Honest Jon’s/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007.)
När han har tråkigt brukar Damon Albarn håglöst slå i sitt rocklexikon och slumpmässigt välja ut legender att samarbeta med, och den här gången föll lotten på baslegenden Paul Simenon från The Clash och trumlegenden Tony Allen från Fela Kutis band. Med Gnarls Barkley/Gorillaz-Danger Mouse at the controls har Damon låtit dem produktplacera sina mest igenkännliga specialiteter (Guns of Brixton-gunget och afropopsvänget) bakom sina vanliga popsånger.
Damon Albarn vill gärna presentera det här som ett band, inte som ett Damon-projekt, och om vi hade gått på den enkla hade vi som under de glada Clash-dagarna tillskrivit Paul Simenon de djupa dubinfluenser som präglar albumet, och kanske promenaderna ner till Themsens snabbt stigande vatten. Men sanningen är förstås att Damon Albarn inför möjligheten att arbeta med en sådan ikon skräddarsytt material utifrån sina föreställningar om idolen. Tony Allen var svårare att hantera, och det betyder att han underutnyttjas nästan skandalöst.
Herculean kändes som ett mystiskt val av förstasingel, men med klara blinkningar till The Clash och skivans tydligaste koppling till Gorillaz-vimsigheterna är den kanske trots sin anonymitet rätt sätt att fånga massornas intresse. Roligare är Northern whales enkla afropop, drypande av dub, och Green fields som tidigare hörts som Last song på ett Marianne Faithfull-album för några år sedan.
Damon Albarns popkänsla, mer exploaterad här än på många år, garanterar att det aldrig blir dåligt, och genre-lekarna som i 80’s song, där dub förenas med doo-wop, är kärleksfulla och avväpnande. Ett steg i rätt riktning, Damon. Äntligen.
Wichita/[PIAS]
Betyg: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2018)
Men så här lät ju vartannat vekt och spretande litet indieband under C86-eran, invänder vän av ordning, och det stämmer ganska bra. Det förtar dock inget av entusiasmen hos de tre australiensiska tonåringarna i The Goon Sax, som på sitt andra album glatt skramlar fram popsånger vars rötter sträcker sig tillbaka till Talking Heads debutalbum, Violent Femmes, The Only Ones och faktiskt också till en av trions förälders gamla band The Go-Betweens. De har hunnit lämna high school sedan debuten, men fortfarande är hela deras uppenbarelse – såväl melodier, arrangemang och texternas tonåriga relationsgrubblerier – storögt nyfikna och tvärsäkert självsäkra i en ganska härlig kombination.
Yep Roc/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2009)
Lita aldrig på countryband i snickarbyxor och slokhatt, med grässtrån i munnen och dragspel, banjos och felor i nävarna. De försöker för mycket, och hur autentiska de än vill vara blir de ofelbart plojband. Det gäller The Soggy Bottom Boys, det gäller Rednex, och det gäller The Gourds.
Men The Gourds har en annan sida också. När de viker av från fånerier som Country Love, Country Gal och Tex-Mex Mile och ger sig iväg till Shreveport och All the Way to Jericho visar de att de skulle kunna dela scen med utmärkta sydstatsband som Drive-By Truckers. Om de bara gick att ta på allvar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Tapete/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2010)
Det har hänt mycket i John Roger Olssons musik sedan sist. På sitt tredje album sträcker han sig långt bortom den kombination av akustiska gitarrer och luftig stämningsmusik som tidigare varit hans signum.
Nu är The Grand Opening ett fullt band som arbetar mer med konventionella låtstrukturer någonstans i mitten av trianguleringen pop, americana och ambient, med fina refränger, vilsam bakgrundssång och en och annan Neil Young-gitarr. Trots det har musiken inte mist något av sin spänning eller skönhet, allra starkast i Forsaken.
Det finns alltså ingen anledning att backa från Nöjesguidens tidigare förutsägelser om The Grand Openings förestående världsherravälde, i sinom tid.
Upset The Rhythm/Hobbies Galore
BETYG 4 av 6
Först ser det inte mycket ut för världen. I sina drömska segment är Melbourne-bandet The Green Childs sjok av synthar och anspråkslösa trummor så vaga att de passerar förbi utan att man ens noterar dem, och den hamiga sång som ligger begravd i mixen gör det inte skarpare. Men deras lättpsykedeliska pop tar sig i takt med att låtar och arrangemang alltmer tar ut svängarna. Devo-influerade Step Over Water är riktigt kul, och avslutande Arrows and Microtones med akustisk gitarr intill det dovt suggestiva synthen ger mersmak.
