Med en accent över förnamnets e och en inskjutet initial mellan för- och efternamn markerar Andreas Söderlund att han slagit in på en helt ny och oprövad väg med Life of Jónny. Det är inte så att han hittills hållit sig i sin fil, när han under mer än 20 år lett Niccokick och Sounds Like Violence, spelat med Annika Norlin och prövat solo, eller producerat artister som Janice och senast Innocent. Men den som behöver ett ord för att definiera genre för hans nya uttryck måste nog stanna i begreppet ”musikal”, om än av en udda sort.

Life of Jónny är en fabel med stora ambitioner och personlig närhet, och tar avstamp i berättelserna om hur Andreas Söderlunds mormor flyr den nazistiska ockupationen av Norge. Det utvecklas till en episk berättelse om renen Jónny och hennes umbäranden först under flykten från de vargar som patrullerade hennes älskade uppväxtstad och sedan om priset som hennes flykt kom att kosta henne. Om du kan föreställa dig hur Kristina från Duvemåla skulle låta om Flaming Lips och Arvo Pärt hade varit dess upphovsmän istället för Björn och Benny så kommer du åtminstone till utkanten av Andreas Söderlunds verk.

Ett stilla piano är konstanten i musik som lånar från både klassisk musik och folkmusikinfluerad Jan Johansson-jazz i Jónny’s dream, men som inte heller backar från ekande elgitarrer i Will You Wait for Me? Dramatiken accentueras i stycken som Narvik, som inleds med en vemodig stilla melodi och sedan växlar över i dramatik med mullrande pukor och stora blåssektioner, och samma storslagna orkesterdramatik finns till exempel i Fleeing from the Wolves (A Song for the Haunted) som är ett av skivans mest uppenbara musikalspår.

Störst är den musikaliska dramatiken i One Wishs slagverkscrescendo, och Andreas Söderlund arbetar konsekvent med kontraster. Han låter en relativt munter körtrudellutt bära titeln Here Comes the Devil, och kombinerar klassisk gitarr och mjukt piano med synthar i Something’s Wrong. Där står han dessutom för leadsången själv, men upplåter stora delar av vokalutrymmet i övrigt åt röster som Linnea Håkanssons (Innocent) eller Elias Sahlin, och i Keep My Family Safe åt operasångerskan Johanna Ericsson.

Musiken är full av spänning, men för allt i världen, nöj dig inte bara med den utan upplev Life of Jónny som en helhet med Ulf Lundéns animationer, påfallande inspirerade av Hayao Miyazaki (Totoro) och Per Åhlin (Dunderklumpen) och kanske med visst släktskap med animationerna i Lennart Gustavssons kultfilm Helvete också. Då blir upplevelsen komplett.

—–

Sedan början av oktober publiceras varje vecka publicerats på ett nytt kapitel av Life of Jónny på Andreas Söderlunds Instagram, och den 21 november är sagan all och albumet släpps i sin helhet.

Han förlägger visserligen [ingenting]s sånger på det nya albumet Vinterviken serenad till sina hemkvarter. Men samtidigt är han noga med att beskriva de samtidigt innerligt tröstande och dunkelt sorgesamma sångerna som sagor snarare än självbiografi. Christopher Sander är inte beredd att acceptera att uppfattas som sina sångers jag.

Det är en solig förmiddag i Aspudden. Fabel Bar på Hägerstensvägen öppnar inte på flera timmar, men Christopher Sander smyger in och sätter sig vid hörnbordet längst in. Han bor i krokarna, och det är tydligt att det här är hans territorium.

Han har ingen brådska. Christopher Sander agerar på sina egna villkor, utan att anpassa sig till musikbranschens rytm. [ingenting] har aldrig följt några branschnormer om någonting, allra minst utgivningstakt. Skivor kommer när de är färdiga, när något behöver sägas och när det finns ekonomiska förutsättningar.

Den här gången tog det sju år. Vinterviken serenad är en lågmäld och nära skiva som musikaliskt domineras av stråkarrangemang och försiktighet, och lyriskt av det personliga och nära, i tvär kontrast mot den förra #STXLM, med elektroniska rytmer, mörka klubbstrukturer och makropolitiska ställningstaganden. Men mörkret och svårmodet är intakt.

