Senast Christoffer Sander och [ingenting] hördes av med ett album var för sju år sedan, med den glittriga och elektroniska #STXLM proppfull med skarpa politiska iakttagelser och ställningstaganden. Även om det finns antydningar till sådant också på Vinterviken serenad, som när Ring mig innan allt exploderar panorerar över ett imperium som imploderar, kolonier som vill ha betalt och ett Europa som lägger sig ner för att dö, är skillnaderna mellan [ingenting] då och nu stora.

De makropolitiska reflektionerna är snarare fond än centralt tema här. Fokus är istället personligt och nära, och Christopher Sanders ansats är allt annat än agiterande. Faktum är att det finns en stark kontrast mellan Christopher Sanders tonläge, både i sin sång och i arrangemang, och i vad han har att säga. Han kryper tätt intill och viskar stillsamt och förtroendeingivande, ibland närmast handledande och tröstande över fina spröda pianomelodier och Mathias Zachrissons lugnande stråkarrangemang som håller samman albumet till en enhetlig, varm och luftig entitet.

Texterna däremot är allt annat än tröstande. På det personliga planet finns ett genomgående kärlekstema som manifesteras definitivt i omkvädet i (d e bara) Kärleken (d handlar om), och som behandlar såväl romantisk kärlek som i titelspåret Christopher Sanders kärlek till sin son. Men den romantiska kärleken är allt annat än rosaskimrande, när mötet med en gammal kärlek med barnvagn leder till att hon tar av sin ring och ”sviker en annan” i vackra Gråbleka blå, och omhändertagandet från någon som var en kur för ”ett fucked-up barn som jag” är en dröm som redan gått i kras.

”Ljug / Säg nånting ljust / Om hur allt kommer ordna sig nästa år” vädjar han i den spröda akustiska visan Midsommar, trots att det är uppenbart att lögnen inte skulle bära. Starkast i sin förtvivlan i den eleganta soulballaden Homecoming, där den svikna huvudpersonen tindrar lite håglöst och prövar allt från alkohol, psykolog och yoga trots att det är uppenbart att hon aldrig kommer att tro på kärleken igen.

Men även om mycket är förtvivlat finns också motsatsen. Redan i Tuva Novotnys inledande inläsning av Göran Tunström Den femte kyssen är kärleken innerlig och vacker, och det finns en djup värme och empati till exempel i avslutande Livia, riktad till en trasig själsfrände i Aspudden.

Oberoende av budskapets stämningsläge och i botten av de spröda arrangemangen och det lågmälda tonläget finns konsekvent starka och minnesvärda popsånger där melodierna är lika omedelbara som efterhängsna. Så har det varit ända sedan [ingenting]s debut för drygt 20 år, och även om de inte når oss lika ofta längre är de här sångerna från Hägersten inget undantag.

Med Will Hodgkinsons bok Street Level Superstar: A Year With Lawrence boken Street Level Superstar väcktes kanske ett intresse för Lawrence utanför den snäva men troget dyrkande publik som redan var hans. Så Lawrence vädrar morgonluft sin 45-åriga dröm om att bli en riktigt stor popstjärna, och ser ett perfekt tillfälle att påminna om guldkorn ur katalogen. Först med uppdaterade nyinspelningar av stora delar av det även med Lawrence mått synnerligen spartanska 20 år gamla albumet Tearing Up The Album Chart från den förra bandinkarnationen Go-Kart Mozart.

Och visst blir man lite orolig när Lawrence berättar avsikten är att ”renovera det förflutna för framtidens skull” och att han för första gången på årtionden har en hyfsad budget till fylligare och mer påkostade arrangemang. Låtarna var ju redan perfekta popkonstruktioner med sina genialt banala texter, klockrena trallrefränger, älskvärda fjösiga synthar och billiga trummaskiner.

Men en sådan oro är förstås obefoga, för allt det där är essensen i Lawrences hela skapande och inte något sätt en budgetfråga. Här är syntharna fortfarande lika tunna och billiga, och när ibland riktiga trummor ersätter trummaskinerna försöker de ändå bara härma det digitala, som i den som ärkebrittisk Devo-ättlingen Delta Echo Echo Beta Alpha Neon Kettle och intensiva Transgressions. Electric Rock and Roll är muntert vänlig, och geniala Building Site som redan i originalinspelningen siktade på målgruppen förskolans småbarnsavdelning är till och med ännu mer underbart infantil här.

