Black Lips hissar freakflaggan högre än någon gjort sedan The Electric Prunes, och med ett mycket öppet sinne inför instrumenteringsinfall, proggloja saxofonförsök, orglar, obefogat muntra utrop och allmän oregerlighet raglar de planlöst runt i garagerockens alla gömmor med basebollträn och andra tillhyggen. På analoga inspelningstejper i trummisen Oakleys studio i the Catskills har fångat sitt oväsen och alla sina infall i rudimentärt haltande Ramones-wannabe-demos som Happy Place, i bakis-tunga Wild One och i garagefuzz hos So Far Gone som hade varit alldeles för ociviliserad för Nuggets.

Baptism in the Death House vill vara Pretty Things och lyckas faktiskt ganska bra, och Kassandra är det närmaste de kommer en vanlig enkel psychgaragepoplåt, åtminstone tills den till slut dör ut överröstad av odefinierat radioskval.

Men Tippy Tounge låter som zombiefierade girl groups som raglar ut från Brill Building, Zulu Saints med säckpipa och marschtrummor låter som om Country Joe & The Fish slagit sina påsar ihop med Tenpole Tudor, och i Judas Pig låter de som att The Residents nästlat sig in hos Vanilla Fudge. Oftast låter de helt enkelt som en LSD-orgie i Frank Zappas hus i Beverly Hills i slutet av 1960, och därmed som Alice Coopers två första utflippade album om du vill att jag ska bli mer konkret.

Black Lips är fullständigt opålitliga, synnerligen enerverande och fantastiskt kul.

Röstmässigt och kanske avseende sval elegans har Ala.ni jämförts med Sade Adu, men Ala.ni har avsevärt större spännvidd i sin uppenbart tränade jazzröst. På hennes tredje album sjunger hon svalkande bossa med lekfullhet och stil, och de de komplexa röstarrangemang som präglade den föregångarene för fem år sedan är nedtonade och möter ingen omedelbar kontrast som då med Iggy Pops sträva franspråkiga recitationer.

Det närmaste är Hey Moon med en ensam bas och synth bakom ett lättsamt körarrangemang, och även om körer kvittrar som Andrew Sisters på fler ställen är det inte sådant som är huvusaken här. 1940-talskänslan dominerar även i där de mest experimentella dimensionerna finns, i ihopklippta jazzgitarrfragment av Marvin Dolly i This Is Why.

Ala.ni har hängt på sina föräldrars Grenada, på Barbados och på Jamaica, och solskenet därifrån lyser starkt över hela albumet, trots att det är inspelat i ett svankallt Paris med stöd av jazzmusikern Clement Petit. Summer Meadows är vintage Camden-calypso med muntert blås från autentiska Skatalites-medlemmar som Okiel McIntyre, medan den avskalade akustiska smygsvängiga Don’t Want to Hate You låter som Vera Lynn i en Kitty, Daisy & Lewis-låt.

Men solsken betyder inte nödvändigtvis bekymmerslöshet. Tief samplar The Mighty Sparrow och ifrågasätter världens resursfördelningar, och den nästan lite för idylliska bossan med fladdrande flöjter i Blue Mountains gömmer sorgesamma resonemang om riskerna för överfall för den som vandrar på Jamaica.

I avslutande Ton Amour med tydlig reggaetonpåverkan fortsätter hon problematisera Jamaicas våld, i synnerhet mot kvinnor. Den har skivans mest moderna sound, tillsammans med Best of Me, där Ala.ni mot ett mycket subtilt beat hyllar sin avlidne mentor Tony O’Saul från uppväxten i norra London.

Det är mindre experimentellt och mer omedelbart underhållande, med andra ord, och fortfarande i högsta grad värt din uppmärksamhet.

Har gitarr, beredd att resa. Det verkar ha varit Peter Bucks stående branchtidningsannons när det blivit allt mer uppenbart för alla att en R.E.M.-återförening fortfarande är långt utom räckhåll. Nu är han del av Drink the Sea, som å ena sidan är någon slags supergrupp med idel hypermeriterade medlemmar och å andra sidan är någon sorts akademisk konstruktion som till dags dato fortfarande aldrig befunnit sig i samma rum, utan adderat sina bidrag till det gemensamma från olika hörn av västvärlden.

