Mac’s Record Label

BETYG: 2 av 6

Drygt tio år har passerat sedan Mac DeMarco skapade sig ett rykte som en vildhjärna som tänkte nytt och fritt och gav utlopp för det i spännande musik som på en bädd av popbriljans tog nya och egna vägar.

Idag har Mac DeMarco med råge passerat 30-strecket, och han har under åren tappat såväl i nyfikenhet som sitt rykte. Numera vaknar han ibland sent, morgnar sig med en kopp kaffe på verandan och kryper sedan ner i källaren för att på slentrian falsettviska fram några halvfärdiga stillsamma Lennonomskrivningar med rudimentärt komp och svajig gitarr. Det här är en demo från en sådan förmiddag.

För andra året i rad organiserades i helgen den stora americanafestivalen Roots på Debaser i Stockholm. BBQ, hattutprovning och mer än 20 artister ur ett ett mycket generöst tolkat spektra av americanabegreppet, där ytterligheterna ofta tilhörde det bästa.

När de större namnen tar vid börjar Stockholms americanafestival Roots på Debaser med ett par besvikelser. Dylan LeBlanc så lågmäld med sin akustiska gitarr att han inte når över den låga scenkanten på Debaser Novas nya fina scen, och sedan fortsätter även Joe Henry med ett akustiskt set, knivigt och trixigt och avancerat men inte särskilt publiktillvänt. Hans långsamma sånger med fint fingerplockande imponerar men engagerar inte. Det blir lite tråkigt och ömsesidigt irriterat, med ett växande sorl i publiken och Joe Henrys stigande irritation över att vi inte är en sittande konsertpublik, över att han strålkastaren rätt i ansiktet och att det blir rundgång i sångmikrofonen. Gitarren behöver stämmas, gång på gång på gång, och det subtila mellansnacket är inte riktigt så smart som han skulle önska. 


Med ytterligare två akustiska soloframträdanden efter det hade det kunnat sluta illa för festivalens första kväll. Den unga Nashvillesångerskan Jobi Riccio är nästan lite ursäktande när hon ställer ensam på scenen, men det går snabbt över i bubblande fnittrig glädje över att att få sjunga sina snygga och välskrivna sånger för oss, och för en respons som är så jublande att hon har svårt att riktigt tro det. Det är rent fånigt bra, och hon är lika lycklig över att stå på scenen och att vara i Sverige och njuta kardemummabullar som vi är över att få upptäcka hennes musik. När hon så blir inklappad för ett extranummer är hon nära nog förskräckt – får man ens spela extranummer på en festival?

Martha Wainwright däremot är allt annat än blyg. Hon kliver in på scenen i träskor och jeansdräkt (bilmeckarkläder, kallar hon det) och gör en timme med självklar auktoritet, stor integritet, självdistans och en repertoar där Bloody Mother Fucking Asshole, I Know You’re Married But I’ve Got Feelings Too möter sprillans nyskrivet material på samma kvalitetsnivå. Invändningarna om att det skulle behövts några fler kompletta band och inte bara ensamma singersongwriters var som bortblåsta – det handlar inte om sättning utan om stämning.

Under lördagen var Ian Noe – med ett komplett band – en av de största akterna. Han klev in på scen som om hade planerat att städa garaget, orakad och oklippt i myströjan och de bekvämaste hemmajeansen, och såg mer ut som en gammal hockeyspelare på dekis än som den kommersiellt stora countryartist han är på väg att bli. Men inledningen blev trög med ihållande rundgång och dåligt ljud, och trots ett tight band blev det aldrig mer än genomsnittlig kött-och-potatis-countryrock av hans kväll. 


Daniel Romano har visserligen en bakgrund i countryn på egen hand, men med Daniel Romano’s Outfit är han med sin hypertighta garagerock, powerpop och glamrock en fullständig mismatch på en americanafestival. Likväl var de lördagskvällens sensation när de under exakt 45 minuter trampade gasen i botten, och inte stannade till för applåder, mellansnack eller ens basförstärkarreparation. När de så exploderade i renodlad hardcorepunk i That’s Too Rich och sedan i förbifarten citerar Ramones med en kort ramsa ur Teenage Lobotomy var kvällen, helgen och festivalen räddad!

Lördagen avslutades med Adeem the Artist, som varit inplanerad tidigare på dagen men inte hade gjort sin SJ-research och därför tillbringat dagen på ett stillastående tåg från Falkenberg. Såhär framåt nattkröken hade han sparkat av sig sina foppatofflor, och uppflugen på en pall lät han sig bjudas på whiskey av publiken och sjöng ordrika och politiskt satiriska sånger lika underhållande och rättframt ställningstagande som en countryfierad Hammell On Trial.