I glamtraditionen rör sig City Centre, då som nu med en tydlig touch av Lawrence fans i Pulp dessutom, och Lawrences knäckande hitlisteglam i Listening to Marmelade med The Sweet-körer anno 1973 har antingen behållit självaste Steve News sologitarr från originalinspelningen eller något som låter damn well nära.

Fuzzy Duck är inte bara en hyllning till en lång radda av Lawrences obskyra favoritband från tidigt 1970-tal, inklusive Flasket Brinner, här är det också pubrock av fint märke, medan den skitiga missbrukarkärlekshistorien från NYC Donna & the Dope Fiends låter som lågbudget-10CC.

Tower Block in A Jam Jar är en optimistisk och vänlig påminnelse om Lawrence excentriska genialitet och storhet. Men hans trampolin mot den där efterlänktade glittrande popstjärnestatusen är den kanske inte ändå.

Till stora delar är Berlin Nights inspelad i den legendariska Hansa-studion, strax väster om den gamla Berlinmuren, och spåren efter studions spöken tar sig in överallt. I synnerhet märks Iggy Pops idiot i hur Per Svensson använder sin röst genom hela albumet, dovt och allvarsamt, långsamt och ibland med en teatralisk underton. Långsamt framrullande Sun_Son är det kanske tydligaste exemplet på en låt som hade kunnat göra anspråk på en Pop/Bowie/Alomar-etikett, men det finns fler.

Malande Through the Wall of Sound är en ljudvägg som i Per Svenssons konstruktion är närmast ogenomtrönglig i sin kompakta kraft, med en tyngd i rytmsektionen som vore det bröderna Sales i egen hög person. Med Opening the Doors to Cosmos tar han steget fullt ut i psykedeliskt Stooges-mangel cirka Fun House, men medan han är ”walking down the city pavements” och hör stadens muller hittar han också vägen att öppna dörren mot något större – den uråldriga skogen, havet, kosmos.

Utöver sin visuella konst hinner Per Svensson göra musik, tidigare i The Kingdom of Evol, The New Alchemy och Mannequins of Death, och fortfarande med Cosmic Garden Project, GOLD och Autosound utöver sitt Psychedelic Sounds. Det finns en djupt psykedelisk ådra i det mesta han gör, och den har utblickar också i helt andra riktningar än bara The Stooges. Här är till exempel The Magic Key med klagande munspel förvriden psykedelisk blues som är Captain Beefheart-lös i kanterna, och tunga Sound Transmission laborerar med baklängesgitarrer.

Med psykedeliska sitarsolon signerade Rasmus Alkestrand i Philospher’s Stone slår Per Svensson sig ner i skogsbrynet för att betrakta blomning och minnas ungdomens sätt att frigöra sinnet i ett mischmasch av kvasireligiositet, naturromantik och rent flum. Det kan delvis sägas också om de stilla meditationerna i Stars over Egypt, som i någon mån besvarar den där eviga ”what if”-frågan om vad som hade hänt om Iggy Pop hade tackat ja till erbjudandet att ersätta Jim Morrison i The Doors.

Med ett album inspelat i den legendariska studion Hansa i Berlin frammanar Per Svensson Psychedelic Sounds spöken ur studions väggar och gör psykedelisk rocktradition till guld. Men det är bara toppen av det isberg som är Sveriges hårdast arbetande konstnär och psychedeliamusiker. Naturligtvis vill Fokus Musik veta mer!

Per Svensson sitter inte still. Sedan lång tid är Per Svensson etablerad som en av landets viktigaste konstnärer, och som musiker leder han fler band än du kan räkna på ena handens fingrar.

Huruvida Henrik Venant-samarbetet Mannequins of Deaths – från början ett hyllningsband till Cortex och bandmedlemmarnas gemensamma vän Freddie Wadling – har imploderat eller förpuppats förtäljer visserligen inte historien ännu. Men Per Svenssons legendariska GOLD med tung psykedelia släppte ett album i höstas, och samarbetet med Twice A Man/Cosmic Overdoses Dan Söderqvist i Cosmic Garden Project genererade ett album så sent som i juni. Dessutom är Autosound är i full fart igen.

