Det där med dansmusik har Baxter Dury sneglat åt förr, men han har aldrig omfamnat det med samma konsekvens och engagemang som på sitt åttonde album. Med ambitionen att i den kontexten ändå agera sin ålder samarbetar han med producenten Paul Epworth (Adele, Bloc Party) och de gör ett moget album som lockar lika mycket till dans som till sneda leenden.

Baxter Dury är som alltid en charmerande slusk mitt emellan Sleaford Mods och Serge Gainsbourg, den där som pratsjunger intensivt och mustigt med svordomar och obsceniteter som skulle få hans salig far att rodna, och som överlåter refrängerna på inhyrda skönsjungande kvinnor. Det fungerar särskilt bra i elektronisk danskontext som den här. Mockingjay hämtar sin titel från The Hunger Games och ger Baxter Dury utrymme att halvrappa ironiska kommentarer om argsinta nätkrigare på social medier, och i Schadefreude sitter han på ett hotellrum i Stockholm och gottar sig åt en elak recension av den otrogna flickvännens band.

Vi möter ett antal trasiga karaktärer i Hapsburg, som intar”breakfast at the Berghain” och spiller drinken, och på den brittiska barkedjan All Bar None, som de med uttalet Allbarone försöker övertyga sig själva om är ett snofsigare ställe än det är. Där hittar vi bland annat Baxter Durys The Other Me på skivans minst dansanta låt, med en suggestiv bas men inte tillstymmelse till elektroniska danselement. Just där, och kanske en aning i Tom Tom Clubiga Return of the Sharpheads, släpper han lös sin mest utpräglade dialekt från västra London och låter påfallande lik pappa Ian Dury.

Bror Gunnar Jansson är en av svensk musiklivs mest särpräglade figurer, rastlös och föränderlig och samtidigt stabilt grundad. Hans uttryck rör sig i föränderliga riktning, och nya People! är ett renodlat soulalbum.

– Det här har jag inte gjort förr. Det finns en rad anledningar. Dels bygger skivan på att jag ville göra ett samarbete med min vän Christopher Cantillo.

Christopher Cantillo från Dina Ögon spelar trummor och är medproducent, och var ett centralt kreativt nav i arbetet med skivan. Tillsammans har de byggt ett soulsound där Bror Gunnar Jansson inte drar sig för att nämna Curtis Mayfield, Bill Withers, Pops Staples och Sly Stone som jämförelser.

– Jag och Christopher har alltid lyssnat på samma sätt, gillat samma grejer. Under våra formativa år gick vi på massor av spelningar tillsammans, och det var alltid samma detaljer vi fastnade för. Jag har alltid haft stor respekt för honom, han är orädd och kastar sig in i saker, men han vågar också lämna dem. Om något inte längre känns rätt, bryter han och gör något nytt. Det gillar jag. Musiken är alltid i fokus för honom, inte positionering eller karriär.

De två delar också en historia av intensivt konsertliv under tonåren, där spelningar blev deras musikskola.

– Vi såg Solomon Burke tillsammans, det är nog den första soullegend jag minns tydligt att vi såg. Och jag minns nästan ännu tydligare alla spelningar vi inte lyckades gå på. Jag var fjorton när The Roots spelade i Göteborg, men jag fick inte gå för att det var en vardag.

För det är inte bara vintagesoul som påverkat riktningen för People!

– Kaah var också en stor influens. Vi såg honom flera gånger, och Jideblasko International var en viktig skiva för mig. Timbuktu på den tiden, det var också helt fantastiskt. Vi gick jättemycket på spelningar. Först en kvällskonsert, sen vidare till nattklubb ibland. Vi kunde alltid få hjälp av någon vuxen att komma in, trots att vi inte var gamla nog. Det var en musikalisk utbildning i sig, bara att se så mycket man kunde.

Att växa upp med en far som var musiker var också en del av Bror Gunnar Jonssons musikaliska skola.

– Jag växte upp i en lägenhet där pappa övade kontrabas flera timmar om dagen i ett rum, jag övade saxofon i ett annat, och min syster spelade fiol i ett tredje, alltihop samtidigt. Våra grannar måste ha haft en upplevelse…

Ändå har vägen till soulalbumet varit lång.