Två debutalbum har de spelat in, och dem släpper med två veckors mellanrum. Uppdelningen är enligt uppgift enbart praktisk, när de konstaterade att de hade tillräckligt med material för två kompletta album och antog att att det skulle vara lättare att smälta om det kom i två serveringar. Men frågan är om vi verkligen kommer att ha hunnit få ner första halvan när det är dags för nästa, för Drink the Seas musik är inte alltid lättuggad.

Medlemmarna i bandet har dragit sina respektive strån till stacken. Enligt Peter Buck står han själv för det fokuserat folkrockiga. Tillsammans med sin hustru Lisette Garcia är Barrett Martin, med bakgrund i Screaming Trees, projektets initiativtagare och centralfigur, och han står enligt samma källa för de jazziga tendenserna här. Martins väldokumenterade intresse för andra musiktraditioner än den anglosaxiska kan få oss att tro att han också ligger bakom en del av de många influenserna från bland annat arabisk och turkisk musik, tillsammans med före detta QOTSA-medlemmen Alain Johannes som bland annat hörs spela en afrikansk cigarrlådegitarr och som också sjunger hälften av bandets låtar. Den andra hälften sjunger den brittiske multiinstrumentalisten Duke Garwood, som gjort ett antal album ihop med salig Mark Lanegan.

Det är svårt att höra skillnad på deras djupa dova röster, när båda gör sitt bästa för att låta så lika hela supergruppens gemensamma nämnare Lanegans röst att det måste betraktas som antingen härmning eller hyllning. Men Lanegan-imitationen är förstås inte heltäckande. Dynamiken och intensiteten från förebilden saknas, även om det är imponerande likt i de lägsta registren.

Musikaliskt rör sig Drink the Seas första volym om ganska lågmäld blues för huvudsakligen akustiska instrument, och med alla de influenser från olika delar av världen och olika genres som redan nämnts. En sådan mix av blues, jazz, folk och utomanglosaxiska genres kräver fingertoppskänsla och fokus för att hålla ihop på den nivå som till exempel Robert Plant brukar skämma bort oss med, och när Peter Buck vill göra en poäng av att just han stått för det fokuserade innebär det att andras bidrag är avsevärt mer ofokuserat. Somt blir rena transportsträckor och bottennappet Saturn Calling är trist jazzrock direkt från musikhögskolans ensembleuppvisning. När det ändå som i suggestivt drivande Tuareg Asteroid bär är det å andra sidan mycket effektivt, och vi kan hoppas att bandets andra servering med volym II om ett par veckor rymmer fler sådana pärlor.

Peder Stenberg kan många svåra ord på svenska, och han har många rädslor. Det var långtifrån självklart att han skulle använda båda orden och rädslorna för ett första soloalbum, utanför tryggheten i Deportees.

Peder Stenberg är inte van vid att stå ensam. Under de senaste decennierna har han gjort musik tillsammans med sin bror Anders Stenberg och Thomas Hedlund som Deportees. Men på sitt första soloalbum Mjuk extas tar Peder ett steg bort från det invanda samarbetet, och dessutom på ett nytt språk.

– Jag har ju suttit ihop med brorsan och gör det fortfarande egentligen. Vi har haft band ihop sen vi startade vårt första hardcoreband 1996. Jag tror att vi utvecklats ganska symbiotiskt. Jag blev bra på textförfattandet och melodier, och jag har kanske också varit ideologen. Anders är den som förverkligar, han behärskar alla instrument.

Men när det nu var dags att göra en skiva på egen hand ändrades balansen helt.

– Han liksom togs bort ur ekvationen här. Jag var själv. Det var bara jag som skulle säga när det var klart, bara jag som kunde bestämma att det här är låten, det här är texten, nu är låten klar, eller nu är den inte klar. Det var väldigt vilset från början.

Anders Stenberg är ändå med och spelar på hela albumet, men på ett annat sätt.

– Nu har han kommit in i en senare fas, när jag känt att vi skulle behöva en viss typ av gitarr. Han har haft svängrum såklart, men det har varit mina låtar.