På den glesare befolkade söndagseftermiddagen behövde pötsligt Rayland Baxter rusa av scenen halvvägs genom sitt set. Han hade spelat elegant fingerplockande gitarr hittills, men nu behövde han ett plektrum och dem hade han glömt backstage. Sedan fortsatte han ändå med intrikata och eleganta små gitarrutsvävningar i sina ordrika sånger. Hans återhållsamma entusiasm och närvaro skilde sig rejält från det avstånd som präglat några av festivalens tidigare ensamma herrar med gitarr, och när hans fråga om det fanns några önskemål blev det till att börja med försiktiga gensvaret alltmer fantasifullt, och till slut tvingades han dra över sin speltid för att få in så många önskningar som möjligt i sin set.

Så småningom – ”mycket tidigare än jag brukar spela” – klev festivalens mest genuina veterancowboy Bob Woodruff upp på Nova-scenen. Med ett tight svenskt kompband i ryggen, The Harvesters, fick han möjlighet att hantera låtar som kräver trestämmighet och balansera upp frånvaron av studioinspelningens Emmylou i I’m the Train. Det är snyggt och stabilt i riktning The Jayhawks, och när det så drar ihop sig till renodlad redneckcountry i Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer fick det mer countrifierade publiksegmentet utrymme för lite pardans framför scenen.


Pardans var det inte fråga om när S.G. Goodman intog scenen med komplett band och med det strålande aktuella albumet Planting by the Signs i ryggen. Med torr Kentuckyhumor spelade hon mörk southern gothic där I Can See the Devil presenteras som hennes försök att göra en positiv sång. Om hur djävulen slår sin fru. Snapping Turtle är en annan höjdpunkt, där hon gör sig till verktyg för Guds vrede över några småkillar som roar sig med att påga en sköldpadda, och S.G.Goodman innebar därmed inte bara festivalens slutpunkt, nästan, utan defintivt också festivalens höjdpunkt.

Genom att förhålla sig vidsynt och generös i sin tolkning av begreppet americana blev Roots en varierad succé, trots besvikelsen över några av affischnamnen, och med det har festivalen alla förutsättningar att bli en fin tradition.

Efter en försiktig återkomst på musikscenen efter ett decennium i semipension bakom disken på sitt Quitters Coffee i Ottawa släppte Kathleen Edwards tidigare i år och relativt obemärkt det utsökta albumet Covers med några av sina favoritlåtar. Bland fina R.E.M.-, John Prine – och Paul Westerbergtolkningar fanns ett par centrala nycklar till hennes musikaliska uttryck.

Den mest påfallande var en duett med upphovsmannen Jason Isbell i Traveling Alone, som fångar hur nära släktskapet i deras musikaliska uttryck är. Mycket riktigt är Jason Isbell producent på Kathleen Edwards nya album, och det nära och omedelbara från hans mästerverk Foxes in the Snow från i våras finns här också, även om arrangemangen bara i fina Little Pink Door är lika avskalade som hos honom. Tvärtom larmar hans sologitarr rejält redan i den mäktiga counrtyrockinledningen Save Your Soul, och på många fler ställen här.

Den andra covern som karaktäriserar henne är Tom Petty & The Heartbreakers Crawling Back to You. På sitt nya album slänger hon i förbifarten in en värdig hyllning till sin hjälte, ”A blonde boy from Gainesville” i snabba FLA om hennes nya hemstat. Tillsammans med Isbells band 400 Unit tangerar hon dessutom The Heartbreakers temperament och arrangemang, och även den nästan fatalistiska uppbrottslåten Say Goodbye, Tell No One och When The Truth Comes Out går att härleda tillbaka tillbaka till Tom Petty.

Hon har den goda smaken och det fina kontaktnät som möjliggör att locka in både Shelby Lynne och Allison Moorer för bakgrundssång, som om det hade behövts på ett album med den här kvalitetsnivån, och kan inte låta bli att kommentera samhällsutvecklingens uppskruvade tonläge i Need A Ride där hon med varm och fyllig orgel kommenterar att ”I’m not gonna turn away from people who were welcome here yesterday”. Minst en ishockeyrefens måste kanadensiskan också infoga, för även när man som exilkanadensaren i Little Red Ranger tittar ut över havet så måste man besviket sucka över att ”The Leafs still suck at playoff time.”

Den här skribenten snubblade över Greg Freemans debutalbum från 2022 via en förstulen och mycket välriktad rekommendation på Pet Sounds (tack!), och även om hans andra album är mer ljudmässigt städat bygger det vidare på debutens karaktäristiska indieamericana.

Ofta finns det hos Greg Freeman stora musikaliska likheter med M.J. Lendermans uttryck – välspelat men organiskt, med en del traditionella americanadetaljer och också aparta detaljer, ofta rätt högljutt från framför allt gitarrer, och synnerligen smarta texter.

Men en väsentlig skillnad i jämförelsen med M.J. Lenderman finns i Greg Freemans märkligt säregna röst. Med sin tenorstämma i botten slirar han ideligen ner i ett falsettdike som låter lätt desperat och en aning vrickat. Det påminner rentav om salig Daniel Johnston, för att förtydliga att det slirande inte alls är negativt.

