Mannen bakom musiken i Minecraft-långfilmen, mannen som fick en Oscar för soundtracklåten Man or Muppet. Ena halvan av Flight of the Conchords. Han är dokumenterat helfestlig. Men går det att ta Bret McKenzie på allvar?

Hans solodebut hette Songs Without Jokes, men levde väl inte riktigt upp till sin titel. Inte heller här klarar han att helt undvika humorn, som när han i That’s the Way That the World Goes ’Round ligger i badet när värmepannan pajar, och beskriver hur han gråter isbitar där han ligger fastfrusen.

Men när han i titelspårets eleganta bossa sjunger om hur hans pappa under covid ramlar ner i kaninhålet av sitt sociala flödes konspirationer och vaccinmotstånd är allvaret desto större, liksom i All The Times kärleksförklaring till hans tre barn som hade kunnat komma från Randy Newmans låtskrivarpianopall.

Musikaliskt menar Freak Out City ännu mera allvar. Med de tyngsta tänkbara LA-studiomusikerna – som Leland Sklar, Dean Parks, och Joey Waronker – bär han i låt efter låt upp Harry Nilssons fallna mantel av soft Lennon/McCartney-pop omlokaliserad till Kalifornien (eller i Too Young till New Orleans). Horder av singersongwriters har under åren försökt plocka upp den, men inte ens Father John Misty har åstadkommit så genomstarka sånger, orkestrerade och varmt närvarande med oantastliga refränger och föredömlig stämsång.

Det börjar med ett återvändande när Cass McCombs är tillbaka i Kalifornien tillsammans med vänner från när allt började för 11 album sedan. Men han märker att saker har förändrats. Närstående och bekanta har försvunnit, mer eller mindre definitivt, och inledande Priestess är en varm soulballad om en avliden ungdomsvän. Den har en lättsamt inbjudande karaktär med en omedelbar refräng, och den som låter sig dras ner djupare i utförligt berättande verserna belönas med en närmast litterär upplevelse när McCombs drömmer om att få höra sin vän sjunga John Prine bara en enda gång till.

I Never Dream About Trains är inte bara en vänlig nickning åt Robyn Hitchcock utan också en djupt vemodig betraktelse över den lämnades självbedrägerier. ”I never lie in my songs”, påstår han i en variant på You’re So Vain och hävdar lika bestämt att han aldrig drömmer om att när han såg in i dina ögon på stranden i Pescadero.

Cass McCombs ambitiösa dubbelalbum återkommer om och om igen till förgänglighet, övergivenhet och det definitiva i döden. Men på något sätt finns här ändå inte bara hopp utan livsglädje. I suggestivt The Replacements-popiga Asphodel övertygas Cass McCombs av en ”junkie on Leavenworth” om att det finns en portal till underjorden under San Fransisco Transamerica-pyramid, och både i lätt absurda och fylligt ekande Who Removed the Cellar Door? och i den studsiga ungdomsprotesterande poppärlan Juvenile med utstuderat fjösig orgel finns en lågmäld och återhållsam humor.

En europeisk burlesquedansare från artonhundratalet behandlas med artistisk respekt och vördnad i Lola Montez Danced the Spider Dance, och i den lågmälda balladen A Girl Named Dogie ryms både ett intensivt gitarrsolo – på behörigt avstånd – och lite spontant joddlande.

Cass McCombs allra starkaste sida är balladerna, och det också dem som ger utrymme åt gästande Matt Sweeneys gitarr. Twangballader som I’m Not Ashamed, Paul Simon-eleganta Diamonds in the Mine, den flyhänt jazziga valsen Strawberry Moon och nära akustiska visor som fantastiska Missionary Bell är några av de många höjdpunkter som Cass McCombs hinner nå under 75 minuter som aldrig känns långsamma.

Interior Live Oak är ett mångfacetterat singersongwriterhantverk som trots sina återkommande påminnelser om förluster förmedlar värme och hoppfullhet. För som Cass McCombs redan inledningsvis slår fast – ”When we say goodbye, we say peace”.

Den här trion från Louisville, Kentucky, gör charmerande kringelkrånglig indie och vänliga postpunk, underlig och apart och samtidigt inbjudande och lågmäld. Central i trion är Sydney Chadwick, som spelar spännande basmelodier och i kontrast mot det sjunger vänt och försiktigt.

