Riffet i titelspåret säger å det bestämdaste emot titeln. Vassare kombination av mäktigt metall-riff och amerikansk sydstatsrock har väl inte hörts sedan Georgia Satellites eller The Black Crowes första album, med insprängda blinkningar både till Black Sabbath och Led Zeppelin. Så rockar man bara om man är rejält varm i kläderna.

Georgia är även Brent Cobbs hemvist, och på skiva är oftast akustisk gitarr hans valda verktyg för sina singersongwriter-sånger. Men det kan ställa till det lite i mötet med livepubliken, där han oftare rockar ganska hårt tillsammans sitt turnëband The Fixin’, så den här gången har han spelat in med och då blir det en helt annan karaktär. Visserligen stannar han upp en aning för fint vemodig akustisk country i Til Dawn och In Our Hands. Men den här gången ligger fokus på kraft, elektricitet och groove.

De där AC/DC-riffen fortsätter att att överväga i Do It All the Time, och i samma tradition av countryrock med soulgroove rör sig Bad Feelin’. Even If It’s Broke tar svänget ännu ett steg, och är nog egentligen en gammal soullåt från Stax, maskerad i cowboyhatt och hårdrockgitarr.

De enda invändningarna är att försöken att kommentera samtiden i Power Man och Take Yer Meds nog inte är riktigt så smarta som de skulle vilja vara. Men när det är riff och groove man söker – och får även i dessa båda låtarna – kanske sånt inte spelar så stor roll.

Det finns människor som är extremt väl strukturerade, fokuserade och långsiktiga i sin planering. De har tänkt ut vartenda steg och vet riktning, ordning och takt för flera år framåt. Dit hör inte Gina Birch.

När punken och viktigare dess DIY-kultur växte fram i London i slutet av 1970-talet startade hon The Raincoats ihop med Ana da Silva som en spontan impuls, trots att ingen av dem kunde spela. Att bandet aldrig någonsin lånade sig till postpunkschabloner måste nog åtminstone delvis förklaras med att ingen i bandet visste hur, eller var intresserade av att ta reda på det, och det är en av förklaringarna till att deras tre album från då fortfarande tillhör erans mest intressanta musik.

Det tyckte bland andra även Kurt Cobain, som under första halvan av 90-talet hyllade The Raincoats inför var och en som ville lyssna, ordnade återutgåvor och fick dem att återförenas för en planerad turné som förband åt Nirvana. Men om det för en sekund fanns en möjlighet för Gina Birch att kapitalisera passerade ögonblicket lika snabbt som en gevärskula ovanpå ett garage i Seattle, och Gina Birch ruskade på sig och tog itu med något annat av allt hon blev inspirerad att göra – bildkonst,film eller annat kul!

Sedan några år är det nästa amerikanska musikaliska nytänkare som har hittat till Gina Birch. Jack White har signat henne till sin label, och när han öppnade Third Mans skivaffärfililal i London för några år sedan var signerade exemplar av Gina Birchs debutsingel Feminist Song det stora dragplåstret.

Hade då Gina Birch använt åren till att förbereda sig, planera och skriva låtar redo för ett solodebutalbum? Nja. Hon samlade väl ihop vad hon hade liggande, svängde ihop någon ytterligare låt på väg till studion och improviserade det som fattades. Nu har hon gjort samma sak igen för ett andra soloalbum två år senare, och den där spontana och oförberedda nyfikenheten och respektlösheten är lika påfallande som någonsin. På gott och ont.

Musikaliskt är det för ofärdigt och ofokuserat i sin rejäla spretigthet. Cello Song är just en sång för cello, ödesmättad och vacker, men den är ett undantag. Vanligare här är vänligt optimistiska men lättglömda elektroniska bagateller som den repetitiva dubpoplåten Happiness med håglös sitar. Nothing Will Ever Change That är minimalistisk awkward triphop med producerande Youths dubeffekter adderade, och Keep to the Left är exakt den politiska uppmaning som titeln anger, över ett rudimentärt beat, elektroniska dubeffekter och ett mycket utdraget gitarrsolo.

Riktigt absurt blir det i Don’t Fight Your Friends som låter som The Residents till technobeat, och så rundar hon av med elva minuter – har hon blivit lovad en timmes speltid tänker hon använda den – i Sleep och Train Platform där hon tar den elektroniska musiken i riktning suggestivt Laurie Anderson-mässande.