Gallic Shrug är en känslig och vemodig countryrocksång om ett fallerande förhållande – ”baby, we’re just pissin’ on our gloves”, och titelspåret har ett oförglömligt fint gitarrstick som lyfter sången från bra till fantastisk. Här finns snygga och smarta musikaliska krokar som pianot i Rome, New York och i trasiga efter-showen-misären Curtain, men det som verkligen ger dynamik är udda experimentella detaljer som saxofoner på gränsen till nervsammanbrott i slutet av samma låt, eller den mumlande uppläsningen av en filmrecension ut New York Times i den trasiga balladen Sawmill.

Inledande Point and Shoot är en gitarrstinn indierockrökare som hade kunnat vara hämtad från den amerikanska collegeradions gyllene 1990-tal innan den till slut bryter ihop, och Gulch rör sig i samma intensiva gitarrock tills ett jazzblås så frisinnat att Sonic Youth skulle baxna armbågar sig in.

Tradition och experiment verkar vara essensen i Greg Freemans musik, och med sitt andra album utvecklar och förstärker han allt det som debuten antydde. Det finns anledning att tro att det här kommer att utvecklas till något väldigt viktigt.

Case Oats är Casey Gomez Walker, en ung poet och självutnämnd amatörmusiker. Case Oats är också en duo där hon arbetar nära ihop med sin livspartner Spencer Tweedy, för övrigt son till och bandkollega med sin far Jeff Tweedy. Dessutom är Case Oats ett komplett och synnerligen meriterat americanaband i Chicago, där musikerna tillhör stadens mest anlitade.

Musikaliskt bygger Case Oats på en solid botten av traditionell lunkade americana och country med försiktiga trumvispar och akustisk kompgitarr, smyckat med stilla värmande pedal steel, lite fiol och kanske några toner orgel eller piano. Med ett debutalbum inspelat enligt det organiska Big Pink-receptet i en källare är det inte konstigt att det inte sällan leder tankarna till The Band, särskilt i det tryggt gungande relationssammanbrottet Hallelujah (nej, inte den).

Men om soundet är genuint stabilt med ett högkvalitativt handlag kontrasterar det mot Casey Gomez Walker sätt att sjunga. Enligt Maureen Tuckers modell pratsjunger hon oförställt och matter-of-fact-rättframt, hela tiden engagerat och övertygande men inte alltid tonsäkert. I det finns en charmerande infantilitet, och när hon beskriver texterna som självbiografiska gör det att man spetsar öronen ytterligare.

Flera texter tar tonåringens perspektiv. I Bluff ursäktar Casey Gomez Walker sig över återhållsamma stråkar – ”I’m sorry I talk about hockey too much” – och när hon i Seventeen ser tillbaka på ungdomens våghalsighet utan utvecklat konsekvenstänkande frågar undrar hon ”aren’t you glad you didn’t kill yourself”.

Bitter Root Lake är en popigare mördarballad, men texternas tendens att omfamna americana-genrens sedvanliga teman har ofta en innehållsmässig twist, och hela tiden en konkret poetisk karaktär. I Tennessee till exempel – ett av få ställen där Spencer Tweedy kan höras sjunga stämmor – rymmer det unga romantiska paret hemifrån. Men det går förstås inte som planerat. ”We could’ve been on old porch swings /…/ But I’m back in the city, figuring out ways to drink more”. Mycket riktigt låter det stotstaden Chicagos americana om Case Oats, men fint personligt och med en sympatisk småskalighet.

Än en gång har James Yorkston spelat in ihop med Karl-Jonas Winqvists posse med bland andra Peter Morén, Lina Langendorf och Lars Skoglund, precis som två gånger tidigare. Och som på Stockholmstrilogins förra The Great White Sea Eagle har han bjudit in Nina Persson för omfattande och mycket fina sånginsatser. Den här gången får de sällskap också av First Aid Kits Johanna Söderberg, som höggravid tog delad leadsång på nästan hälften av ett album som är lite spretigare än sina föregångare, men inte på något dåligt sätt.

Här finns väldigt softa stunder som tillbakahållna Where’s the Time och vackra Oh Sparrow, Up Yours (för övrigt årets låttitel). Även Nina Persson-samarbetena A Moment Longer med utsökt gitarrplockande och Rabbits stilla pianokomp fram till ett trallande crescendo är på den stillsammare sidan. 

Mer robust är Oh Light, Oh Light ihop med Johanna Söderberg, och med Ullis Gyllenbergs fiol i en dominerande roll. Johanna återkommer bland annat i Love /Luck med större arrangemang, men albumets absoluta topp når James Yorkston och Nina Persson i Love that Tree med subtilt shuffledriv och en fantastisk duettdialog värdig Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. Live lär den kunna vara en showstopper.