– För fem år sedan började jag märka att låtarna jag skrev drog åt ett mer soulaktigt håll. Jag har oftast ingen riktning när jag skriver, det blir vad det blir. Jag skriver massa låtar och samlar dem i olika högar. När det blir tillräckligt många i en hög som passar ihop gör jag ett album av dem. Med tiden hade jag samlat på mig ett gäng låtar som jag tyckte passade för just den här idén.

Han förklarar att några låtar först haft andra uttryck, men hittat hem till soulformen långt senare.

– Vissa låtar på nya skivan skulle absolut kunna vara i helt andra lådor, men nu har de hamnat här. Andra låtar är väldigt tydligt skrivna för den här plattan, ofta ganska sent i processen. När man närmar sig inspelning brukar det komma några låtar till, och de formas in naturligt. Då är man redan i ”mode”, så de passar in direkt.

Just förhållandet mellan ljud och komposition är centralt i Bror Gunnar Janssons musikskapande.

– Jag skriver mycket genom ljud. Soundet är en del av kompositionen, inte bara en kostym. Så ibland går det att ändra, men ofta sitter känslan ganska fast.

Flera av texterna handlar om flykt, ockupation, och bomber, det är ett tematiskt fält han återkommer till inte minst i Refuge, A Refugee, Occupied och Blood.

– De handlar framför allt om Gaza. När jag skrev den fanns en väldigt skev bild av situationen, en konstig narrativ, och regeringens hållning var märklig. Under den perioden skrev jag flera låtar på det temat.

– Jag har skrivit musik och texter på många olika sätt genom åren, men en röd tråd är att jag inte gillar att skriva om mig själv. Jag vill skriva om andra saker. De senaste åren har jag känt en allt starkare politisk frustration, och ett behov av att uttrycka det. Det är för min egen skull, i ett samhälle som rör sig som det gör. Det handlar om att visa solidaritet. Det påminner lite om det där Nina Simone-citatet, att det är en konstnärs ansvar att spegla sin samtid, och jag känt ett behov av att vara tydlig. Att säga något. Det svåra är att undvika att det blir för mycket pekpinne. Vissa texter kanske är det. Men Beggar tycker jag blev mer emotionell och personlig, den målar en historia.

Så hur viktig är texten när Bror Gunnar Jonsson lyssnar på musik?

– Det går i perioder. När jag var yngre var det mer musiken jag drogs till, inte texterna. Men efterhand har jag blivit mer intresserad av text också. Det är så olika beroende på genre. I vissa musikstilar kan texterna nästan kännas i vägen, då vill jag bara ha ett uttryck, ett ljud. Men om det är rätt typ av text, rätt tonträff, då kan det vara det starkaste av allt. Då kan en låt bli helt avgörande. Men det är svårt. Och det är därför det tar lång tid för mig att skriva. Jag behöver hitta ett tilltal som känns naturligt men ändå tydligt. En balans.

Soul som genre bär på många förväntningar, både vad gäller sound och autenticitet. Det finns röster som påstår att ny soul inte är ”äkta”, att retrovågen bara imiterar ett arv utan att tillföra något eget. Det är inget Bror Gunnar Jansson funderar på.

– Nej, om jag ska lyckas göra musik kan jag inte tänka på hur den ska mottas. Jag hade stora problem i processen med det här albumet just för att jag ifrågasatte mig själv för mycket. Jag skrotade många idéer, tog upp dem igen, och skrotade igen. Bara att göra det i förhållande till sin egen hjärna är tillräckligt svårt, och om jag dessutom ska tänka andras reaktioner blir det omöjligt.

Snarare handlar det om att ständigt förnya sig, för att inte fastna.

– Jag tröttnar väldigt lätt på mig själv. Det är därför jag har flera olika projekt och uttryck. Då behöver jag inte ruttna på en idé eller genre, jag kan byta spår och ändå fortsätta vara kreativ.

Det är ett förhållningssätt som också format hans scenpersona, där olika projekt presenterar olika delar av uttrycket. Det kan vara poetisk ursprungsamericana, powertrioblues eller hård, drivande soul.

– Jag tycker det är kul att bygga album. Men det är också därför jag försöker vara tydligare med vad jag gör – för det kan vara ett lotteri att gå på mina spelningar. Därför har jag börjat använda olika projektnamn så att man kan läsa sig till vad man kommer få höra.

Publiken verkar följa med, oavsett.

– Det har aldrig varit ett stort problem. Jag möter ny publik varje gång, men också folk som sett mig tidigare. Och än så länge verkar ingen bli arg. De flesta som lyssnar på min musik är musikintresserade och öppna. Min musik kräver lite av lyssnaren, och då faller den där gruppen som vill ha exakt vad de förväntar sig bort automatiskt.