Istället har Daniel Berglund och Jakob Algesten från gamla vänbandet Isolation Years varit centrala i arbetet. Men ytterst är det en ensam Peder Stenberg som står bakom beslut och riktning.

– Jag vande mig vid det, men i början var det jävligt nervöst. Jag kan ju inte spela instrument på någon riktig nivå. Jag får väl bara erkänna det – jag skrev låtarna i Garageband, halvhobbyappen där man ställer in tonart, och så blir alla tangenterna ackord i den tonarten. Så jag kunde trycka på tangenter, och något kom ut.

Han skrattar när han säger det, men han menar allvar. Självtvivlet kröp in. Vad är han utan brorsan?

– Den här pendeln mellan hybris och självtvivel svingade rätt vildsint i unga år, särskilt före och i tidiga Deportees. Numera rör den sig mycket mer behagligt i Deportees, vi litar på våra instinkter och att vi tillsammans gör något att vara stolta över. Men nu var det helt vildsint gungande igen. Är det bra, eller är det helt jävla värdelöst?

”De säger lyssna på din inre röst

Men vilken röst är det de menar

Den som säger man ska akta sig

Eller den som verkar veta vad den vill

Den som säger man är värdelös

Eller den som säger man duger

Den som säger man ska våga mer

Eller den som säger spring för livet”

          (ur Lägg den här, bredvid min)

Hans hybris eller kanske hellre eufori vann tillräckligt ofta.

– Den var aldrig tillräckligt länge i självhatets riktning för att jag skulle lägga ner. Jag tänkte däremot att i värsta fall släpper jag det inte. Men jag gör klart det.

Ett nytt språk

Ett annat av de stora stegen på Mjuk extas är att texterna för första gången är skrivna på svenska.

– För första gången kom det grejer på svenska, och jag tolkade det nästan som ett tecken. Den kreativa autopiloten visade mig något. Det var just de där första raderna på första singeln: ”Jag kan många svåra ord men jag är rädd för hundar”. Det var som att jag öppnade den dörren i hjärnan, och då började det komma fler idéer. Då bestämde jag mig.

– Någon gång har vi testat på svenska med Deportees, och prövat tanken. Men det har aldrig känts rätt. Inte på något principiellt plan, alltså, men känslan. Det är det där med språk, konnotationerna och associationslinjerna blir så vitt annorlunda beroende på språket. Jag tror att man medvetet eller omedvetet refererar till andra saker man har hört innan, och då går linjerna i helt olika riktningar på olika språk.

Skillnaden mot att skriva på engelska är stor, inte minst i tilltalet.

– Jag har alltid jobbat så att melodin varit klar först. Men här kom texten tidigt. Det gav mig en frihetskänsla. Jag kunde sjunga det som jag skulle prata det nästan.

Han jämför två av sina egna idoler.

– Springsteen skriver om texterna tills de passar melodin. Dylan, och Håkan Hellström också i svensk kontext, vrider och vänder på melodin för att orden ska passa. Här blev det mer det senare.

Med svenska språket kom också en annan form av konkretion och närhet.

– På svenska märkte jag att texterna öppnade sig för att vara mer i mitt eget hem, i mitt eget närmiljö, i mitt eget huvud. På engelska är abstraktionsnivån högre. Det går inte lika lätt att sjunga om att stoppa in en snus under läppen eller hälla upp ett glas vitt.

”Du tror du är Jesus”

Låtarna på Mjuk extas har ofta ett självbiografiskt stråk. I Vindelns Poseidon sjunger han: ”De sa jag var speciell / när jag var yngre / så jag trodde jag var speciell / alldeles för länge”. Han berättar om att sticka ut på en liten ort.

– När jag sjunger om killen som vill slå mig är det en verklig händelse. Jag jobbade extra i garderoben på ett ställe i Vindeln och hade en väldigt udda stil. Den här personen sparkade mot garderobsbåset och skrek att han skulle slå mig. ”Du tror du är Jesus”, skrek han. Jag var skiträdd.

I Inte som alla andra, precis som alla andra samarbetar han med Jocke Berg, men det är inget som kom till på initiativ från skivbolag eller management. Det föddes i ett samtal.