Under tiden fipplar Cameron Lowe med slingriga och ibland hetsiga gitarrfigurer och udda små detaljer, ibland av Snakefinger-karaktär och i A Dog Days med någon sorts scratchsubstitut, medan Joel Taylor på trummor inte riktigt kan dölja sin smarta ekvilibrism trots att han håller igen så hårt han någonsin kan.

Really Melancholy and There Are No Words är 41 sekunder av just vad titeln säger, och Ugly Room låter som quiet-delarna hos Nirvana med loudpartierna effektivt bortrationaliserade. Reveal Dusty påminner om The Residents finaste årgångar, och som om inte det vore nog påminner Wombo alltsom oftast om mästare som This Heat, Gang of Four och tidiga Commando M Pigg.

”One day I’m gonna wake up/ with the battle behind me”. På sitt tionde album rannsakar Hayes Carll sig själv i nära och ömsinta självreflektioner för att förstå, förlåta och acceptera sig själv och sin egen ofullständighet. Han tillåter sig att stanna upp sin tillvaro i Hiss Golden Messenger-samarbetet Stay Here Awhile, där hans ruffiga röst i all sin ömsinthet precis som i skivans allra starkaste sång One Day låter likt Steve Earles varmaste stunder.

Enda gången han är unnar sig att vara ironiskt konfrontativ är i rurala Progress Of Man (Bitcoin & Cattle) där han noterar att ”The world’s gettin’ turned on by assholes and racists” och att ”We all make big money on bitcoin and cattle” och sammanfattar det med att ”it’s all for the progress of man”.

Men i vänliga Good People (Thank Me) komplett med mässingsorkester pekar han istället på möjligheterna att vara vänlig och att tala med varandra, efter att med både lyrisk och musikalisk fingertoppskänsla och humoristisk finess på Randy Newman-nivå ha målat upp ett dagsaktuellt scenario av politisk polarisering. ”There was a flag / There was a rally / There was a lady / There was a guy / They picked a team / And started yelling / It made ’em both feel / Sad inside”.

Pedal steel, fiolen, och Stetson-hatten är genremarkörer, för att inte tala om Hayes Carlls påfallande Texasdialekt. Men som till exempel Kris Kristofferson är han snarare en singersongwriter, och I Got Away With It börjar med en rolig anekdot från ett svartsjukedrama, men blir snabbt djupt allvarlig och självreflekterande.

Så avslutar han med gospelklingande May I Never, med samma melodi som Jesus on the Mainline, där han  tillsammans med skitsnygga rader från vänner som Ray Wylie Hubbard, Shovels & Rope, Darrell Scott, Nicole Atkins och The Band of Heathens avlägger ett löfte om att åtminstone försöka fortsätta göra gott.

Det är uppenbart att Hayes Carll ändå inte bara är en människa. Han är också en humanist med väldigt god vilja, och förstås en singersongwriter av Guds nåde.

Lördagens program på Way Out Wests verkade tunt på pappret. Men den sponsrade scenen på höjden vältes två gånger om, först av Avantgardet och sedan av Erik Lundin, och den mäktiga hitmaskinen Pet Shop Boys festivalavslutning var en formidabel uppsättning. Utförlig rapport hos Fokus Musik, länk i bio.

På pappret kändes det som en tunnare artistuppställning på Way Out Wests avslutande dag. Legenderna Yasiin Bey (aka Mos Def) och Talib Kweli som Black Star hade funkat bättre på en annan scen och en senare tid än i eftermiddagssolen på största scenen, men Chicagorapparen Noname övertygar desto mer med auktoritet och påfallande ödmjukhet på Linnéscenen. Och även om den sydafrikanska vokalgruppen Joy har många decennier kvar till Ladysmith Black Mambazo-nivå finns där både elegans och sväng i deras a capella-sånger.

Men det är på områdets minsta scen på höjden, där knappt någon artist avstod från att håna streamingtjänsten som sponsrade scenen, som det riktigt stora händer på Way Out Wests sista dag.