Ska vi uppehålla oss vid den sorgsna tonen en stund? Hur det kommer sig att du stannar i det uttrycket?
– När jag började spela musik och skriva låtar i elva–tolvårsåldern var vi djupt inne i grunge. I min familj fanns sjukdom och annat, en personlig tyngd i mig, och jag hittade den i musiken vi lyssnade på. Det var allvar.

– Vi hade ett grungeband i tre–fyra år, och det skulle låta mörkt och deprimerat på en helt annan nivå än det jag gör nu. Alice in Chains och så. På något plan har jag nog färgats in av det, även om det tagit sig andra uttryck.

– Ofta hör jag att det jag gör uppfattas som sorgligt och vemodigt, och det verkar inte gå att göra på något annat sätt för mig. Man skulle vilja bryta sig ur ibland, men egentligen är det inget problem.

– Jag vet inte om det gäller alla som håller på med musik, men man uppfattas ofta som ett med sina verk. När man skriver sånger tolkas det nästan alltid självbiografiskt, till skillnad från att alla vet att en film bara är en film eller att en bok kan vara fiktiv. Med musik bär man projiceringen av att ”det här är jag”. Det blir en tung resväska som är svår att förhålla sig till ibland.

Det är en intressant iakttagelse. Ingen tror att en regissör eller skådespelare visar hela sin person i en roll, men låtskrivaren antas rymma alla dimensioner i sina verk.
– Exakt. Och har man, som jag, gjort sju–åtta–nio skivor med ett sådant uttryck blir bilden cementerad. En ny skiva kan tweaka den lite, men det blir ändå ett paket.

– Jag har försökt frigöra mig genom att betrakta albumen som dramatiska verk, som en roll. ”Det här är en film, ett projekt vi går in i.” När det är klart är vi inte kvar i det. Kanske är det därför skivorna skiljer sig åt. Den här gången blev det den här världen ihop med de här personerna. Jag är djupt investerad i musiken, texterna och det vi skapar tillsammans, men jag upplever mig inte personligt investerad på det sättet att jag bryr mig om vad folk säger eller tycker om det. Jag behöver eller förväntar mig inget tillbaka, liksom.

Men lite får du skylla dig själv. Skådespelare bryter typecasting genom att välja en komedi efter ett tungt drama. Du stannar i rollen.
– Ja, precis. Skådisar har den friheten. Jag har vänner som är skådespelare, man ser hur de nästan med flit gör en tung roll och sedan måste bryta genom att göra motsatsen. En sorts katarsis. Jag är fascinerad av hur de går in i och ut ur roller – jag borde fråga dem mer om det.

Bär du en längtan ut ur den ”sorgliga” rollen, eller trivs du där?
– Problemet är att man bär med sig rollen sen. Rent musikaliskt känner jag mig hemma där, och det känns som att jag gör något i det rummet som inte så många gör. Men man får också folks projiceringar på sig, och jag känner något slags ansvar både för musiken och för dem som gillar den.

– Lite apropå detta – fotografen Johan och jag gick nyss förbi en vägg med ett av de där stora rådjuren målat. Han som målar dem har gjort det hur länge som helst. När man gör något så konsekvent blir det effekt. Så är det med en persona, en identitet också. Det blir ingjutet, och svårt att bryta..

Påverkar det vardagen att antas vara sin persona? Du är ett ”fucked up barn” här, och redan på första EP:n satt du full på en parkbänk.

– Nej, det hoppas jag inte. Men pronomen i texter är intressant. ”Jag”, ”du”, ”vi”. Ibland friskriver jag mig genom att sjunga med ”du” för låtens skull, den blir starkare, och jag blir mindre sårbar för tolkningar. Det blir stor skillnad om du sjunger i ett självömkande ”jag” eller om du sjunger om någon du har omsorg om.

På den här skivan gör du båda delarna. I Vinterviken serenad nämner du till och med din son vid namn. Det utmanar ”persona”-argumentet.
– Jag har pratat en del med min son om det, också om gamla låtar. Han har börjat lyssna på [ingenting] och han stöter på kompisar som gör det. Då har det känts viktigt att förklara hur poesi funkar, vad överdrift är. Jag har inte suttit i Berlin och tagit heroin, det är bara en låt.