Per Svensson Psychedelic Sounds kan uppfattas som den stjärna som alla hans andra musikaliska himlakroppar kretsar runt, och idag släpps det nya albumet, som delvis är inspelat i klassiska Hansa studios i Berlin.

– Under inspelningarna i Hansa Studios var jag grymt fokuserad. Visst kände man ju att det satt anrik musik i väggarna, och jag ville ju kolla om mitt eget material fick ett nytt sound på grund av Hansa Studios möjligheter. När jag skulle lägga sången på låtarna introducerade Frida Claeson Johansson en förstärkare med effeker som Ian Curtis använde på Joy Divisions album och som Hansa Studios köpt in via Factory Records. Klart jag ville prova!

– Det har tagit två år att slutföra albumet, som startade under min vistelse på Iaspis i Berlin 2023. På Künstlerhaus Bethanien jobbade jag inför utställningen Sculptural Alchemy med poesi, ljudkompositioner och fältinspelningar. Jag startade den kreativa arbetsprocessen med att boka in mig i Hansa Studio 1 i januari 2023 för att göra soundtracket till den utställningen, som visades i april 2023. Vid det laget hade jag låtarna Endless Forest, Through The Wall of Sound och Opening the Doors to Cosmos klara att spela in, så vi riggade trumset, basförstärkare, gitarrförstärkare och Fender Rhodes i fyra olika rum.

I musiken finns det flera tecken på att Iggy Pop hemsöker studion – i ditt sätt att sjunga, i den massiva bröderna Sales-ljudväggen i Through the Wall of Sound, i sättet att skildra den regnvåta och neonbelysta staden. Lutade han sig över din axel i arbetet?

– Jag var troligen hemsökt av flera av mina föregångare som jobbat i Hansa Studios, speciellt i låten Opening the Door to Cosmos. När The New Alchemy och Ebbot framförde Nightclubbing under Polarpriset 2022 var ju Iggy Pop mycket positiv. Så kanske var han där och peppade mig. The Doors, Stooges och Velvet Underground och Nico är ju min musikaliska skola, och säkerligen har både Einsturzende Neubauten, Nick Cave, Iggy och Bowie inspirerat generationer i hur man gör rockmusik med analog kraft och mycket energi.

Och rösten?

– Är man barryton så är man. Det är naturligtvis hedrande att övehuvudtaget bli jämförd med Iggy, Nick Cave, Leonard Cohen, Jim Morrison, Tom Waits och Doctor John.

Ibland är det väl bara sitaren som faller utanför The Idiot-ramen. Du brukar vilja ha med det instrumentet i din psykedelia. Varifrån kommer det intresset?

– Min musik är ofta ett mantra, ett, två eller max tre ackord räcker för att bygga en låt. Repetitivt malande intresserar mig, som en raga är uppbyggd. Man vill ju inte sluta spela. Man vill vara i musiken, leva där och bli uppslukad av att stanna tiden.

– Sitaren är ljuset och de höga frekvenserna som är svåra att skapa på annat sätt. Rasmus Alkestrand som spelar på skivan och Jerry Johansson är exempel på två mycket bra sitarspelare. Jag arbetar ofta med outforskade landskap och miljöer i både konsten och musiken, jag vill se ljudet och visualiserar gärna musiken först genom att måla eller teckna en berättelse. Sen kommer texterna när ljudbilden är klar. Ljuset är lika viktigt som mörkret.

(mer …)

Ikväll upptäcker du Iors nya briljanta singel, mitt emellan Docent Död och Jesus & Mary Chain, hos Fokus Musik, dagen innan resten av världen får chansen höra den.

Innan han tog sitt pick och pack och flyttade till USA ledde David Fridlund sitt David & The Citizens från egensinnighet till indiesensation, och när han efter 13 år hals över huvud kom tillbaka till Sverige 2022 vaknade hans musikaliska livsandar igen.

I Göteborg har han nu bildat ett nytt lika entusiastiskt band för att göra vad de beskriver som emotionell powerpop, och efter Iors debutalbum förra året fortsätter utvecklingen att rusa framåt med den första singeln inför bandets andra album i början av nästa år.

Tiotusen är så slamrig och kraftfull som det blir när en muskulös rytmsektion och överstyrda gitarr trots samlade ansträngningar inte lyckas överrösta finessen hos en grym poplåt med en odödlig refräng mitt emellan Docent Död och Jesus & Mary Chain.