Men på ett område finns ändå en tråd och tydlig linje i Gina Birchs skapande. I hennes texter ända sedan The Raincoats, liksom i hennes konst och filmer, har det alltid funnits ett målmedvetet starkt och mycket explicit feministiskt budskap, och det går igen även här. Skivans höjdpunkt Casing Trouble Again lånar sin grundrytm direkt från Joy Divisions She’s Lost Control och skiftar mellan munter kampsång och hennes egna och gäster som Cosey Fanni Tuttis långa uppräkningar av namn på kvinnor som just ställt till med besvär, bland dem Nina Simone, Yoko Ono, Kathleen Hannah, Mary Wollenstonecraft, och till och med Elizabeth I. Räkna in Gina Birch själv i den raden.

Att Chris Stamey har oantastlig popfingerfärdighet har han bevisat gång på gång, med The dBs i slutet på 1970-talet, med Alex Chilton och solo. Fortfarande släpper han med regelbundenhet popalbum som aldrig är mindre än utmärkta, och som när han verkligen fokuserar är strålande.

Här har han arbetat systematiskt under ett helt år och systematiskt i avsikt att återskapa vad han beskriver som den oskyldiga popen från sent 1950- och tidigt 1960-tal, och i det arbetet har han noggrant utvalda samarbetspartners. Musikerna kommer från Wilco, Mountain Goats, War on Drugs och Ben Folds Five, och givetvis har han också med Don Dixon och Mitch Easter, som alltid. Det är synnerligen lyckosamt i välarrangerade upptemposånger som titelspåret och stiligt arrade In A Lonely Place och i försiktigt orkestrerade painoballader som When My Ship Comes In.

När han samarbetar med Marshall Crenshaw i Meet Me in Midtown påminns man om Crenshaws finaste popalbum från andra halvan av 1980-talet, men de riktiga finesserna uppstår när han tar hjälp av The Lemon Twigs och av Probyn Gregory från Brian Wilsons band. Tillsammans med dem räcker det hela vägen till en hänförande vacker och stort arrangerad tolkning av Don’t Talk (Put Your Head on My Shoulder), rekonstruerad med hjälp av Lemon Twigs-bröderna Brian och Michael D’Addario stämmor till att rymma de vokalharmonier som ursprungligen spelades in till Beach Boys original men i det sammanhanget redigerades bort.

Det är skivans enda cover, men med risk för att ta till överord finns här fler sånger på nästan samma nivå, och Chris Stameys I’d Be Lost Without You både i komposition och i stort orkestrerat arrangemang med The Lemon Twigs faktiskt Brian Wilson-kvaliteter av karaktären hyperkomplex enkelhet.

Flera av varandra oberoende vetenskapliga undersökningar slår fast att den som inte blev fullständigt knäckt av Wet Legs debutsingel Chaise Longue 2021 helt saknar musikalisk nyfikenhet och upptäckarglädje. Lika knäckande var Rhian Teasdale och Heather Chambers debutalbum med samma energiska nivå, och givetvis haglade det av listplaceringar, grammisar och brit awards över dem. Ändå fanns där en överhängande känsla av att det var ett tomtebloss och att Wet Leg skulle sorteras in i högen av one-hit-wonders vars namn vi knappt kan dra oss till minnes längre (CSS? Electric Six?).

Det hade varit tryggt att göra som de flesta i liknande situation och följa upp med mer av samma sak på ett andra album, även om det sällan leder till mer än långsamt svalnance uppmärksamhet och början på en mer eller mindre utdragen utförsbacke. Men Wet Leg valde den andra vägen och ägnar minst hälften av Moisturizer åt att återuppfinna sig själva.

Till att börja med släppte de in hela sitt turnéband som fullvärdiga medlemmar och i flera fall medlåtskrivare. Från en duo till en kvintett, från gamla vänner som valt varandra av sociala skäl till proffs som valt varandra av helt andra skäl, från ett tight kompispars interna skämt och referenser till fem personers varierande influenser och viljor. Det hörs på Moisturizer, som är väldigt mycket spretigare än debuten, på gott och ont.

De knyter an till sina tidigare följare med inledande CPR som har just den sortens omedelbart överväldigande kvaliteter som på debuten, och sedan med sin uppgraderade och medryckande kombinationen av mangelrefränger och quiet/loud i den konfrontativa dissen mot påflugna män i Catch These Fists. Pillow Talk präglas av sina kraftigt larmande gitarrattacker, liksom hittiga Mangetout (där det insmugna Ian Hunter-citatet – medvetetet eller inte – ger extrapoäng i den här skribentens bok).