– Lou Reed hängde på The Factory och betraktade människor och skrev låtar om dem, och därför projicerades allt på honom, att han var allt det där, transa, heroinist, sadomasochist. Men han var bara en observatör som såg saker och skrev om dem. Det känns personligt och nära, därför att han gestaltade. Men ibland, som i den här skivans titelspår är det klart att fiktion och verklighet hamnar väldigt nära.

Låt oss stanna i den geografiska förankringen just här i kvarteren i Hägersten. Den går igen överallt på albumet, baren som vi sitter på, Vinterviken, Blommensbergsvägen, Flaten. Vad ligger bakom att du väljer att väldigt tydligt geografiskt förankra en skiva så?

– När vi började [ingenting] hade jag en uttalad idé att skriva sånger som var odaterade, utan referenser till samtida grejer eller platser. Texter som man skulle kunna ta till sig oavsett ålder eller omgivning och kunna läsa in sitt eget liv i det. Sedan har jag omvärderat det lite, och redan på andra skivan hörs Stockholm och platser som Björns trädgård.

– Leonard Cohen har pratat om hur detaljer kan göra att det blir universellt. För mig är det kontraintuitivt, jag tänkte att utan detaljer kan alla läsa in vad som helst och skapa sitt eget liv i texten. Men hjärnan funkar tvärtom, och även om du aldrig varit på Hägerstensvägen vet du hur det är att gå på en gata i solen.

– Men det är inte som att när jag gör låtarna att jag tänker aktivt på att nu ska jag få in en adress. Men när jag hade landat i att kalla albumet för Vinterviken serenad gick jag runt med låtarna i de här kvarteren. Och texten till Livia var den sista jag skrev, med den liksom platsspecifika känslan nära inpå.

Det finns ju adresser i låttexter som vi alla har en relation till. Vi vet allt om vad som händer på Lexington 125 i New York, till exempel.

– Har du varit där? Jag åkte dit en gång, klev upp ur tunnelbanan, ett gäng svarta killar stod i gathörnen och hängde och undrade nog vad fan jag gjorde där. Lite som i I’m Waiting for the Man.

Den fina bloggen Vakentimmar noterade ett återanvänt tema på låten Ring mig innan allt exploderar – ”Snälla ring mig”, från Dina händer är fulla blommor.

– Det har säkert hänt att man återanvänder lite rader här och där. Men det finns ingen medveten koppling där. Frasen ”Ring mig innan allt exploderar” hängde med länge, jag hade för mig att jag sett den på en lapp på väggar runtom stan i tjugoårsåldern, och det kan ju stämma. Men en kompis påminde mig att det är ett citat av poeten Eeva Kilpi. Jag kollade upp det, och det visade sig att förlaget Brombergs gav ut en samling kärleksdikter på 90-talet som jag insåg stått i min mammas bokhylla hela min uppväxt. Eeva Kilpis dikt är med, den är bara två rader. ”Ring mig innan världen exploderar. Vi säger hej då.”

Liksom i låtarna återkommer en längtan efter något taktilt, mänskligt och ofiltrerat i Christopher Sanders resonemang. De digitala strukturerna stör honom, både i musiken och i livet, och det märks också i sättet han vill kommunicera med sin publik.

Du har också annonserat [ingenting] på anslagstavlor. Det är genuint fysisk analog annonsering, som när man var liten och läste folks pamfletter på elskåp. Vad ligger bakom det?

– Det var lite spontant. Jag är så jävla trött på att vi lever så mycket via digitala skärmar. Det grumlar oss på något sätt, man tar inte till sig som när man läser på papper eller ser något i verkligheten. Och jag är själv en sån person som stannar vid anslagstavlan och läser om vad som händer i närområdet.

Vad gav det för reaktioner?
– Det fick några journalister att vakna, Tidningen Mitt i snappade upp att det var något stort på gång, haha. Min son tyckte det var weird sätta upp en affisch utan avsändare, men man måste vara lite klurig för att nå ut idag, sa jag.

– Jag gillar också tanken på ett slumpmöte, en person som aldrig hört bandet, en tant med dramatenvagn, som stannar till och undrar. Det blir förvirring. Någon blir nyfiken, och lyssnar kanske, blir kanske berörd. Det blir en slumpfaktor som vi saknar lite idag.