Avantgardet hinner knappt spela de första ackorden på Framåt habibi innan Rasmus Arvidsson gör sin första publikrusning över staketet framför scenen. Han och bandet är fullständigt övertända – på ett bra sätt – och under en timme hinner han ut i publiken säkert tio gånger till, och dessutom håller han flera passionerade och personliga små tal direkt från hjärtat, där han bland annat prisar publikens människosyn. När han ska presentera bandet för eventuella engelsktalande besökare konstaterar han att ”as you propably know by now, we are en blandning av Sven-Ingvars and Ken Ring”. Snarare mellan ett ungt KSMB och Kal P Dal isåfall, och det är verkligen inte fy skam.

På Flamingoscenen har Timbuktu rundat av en utmärkt spelning ihop med Harlembandet The Rakiem Walker Project med först ett tal om bland annat Palestina med kloka resonemang varför vi självklart måste känna för varje utsatt barn, och sedan sjungit en mäktig a capella-tolkning av Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Men på scenen på höjden överträffas han likväl av Erik Lundin, som med effektiv backning på gitarr, bas och elektronik gör en av festivalens mest intensiva och innerliga spelningar. Körverken i Alla va nån innan de blev nån funkar hur bra som helst live, och Erik Lundin matchar de vassaste texterna med de smartaste och mest personliga mellansnacken. En kort kliva-av-scenen-charad ger extranummerkänsla åt Suedi, och publiken som ledigt hade fyllt till exempel Linnétältet exploderar.

För den här skribenten rundas sedan årets Way Out West av med en mycket effektiv hitkavalkad från Neil Tennant och Chris Lowe. Med en elegant regisserad uppsättning förvandlar Pet Shop Boys Azaleascenen till en rörlig version av magasinet The Faces samlade sena 1980-tal både estetiskt, modemässigt och musikaliskt, och det är svårt att inte imponeras av Neil Tennants lagom reserverade air av äldre brittisk gentleman. De vågar framgångsrikt låta sin bakgrundssångerska utgöra Dusty Springfield-subtitut i en fin What Have I Done to Deserve This, och det är fullständigt omöjligt att inte låta sig helt översköljas av deras långa rad av mäktiga synthindiehits. Så ska en festival avslutas!

Om Way Out Wests första dag var till åren kommen så var dag två motsatsen. Idel unga, och om någon veteran ändå smög sig in var det i ny och nervös debutantroll. Utförlig rapport hos Fokus Musik, länk i bio.

Den tänkta festivalstarten med CMAT blev offer för en djupare utgrävning i singelbackarna i Göteborgs skivbutiker, särskilt Skivhallen Majorna, Linné skivbörs och allra bäst Armadillo vid Stigbergstorget.

Istället kunde konstateras att Little Simz med komplett band – bland annat med jordens coolaste basist – ägde Azaleascenen och festivalområdet tidig fredagkväll. Med smart och flyhänt rap, och massor av glimt i ögat, dompterade hon publiken till ringdans, och för den som likt undertecknad inte är särskilt inlyssnad var hon en perfekt start på festivaldag två.

Mc.ghee på Linnéscenen må vara en publiksuccé, men musikaliskt är det en besvikelse och på sätt och vis en ögonöppnare. För den subtila elegans som imponerar på hans studioinspelningar växer ut till moderniserad ekvilibristisk prog live, tänk Yes med beats. Bandets långa solopartier och laboratationer intresserar kanske musikhögskolestudenter, men definitivt inte undertecknad.

Khuarangbin har låtit bygga om hela Flamingoscenen med orientaliska portaler, trappor och en en jättelång ramp rakt ut i publikhavet. Deras fantastiska koreografi kräfva sådana konstruktioner, och Texastrions suggestiva psykfunk med tydliga lån från mellanöstern når på det sättet välförtjänt avsevärt vidare kretsar än den kanske brukar göra.