– Vi kände varandra lite, men började prata på en musikgala och hade väldigt snälla saker att säga om varandras musik. När jag arbetade med låten märkte jag att vissa rader nästan lät som Jocke Berg redan. Jag mailade honom och frågade om han ville vara med. Han lyssnade och svarade direkt att det skulle vara en ära.

Peder Stenberg sjunger att han ”läste en studie som sa / att de flesta människor tror /att andras liv är lättare / mindre skit och mindre pressade” och så konstaterar han att han inte är en av dem. Det finns sannolikt inga andra svenska poplåtar som vill hänvisa till forskningsresultat och insamlade data i en vetenskaplig studie i relation till sin egen upplevelse.

– Hahaha. Jag har en kompis som sa samma sak – ”jävla akademiker!”

Eget ansvar

Utan ett etablerat bandnamn bakom sig kan man inte luta sig mot annat än själva musiken.

– De som lyssnar allra mest på Deportees vet förmodligen vad jag heter, men jag tror att jättemånga som lyssnar på Deportees inte associerar mitt namn direkt dit. Jag har aldrig suttit i någon TV-panel eller varit med i Så mycket bättre. När jag planerar merch blir det tydligt. Vem fan vill ha en t-shirt där det står ”Peder Stenberg”, asså det är bara ett så himla vanligt namn.

På flera sätt sätt är han tillbaka i samma läge som när Deportees började.

– Jag vågar inte ens fråga bokningsbolaget hur mycket biljetter jag har sålt till turnén. I början med Deportees spelade vi överallt. Vi gjorde 100 spelningar för första albumet. Men sedan har vi blivit bortskämda, med utsålda spelningar. Nu tänker jag att jag är tillbaka till att kika fram bakom ridån och tänka att ”om alla bara kommer lite närmare scenen så kommer det att kännas som att det är lite folk här ändå”.

Men reaktionerna på de svenska texterna har varit starka.

– Jag har fått många väldigt fina kommentarer om igenkänning, och att kunna spegla sig i till exempel Rädd för hundar.Så kanske kommer det ändå närmre lyssnaren på svenska.

Han menar ändå att texterna inte nödvändigtvis är mer brännande än på engelska.

– Jag tycker att jag hittat sätt att nå det brännande även på engelska. Men kanske kan det finnas någon enstaka textrad på engelska som är där för att låta snygg. På svenska går inte det.

I Lova att du säger till sjunger han: ”Tankarna knackar på dörren / vad vill de mig ikväll / det kan inte varit något särskilt / för tonen var mjuk, nästan snäll”. Det låter oroväckande, men Peder Stenberg är tydlig.

– Jag mår bra. Jag har haft en inneboende oro, eller ångest om du vill, men jag har lärt mig att bemästra den. När det irrationella plockar upp en signal från kroppen och larmar om att det är något fel så försöker det rationella förklara att det inte finns någon anledning till oro, jag har ju tagit en långpromenad idag och gått uppför trapporna utan att bli andfådd. Men då kontrar det irrationella med mer oro, och så slår det rationella tillbaka lika hårt.

– Nu har jag förstått att jag inte är den där rationella som måste möta oron med förklaringar i en tennismatch – jag är tennisplanen där den där matchen pågår. Det går att jag kan luta mig tillbaka och låta matchen pågå, och observera istället för att bemöta.

Med fullt band intog Greg Freeman på onsdagkvällen Debaser Novas sympatiskt låga scen, och bjöd (med gratis inträde)  på en högljudd timme indierock från nya albumet Burnover, från sin debut och från sin lilla turnébuss, så nyskrivet att han hade glömt hur det skulle låta och fick börja om. Americananyanserna från albumen hördes inte live, men den stiliga dissonansen i hans röst kontrasterades istället mot en tät collegerock som förde tankarna mot 1980-talets Twin Cities och kanske rentav en ung Paul Westerberg. 

Den som kan sin walesiska vet att ”dim” översätts till det engelska ”no”, men ”No probs” är inte vad Super Furry Animals ledare egentligen menar i sina stilla och vemodiga sånger med akustisk gitarr och försiktig elektronik. För även om till synes muntra Chwyn Chwyldroadol (”Revolutionary Weed!”) med Cate Le Bon and H. Hawkline i kören förmedlar bekymmerslöshet med fniss i sin vänliga Jonathan Richman-ton så är det en del bekymmer som tynger Gruff Rhys på hans nionde soloalbum.