Det är motsatsen till algoritmernas logik. Du lärde dig också mer piano under pandemin, på ”analoga” notböcker.
– Vi köpte ett piano och jag spelade mycket och försökte bli duktig. Lånade notböcker och försökte lära mig lite Bach. Det var en frihet att skriva på ett annat instrument, som amatör blir det utforskande. Flera låtar på albumet är pianobaserade, Homecoming, Vinterviken serenad, Gråbleka blå. Även Ring mig innan allt exploderar var egentligen en pianolåt som sedan blev gitarrer.

I kontrast till förra albumets hårda elektroniska uttryck är Vinterviken serenad mjukare, mer intim och viskande.

– Jag vill alltid göra annorlunda mot tidigare, för att det ska kännas angeläget och för att pröva ett nytt perspektiv. Nu känner jag spontant att jag vill göra en punkskiva.

Det finns rätt mycket punk i texterna här också. Karaktärer och budskap är långtifrån sörgårdsljuva.
– Nej, det är inte glatt. Men det väna, mjuka tilltalet ligger mig ganska nära. Någon har blivit provocerad av att det är vänligt eller nära.

Jag uppfattar ditt tilltal som förtroendeingivande, nästan handledande och tröstande. Vill man inte bli tröstad eller handledd så kanske man blir provocerad av ett sådant tilltal.
– Så kan det vara. Jag är noga med att inte hamna i någon sorts självömkande. Även om jag sjunger ljust och mjukt är jag mån om att det ska finnas en kraft i det. Om man får förenkla tänker jag musik som antingen underhållning eller tröst. Den här skivan får vara tröst. Jag hamnar väl i och för sig sällan i show och fest.

Samtidigt är texterna ofta motsatsen till tröstande. Ibland hör jag närmast bottenlös förtvivlan, till exempel i Homecomings skildring av en förtvivlad livssituation full av håglöshet, Tinder-scrollande, alkohol, yoga och sov-appar.

– Man kan tolka sista versen som lättnad, någon sorts försoning, tänker jag. Kjell Höglunds Man vänjer sig nämndes i något sammanhang, men minus humorn. För mig handlar det om att när man är där, i det ensamma och uppgivna, så finns det åtminstone en låt som delar känslan. Det kan vara en tröst. Någon eller något måste ju finnas på sista utposten och hitta en när det är som jobbigast, och kanske leda därifrån.

Det är intressant att du säger att det kommer in ljus i slutet. För sju år sedan blev du nästan arg när jag tyckte mig ana hopp i din dåvarande skiva.

– Nej, inte arg. Men jag blev förvånad. Men den här går att tolka supersvart eller ganska ljus.

I Ring mig innan allt exploderar hör jag både det personliga och också den sortens makropolitiska resonemang som präglade förra albumet. Europa lägger sig ner för att dö, imperiet imploderar och kolonier vill ha betalt.

– Det fanns andra låtar med politiska inslag som föll bort. Den här blev kvar och som första spår fungerar den som en sorts ram. Det kändes viktigt att placera det personliga, från en välbärgad förort i Stockholm, i en större kontext med allt som pågår i världen.

Kärleken i olika former är ett centralt tema på albumet. Uppfattar du att (d e bara) Kärleken (d handlar om) är skivans centralverk och nav?
– Jag vet inte om den är navet, men den kändes naturlig att placera sist, med bara en liten epilog efter. Den låten har hängt med i femton år, jag har haft refrängerna och slutet. Sedan hittade jag ett sätt att skriva verserna. Jag älskar melodin på slutet. Den blev poppig och mysig och råkade bli lång, vi upprepar titeln som ett mantra och det kändes lite annorlunda och fint.

– Men om den är central vet jag inte. Vinterviken serenad känns central, Homecoming likaså. Ring…är superviktig, och de små akustiska bitarna är jätteviktiga i helheten. Jag är stolt över hur allt föll på plats.

När en melodi hängt med i femton år, blir då färdigställandet en förlösning eller innebär det en sorg över alla versioner som den hade kunnat bli om du fortsatt nynna på den i fem år till?

– Just nu är jag mest lycklig att den blev till och finns i världen. Har man haft något så länge har man sett många möjliga vägar. Vi får se hur det känns. Det kanske blir fler versioner.

Albumet inleds med att Tuva Novotny läser Göran Tunströms Den femte kyssen. Det innebär att den första rösten på en skiva så starkt präglad av Christopher Sanders uttryck är någon annan än hans, och att skivans första ord också är skrivna av någon annan.