Fortfarande låg dock festivaldagens höjdpunkter framför oss. I ett knökfullt och hyperengagerat Linnétält triumferar Wet Leg, som bland annat den här skribenten helt galet avskrev som ett one-hit-wonder – visserligen strålande – när de släppte sin debut för ett par år sedan. Istället är de en hitmaskin, där det gitarrdominerade materialet från bandets månadsgamla andra album slår debuten på fingrarna. Rhian Teasdale och Hester Chambers ursprungliga duo har uppgraderats till en komplett kvintett sedan turnémusikerna upptogs som fullvärdiga bandmedlemmar, men paradoxalt nog innebär det att Wet Leg istället blir synonymt med Rhian Teasdale med kompband. Hon äger scenen konserten igenom, och häller vatten över sig och studsar runt med en intensitet som inte står en ung Iggy Pop efter.

På Höjdenscenen avslutar MJ Lenderman festivalens andra dag med en spelning som inleds oroväckande Grateful Dead-jammande men utvecklas till vad som kan vara festivalens hittills bästa gig. Med bandet The Wind i ryggen spelar han stora delar av förra årets Manning Fireworks, och det är alltsom oftast slackerskramligt på rentav Crazy Horse-nivå. MJ Lenderman kan inte låta det passera att han hamnat på Spotifyscenen, så hans basist/violinist håller ett brandtal mot scenens sponsor och landar i slutsatsen att ”Love is the answer!”, vilket passar bandets karaktär som handen i handsken.

Kvällens mest nervösa livedebut äger rum på Oceanen vid Stigbergstorget. ”Jag heter Adam och det här är min första spelning”, presenterar sig Adam Olenius. Det är visserligen en sanning, men med modifikation för hans första officiella gig på egen hand och utanför Shout Out Louds. Till skillnad från andra oroliga debutanter har han inte bara decenniers scenvana utan dessutom ett mäktigt band med de tyngsta meriterna, med bland andra Anders Stenberg från Deportees på gitarr (och ibland bas!) och Lars Skoglund från bland annat Laakso och La La Lars på trummor. Två singlar har nått våra öron redan, fina Malin ibland och den balladen Lila regn som kommer att ta sin plats i en officiell kanon över Stockholmslåtar. Här får vi ytterligare fem låtar från det album som är planerat för januarirelease, bland annat Alla låtar handlar om mig (dock utan det gästspel av Markus Krunegård som utlovas i studioversionen). Det är en livedebut som ger mersmak, och faktiskt en föredömlig konsertlängd som fler borde anamma.

Tuija Hartikainen (foto Wet Leg), Linnea Thomasson WoW (mc.gee)

Ambitionen att låta replokal når Hurula upp till, för även om bandet är tight och kompetent innebär studions livetagningar att det slamrar, läcker och skorrar på det önskade skitiga sättet. Men även om det är gitarrindie med skavanker är det likväl mainstream inom den genren. Hurula och hans band är så meriterade att det hur de än gör liksom låter mera Krunegård än Agitator, mera Håkan än Terra, mera Kent än Cortex (även om man fortfarande kan ana Spinal Injuries-influenserna till exempel i Drömkemikalier). Det är förutsättningarna, och inom den ramen är Hurula lika expressionistisk och angelägen som någonsin.

Hans texter är rättframma, nakna och raka, med nedsprejade reklamskyltar, pendeltåg, soc, ensamhet, och en ständigt närvarande psykisk ohälsa med suicidala tendenser (”du snacka’ ner mig från ett fönsterbleck igår” i den fina poplåten En döende planet). Han manar på något sätt till positivism i den Joy Division-blinkande Tänk inga dåliga tankar, men kan förstås inte leva upp till det alls när han snackar med Gud om Omätbara skillnader och när han sjunger om kampen att avlägsna märkena efter Barnhem, ungdomshem, vårdhem.

Way Out Wests första dag dominerades helt av artister i 80-årsåldern och veteranband som tar farväl. 

Det är sant att Way Out West med sitt breda utbud inte är bara en festival, utan flera samtidigt, där en ung festivalbesökare kan bygga sitt personliga program utan att det möter hennes mammas medelålders- eller pensionärsprogram.

Så när den här skribenten gör Way Out West-comeback efter några år utan regnet i Göteborg känns det tryggt att kunna rapportera att festivalen åldrats i samma takt som skribenten, för den som vill. Första dagens höjdpunkter domineras helt av veteraner och pensionärer, från Queens of the Stone Ages mäktiga muller (och groove, icke att förglömma) på Azaleascenen, festivalområdets största till Kites inte särskilt festivalpublikfriande uppställning byggställningar på Flamingoscenen.