För att förstå exakt vad som gör att det är lite dystert krävs dock större språkkunskaper, eftersom albumet är på walesiska. Han berättar att trallvänliga Taro #1 + #2 handlar om att acceptera döden som slutet, och även upptempopopen i Adar Gwyn har en dyster underton, medan det nedtonade titelspåret som låter som en psykedelisk Julian Cope.

Ibland behöver människor bara behöva lätta sitt hjärta för att må bättre. När man gör det på ett så här varmt och melodiskt lyssnar vi gärna, även om vi inte förstår något alls av vad de säger.

Deras debut för åtta år sedan styrdes av ett strängt dogma, att skriva, spela in och ge ut en låt varje onsdag, oavsett hur nöjda de var med den. När Joel Segerstedt and Daniel Söderberg nu hittat tillbaka till varandra för ett andra album är dogmat snarare ”inget dogma”, och de beskriver att precis allt är tillåtet.

Men ärligt talat är ramarna ändå givna. Avfall må ha en hardcorepunklåt som matchar bandnamnet i Discharged, men annars är kärnan här postpunk och mörk synt som det lät för drygt 40 år sedan. De tillåter sig att växla språk som de har lust, och på svenska påminner La Marchesa till att börja med om Tredje Mannen och sedan tidiga Imperiet, och Mental Asfalt 1921 hade kunnat vara vilken tidig Stranded-singel som helst. Oförsonliga The Hate arbetar med postpunkens hela stora mörka elektriska ljudbild, och släpiga Natten är ännu mörkare.

Vielleicht, Wie Ein Speer är en luftig men ödesmättad synthserenad, på tyska som sig bör i sammanhanget, och samma språk återkommer sedan i drum’n’bass-industriella The Mills, tillsammans med de inklippta filmdialoger som var ett måste för varje postpunkband med självktning.

För tio år sedan stod bordet dukat för internationella framgångar, men YAST tackade för sig, reste sig och gick. I en intervju i Fokus Musik beskriver de att de höll på att slita huvudena av varandra och att behovet av egentid hemma i Malmö vida övertrumfade behovet av turnéer och lanseringar.

Huruvida deras fina klassiska gitarrpop med klingande melodier och spröda sologitarrer fortfarande har kommersiell potential är osäkert. För ärligt talat är de närmare House of Love än dagens popscen, och till exempel Monolith är det närmaste Lloyd Cole & The Commotions vi kommit sedan Rattlesnakes.

”Is it really to late to apologize?”, undrar Tobias Widman i Someone Else, och YAST:s försoning svarar tveklöst nej på den frågan. Kommersiellt har tåget kanske hunnit gå, men det är aldrig försent för exemplarisk gitarrindie.

Tillsammans med Ben Bridwell från Band of Horses gjorde Sam Beam aka Iron & Wine för tio år sedan ett akustiskt coveralbum där de gjorde nära och varma tolkningar av delvis oväntade folktolkningar. Den skivans senkomna appendix har precis samma innerliga kvaliteter.

Roxy Musics More Than This har hela sin elegans bibehållen även i deras tystlåtna tolkning, men I Still Haven’t Found What I’m Looking For borde teoretiskt sett inte vara möjlig att väcka liv i igen. När den här duon kryper nära och tar den på allvar är det ändå mycket fint, och helt utan ironi hanterar de Foreigners I Want To Know What Love Is med samma mjuka ansvarstagande.

Ännu mer otippade är de två återstående låtarna på EP:n, som från varsitt håll utgör EP:ns höjdpunkter. boygenius vemodiga Ketchum, ID borde förstås vara en standard och en del av Den Amerikanska Sångboken, och med sin synnerligen avskalade tvåstämmiga tolkning tar Ben Bridwell och Sam Beam ett första och mycket starkt initiativ till en sådan kanonisering. På samma sätt förhåller det sig med Kendrick Lamar & SZA:s Luther, som är ytterligare ett bevis på hur väl riktigt snygg hiphop fungerar som akustisk visa.