För övrigt gör den som kan hitta en skivbolagsdirektör flimra förbi i videons vimmel sig förtjänt av ett rejält noprize.

Albumet Livsvärk (Adrian) släpps den 9 januari 2026 och första singeln Tiotusen är officiell imorgon, den 10 oktober. Tills dess hör du den bara hos Fokus Musik.

För dig och mig ärmusiken på Gabel/Osslers nya album måhända ny, men för upphovsmännen är den det inte. För dem är det istället en nogsamt utval kollektion av inspelningar från många år, skrivna och framförda i vad sarabetsparet beskriver som flyktiga sammanhang som teaterpjäser och konstinstallationer där verkets tillgänglighet för lyssnaren helt upphör när pjäsen slutar spelas eller installationen tas ned.

Christian Gabel och Pelle Ossler noterade att de musikstycken de samlade ihop hade en plats som referens, verklig eller påhittad, geografisk eller psykologisk. På det sättet fungerar albumet som en karta både över platserna och över deras gemensamma skapande under åren, men Gabel och Ossler är också angelägna om att lyfta fram att det också är en kommentar om – eller protest mot, rentav – en samhällssituation där geopolitiken tränger sig in i varje andetag.

Med det ambitiösa anslaget tar de oss med på en lika spännande och tankeväckande som musikaliskt vacker rundresa med stora skillnader i klimat, struktur och sammanhang. Den annekterade delen är med sin starka melodi och suggestiva offensiva rytm en relativt inbjudande inledning till en samling av nästan uteslutande instrumentala spår. Därefter leds vi vidare in i mörkare och mer hotfull terräng, med ödesmättade körverk och en enträget klingande varningssignal i Nordostpassagen.

Starkast upplevelse ger Grenzgänger som är ett svävande elektroniskt stycke med ambientambitioner, men som också rymmer en maskinell tysk stämma långt ned i mixen, och avslutande St Annanstans som börjar sakralt med kyrkorgel och kör och växer vidare till en storslagen dramatik som påminner om de stämningar som Christian Gabel frammanar som 1900 och som Pelle Ossler brukat göra både på egen hand och med Thåström.

Miljöerna och stämningarna fortsätter variera, från vemodigt ekande folkmusikton i Cirkassia via hårda Regn över Levantens taktfasta pukslag, elektriska oväsen, överstyrda gitarrdetaljer och flyglarm till östeurepisk tradition när Lina Englund sjunger A Chtóz Tam Puka med bland annat klarinett och fiol.

Ofta är den resa Gabel/Ossler tar oss med på strapatsrik och kanske till och med farlig, men med sina unika upplevelser är den också oförglömlig.

”Det har alltid varit drag, men nu är det publik” sjunger Johan Airijoki om åren som artist utanför det större strålkastarljuset. I den hembrända White Stripes-bluesen i Den långa vägen hit konstaterar att han inte är någon Ingrosso eller Parnevik, men att trägen vinner.

Han vet att det krävs en smord käft för ett gig hos den krävande publiken av Eddie Meduza-fyllisar i baren hos Björnfällan, och det är i den sortens chosefritt sällskap av Meduza och till exempel Kal P Dal och Nationalteatern han hör hemma med vad han kallar sin ”bruksmusik”. På hans sjätte album innebär det utöver gedigen gammalrock och enkel blues nu också rudimentär country och i Gamla vänner till och med charmerande stadshotellstexmex.

Johan Airijoki menar att han fått upp ögonen för country med ålder och mognad, och visar muntert upp det i stompiga Ding Ding Ding med pedal steel och blåsinpass. Där är också den kolsvarta humorn som han menar har sin grund i Malmfältens hemtrakter påfallande, när Airijoki till exempel berättar att ”Jag blir fort en vän med trummisar – jag har flera i mitt liv”.

Men Fräckis i duett med sommarens turnékamrat Moonica Mac har å andra sidan ett varmt allvar, och suputmanifestet och H. Self-samarbetet En kväll vi alltid kommer minnas (”eller inte minnas alls”) låter som ett norrländskt ostyrigt The Faces.

Trägen vinner, som sagt, och med Rockens vingar borde leda till inte bara den skribenten äntligen får upp ögonen för Johan Airijoki. Om inte så får vi fler chanser, för han lär inte ge upp hursomhelst.