Men även om People! först och främst är ett soulabum finns de där nyanserna av blues, gospel och americana som verkar vara en del av Bror Gunnar Jonnsons DNA.

– Det kommer säkert från en musikaliskt rik uppväxt. Jag växte upp med massor av musik omkring mig. Det fanns så mycket bra musik i så många olika genrer, och jag har alltid försökt dra till mig allt jag gillar. Jag är ganska ickeanalyserande när det gäller musik, utan mycket mer intuitiv. Jag har aldrig varit så bra på teori eller analys. Det jag snappade upp var uttryck och sound, och sväng. Det är det jag lyssnar efter.

Med People! har Bror Gunnar Jonsson förädlat såväl sitt uttryck som sound och sväng, och med spelningar runt om i Sverige under den kommande månaden lär allt det förstärkas ännu mer.

Rättrogna deep soul-pruritaner himlar alltid överseende med ögonen över ny retrosoul, och här finns det flera andra uppenbara invändningar för dem att anföra. Den första är förstås att Bror Gunnar Jansson inte ens är amerikan, utan götenborgare, och att han dessutom har en lång och solid bakgrund i helt andra retrogenres, som deltablues och senast powertrio-bluesrock.

Vi andra däremot behöver inte ens överväga sådana principiella hållningar, eftersom vi redan knockats av det dynamiska svänget och kraften i Bror Gunnar Janssons engagemang. I sitt renodlade soulsamarbete med Christopher Cantillo från Dina Ögon hämtar han inspiration och ofta hela ljudbilder från deras gemensamma tonårsfavoriter, allt från Sly Stone och Curtis Mayfield till The Roots och Kaah, och med ett låtmaterial som lever upp till sådana pretentioner ger det en komplett helhet som är oemotståndelig.

Titelspåret har ett mäktivt groove, och den feta slöa orgeln bär bland annat Bill Withers-svängiga A Refugee. Blood är snygg soulblues, liksom A Beggar med mäktig Albert King-sologitarr av Mats Eriksson. Occupied är också blues egentligen, men i modernare dräkt, och snygga At the Diner med invändningar mot TV-sport på alla skärmar påminner om Gnarls Barkley.

Men om soundet är retro är texterna desto mer dagsaktuella, med flera spår om Gaza – ”there is blood on our hands” – och med empatiska nära berättelser om tiggaren och om flyktingen och hans skäl till flykten. Sådant placerar resolut Bror Gunnar Jansson & The Escapism i sin samtid, och bidrar till att göra People! till ett angeläget och modernt retrosoulalbum.

Den här gången pågick Big Thiefs musikskapande i den ansedda Manhattan-studion the Power Station, men bandet lät sig inte bekomma utan använde studion på sitt vanliga sätt i organiskt gemensamt skapande, och spelade varm och prestigelös Brooklyn-folkrock nio timmar om dagen. Under processen mångdubblades kärntrion, när en lång rad vänner och bekanta kom förbi och drogs in i arbetet, men resultatet är ändå sammanhållet och ansat snarare än vildvuxet.

Deras sånger är distinkta och både luftigheten i deras huvudsakligen akustiska arrangemang är påfallande. Det finns en lätthet i handlaget, inte minst i titelspåret och i explicita All Night All Day (”All night, all day, I could go down on you”), som också är två exempel på hur Adrianne Lenker alltmer låter redo att axla Emmylou Harris prestigefulla mantel, och kanske också något enstaka av samma förebilds vackert gråa hårstrån som en symbol för mognad och fördjupad reflektion. Just åldrandet är temat i Incomprehensible, så 34 år hon är, och i övrigt behandlar Big Thiefs sånger mångbottnade aspekter på kärlek och relation. De tillåter sig att gång på gång upprepa Happy with You, men också att komplicera kärlek och vänskap och tala om det goda och det svåra i en återförening i Los Angeles.

Kanske blir det en aning konturlöst i långa jam som No Fear och ännu mer i annars distinkta Grandmother där refränger lovar att ”gonna turn it all into rock and roll” medan gästande Laraaji gör motsatsen och på tvärs mot melodi och arrangemang muntert intuitivsjunger och trallar det som faller honom in. Men på något sätt är det logiskt och rimligt också med sådant i Big Chiefs stora famn.

