ elektronisk samtida musik och med progg och kanske kraut än med sina samtida svenska kollegor att göra fann sig Dan Söderqvist och Karl Gasleben väl tillrätta med sitt Cosmic Overdose på den svenska punk- och postpunkscenen i slutet av 1970-talet. När de 1981 blev Twice A Man framstod skiftet för oss i publiken som framför allt två större förändringar, utöver det språkbyte till engelska som redan hade påbörjats.

Det ena handlade om ett fördjupat utforskande av det vid laget närmast exploderande utbudet av elektroniska instrument. Det andra handlade om att överge Cosmic Overdoses absurdistiska dada-fokus för ett naturromantiskt och ekologiskt (även om vi inte använde den den termen då) perspektiv redan under första halvan av 1980-talet. Med tidiga From A Northern Shore utforskade de nordliga frusna landskap, och på Across The Ocean kombinerade de sin elektroniska sofistikation med valsång, och det utvecklades vidare till att med allt större finess använda elektronisk och digital teknik för att skildra organiska ekosystem och processer.

På samlingen Songs of Future Memories för två år sedan fanns nyinspelade Dahlia med, och på The Coloured Breeze Is a New Dimension tar eviga Twice A Man den låten som utgångspunkt för ett album av skönhet och kampvilja med fortsatt fokus på klimatkrisen och på den auktoritativa politiska utvecklingen i världen.

Dalhlia prövade klickrytmer och lät R2D2 ansluta för några väl valda beep i avrundandet av låtens stora svävande partierna, men på The Coloured Breeze Is a New Dimension fullföljs inte de nymodigheterna i Twice A Mans sound. Istället kompletterar de sina alltmer sofistikerade elektroniska atmosfärkonstruktioner med vad som kanske till och med är försiktiga i återblickar till sina tidiga 1970-talsinspelningar. För även om till exempel Reality Blur inleds atmosfäriskt, med drag av tidig Laraaji i vissa moment, så förändras den när rytmen blir mer dominant. Textens reflektioner om verkligheten, med bland annat albumets titel, är närmast surrealistiska påståenden. Skildringarna av skogens skönhet och färgrika tystnad i Trembling Forest har ett suggestivt driv med kaleidoskopiska bilder som skapar en obekväm och nästan hallucinatoriskt oro hos lyssnaren.

Dan Söderqvists sång är karaktäristiskt avmätt drömsk, även om rösten djupnat mot en djupare baryton med åren, och även om hans passion för psykedelia får mer renodlade utlopp i sidoprojektet Cosmic Garden Project läcker den som alltid in i hans gitarrvindlingar även här. Med Unknown Threads närmar sig kanske Twice A Man också sin tidiga erans mer rättframma eletroniska postpunks stämningar. Ännu mer rättframt är Second Field med hårda rytmer, metalliskt förvrängda röster och konfrontativa uppmaningar att göra motstånd för ekologin och livet. Tills allt plötsligt tystnar och bara ljuden av fågelsång och insektssurr återstår.

Albumet släpps på vinyl och i en ståtlig inbunden bok med CD.

B C Camplights album har alltid varit djupt själutlämnande, och behandlat hans återkommande psykiska ohälsa, hans drogmissbruk, hans hemlöshet, hans UK-exil, hans deportering tillbaka till USA från England och senast hans raserade relation.

Likt John Grant hanterar BC Camplight sina trauman i briljant komponerade sånger med komplexitet och omedelbar enkelhet, och den här gången har han tagit sig hela vägen till pudelns kärna. A Sober Conversation behandlar med stor rättframhet det sexuella övergrepp BC Camplight utsattes för av en lägerledare som ung tonåring och de konsekvenser det fått i hans liv.

Han tar sig an traumat rätt på, och inleder albumet med att iscensätta ljuden från steg som närmar sig tältet medan orkestreringen bygger upp närapå Psycho-spänning. Därifrån blir det lyriskt bara värre, men paradoxalt nog allt mer spännande och fint musikaliskt.

Two-Legged Dog i duett med Abigail Morris från The Last Dinner Party är Burt Bacharach-möter-Todd Rundgren-dynamisk, och albumets stora komplexa orkestreringar är fantastiska. Särskilt i When I Make My First Million och Rock Gently To Disorder, som på det där Brian Wilson-sättet förmår vara samtidigt komplex och oerhört melodisk. Skönheten i den senare kontrasteras dessuom mot beskrivningar av BC Camplights flykt in i missbruket av ”cocaine and Weetabix”.

Genom albumets alla låtar har han en pågående dialog med sig själv, och i titelspåret blir det rent dråpligt när låten först tvingas förklara för BC Camplight att den är bara en metafor och sångaren sedan försökerundvika att ta sig an det smärtsamma allvaret genom att vräka ur sig provokationer som ”Don’t tell anyone. I don’t care for David Bowie”.