– Intressant, jag har inte tänkt på det så. Jag har en grej för att ha en boktitel som låttitel, jag har länge velat göra ett album som heter Den femte kyssen för att det stycket av Tunström är så fint.

– Eftersom mitt sätt att sjunga är mjukare på den här skivan kändes det fint att ”grumla könet” med en kvinnlig röst i början. Det är inte nödvändigtvis en man som är avsändare, utan att man kan komma till rösten på ett annat sätt.

Hur reagerar folk på dina låttitlar från böcker?
– Ingen har märkt det. Det blir ett scoop för dig.

Samarbetet med producenten och multiinstrumentalisten Mathias Zachrisson blev avgörande för Vinterviken serenad. När de väl började arbeta tillsammans fick de lösa idéerna en riktning, och skivan började växa fram på allvar. Det handlade inte om någon förutbestämd plan, utan om att följa låtarna dit de ville gå.

– Mathias har betytt så mycket för skivan. Han hörde av sig för många år sedan och frågade om han fick spela förband till [ingenting], men vi fick inte ihop det förrän i höstas. Då sa han att jag borde komma förbi hans studio någon gång. Så jag var där i februari och spelade in lite råa demos på gitarr och piano. Därifrån tog allt fart, utan att varken han eller vi riktigt visste vart det skulle leda.

Snabbt stod det klart att Christopher Sander och Mathias Zachrisson ambitiöst var på väg mot ett komplett och sammanhängande album.

– Han skriver ofta stråkarrangemang, och det kändes tidigt att vi ville väva in det i albumet. Jag är stolt över att det blev ett stiligt album. Åtta låtar, vilket också känns stiligt. Och alla låtar samspelar med de andra och behövs för att helheten ska vara där. Ofta blir det mest spridda låtar, men det här skulle bli ett album, det skulle hänga ihop, och det finns många inslag i Mathias produktion som återkommer genom skivan och skapar den röda tråden. Allt är också väldigt vackert inramat visuellt med Love Lundells omslag, och Tobias Måårds små visuals.

– Jag har alltid tänkt i album. Det innebär en extrem arbetsinsats och kostar ofantligt mycket pengar som man aldrig får igen, men albumkänslan är fortfarande nice. Och tanken på att någon, typ en enda lyssnare genuint hittar in i och vill stanna en stund i den lilla värld man byggt upp gör allt värt det.

[ingenting]s höstturné avslutas i Stockholm 27 november.

Det finns naturligtvis något igenkännbart och enhetligt i Vasas Flora och Faunas karaktäristiska klara vemod också på deras femte album. Men den här gången utmanar Mattias Björkas samtidigt både sina egna gränser och lyssnarnas förväntningar med sound och arrangemang som rör sig i många riktningar utanför den ständigt vidgade bekvämlighetszon som bandet hittills rört sig.

Här finns de stilla popballaderna med dystra livsiakttagelser från en pandasminkad tillvaro i en glasskiosk i Vasa och från en en liten briefing på kansliet och konstaterandet att ”livet är kort” men Timmarna är långa. Visning här igen är i sin karaktär om än inte i sitt sound en klassisk countryballad, med sin skildring av att städa ur tillvaron efter ännu en misslyckad relation och ordna visning där man ”köpt och ramat in en Hilma Klint-affisch” .

Stängningsdags vid Högdalens marknad skildras med försynt indiepop med Johnny Marr-klanger i Highvalley Market, medan dess tuffare kusin Jag hade betett mig är framfusig och ljudlig gitarrindie.

Inledande Du ville ha barn men inte med mig är elektropop med hitambitioner på Pet Shop Boys-nivå, och den avslutande Vit eld är ett elektroniskt samarbete med Folke Nikanor. Redan det hade varit tillräckligt, men i Dags att pila iväg vågar de sig ännu längre ut på den tunna grenen med turkisk arabesque med påfallande Ibrahim Tatlises-blinkningar. Och när vi konstaterat att även den frygiska skalan passar sinnelaget i Vasas flora och faunas musik utmärkt finns det inte längre några gränser alls för det här tar vägen i framtiden.