Låter Curtis Hardings retrosoul snyggt autentisk och slickt 70-talstidstypisk? O ja, i varje blåsinpass och rätt igenom. Kan han tangera både Curtis Mayfields själfulla gitarr och Ernie Isleys mer friflygande solon? Det löser han, utan att gå för långt i travesterandet. Virvlar stråkarna som en höststorm runt smäktande melodier? Jo, verkligen, redan från och med inledande There She Goes. Sjunger han rentav nästan med Ce Loo Greens känsla och auktoritet? Åtminstone nära, särskilt i Al Green-lunkande Out of the Black och i stort deklamerande Time.

Dessutom göra han med The Power ett storslaget discoanthem riktat till den som romantiserar Studio 54 och via sin glittriga video de rullskridskodiscon som var en stor grej på 1970-talet. Men Curtis Harding hävdar att låten samtidigt är ett dagsaktuellt politiskt ställningstagande mot den rådande presidentadministrationens auktoritära tendenser.

Finns där något annat som förankrar Curtis Hardings soul i sin verkliga samtid och inte bara i nostalgin? Jodå, sådana dimensioner finns på flera ställen, till exempel i Banh Mis rytmer och i den feta synthen i Felt It Inside. Allra snyggast är syntesen mellan det tillbakablickande och det nutida i kombinationen av Sly & The Family Stone-groove och tvåtusentalsrytmer i avslutande Running Out of Space. När Curtis Harding vågar ta sig mer utrymme i den riktningen kommer han att bli angelägen på riktigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det har gått sju år sedan David Byrne och hans till-och-från-partner Brian Eno presenterade smarta American Utopia, och sedan dess har mycket av David Byrnes energi riktats mot marknadsföringen av den restaurerade Jonathan Demme-filmen av Talking Heads som liveupplevelse i Stop Making Sense. Men nu är han tillbaka med sitt elfte soloalbum, även om han ärligt talat hade han gjort klokare i att låta bli.

Everybody Laughts är trots sin titel är en av de mer Byrne-typiskt kufiskt flertydiga låtarna på albumet, och hade varit en av skivans höjdpunkter även utan St Vincent. Här drar David Byrne nytta av de möjligheter som 12-mannade kompbandet Ghost Train Orchestra från Brooklyn erbjuder, med svängig rytm, stråkar, tuba, masskör och marimba. Producerande Kid Harpoon skapar luft och sväng med en sedvanlig palett rytmer hämtad från Sydamerika, och särskilt duetten What Is the Reason for It? med Hayley Williams från Paramore är smart dansant south-of-the-border. Den orkestrala balladen A Door Called No är elegant och I’m An Outsider är också snygg med sin subtila disco. Men det räcker inte på långa vägar för att väga upp minussidan.

Där finns nämligen merparten av låtmaterialet, och framför allt albumets texter. Om Everybody Laughs är typiskt Byrne-smart så är merparten av låtar här bara banalt dumfnissiga skojigheter och skämt. I When We Are Singing gör han plötsligt omotiverade konstiga och lustifika ljud med munnen, och en innerlig nöd- och lustkärleksförklaring visar sig vara riktad till hans… lägenhet. Mötet med en tröstätande religiös symbol i I Met Buddah at A Downtown Party (”Dude, should you really be eating all that unhealthy stuff, and you being so enlightened and all?”) är citatvärt men ärligt talat inte i närheten av så smart som David Byrne intalar sig, och det gäller She Explains Things to Me också. En yngre Byrne skulle aldrig nedlåtit sig till ironiska The Avant Garde, varken lyriskt eller det tillkrånglade avantgardistiska arret, och ännu mindre den rent fjantiga Moisturizing Thing som får textens David att se ut som treåring och orsakar legitimationskrav när han försöker komma in på krogen.

Det är en sak att vara optimist och vilja uppmuntra positivitet medan världen brinner. Det är en annan salk att vara ytlig och banal ståuppkomiker på jakt efter gapskratt. Om det här är det bästa en 73-årig David Byrne har att erbjuda kanske den där Talking Heads-återföreningsturnén som krupit allt närmare ändå är det bästa alternativet, och sedan… pension?

– Don’t let the bastards get you down.

Orden är Kris Kristoffersons, från början till Sinead O’Connor när hon i NYC 1992 blev utbuad av en ärkekonservativ katolskt publik på en amerikansk Dylangala. Margo Price vet en del om att hållas kort av etablissemanget, och här låter hon sin salig väns och ledstjärnas röst avsluta låten med just den frasen som titel, och knyter på det sättet an inte bara till Sinead utan till Nashvilles historia av svarta får.