Med sina fem covers kan Making Good Time riskera att uppfattas som en bagatell och ett infall i farten. Men Sam Beam och Ben Bridwell har ett så självklart djup och en sådan närhet att sångerna inte släpper taget, och den här EP:n lätt blir kvar på skivtallriken.

Föga anade Jens Lekman vad som skulle komma när han 2004 med If You Ever Need a Stranger (To Sing at Your Wedding) med glimten i ögat erbjöd sig att agera bröllopssångare hos den som så önskade. Men när det sedan dröjde mellan skivsläppen och streaming ersatte skivförsäljning fick Jens Lekman överväga försörjningsmöjligheter och kunde konstatera att bröllopssångare hos fans faktiskt var en reell födkrok.

Bröllopspar med en förkärlek för ordrika och intellektuella texter var inte de enda som uppmärksammade hans erbjudande. Det gjorde också författaren David Levithan, som nu publicerar romanen Songs for Other’ People’s Weddings om sångaren J:s tillvaro som indie-bröllopssångare och samtidiga egna relationskrångligheter. Jens Lekmans nya album är både någon sorts soundtrack till romanen och samtidigt en tematisk popopera på egna ben.

Relationen mellan bok och skiva är krånglig också för att Jens Lekmans texter är ordrika noveller i sig själva. När musiken som här är underordnad och framför allt fungerar som historiebärare eller om du vill soundtrack till hans egna ord är skivan snarare ett litterärt verk parallellt till David Levithans. Och som sådant är det inte särskilt lyckat.

Jens Lekmans melodihandlag är kompetent och nätt, precis som alltid, och de återkommande stråkarrangemang likaså. Han skriver utmärkta sånger enligt det tidiga 2000-talets indienorm, och till exempel A Tuxedo Sewed for Two och With You I Can Hear My Own Voice är utmärkt orkestrerade popsånger. Candy from A Stranger har en snygg fattigmans-belle & Sebastian-refräng men är onödigt tillkrånglad runt den, och hur bra Matilda Sargren än sjunger som duettpartner och leadsångare i experimenten med anglosaxisk folkmusik eller house sitter de obekvämt här.

För de stora tematiska popoperaambitionerna är tunna, och i jämförelse med till exempel generations- och genrekamraten Stephin Merritt och The Magnetric Fields tematiska storverk är det redan från start tydligt att det här inte har ens tillstymmelsen till motsvarande substans.

Istället blir det helheten pretentiös, tillkrånglad, överartikulerad och substanslöst. Jens Lekman fyller konsekvent sina sånger med en oändlig räcka ord, smarta formuleringar och oväsentliga detaljiakttagelser (även om iförbifarten-omnämnande av Undertones debutsingel ger pluspoäng i den här skribentens bok), och det blir snabbt utmattande. I inledningen av Wedding in Leipzig får vi för fjärde gången på skivan meningslösa detaljer från hans flygreseiakttagelser, och med sina dryga tio minuter är sången tillräckligt omfattande för att dessutom utöver utförliga detaljer om bröllopets alla moment också rymma reflektioner i flera led kring varför och hur.

Speak to Me In Music är en skildring av hur han intervjuar blivande brudpar för att kunna specialskriva en sång till dem, och den är mer förklarande än vad som kanske var avsikten. För när Jens Lekman beskriver att ”Like a journalist I wait til they start talking” sätter han fingret på vad Songs for Other People’s Weddings egentligen är. Det är inte alls är ett en indiepopopera och ”A lovesong to lovesongs”, som han påstår i pressmaterialet, eller ens ett musikalbum först och främst. Det är en kärlekssång till distanserad hypersmart journalistik, och efter 80 minuter av sådan formuleringskonst är man utmattad.

Som marknadsföring fungerar Songs for Other People’s Weddings bättre än som skiva, och Jens Lekman är nog i behov av att bredda sin målgrupp när flertalet av de indiekids som föll för Lekman under tidigt 200-talet redan hunnit knyta sina äktenskapsband. Eller så går han vidare till 50-årssånger eller skilsmässosånger som nästa nisch?