Breddningen i hälften av materialet börjar försktigt med den arroganta The Strokes-klingande new new wave-dängan Liquidize och sedan (”I don’t want your love, I just wanna fight”), men det är först med Jennifer’s Body och Davina McCall som de verkligen bryter av med en lågmäld liten popsång helt utan utbrott eller högljudda partier. Den välanpassade 80-talspopen med luftiga synthar i Pokemon tar dem hemifrån Isle of White till Tokyo, och den kanske den kraftigaste kursavvikelsen är 11:21, en ballad med stort allvar och Kate Bush-ambitioner.

En starkt bidragande orsak till att breddningen håller och funkar är Rhian Teasdale. Hon sjunger, hon pratar, hon viskar och gastar med samma auktoritet oberoende av tonläge, och det bidrar till att Wet Leg lyckas behålla sin storögda upptäckarglädje även ett vidare musikaliskt sammanhang.

I den stora och allsångsvänliga avslutningen U and Me at Home – en lovsång till att göra ingenting minns Rhian Teasdale med självironisk glimpt i ögat hur hon och Heather Chambers en gång i tiden skojade om att de kanske skulle ”start a band as some kind of joke”, bara för att nu tvingas konstatera att ”Well, that didn’t quite go to plan”.

Wet Leg handlar knappast om medvetna och aktiva vägval och långsiktiga karriärstrategier, tvärtom verkar de leva efter principen att det blir som det blir. Den här gången blev det samma energi nivå men med större omfång, det blev lite mindre knytnävsfight och lite mera verserade resonemang. Det blev bra. Men det säger inget om vad det blir framöver för Wet Leg.

Får man 50 år senare spela soul som den lät 1975? Konnessörer och rättrogna svarar tveklöst nej, just inom soulen med en mycket starkare emfas än inom säg blues, rock, country eller visa, och enligt sådana premisser går Durand Jones och hans The Indications bort redan från start.

Den större publiken är inte lika kategorisk, och mer än 10 år in i sin karriär är därför bandet en internationell angelägen. Och själva är de inte så angelägna om renlärhet

De startar visserligen hos Stevie Wonder och utforskar sedan noggrant all den mest silkessläta soulen från då – The Stylistics, The O’Jays, Harold Melvin & The Blue Notes, kanske Al Green, och med djupt viskande i Without You till och med Barry White. Men intill disciplinerat blås och exakta stråkarrangemang anno Gamble & Huff släpper de också fram nutida produktion i sinas beats, både i lätta trummor och i bas så djup att den skorrar om du försöker lyssna i ovärdiga högtalare.

Trummisen Aaron Fraser delar leadsångsansvaret med Durand Jones, och han sjunger skivans snyggaste låt I Need the Answer med en falsett så slät och strikt smooth att om du släpper en slant på soultäcket studsar den lika högt upp igen.

I intervjuer talar bandet både om sitt samhällsengagemang mot auktoritativa tendenser och om hur Durand Jones kommit ut som gay, Men det är engagemang som inte gör avtryck i texterna, som består soulens traditionella innerliga kärleksförklaringar, förförelser och uttryck för tacksamhet över livet och tillvaron i allmänhet. Det är lite slöseri, och innebär att när Durand Jones & The Indications konkurrerar om din uppmärksamhet med en bra samling från Philadelphia International Records är det inte nykomlingarna som vinner, hur snyggt de än spelar.

Ryktet säger att Claudia Brückens nästa steg är en andra xPropaganda-skiva, två år efter att det förra – ihop med gamla Propaganda-kollegan Susanne Freytag – lyckades tilltala det övernostalgiska Storbritannien tillräckligt för första listplaceringen sedan 1986, trots att det helt saknade spänningen i det ursprungliga Propagandas elektroniska gothdisco för 40 (!) år sedan. Det gör det lite svårt att riktigt begripa vad hon vill ett fjärde album i eget namn, såhär tio år efter att hennes förra soloalbum inte uppmärksammades efter förtjänst.

I eget namn skruvar Claudia Brücken ned de modernistiska dragen och gör popmusik avsevärt mer konventionell än under Propaganda-eran. Det är fortfarande i huvudsak elektroniskt, men de tydliga 80-talskopplingar som finns här går snarare tillbaka till en mer mainstreaminriktad synthpop än det hypermodernistiska snitt som var Propagandas på Dr Mabuse och Duel.

När hon tycker att en ballad som The Only Ones behöver en elgitarr och lite stråkar får det bli så, även om det gör att resultatet blir alldeles för välkammat, och även när det blir mer utpräglat synthigt som i toppnoteringarna To Be Loved och Sound and the Fury där även hennes röst är elektroniskt bearbetad är det mer Mute än ZTT.