Det visar sig att Chrissie Hynde under åren har haft ett grymt kompband redo i garderoben för att ta fram när kompisar och flyktigt bekanta kommer förbi för att sjunga karaoke. Troget och enträget backar meriterade musiker som Joey Waronker, Dave Palmer och Greg Leisz upp med subtilitet och elegans, utan tillstymmelse till att vilja ta plats eller göra några utsvävningar alls och helt utan invändningar att låta sig mixas ner långt bakom duetternas röster.

Strålande förutsättningar för menlösa genomsjungningar av standards, soulballader och Lugna Favoriter som Always on My Mind, Love Letters och Every Little Bit Hurts, alltså, och dem utnyttjar Chrissie Hynde till anonyma, oinspirerade och fullständigt själlösa sånginsatser ihop med bland andra Lucinda Williams, Rufus Wainwright, Dave Gahan, Julian Lennon och Shirley Manson.

Mark Lanegan finns inte längre kvar ibland oss för att protestera mot att få sitt namn draget i smutsen med Can’t Help Falling in Love. Men det är svårt att begripa varför Cat Power lånar sig till en intill självutplåning oinspirerad tagning av Morrisseys First of the Gang to Die.

En tagning av Cass McCombs County Line tillsammans Alan Sparhawk överraskar både i låtval och duettpartner, och just Lows Try to Sleep är det andra överraskande låtvalet, med Deborah Harry som strålande bedagad diva. Men den enda gången Chrissie Hynde själv låter som att hon bryr sig det minsta är i ett samarbete med Brandon Flowers i 10CC:s förhånade I’m Not in Love.

Det är begripligt att man som artist är angelägen om att inte glömmas bort eller framstå som att man gått i pension och därför släpper lite på kvalitetskontrollen för att ha ett aktuellt album ute. Men med så här slarviga releaser devalverar Chrissie Hynde snarare sitt goda namn och sitt rykte.

Björns vänner är tillbaka, och idag har videon till nya singeln Mitt unika fall exklusiv premiär hos Fokus Musik.

I fredags släppte Björns vänner sin nya singel Mitt unika fall, som är ytterligare en försmak inför albumet All tid i världen i början av november. Idag har videon exklusiv premiär hos Fokus Musik.

Videon är regisserad av Valle Westesson och Tim Hilton-Brown, och Valle beskriver att den är en hyllning till ungdomen, festen och äventyret. Den bygger på verkliga händelser från hans och Björns vänners sångare Richard Schicke gemensamma tonår.

– Vi cyklade omkring i Limhamn precis när syrenerna blommade. Vi drack vin och crashade studentfester i de stora villaträdgårdarna.”

Av och till har Björns vänner gjort musik tillsammans under snart 30 år (!), och även om det ibland gått väldigt lång tid mellan skivorna – sju år den här gången – har man alltid kunnat lita på att deras vänligt proggiga indie talar till hjärtat med direkta melodier och rättframma och underfundiga texter. Deras kommande album All tid i världen är fullt av skildringar av ”självupplevda och självförvållade livskriser”, och det är knappt att vi klarar att vänta på att få uppleva det!

All tid i världen (Adrian) släpps den 7 november, och samma dag inleder Björns vänner en turné lika gles och utdragen som deras karriär.

7 nov: Grand – Malmö

29 nov: Viva Sounds – Göteborg

6 feb – Kafé de luxe – Växjö

7 feb: Debaser – Stockholm

28 mars: The Hush Hush Club – Jönköping

30 år efter min tid, hävdar Håkan Hellström som snöat in på evergreens från barndomen. Men hans referenser på Svensk rost sträcker sig ytterligare minst 20 år tillbaka, både när han lyfter fram Björn Skifs-bidrag till 1970-talets melodifestivaler som inspiration och när han anlitar folk som Christopher Cantillo från Dina Ögon för att åstadkomma trumrolls och sväng på nivå med Jackson 5 till exempel i Så sött livet kan smaka.

Den Björn Skifs-jämförelse han lyfter är ett tveeggat svärd. Det går förstås inte att på samma dag nämna Sveriges mäktigaste soulröst genom tiderna och Håkan Hellströms karaktäristiska all-over-the-place-röst full av passion, även om hans röst utvecklats under åren och idag har en spännvid från nära soulkänsla i Fånga vågen till närapå Thåström-auktoritet i Sweethearts.