I Easy Window flyger så sologitarren iväg I Phil Manzanera-riktningar, och när The Green Child sedan tar det steget fullt ut i Feet Are Rebels är deras lycka gjord. Med sin komplexa popidentitet hade den inte gjort bort sig på Brian Enos första revolutionerande artglam-album Here Come the Warm Jets, tro det eller ej, och räcker ensamt för att höja betygssnivån ett helt steg.
Av Patrik Forshage
Den 20 november 2024
Skivrecension
Siblingsless/V2
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2006)
Superband? Nå, allt är relativt. Sylvester Schlegel, till vardags trummis i The Ark, har slagit sina påsar ihop med Sunkan från Empire Dogs och diverse Dungen-musiker, med proggarkeologen Reine Fiske i spetsen, för att spela tidlös rootsrock. Det lyckas de inte med. Med singeln One of Your Dreams kan de istället etablera sig som ett halvtaskigt The Band-coverband utan covers, skulle det finnas någon marknad för sånt, och inte heller bandets oengagerade försök att göra Mercury Rev-episk rock får någonsin luft under vingarna. Ge inte upp era dagjobb riktigt än, killar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Polydor/Universal
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)
The Guillemots är som en tvååring på väg till dagis. Målet är utstakat, men vägen erbjuder tusentals oemotståndliga distraktioner och omvägsmöjligheter. Riktigt maffig episk arena-indie – subtilitet finns inte i deras vokabulär – får gärna sticka iväg i falsettpartier, altsaxofon-honkande, hitrefränger och varför inte orientaliska stråkar.
Stillsamma ballader måste självklart avbrytas med skutt och elektroniska rytmutbrott. Ska det vara in-your-face-r’n’b med Prince-funkig hitkänsla, och det ska det den här gången, så kan den gömma hur många upphittade ljudeffekter som helst. Visst kan det vara påfrestande om man är stressad och pressad, men den som har tid att följa tvååringens eller The Guillemots upptäcktsfärder har ett äventyr framför sig.
Bella Union/V2
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2006.)
Stora musikaliska utspel, orkestrala ambitioner och teatraliska gester bäddade för Arcade Fires plötsliga och oväntade genombrott. Landsmännen i The Dears hade jobbat med just de beståndsdelarna flera år innan utan att väcka annat än enstaka isolerade hyllningseruptioner, globalt för sin andra skiva No Cities Left, och risken finns att det fortsätter förhålla sig på samma sätt.
Med titlar som You and I Are a Gang of Losers och kraftfulla gitarrer direkt från Moz senare produktion har The Dears fortfarande svårt att frigöra sig från sina idoler, och när de förvaltar oantastliga utgångspunkter som David Bowie och Morrissey utan någon som helst finess blir irritation ett av två bestående intryck. Det andra är fascination över hur mitt i prick de träffat med skivtiteln.
Skivrecension
Rough Trade/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009)
”Lots of lots and lots and lots of guitars.” Onekligen. När Colin Meloy förklarade att The Decemberists femte album skulle bli en rockopera inspirerad av gamla folkvisor lät det en aning vrickat. När han sedan berättade att musiken bygger på flummig folkrock typ Pentangle (en femtedel), på Walter/Wendy Carlos moogkompositioner (en femtedel) och på stonerrock med ”lots of lots and lots and lots of guitars” (tre femtedelar) var det omöjligt att ta honom på allvar. Men det är just vad The Hazards of Love är, och än mer otroligt är att det är bra.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Rough Trade/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2011)
Colin Meloy är ett hängivet fan. Senast hade han snöat in på brittisk folkrock och på hårdriffande stoner, och då lät The Decemberists just så. Fast bra, och alltid med The Decemberists personlighet glasklar i centrum. Nu är han såld på countryinfluerad amerikansk rock, från The Byrds till tidiga R.E.M., och har en äkta Peter Buck och Gillian Welsh som autencitetsstämpel. Med de förutsättningarna, med suggestiva korta sånger och med löjligt vackert klingande gitarrer och ännu snyggare melodier kan Colin Meloy förstås inte gå fel.
The Decemberists har gjort av årets bästa skivor, att upptäcka nu eller när den finns med på årsbästalistorna i december. Du väljer.
Skivrecension
Av Patrik Forshage