När Barnets debut gavs ut för sex år sedan hade den tuktats utifrån dogmat att helt avstå kärleksrelaterade låtar. När det nu är dags för andra varvet har dogmat varit det motsatta – bara låtar om kärlek. Till det har Umebandet dessutom laborerat med flera dimensioner av galenskap som ytterligare filter på ämnet.

Kulturen har under årtusenden skildrat kärlek så intensiv att den leder till varierande grader av galenskap, men är orsakssambandet mellan kärlek och galenskap verkligen bara i den enda riktningen undrar Barnet, och tar sig an att undersöka den motsatta ordningen, ”om man först är lite galen och sen blir kär?”

Trions Frida Johansson, Linnea Nilsson och Amanda Lindgren arbetar med musik i barnsammanhang till vardags, och den friska infantiliteten låter dem göra otyglade utflykter i det outforskade – rymden ibland, skogen ibland, medvetandet nästan hela tiden. Gröna duvor låter som skriven av barn med sina varningar för hur man bör man bete sig om man möter gröna duvor med långa ben och galen blick när man är på stan, och här finns överhuvudtaget ett underliggande mått av galenskap som grundförutsättning.

Trion sjunger stämmor på nivå med änglar eller rentav McGarrigle-systrar inte bara i sin egen Halleluja, och med förstärkta bland annat Christian Gabels elektronik och skivbolagsdirektör Karl Jonas Winqvist med en uppsjö instrument rör de sig från synthförstärkt folkvisa i Grottan via fin vispop med återhållsamt blås i Bussen till synthpop med vocoderröster från dazumal som i inledande Blå planeter.

Men albumets verkliga skatt är uppbrottssången Tomt och rent i duett med Mattias Björkas från Vasas flora och fauna. I sin djupt vemodiga iakttagelse av en relation som efter alla lyckliga år med hus och barn sakta rinner mellan fingrarna tills båda förstår att det är alldeles försent för räddning är smärtsamt hjärteknipande, och trots att det gör ont finns inga alternativ till att gräva ner sig i det ostoppbara och sorgesamma, igen och igen.

Med sånger på enkel akustisk gitarr eller på piano och lite flänga texter är Ivar Björck medvetet tramsig. Även om han påstår att han gärna vill förbli oklassificerad skulle han nog inte protestera alltför högljutt om han sorterade intill The Moldy Peaches i ett antifolkfack, och han skulle nog inte heller invända mot genetiska band till mer svårttämjda brittiska DIY-uttryck som Swell Maps och Television Personalities, som när han trallar muntern i Vill va med dig.

Dessutom har hans debutalbum på sina ställen antydningar till lättpsykedeliska Ja dä ä dä-utsvävningar som armbågar sig in i soundet, och det hade nästan kunnat bli Dungen-svängigt i låtar som Få kan ha roligt som vi. Men med Ivar Björcks spartanska inspelningsteknik och därvidlag ett murrigt ljud utan åthävor blir det mer typisk svensk indiedemo just där.

Så ställer han allt på ända i Gå i solen, som hämtar refräng och mer från Gullan Bornemarks käcka och sedelärande barnvisor från tidigt 1960-tal. Det skapar en omtumlande kontrast mot hans spartanska gör-det-själv-inspelningar, och får oss att sudda sudda sudda bort de sista antydningarna till vår sura min.

Hemma i Falkenberg gjorde Samuel Berg och Charlie Johansson musik tillsammans, men livet tar olika vägar och det gjorde vännerna också. Så småningom hittade de tillbaka till varandra i Stockholm, och till sitt gemensamma lågmälda musikaliska uttryck.

Den gamla återfunna nylonsträngade barngitarren i Piles är avväpnande, för att inte tala om familjesorlet i bakgrunden, när de försiktig ödmjukhet låter som ett oslipat Kings of Convenience uppfödda på Otway&Barrett och junkfood istället för Simon & Garfunkel och makrobiotisk kost.

EP:ns alla fyra sånger övertygar, och särskilt med Painting by Numbers. Med en referens för finsmakare påminner den om hur Liverpools stolthet I Am Kloot kunde låta i sina mest angelägna stunder, med ekonomiskt använda sirliga stråkar och med fantastiska textrader som ”What was your name again? / Wait please don’t say / Ok please say”.