Det finns mer uppenbara namn och idoler jag skulle kunna droppa här. Men jag försökte göra en lista som på olika sätt kopplar tillbaka tillbaka till mig själv och SunYears med sångare och låtskrivare med gitarr som angriper ”pop” – vad det nu är – ur olika vinklar.

Madison Cunningham

Madison är med på SunYears nya skiva och sjunger fantastiskt på titelspåret. Vi kom i kontakt via Kyle som spelar i hennes liveband. 

Hon är ännu inte fyllda 30 och ett relativt nytt namn – hennes tredje album släpps i höst – och är så där snuskigt överbegåvad. Hon har hunnit få grammis, visserligen i genren Folk vilket jag tycker är lite missvisande, och har en hyfsat stor publik men är samtidigt rätt okänd i Sverige. 

Jag tycker det är härligt när någon är så odiskutabelt bra så man liksom inte behöver fundera. Det känns tryggt. Ser man henne live kan man inte värja sig. På så sätt påminner hon om Big Thief. När hon spelade på Nalen Klubb dök det upp personer som jag aldrig stöter ihop med annars på konserter. Hon attraherar dem som gillar lite sas ”musiker-musik”, då låtarna kan uppfattas lite trixiga och hon är innovativ och nyskapande i sitt gitarrspel. Men jag springer själv aldrig på typ Sting-konserter, och trots att hon kanske är virtuos har hon en skopa smuts i uttrycket, det är genomarbetat in i minsta detalj men ändå med ett indie-ben. 

Låtskrivandet bygger på en tradition som går tillbaka till the great american songbook, Beatles, Joni Mitchell, Harry Nilsson, Squeeze, XTC etc, och jag kan även höra Rufus Wainwright när han är som bäst. Men allt detta skulle vara helt ointressant om det inte vore för att låtarna som sådana drabbar mig. Hennes Life According to Rachel som är en hyllning till hennes farmor har flera gånger fått mig att gråta. Intressant nog kom den ungefär samtidigt som min Granddads Song. 

Eftersom jag inte hört den nya skivan så måste jag tipsa om den förra, Revealer.

Roddy Frame och Aztec Camera

På gymnasiet hade jag och Björn ett band, Piggy in the middle, som efter den första demon fick spela på Hultsfredsfestivalen när jag just fyllt 17. Efter det gick det bara sämre och sämre. Men i programmet inför festivalen jämfördes låtarna som jag hade skrivit på högstadiet med Aztec Camera.

Jag hade aldrig hört dem men hittade debutskivan High Land, Hard Rain på en skivbörs. Jag tyckte ärligt att det var sådär. Särskilt ljudbilden var inget som jag föll för när jag samtidigt tröskade Blur, Bob Hund och Posies. Men som man gjorde på den tiden – de få skivor man ägde gavs många chanser, och så småningom kröp den in under skinnet på mig. 

Roddy var ju själv bara en tonåring när han skrev de låtarna. Men så oerhört brådmogen. Alla bitarna är liksom på plats. En stark sångare med lite blue eyed soul i strupen, intrikata men catchy melodier och texter som imponerar men också berör. Plus en fantastisk och underskattad gitarrist. Hela paketet fanns på plats från början! Det är kanske därför han nu verkar ha gått i förtidspension. 

Man skulle lätt kunna byta ut låtar från debutskivan mot låtar från senaste albumet Seven Dials utan att det skulle märkas jättemycket.Han har liksom mutat in ett uttryck som kanske påminner om en massa saker men ändå är så hans eget. Ofta på det klassiska sättet jag tänker är pop. Tydliga riff och intron, olika delar med vers, brygga, refräng, stick och outro. 

Det som ligger honom i fatet ibland är produktionen som kan vara för slick och plottrig. Det är kanske därför den skivan jag oftast återkommer till är avskalade Surf. Där är det bara Roddy, en akustisk gitarr och en knippe av hans bästa låtar. Även det tycker jag är nåt att sträva efter; att som en singer-songwriter kunna framföra sin låt själv till eget komp utan att det blir tråkigt och bara ”ringa-ranga”. Att arrangera för en gitarr så det låter fullt och helt och intressant.

Jag gillar också att han som jag själv är så tydligt influerad av amerikansk musik – Bob Dylan, Love, soul av olika slag, utan att man direkt tänker på det för att det kommer ut på ett annat, nytt sätt. Och att han fostrats av The Clash och postpunk men ändå är så smooth. Jag älskar såna kontraster. 

För ett antal år sen var jag i en studio i Eastbourne och spelade in lite låtar med bland annat Romeo i Magic Numbers. Det visade sig att det var den faktiska studion där High Land, Hard Rain och även en av mina favoriter med Go-Betweens, Before Hollywood, spelades in. Och som grädde på moset ett par av låtarna på Paul McCartneys Tug of War (av den enkla anledningen att Macca har hus i närheten) som troligen är plattan som ledde till att jag alls håller på med det här. Men den historien tar vi en annan gång. Cirklar sluts! I studion bredvid stod också mixerbordet från Scary Monsters. Tony Visconti använde det bara på den skivan och sålde det sen. Things you learn!