I Where Are You Taking My Baby vänder han sig så direkt till förövaren. Han är inte redo att förlåta, men förklarar att han inte tänker låta sig tyngas av traumat mer. ”I’m ready to not hate you anymore, I’m taking the power back”.

Idén att spela en konsert i trånga tunnlar och valv inför en publik bestående av skelettdelar från hundratusentals avlidna i Paris katakomber är så morbid att vartenda metalband med självrespekt måste ha drömt om det. Men bara Josh Homme och Queens of the Stone Age har tillräcklig envishet och kulturell status att kunna ro det i land, med alla de undantag från regler och tillstånd som måste etableras och den planläggning och logistik som krävs.

Här är resultatet – på film och skiva – och det är ett minst sagt säreget verk. Josh Homme konstaterar jublande att han kände sig välkommen och att kvarlevorna är ”den största publik jag spelat för”. Det är också den tystaste publik han spelat för, så jublet, allsången och ropen efter extranummer lyser med sin frånvaro. Istället för publikljud kan man höra fukten droppa från väggarna och Josh Homme dra efter andan, till skillnad från publiken. 

Istället för elektrifierade riff och högljudd hård rock i en miljö som helt saknar elurtag får vi fem utvalda låtar ur QOTSA:s katalog (nej, inte Song for the Dead) i stämningsfulla och mycket avskalade arrangemang. Gitarrer och bas är förstås akustiska, slagverken består av kedjor och ätpinnar, och det enda förstärkta instrumentet är ett batteridrivet elpiano. Dessutom har bandet bjudit in en stråktrio som bidrar till att förstärka den teatrala dramatiken särskilt i Kalopsia.

Vi visste sedan länge vilken kreativ bredd QOTSA har i sin kreativitet, och här tillförs nya dimensioner i de enkla tagningarna helt utan utan pålägg. Till exempel lurar den akustiska basen i Running Joke/Paper Machete associationerna i riktning mild mariachi, en annan genre som för övrigt är lika märkligt fascinerad av dödskallar. Den enda gången de rockar med någon form av tyngd är I Never Came, där bandet manifesterar att deras auktoritet är en inneboende kraft som inte bygger på elektricitet eller trummor

Det är förstås utstuderat som inget annat, men oberoende av kontext är det också en stark och mycket vacker musikalisk upplevelse

——-

En mycket begränsad och påkostad numrerad vinylupplaga finns tillgänglig att beställa från bandets hemsida, men bara i ytterligare 4999 exemplar efter att den här skribenten gjort sin bokning.

Den 12 juni 2025 gjorde Pokey LaFarge med band ett strålande gig på Bar Brooklyn i Stockholm. 

Bli inte lurad av hans namn. Dark Sven är varken diaboliskt eller någon inhemsk variant av till exempel Mark Lanegans mörka sida Dark Mark. Som längst kan man sträcka sig till att påstå att han är ganska melankolisk i sin musik och i sina vemodiga texter.

Hans fina popvisor är elegant producerad indie av lite kufisk karaktär. Det kan ibland innebära omedelbar upptempoindie med gitarrer och synthar som i Samlat på drömmar, eller flyhänt drömsk pop i Passgångssång, där han opåkallat och plötsligt smyger in textrader som ”Öppna din dörr, säg att du vill ha mig här”. I sin snygga pop kan Dark Sven (Henrik Möller i det civila) kombinera svepande elektronik med vinglig melodica, och han lånar in detaljer ur modern r’n’b i Nya dagar -25 och varm sologitarr i den dova electronican i Påminn mig.

Hans vardagsrealism är så drömsk att den ibland framstår ibland som fritt associerande. Den är allt annat än kreddig och fångar en tillvaro med nyhetsmorgon på TV, vägmaskiner från gatukontoret, Kalmar bibliotek och förstås drömmen om att titta på norrsken.

En del av albumet utspelar sig i den påhittade kommunen Eninge backar. Där hälsas i Det här är Gunnel en hemvändande hackkyckling välkommen tillbaka till det lilla samhället av sin bully från skoltiden, numera kommunstyrelseordförande (?) som vänligt pekar ut minnesvärda platser att återse. ”Här är muren där vi slog / dig gul och blå tills du fick nog / sen hjälpte jag dig upp och du sa tack”

Starkast är mötet med en lokal kommunanställd i Boka möten, Ruben, en ömsint och vänligt vemodig sång ur tjänstemannens perspektiv. Han fyller i blanketter och bokar möten bättre än någon annan, och ger sig ut på viltjakt eller jobbar med sommarstugan, och han är en bekantskap att vårda och återvända till.