Hard Headed Woman har en gedigen kärna av traditionell outlawcountry, och är som sig bör inspelad i genrens legendariska Chet Atkins-grundade RCA-studio A i Nashville med de allra tyngsta studiomusikernamnen på alla positioner i uppställningen. Detaljerna är exemplariska i varenda pedal steel-ton och vartenda litet fiolinpass, och outlawtemat är så genuint att det inte är långsökt att dra fram namn som Waylon, Willie, Merle och till och med David Allan Coe i sammanhanget, eller den uttalade förebilden och albumtitelns hyllningsobjekt Loretta Lynn.

Det är hårt leverne, långt mellan duscharna och djupt tittande i flaskan i Losing Streak, med värme och en tjock orgel, och ännu mer groovy är det i George Jones-covern I Just Don’t Give A Damns countrysoul med sin drivande gitarr och knäckande blås. Love Me Like You Used to Do är en fin George&Tammy-klingande olycklig relationsduett med Tyler Childers, och Rodney Crowell-samarbetet Red Eye Flight är trots sin titel klassiskt skumpande godstågscountry.

Lika medryckande är Kissing You Goodbyes oantastliga upptempocountry av klassiskt Wanda Jackson-snitt, och luftiga Don’t Wake Me Up med en gästande Jesse Welles hade kunnat vara en systersång till Hotel Yorba. Även Margo Prices stilla ballader griper tag, som den hjärtekrossade Keep A Picture och den återhållna desperationen i Nowhere Is Where (”if you’re goin’ nowhere I could use a ride”).

Hon avslutar med en mycket fin tolkning av Waylon Jennings Kissing You Goodbye, för Margo Price bär både sina referenser och sina ståndpunkter längst ut på skjortärmarna. I den mycket vackra kärleksballaden Close to You sjunger hon om hur hon lyssnar på Lucinda på väg mot sin älskade, och väl framme dricker de några rundor på den lokala baren, spelar dart och lyssnar på jukeboxen”while democracy fell”.

Det lär inte vinna etablssemangets sympati i Nashville, men Margo Price är beredd att betala det priset. I en ny intervju i Uncut ombeds hon ge sina lyssnare några levnadsråd, och hon skräder inte orden. ”Don’t sell out and don’t be an asshole.”

Ingen slår Ciara Mary-Alice Thompson på fingrarna avseende vare sig hennes starka och mycket personliga röst eller hennes synnerligen vassa formuleringskonst, som båda firar triumfer på hennes tredje album. Men den här gången motsvaras de bara delvis av låtmaterial och sällan av arrangemang, och man kan få känslan av att det handlar om kommersiell anpassning, kanske som en konsekvens av framgångarna och Mercury-nomineringen med förra Crazymad, for Me. Albumets i alltför hög utsträckning genomsnittliga pop är välanpassad och slätstruken och gör sällan riktiga avtryck, medan arrangemangen å andra sidan ofta är så storslagna att de blir överlastade och svulstiga.

Den dramatiska angreppssättet, som Paloma Faith på steroider, är negativt för till exempel titelspåret där CMAT välfunnet skildrar sin uppväxt i skenet av Irlands finanskris 2008 (”I was 12 when the dads started killing themselves all around me”), för Running/Planning där hon fantiserar hon om att halshugga en påhittad pojkvän, och för When A Good Man Cries, som inleds med den rentav briljanta textraden ”I waited for love…with a cricket bat” men sedan utvecklas till en ganska ordinär poplåt som varken muntra tjut i bakgrunden och storslagna folkgospelkörer förmår lyfta.

Ofta handlar det just om polerad folkpop, där detaljer som fiol och andra rootsinstrument mer pekar i traditionell brittisk riktning än i amerikansk. Det brittiska är lika dominerande också i texternas referenser till barndomens Culture Club eller Coronation St, en av skivans mer lågmälda pärlor där CMAT jämför sitt liv med en statistroll utan repliker i den brittiska evighetssåpan.

Vemodiga Lord, Let That Tesla Crash – inte alls är så politisk som titeln antyder – är också fin, liksom suggestiva The Jamie Oliver Petrol Station, där hon avbryter sig och konstaterar att ”This is making no sense to the average listener” innan hon tar nya tag i att förklara hur hon kämpar för att hålla tillbaka sin avsky för kändiskocken.