Nick Lowe

Elvis Costello är självfallet en av mina största hjältar. That goes without saying. Troligen stötte jag ihop med ”Basher” först som producent till Elvis plattor. Han producerade ju dom fem första albumen samt senare stökiga favoriter som Blood & Chocolate och Brutal Youth. De låter sinsemellan ganska olika men den röda tråden är det nedskalade grupp soundet och livetagningen i centrum. Den är ganska naket luftigt presenterad, men samtidigt med punch, attack och perfekta små detaljer i arr och sound som alltid sitter där de ska.  Jag vet inte vad av det som var Nick, Elvis, bandet eller teknikern, men just det där att det gick fort och känns energiskt – smeknamnet ”Basher” bygger på att Nick hatade att ta för lång tid på sig i studion – men samtidigt genomarbetat och färdigt är nåt som jag kan relatera till. Lika bra att tänka efter före. Drar man ut på det för mycket tappar man tråden, lusten och passionen i framförandet.

Jag älskar Lowes eklektiska resa som musikalisk kameleont. Från original mod på 60-talet, pubrockare på 70-talet och sen powerpoppande soloartist och punk/new wave producent i slutet av årtiondet. I solokarriären har han ju sen alltid flörtat med nån slags rootsrock med amerikanska förtecken men så urbrittiskt förpackat. Ofta kort och koncist.Även när han spelar country låter det pop. Dessutom klär han sig alltid bra. 

Han har berättat att hans gyllene era i musikhistorien är den utskällda perioden innan Beatles och efter tidig rock n roll, det vill säga det tidiga 60-talet. Hur han kunde se så många olika spår i popen som sen aldrig utvecklades klart, eller som fick stå tillbaka för den brittiska invasionen. Dom fantastiska skivorna Everly Brothers och Roy Orbison gjorde då. Den tidiga soulen. Girlgroups. Surfrock. Phil Spector. Crooners inom både jazz och country. 

Allt det där gick han tillbaka till och ompaketerade på sitt eget mogna vis när han reboootade sin karriär med The Impossible Bird1994 och därefter Dig My Mood och The Convincer, en trilogi som fortfarande är mina favoriter med honom. Musik som på ytan kan ses som lite tråkig men som man sen inte kan sluta lyssna på. Perfekta små låtar. Fulla av både hjärta, smärta, hjärna och humor. Jag ser SunYears som inledningen på min mogna Nick Lowe-period. Därför kändes det passande att Come Fetch My Soul! släpptes på hans skivbolag, om inte annat som en markering. Pubrockexperten Mats Olsson har sett SunYears systerband coverpartytrion Morres Spisarbox med mig, Andreas och Nino Keller flera gånger och säger att det är exakt som att se Brinsley Schwarz i London på mitten av 70-talet. High praise!

John Sebastian och The Lovin’ Spoonful

Många anar säkert att min ursprungliga bas i musiken är 60-talspop. Beatles, Kinks, Beach Boys och Byrds är också den mest uppenbara kvartetten som gett upphov till att jag trillade in på den banan jag gjort. Men under dessa stora namn finns en hel uppsjö andra och mindre uttjatade namn som också följt mig genom i princip hela livet. Som John Sebastian. Dagen jag föddes låg han etta på Billboard med sin soundtrackhit Welcome Back. På gymnasiet hade jag en kompis vars pappa sa att jag såg ut som honom. Jag hade page, runda glasögon, polisonger och bar ofta randig t-shirt. Min målbild var kanske Teenage Fanclub men han hade ju ändå rätt. Och musiken kände jag redan till. 

The Lovin’ Spoonful var ett ganska unikt band som brann kort och intensivt, alla deras hits och album där Sebastian medverkar kom under en treårsperiod. Dom var ju sprungna ur Greenwich Villages folkscen, Sebastian spelade munspel på skivor jag älskar med Tim Hardin och Fred Neil. Bandets rötter fanns i blues, folk, country och showtunes som dom mixade upp med mer moderna pop sounds; rock’n’roll, Motown, Bacharach, girlgroups och så klart en del engelsk pop. På så sätt var dom nästan innan The Band ett tydligt exempel på så kallad americana, vad nu det egentligen är. 

Deras skivor är som en crashcourse i olika amerikanska musiktraditioner. Men alltid i deras egen paketering. Allt blir pop i deras händer. Även när dom spelar jazzig blues på traditionella jugbandinstrument. Man hör att de har roligt i musiken. Det är lätt och ledigt och svängigt. Samtidigt bränner det till av vemod mellan varven. Och melodierna är ofta ren mumma. Texterna sitter. Alla medlemmar sjöng och alla var grymma på sina instrument. Men Sebastian var såklart stjärnan i centrum. Även deras image är så oerhört ”pop” och pekar fram mot Orange Juice och något slags ogripbart evigt pop ideal. 