Desto mer publikfriande är Bob Hunds matvagn, som invigdes med pompa och ståt av Thomas Öberg under torsdagskvällen, och som säljer Martin Kann-designade ”Låt mig tala till punk-gryta!!!” och ”1 falafel-ish och 1 lösning”. Den är en del av bandets långsamma farväl, och det gäller även Refused som nästan 35 år efter starten lägger ner, igen, den här gången med god stämning i bandet. Deras spelning på det stora tältets Linnéscen är till stora delar ett nostalgiskt triumftåg, och i synnerhet när de spelar tre hardcoredängor från de första åren på raken. Men Refused är Refused, och det innebär också att de bjudit upp en grupp Palestina-demonstranter på scenen, och att Dennis Lyxsén i en handvändning går från självironiska kommentarer om sin ungdoms bojkottkampanjer till att rekommendera oss alla att radera våra Spotifykonton – ”2000 stängda konton gör skillnad” – så länge som pengar därifrån går till krigsindustrin.

Lika kampvillig är Mavis Staples. Hon är just fyllda 86 år, och kommer med ett ekonomiskt band med det mest rudimentära – en trummis och en basist i rytmsektionen, två bakgrundssångerskor och en visserligen häpnadsväckande effektiv men ensam gitarrist i Rick Holmstrom. Inget andragitarist, inga keyboards och definitivt inget blås.

Hon har å andra sidan sin röst, sin auktoritet och sin historia, och med ett naket soulsväng i ryggen behöver hon inget mer. Hon tar inte många utflykter från sitt plats med notställ och pall att vila och dricka sitt te på, utom i Freedom Highway när hon ger sig iväg på en marsch över scengolvet likt den hon en gång i tiden tiden gick med sin far Pops och med Dr Martin Luther King. När hon berättar om den rekationen hör man historiens vingslag (precis som i samtal med den här skribenten för 15 år sedan). Men när hon och hennes körsångerskor med skärpa understryker att medborgarrörelsen inte är ett historiskt fenomen utan ”the struggle is still alive” och att de befinner sig mitt i den kampen – ”I won’t turn around” – då är det så akut aktuellt och starkt att fler än den här skribenten drar efter andan och får en klump i halsen och en tår i ögat.

Mavis Staples besjunger sin hemstad med kärlek i Tom Waits Chicago, och jodå, Respect Yourself finns med på repertoaren, om än en aning pliktskyldig. Hennes glädje över publikens respons känns desto mer genuin, och på stående fot erbjuder hon sig att komma tillbaka och spela mer för oss redan nästa dag, om arrangören kan hitta en ledig slot åt henne.

Iggy Pop framstår som en spoling i sammanhanget, med sina hittills 78 levnadsår. Han har mer uppenbara ålderstecken i kroppen än Mavis Staples, inte bara för att han envist fortsätter att ha bar överkropp från början till slut precis som i sion ungdoms glans.

Hans höft blir bara snedare för varje Sverigebesök, och med det får han allt svårare att hålla fast vid ungdomens frenetiska scenutspel. Men även om det inte är lika dynamiskt som när han var ung klarar han fortfarande en rejäl publikrusning nedanför scenen, och även om hoppen och sparkarna kanske inte är lika akrobatiska som förr är han banne mig inte stilla många sekunder.

Med en set list proppfull av Stooges-attacker kan han inte heller beskyllas för att vara publikfriande, även om Passenger, Lust for Life och I Wanna Be Your Dog genererar generell allsång. Flera deep cuts får vi också, med både 1970 och Down on the Street från Fun House, och dessutom Death Trip och från Berlinperioden Some Weird Sin.

Han har en del av de franska musiker som hördes vid förra Sverigebesöket med sig, och en liten blåssektion, och det lyfter och höjer, Och eftersom Iggy Pops naturliga habitat är scenen nöjer han sig inte när speltiden löpt ut, utan smyger tillbaka in på scenen bakom trummis och blåssektion för en avslutande cover av Louie Louie som sista jam, sådär som i fornstora dar. ”We gotta go know!”. Kom gärna tillbaka, den här skribenten ser gärna Iggy pop en 16:e och 17:e gång snart!