Bäst är Take a Sexy Picture of Me som griper tag med sin smart allvarsamma och mycket obehagliga text om sexualiseringen av barn som matchas mot en smart och medryckande och popsång. Den eleganta kombination har CMAT erbjudit tidigare, och erbjuder förhoppningsvis igen.

Jazz. Jazzfunk. Fusion. Alltihop är lika centralt som breakbeats i Dev Hynes musik, och när man dessutom noterar att det i hans udda vändningar och komplexitet finns påfallande drag av modern prog dessutom vore det tillräckligt för att få de flesta förnuftiga lyssnare att dra öronen åt sig.

Men över fyra tidigare album har vi lärt oss att Blood Orange belönar sina tålmodiga lyssnare mångfaldigt, och vi som ändå inte lyckas slita oss kan som tidigare konstatera att Dev Hynes fokus inte alls är att imponera på musikhögskoleutbildade ekvilibristkollegor. För även om tvärflöjterna virvlar förbi i ljudbilden ligger Blood Oranges fokus på det sångbaserade och på det stämningsskapande, inte på det virtousa, och musikernas små uppvisningsögonblick ges aldrig huvudrollen.

Det är upphugget och ibland fragmentariskt, med fältinspelade dialogfragment, mängder av gäströster och snygga souliga pianolicks intill mjuka saxofonfigurer. Med stor kyrkokör och ensam sopranröst i Mind Loaded tillsammans med Caroline Polachek, Lorde och Mustafa blir det lite för insmickrande, men det är ett undantag. I The Last of England hittar Blood Orange tillbaka till drum’n’bass-rytmer, och i Somewhere in Between bryts ett suggestivt analogt beat med tillhörande afropop-klingade gitarrslingor och souligt munspel av med dova partier för synth och saxofoner. The Train (King’s Cross) har ett ganska rudimentärt heminspelat bas- och trumdriv likt hur Dev Haynes bortglömda tidigare alias Lightspeed Champion kunde låta, men utbyggt med jazzflöjter, jimi Hendrixsolo och måsljud.

På fler ställen på skivan bromsar låtarna in strax före sina slut och lämnar över till en ensam cello i vad som skulle kunna uppfattas som en subtil hommage till den Arthur Russell som framstår som Dev Hynes allra viktigaste förebild.

Det finns för övrigt gott om sådana insprängda hyllningar här, både i val av gästande musiker – särskilt Durutti Column och Ben Watt sticker ut – och låtdetaljer. Mest påfallande och stilmässigt överraskande är det i skivans allra bästa låt Westerberg som inte bara blinkar mot Paul Westerberg och hans The Replacements i sin titel utan dessutom med subtil elegans lånar hela refrängen från det bandets låt Alex Chilton. ”I’m in love, what’s that song? Well, I’m in love with that song”.

Den sortens detaljfiness och synnerligen goda smak väcker förälskelsen och är väsentliga faktorer för att Essex Honey hamnar både på permanent placering på skivtallriken och högt på årsbästalistan.

Med What A Time to Be Alive 2018 sammanfattade Superchunk vart de anade att USA var på väg med sin relativt nyvalda president Trump, och fyra år senare gjorde de den ultimata popsången om klimatförändringar med soliga Endless Summer. Föga anade de då, och när nu Superchunk slagit in på sin politiska inriktning fortsätter de här behandla mest oroande samhällsfrågorna med elegans och musikalisk optimism.

Själva hänvisar veteranerna till hur deras tidiga inspirationskällor The Buzzcocks och Hüsker Dü kunde få desperation att låta jublande, och samma influenser är tydliga inte bara när Superchunk på flera ställen sneglar tillbaka mot punkrötterna, till exempel i Stuck in a Dream och Bruised Lung (”it only hurts when I breath”).

Med en kombination av popfiness och kraft som inte står någon efter, inte ens Redd Kross, försöker Mac McCaughan hitta en bekymmerslöshet i Care Less, men han lyckas inte riktigt. För med klingande optimistisk ton noterar Superchunk det är på väg att gå åt helvete i Train on Fire, och fortsätter med klingande powerpop med hypersmart Sparks-refräng i lyriskt uppgivna No Hope, innan de sammanfattar tillvaron i ”a world of wishful thinking and outright lies” i Everybody Dies. Det här är slutet på världen som vi känner den, och Superchunk mår bra.