Den mer konventionella karaktären ger å andra sidan större utrymme för Claudia Brückens eleganta popröst, som har precis lagom mycket spår av tysk brytning för att fortsätta vara exotisk för den engelska publik hon i första hand vänder sig till. My Life Started Today en smart omskrivning av Lou Reeds Satellite of Love som borde kunna få uppmärksamhet, liksom det dansgolvsinriktade låtparet Shadow Dancer och dess ännu synthigare del två Dancing Shadow. Tänk om det skulle kunna vara tillräckligt för att hjälpa henne att slippa det där nostalgibandet xPropaganda framöver?

På sitt första dubalbum både spelar och bestämmer Jah Wobble precis allt själv. Det ger möjlighet till en skiva som bottnar i traditionen och samtidigt tar sig precis vilka friheter den vill.

Jah Wobble hänvisar tillbaka till de mest uppenbara förebilderna Lee ’Scratch’ Perry och King Tubby, och utforskar utförligt deras teknik av ekon och reverb där trummor och bas är kraftigt reducerade, och pianot bara två ekande ackord. Men han tillåter sig också att leka långt utanför deras givna ramar. Det digitala blåset är ofta melodibärande, och drar vid flera tillfällen – inte minst i Dub in the East – i den sortens orientaliska riktningar som Jah Wobble utforskat sedan tidigt 1980-tal i Invaders of the Heart.

Mellanösternrytmerna hörs också i Existential Dub intill snygg wackawackagitarr och dramatisk orkestrering, medan Tragic Slavic Dub helt logiskt rymmer både en djupt sorgsen balkanfiol och dramatiskt thrillersoundtrack-blås.

Så fortsätter han att kombinera tradition och normbrott, i Tyson Dub Remix å ena sidan med en regelrätt melodica och å andra med regelvidriga elektroniska effekter, och i inledningsspåret bryter han mot genres bärande grundprincip och lastar på mer rytminstrument än vad som behövs, istället för tvärtom. I mjuka Lovers Rock Dub finns till och med vokala inslag, visserligen bara någon enstaka kärleksförklaring som sedan förvrängs i olika riktningar.

Old Jewish East End Of London Dub har en av skivans mest minnesvärda melodier, givetvis i basgången, och även om man imponeras av hans bredd är det givetviws basspelet som är det centrala här. Jah Wobble ger utrymme åt såväl bandlös jazzbas som kontrabas, och Existential Dub ger rysningar när hans basspel låter så där nästan lealöst slappt som i Public Image Ltd. Det vill vi höra mer av, och Jah Wobble meddelar tjänstvilligt att en andra volym strax är klar att släppas.

Första spåret Witness börjar med ett snyggt och luftigt akustiskt sväng mitt emellan Havalinas och tidiga G Love & Special Sauce, med handklapp och en fet kontrabas som tyngsta rytmbärare, och sedan klampar ett köttigt djupt rhythm’n’blues-blås in och gör det ännu saftigare. Det är alldeles strålande, så pass att man undrar om inte bröderna Wood bränt sitt bästa krut direkt med sitt inledningsspår.

Men den farhågan glömmer man snabbt. Puff of Smoke är ett äventyr från början till slut, med kontroll och spontanitet i alla sina variationer. Titelspårets återhållsamma charmerande västindiska nyanseringar leder liksom milda Money Song tankarna till Pokey Lafarges calypso, och fyndiga Pray God Listens (”to the band I’m in”) klingar kubanskt.

Där spelar Jano Rix piano med ena handen och sträcker sig in i pianot för att dämpa strängarna med andra. Han är en multiinstrumentalist känd för att till exempel spela keyboards och trummor samtidigt, och hans piano envist sneglar åt Professor Longhairs håll medan till exempel hans trasigt distade Fender Rhodes har en central roll i vintagegospeln The Trick. Men den som ligger bakom det karaktäristiska strålande funkiga svänget är framför allt lillebror Chris Woods på kontrabas, som med jazzig intensitet gör allt den kommer i närheten av groovy. Det ger sångaren och storebror Oliver Wood en stabil grund för sin flyhänta akustiska gitarr som plockar deltablues lika ledigt som han jammar västindiskt.

Puff of Smoke är ett synnerligen underhållande album, och besvikelsen som uppstår för den här skribenten när man inser att inser att man sen till festen och upptäcker The Wood Brothers först nu vägs upp av glädjen i att ha åtta tidigare skivor i deras namn att gräva sig tillbaka genom.