Fast efter den korta stunden i solen och ett gäng singersongwriter plattor på 70-talet som jag har dålig koll på har Sebastian alltmer gått tillbaka till sina rötter och rört sig mot akustisk musik, bluegrass och folk. Sympatiskt tycker jag. Kanske gör jag så småningom samma resa. Jag började ändå en gång med fiol och tycker det är roligare och roligare att spelar akustisk gitarr varje år. Vem vet!

Ska jag rekommendera ett par plattor är det Daydream och Hums of the Lovin’ Spoonful, men man behöver även en ren singelsamling.

Olle Adolphson

Olle skulle säkert bli riktigt ilsken av att stå på en lista över popsnillen. Men för mig är det ingen större skillnad på visa och poplåt. Den innehåller samma beståndsdelar. En poplåt behöver inte vara aggressiv eller fartig, och Olle var liksom en Paul Simon lika noga med dessa beståndsdelar; harmonier, melodier, text, arr. Allt fick samma kärlek och uppmärksamhet.

Sen var ju dessutom Olle en bländande gitarrist på tal om det där att kunna kompa sig själv. Han var också väldigt förtjust i de engelska folkvisor som både Simon och Dylan också lånade flitigt av, ännu ett gemensamt drag. Hans andra trådar kommer från Taube och svenska traditioner, fransk chanson, klassiskt och lite jazz, calypso och bossa nova.Men mixen är hans egen och ihop med tilltalet, ämnen och ordval i texterna står jag fast vid att han hittills är oöverträffad bland svenska låtmakare. 

Därav min inblandning och uppstyrning av hyllningsskivor, konserter och tv-program. Han är värd all den uppmärksamheten. Privat var han den propra ytan till trots minst lika mycket en bilkrasch som Cornelis har jag förstått. Men jag tilltalas av att han höll det för sig själv och försökte skärpa sig utåt samtidigt som smärtan och problemen är så tydliga i låtarna. Börja med Låtar i stan och Vad tänker jag på, två plattor från 60-talet. Det finns också flera bra samlingar.

SunYears andra album The Song Forlorn (Villa/Aloaded/Warner) finns ute nu.

Det är en sak att Peter Morén på sitt andra album som SunYears The Song Forlorn greppar över folkrock, pur pop och lågmäld piano-chanson. Det är en annan sak att han gör det med en kvalitetsnivå både i låtmaterial och i framförande som snabbt närmar sig hans husgudar till popgenier.

– SunYears-projektet började under pandemin, berättar Peter Morén. Det var då Peter Bjorn & John skulle släppa sitt nionde album men inte kunde turnera. Många frågor om identitet väcktes. Vem är jag utan bandet? Vem är jag utan de kompromisser som är centrala i ett band som verkligen är ett band?

– Jag började spela gitarr på ett annat sätt och påminde mig om varför jag började med musik från början. Den där supernördiga och ganska ensamma lilla killen i Vika utanför Mora som hittade sin egen värld genom musiken. som kände att man inte riktigt passade i världen runtomkring. Jag tror verkligen att det kan vara något positivt att ha långtråkigt. Det föder idéer.

När Peter började spela in det som skulle bli SunYears ville han återvända till något enklare. Det var inte ett sidoprojekt utan ett nytt kapitel. Han beskriver det som att börja om.

– Det är här min kreativa själ är nu. Peter Bjorn & John är lite av en nostalgiakt just nu, och jag är fine med att åka runt och spela de gamla låtarna i det formatet. Men det är i SunYears min själ finns för tillfället.

– Jag har gjort mycket solo på svenska, men det här är ett annat koncept. Det är på engelska, det är bandformat även om det är mitt projekt. Det är nästan alltid samma folk som spelar, framför allt Andreas Nordell på bas. Det har blivit ett koncept som jag känner är tydligt, som bygger på gitarrspelet, på en rootsig känsla, på duetter, på instrumentaler.

En annan sorts pop

SunYears är performancebaserat, förklarar han. Det mesta spelas in live, med känsla för ögonblicket.

– Johnny Marr pratar om att producera med fötterna, med pedalerna medan man spelar. Jag är ingen klipp-och-klistra-kille. Jag vill hitta nerven när man spelar tillsammans i rummet, lite som jazz.

De två albumen med SunYears är på många sätt en återgång till ett slags ursprung, men med mer än 25 års samlad musikalisk erfarenhet.

– Jag ville ju vara singersongwriter, en kille med gitarr som skriver jäkligt bra låtar. Elvis Costello, Paul Simon, Roddy Frame. Den skolan. Jag kan ibland känna i alla PB&J-kompromisser att jag kanske glömde bort det, lite grann. Men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag inte kommer att hinna med allt. Jag kommer inte bli skitbra på att göra elektro eller kletzmer. Kanske borde jag fokusera på det som är mitt naturliga uttryck.