Yngre artister då? Under torsdagen var de till stora delar hänvisade till Stay Out West-scenerna, som får folk att att lämna festivalområdet i förtid och sedan stå i hopplösa evighetsköer för att ändå inte komma in på klubbar och teatrar. Den här skribentens förhoppningar om Girl Scout, Daniel Romano och/eller H Self och Alan Sparhawk grusades allihop. På den på den nya och Dennis Lyxsén-bespottade Spotify-på-höjden-scenen spelade Jasmine.4.T redan tidigt på eftermiddagen, och hennes känsliga och personliga indie och grunge var en av dagens höjdpunkter.

Övrigt

Beth Gibbons är förstås för introvert för att nå över scenkanten, hur stämningsfull och imponerande hennes stora band av idel multiinstriumentalister än är. Och Fontaines D.C. fortsätter att bli allt mer självbelåtet mätta och allt mindre intressanta för varje sammanträffande.

Med ett nytt album varje kvartal är Charley Crockett ledigt countryns mest produktiva artist, och kvantiteten verkar inte ha någon inverkan på kvaliteten. Andra delen av Sagebrush-trilogin är liksom den första delen producerad av Shooter Jennings långt ifrån Crockets hemstad Dallas i Sunset Sound Studio 3 i Hollywood, där det är ett lite mer slickat ljudideal.

Den Lonesome Drifter som var huvudperson i trilogins inledning rider vidare här, i titelspåret där han sover under bar himmel och lever ur hand i mun och sedan i med en flaska rye i The Ballad of the Lonesome Drifter, komplett med hästfrustande. Det twang-ekar ödslig öken i El Paso Rings outlawcountry, men annars är det mer countrysoul än prärie här. Crucified Son svänger snyggt, och spår som Lone Star, I Stay Ready och allra mest Destroyed har rentav groove på Dap-Tone-nivå.

Trilogins del ett var lite för välanpassad, men den här gången är det annorlunda. Den orkestrerade countryn funkar mycket bättre här, till exempel i funkiga Alamosa och i instrumentala Age of the Ram som verkligen är värd en egen TV-serie att vara tema i. Tennessee Quick Cash är en Ryman-klassiker i vardande med exceptionellt pedal steel, och Charley Crocketts stiliga 1970-talscountry är flera nivåer bättre än senast, till exempel i vänligt lunkande Ain’t That Right och i El Paso to Denver, en varm ballad som träffsäkert namncheckar Waylon i förbifarten.

 Hur gick det för alla de där banden som ville vara The Velvet Underground för drygt 20 år sedan. Well, inget av dem blev The Velvet Underground, hör och häpna, inte ens det här LA-bandet som till och med anammade ett av Velvets avlagda tidiga bandnamn. Ledda av Bobby Hecksher hade de sin kvarts berömmelse när de tillfälligt var signade till Mute, men sedan harvade de tröstlöst på utan att alls göra några avtryck.

I sin besvikelse grävde de ned sig i alla tänkbara typer av psykedelia, och Hecksher var nog på väg att byta läger till The Brian Jonestown Massacre ett tag. Men på kuppen hittade de ett mer personligt psych-sound där deras egna former av drones inte var så uppenbart kopplade till Lou Reed/John Cale/Doug Yule.

Till The Warlocks 14:e album (!) skrev Bobby Hecksher alla låtarna på en och samma dag, men det blir faktiskt inte alls så monotont och likaljudande som man hade kunnat befara. I inledande It’s A F****d-Up World har de nog snarare sytt ihop två separata låtar – en drone och en helt annan psychballad under en och samma låttitel – och här finns en bred variation.

You Can’t Lose A Broken Heart är rent strålande, och börjar som lite vek The Libertines-pop och larmar sedan på kraftfullt och suggestivt som det anstår ett sexmannaband med (för) många kompgitarrister, medan We Are All Lost är förvirrad men fin psykedelia i Bevis Fronds anda. A Duel Between You and I är en rentav Barrett-excentrisk liten popsång, och även om de unnar sig att runda av med totalt nästan 15 minuters först Don’t Blame It On the Band och sedan Don’t Blame It On the Jam finns det verkligen ingen anledning att leta syndabockar för det här fina albumet.