Återhållet och finstämt sjunger den här unga Nashvillebaserade singersongrwritern från Ohios landsbygd fina sånger med vemod och värme. Hon är inspirerad av Laura Marling och ännu mer av Karen Dalton, och planen var nog att låta hennes röst och gitarr ensamt bära hela hennes debutalbum, kanske bara med någon enstaka cello som i Cold Case.

Men ett lyckat experiment med livetrummor i studion innebar att hon och medproducerande Henry Park byggde ut arrangemangen på hälften av skivans sånger, och det gör henne gott. Det är inget särskilt påfallande, men med försiktigt jazziga trummor och en tillbakalutad extra gitarr får till exempel inledande My Own Way, All if Our Friends och UFO ett mjukt sväng, och det gör att Emily Hines sticker ut positivt från den ständiga strömmen av nya vissångare.

Helt oberörd av musikbranschens regler och av popmusikens utveckling överraskningssläpper Jonathan Richman ännu ett nytt studioalbum via sin Bandcamp (men den här gången också via andra kanaler), och han är fortfarande lika storögt introspektiv och naivt full av kärlek till det lilla i omvärlden.

Detta lilla kan vara hans akustiska gitarr, som han i O Guitar förklarar sin kärlek till eftersom den hjälper honom att förstå och uttrycka saker som inte hade varit klara annars. Det lilla kan vara förväntansfulla festklädda människor som passerar förbi en lördagkväll i Paris, och som får Jonathan Richman att i all välmening göra en omskrivning av The Bee Gees Night Fever med överdriven fransk brytning och älskvärd ödmjukhet.

Kärleken är ännu mer påfallande när han sjunger om sin musik, som i But We Might Try Weird Stuff. Det är påfallande att dialogen mellan honom om den lilla gospelkör han samlat ihop är spontan och improviserad när han förklarar varför det är nädvändigt att experimentera i musikskapande.”We’ll reject it later, but we gotta try it now”, slår han fast, och konstaterar att det ibland blir något man skäms lite för. Men den lilla lyhörda kören protesterar, och Jonathan viker sig och förklarar att ok, kanske inte skäms, men aldrig gör om igen.

Skivan är inspelad och till stora delar skriven under fem vinterdagar i studion i början av året, och även om det är skapat i stunden finns det starka kopplingar till Jonathan Richmans hela liv av musikskapande. Att han bygger en trygg miljö med musiker han har en lång relation till påverkar förstås, och här består sällskapet framför allt av två personer som funnits med nästan ända sedan starten för mer än 50 år sedan. Tommy Larkin spelar som alltid på en mycket spartansk uppsättning trummor eller bara på sin bongo med fingersymbal, och från ursprungliga Modern Lovers är sedan ett par år Jerry Harrison (sedemera Talking Heads) tillbaka för att bistå i produktionsarbetet och försiktigt spela keyboards.

Den akustiska gitarren släpper Jonathan Richman inte ifrån sig till någon. Han spelar den med sitt märkliga fingerplockande och med en intensitet i folkstrummandet som känns igen ända sedan Egyptian Reggae, och med de latininfluenser som blivit alltmer frekventa under decennierna i synnerhet i Little Black Bat med suggestivt driv och den likaså spanspråkiga Se Va Pa’volver.

Den lekfulla hemmagjorda reggaen dyker för övrigt upp igen här, när Jonathan Richman med värme och retorisk finess berättar den bibliska historien om David & Goliath, och den personliga uttolkningen är lika påfallande oavsett vilken genre han närmar sig. Om man konstaterar att The Dog Star är doowopinfluerad och att You Need Me Too är en släpig soulballad är det givetvis underförstått att de är Jonathan Richmanifierade på det sätt han utvecklat till sin säregna varma ickeprecision ända sedan han var ung storögd Velvet Underground-studerande på tidigt 1970-tal.

De där avväpnande infantila sångerna om dinosarier och glassbilar tillhör det förgångna, men med åren har Jonathan Richman istället utvecklat det ömsinta biografiska berättandet, och skivans höjdpunkt That Older Girl är på samma nivå som tidigare resonerande mästerverk som The Neighbors. Det är en fullständigt avväpnande kärleksberättelser från hans unga år i New England, när han inte förstod det omöjliga i att hon var ett år äldre och han såg yngre ut än sina 14, och ”I was too young to understand how important those two things were”.

Liksom vartenda ett av hans 26 studioalbum – The Modern Lovers-perioden inräknad – är Only Frozen Sky Anyway ett underverk av genomhumanistisk vardagsgenialitet i vänlig popklädnad. Världen behöver Jonathan Richman, idag mer än någonsin