Han beskriver det som ett slags spirituellt arbete.

– Det ska kännas jäkligt bra i magen och i själen. Det är först nu jag känner att jag gör det jag själv skulle vilja lyssna på. Det handlar både om erfarenhet och om val. Om att våga släppa vissa ambitioner och hålla fast vid det som känns sant. Jag har gjort mycket musik som jag tycker jättemycket om tidigare, men det kunde vara mer slumpmässigt. ”Oj, det där blev ju bra”. Nu vill jag göra färdigt. Göra hela album. Jag är old school på det sättet.

Att albumet redan fått flera fina recensioner i internationell press är något han är glad över, men han konstaterar också att om låtar som dessa hade släppts under namnet Peter Bjorn & John hade de nått många fler lyssnare.

– Det finns en massa helt otroliga musikskapare som uppmärksammats av betydligt färre än jag har. Det känns så slumpmässigt ibland. Ibland tänker jag, om jag ska vara lite cynisk, att det krävs någonting annat. Det räcker inte att man är bra. Man ska kanske vara trasig eller se knasig ut för att folk ska tycka att det är intressant. Jag kanske känns för välfungerande. Jag har någon slags Paul Weller-skada, jag tycker att man ska vara hel och ren. Min estetik är inte Cornelis-grejen att flasha ölmagen, jag är mer Olle Adolphson.

Samtidigt säger han att han sjunger bättre nu än till exempel på Writer’s Block för snart 20 år sedan. Gitarrspelet, låtkvaliteten, hur man får ihop en skiva – allt har blivit bättre.

– Det är väl klart att man vill att folk ska hitta det då. Men jag har släppt det där med internationell framgång och fler stora hits. Det viktiga nu är att göra något som känns viktigt för mig. Men självklart vill jag också att folk ska höra det. Det finns alltid den dubbelheten, att tillfredsställa sin egen kreativitet och att samtidigt vilja nå ut.

Duetterna blev en modell

The Song Forlorn är ett album präglat av samarbete. Flera av låtarna är duetter, något som blivit ett kännetecken för SunYears. Peter berättar att det började när han skrev titelspåret till det första SunYears-albumet och tyckte att Jess Williamson hade en underbar röst.

– Jag skickade låten till henne, och hon ställde upp. Det blev så självklart. Sen skrev jag Grandads Song och tänkte direkt på Ron Sexsmith. En sång till min morfar, tillsammans med en föregångare som jag lyssnade på när jag var 20. Det blev en slags modell. Att hitta en röst som gör låten ännu starkare. Det är något djupt i det där att sjunga tillsammans i stämmor, något utomkroppsligt. Det är en spirituell upplevelse för mig. Nästan som att låten lämnar kroppen och blir något större.

Last Night on the Mountain är ett samarbete inspirerat av brittisk folkmusik ihop med Sam Genders från Tunng och Lisa Hannigan.

– Den låten kom till under en Zoom-session under pandemin. Jag kände förstås till Tunng, och Sam bor på Orust nu. Vi skrev tillsammans, tog pauser och jobbade vidare var för sig. Det var Sams textidé från början, och låten har den där väldigt brittiska folkkänslan som jag är väldigt svag för. Fairport Convention, Sandy Denny, Richard Thompson. I det sammanhanget passar Lisa Hannigans irländska röst. Hon har gjort fantastiska grejer. När någon man själv lyssnat på tycker om det man gör ger det förstås självförtroende. Så även på så sätt har duetterna gett styrfart åt SunYears.

James Yorkston är en av Peter Moréns återkommande samarbetspartners. Här har han skrivit texten till If You Were to Ask.

– Han är otroligt textbaserad och säger att han alltid skriver texterna först. Så jag frågade honom om han hade någon text som inte hade musik än, och så skickade han den här. Jag satte mig vid pianot och det kom något med lite fransk chanson-känsla. Jag är väldigt svag för den sortens melankoli. Jag spelade in låten, och sedan kom De Clair in och sjöng. Jag tyckte det var så nervöst att skicka den till James. Han kan vara så där brittiskt roastig ibland, om Young Folks och att man är en pop-fjant. Men han svarade att han började gråta när han hörde den.

Nicole Atkins är en annan gäst på albumet.

– Vi träffades första gången redan när Writer’s Block kom, och vi båda låg på Sony. Det var på någon USA-spelning där hon föreslogs vara med och sjunga Young Folks live. Vi pratade och drack whisky och blev vänner. Sen skrev vi ett gäng låtar i Stockholm, som aldrig släpptes. När jag var i Nashville visade det sig att hon hade flyttat dit, så vi skrev mer. Några av de låtarna kanske kommer på hennes nästa album. Vi åkte också till Muscle Shoals och hängde med Spooner Oldham i Fame-studion. Den ser exakt likadan ut som på 60-talet.

Mörker, minnen och medelålder

Många textteman på The Song Forlorn är tunga och svåra. Your Dad Was Sad är särskilt personlig, om Peter Moréns avlidne svärfar.

– Eller kanske snarare om min fru. Jag tycker ibland att det är jobbigt när det är så här personligt, men min svärfar gick bort för ett par år sedan. Som många män i den generationen lämnade han in lite när han gick i pension. Det blev lite för mycket TV, öl och stillasittande. Han gick bort för tidigt för att han inte tog hand om sig.

– Att skriva den låten tror jag var mitt sätt att hantera att någon väldigt nära går igenom en sån sorg som det är att förlora en förälder. Så den kanske mer utgår från honom än handlar om honom.

Dark Eyes handlar om psykisk ohälsa.

– Den handlar om en vän som man bryr sig väldigt mycket om, där man ser att det är någonting som inte stämmer. Man kan se i blicken att personen inte riktigt är här, men på ytan låtsas de att allt är som vanligt. Just den känslan av att sitta tillsammans med en god vän och liksom ”Var är du? Vart är du på väg?”

Peter Morén återkommer till att det är medelålderns erfarenheter som gjort albumet möjligt.

– Det är väldigt fertil mark. Äldre föräldrar, folk i ens egen ålder som mår dåligt eller går bort, missbruk, skilsmässor. Det finns så mycket stoff. Och man har fler minnen att dra ifrån. Jag är inte särskilt nostalgisk, men jag har ett behov av att känna en anknytning till de som var innan. Föregångare, förfäder – att prata med spökena.

The Body med Nicole Atkins resonerar om kroppsliga åkommor.

– Den handlar väl om hur kroppen och själen hänger ihop. Jag fick migrän med aura i flera veckor och klarade inte ljud och ljus. Jag har även haft panikångestattacker och inte kunnat andas. Då blir man lite privatpsykolog och tänker på vad kan det här bero på. Men det verkar ha varit stressrelaterat. Och att man har lite tunt skinn.

Även om The Song Forlorn kommer först nu har stora delar av materialet legat klart länge.

– Det mesta spelade vi in redan 2023. Några sångdelar tillkom sent, Nicole Atkins och De Clair. Men det mesta var klart tidigt. Sen tog det tid att mixa och få ihop helheten. Men det har hela tiden funnits många låtar. Den amerikanska supertrummisen Kyle Crane, som ursprungligen kontaktade mig för att han ville att jag skulle sjunga i hans projekt Crane Like The Bird, hade några dagar lediga i Stockholm mellan två turnéer 2022, så vi spelade in fem låtar på två dagar. Då fanns det en halv skiva, och då var det bara att fortsätta.

Peter Morén skriver låtar hela tiden. Några av låtarna på The Song Forlorn började som enstaka gitarrfigurer, en textrad eller ibland bara en titel. Det är ett intuitivt arbete, men långt ifrån slumpmässigt.

– Jag skriver jämt. Varje dag sitter jag med en gitarr. Titellåten till albumet gjorde jag nästan färdig i skidspåret hos svärmor i Boden. Hela låten kom till mig där. Det är bara att hoppas att man minns det när man kommer hem.

– Jag vill ge varje låt all kärlek jag har, och göra dem så bra jag kan. Det liknar faktiskt någon sorts missbruk. Men ett som jag är tacksam för.

Det är också en drivkraft som förklarar varför SunYears mycket riktigt känns som Peter Moréns helhjärtade fokus idag. Här gör han det han vill, utan kompromisser eller upplevda förväntningar, men med popsnillets själ och hantverksskicklighet. 

Text: Patrik Forshage

Foto: Johan Bergmark

Den 21 augusti 2025

Intervju

The Song Forlorn (Villa/Aloaded/Warner) finns ute nu. Här finns recensionen, och här hittar du Peter Moréns lista på fem stora popsnillen.

Nu inleds ett samarbete mellan Fokus Musik och Johan Bergmark, landets bästa musikfotograf. Intervjuer med de viktigaste artisterna kommer återkommande att illustreras av hans fantastiska nytagna porträtt, med start redan imorgon.

Ett porträtt signerat Johan Bergmark är en kvalitetsstämpel av allra högsta rang. Hans bilder har prytt allt från skivomslag och filmaffischer till internationella tidningar som Rolling Stone, MOJO, Uncut och Washington Post. I Sverige är han allmänt betraktad som landets främsta musikfotograf.

Johan började fotografera som ett alternativ till musiken, när total tondövhet satte stopp för hans egna drömmar om att spela. Hans uttryck blev istället kameran – ofta i svartvitt och gärna analogt, med slumpen som arbetskamrat.

Fokus Musik är mycket stolta över att nu kunna räkna in Johan Bergmark bland medarbetarna, och hans första porträtt publiceras redan imorgon torsdag när Fokus Musik intervjuar Sveriges främsta popsnille.