Jämförelsen har däremot bäring avseende hur Björn Skifs sjuttiotal precis var djupt infärgat av vintage soul, och på Svensk rost har Håkan Hellström i större utsträckning än någonsin låtit sin pop dra i sådana riktningar. Just 30 år efter min tid hämtar till exempel från gammal popsoul av folk som Sly Stone, och northern soul-känslan finns brett och generellt i skivans sound. Blås och framför allt Stockholm Studio Orchestras stråkar är fantastiska från början till slut, som när de virvlar fram från under en rockgitarr i inledningen av Allt kommer vår väg eller när en en snygg trombon i Evergreen min vän evergreen knuffar associationerna i bluebeatriktning.

Till nämnd melodifestivaltradition får vi också räkna in den vänliga folkpopen med stor stråksektion och gals’n’pals-kör i Kristen, som kan vara det närmaste vi kommit Ska vi plocka körsbär i min trädgård sedan 1975, och andra avsteg från soulsvänget är Pappa, säg ja!, som inte är så mycket är en begåvad omskrivning av Neil Youngs After the Gold Rush utan mer en ren plankning. Det gör den lätt att tycka om, liksom Fånga vågen som ligger närmare Laurel Canyon än surfmusik, trots att den både inkorporerar vågljud och namndroppar Beach Boys redan i första frasen (och bland annat Brian Wilson och Caroline, No lite senare).

På flera ställen blandas röster i kakafoniska röror där svenska och engelska blandas, där barnröster, elektronisk behandlade röster, körer och Håkan Hellströms utrop och insmugna adlibs blandas och överröstar varandra. Hans gamla Broder Daniel-kollega Theodor Jensen är en av få konstanter i Håkans utveckllingskurva, och här hörs han i bakgrunden igen.

Björn Olsson som låtskrivarpartner är en ännu viktigare konstant, och även om de ofta tar outforskade stigar tillsammans har låtmaterialet på Svensk Rost samma nästan provocerande styrka som arrangemangen. Det är klart att det finns dalar, hur skulle vi annars urskilja topparna, men de är få och inte särskilt djupa. Oändlig refräng är ett mellanspel med oändlig refräng som låtsas psykedeliskt trots att det bara är ofokuserat, och pianoballaden Sweethearts är en årskrönika proppfull av Håkan-oneliners som om AI hade fått uppdraget att konstruera sådana.

Sweethearts är faktiskt enda gången på Svensk rost som man kan använda begrepp som ”typisk Håkan Hellström”, om man inte med det menar oförutsägbar och ständig utveckling som utmanar fans och tillskyndare att ständigt vidga sina perspektiv långt utanför vad som förväntas av stora publikgrupper.

Hade det finnits något uttänkt i det hade Håkan Hellström kunnat kallas både pedagogisk och modig. Men han gör de dramatiska svängar och upptäcktsfärder utan att bry sig det minsta om andras förväntningar och om kommersiell potential, och det är därför han inte alls är 30 år efter sin tid utan går i tätet i sin samtid och fortsätter vara en av landets allra mest spännande artister, år efter år efter år.

Efter att behövt disciplinera sig bakom James Yorkston – även i något decimerad skara på hans senaste album med Nina Persson och Johanna Söderberg – behövde verkligen den brokiga skaran musiker i The Second Hand Orchestra få slå sig lösa ordentligt. Och även om ”spretigt” hade kunnat vara orkesterns mellannamn har de aldrig låtit så här disparata.

Med dogmat att orkesterns alla tretton medlemmarna skulle ha med sig med exakt en låt var, och att presentera och pröva den och sedan spela in den tillsammans på exakt en timme. Det är med andra ord en rejäl underdrift att påstå att det låter ofärdigt och spontant, och att det till synes planlöst kastar sig mellan högt och lågt, mellan allvarsamt och dumt, mellan lågmält stramt och högljutt vilsint, och som helhet borde det rimligen inte finnas någon helhet alls.

Bumpy Ride, Go! Till exempel är någon sorts raga som drivs på av en suggestiv gitarrslinga innan alla tappar tråden och blåser i alla pipor, flöjter och visslor de kan hitta. Bumpy är nyckelordet, och hade de inte omedelbart tagit sig an en vackert arrangerad orkesterverk för en mindre blåsorkester i Horizon/Horisont hade man kunnat avfärda orkestern som glada och otyglade amatörer. Men de är allt annat än det.

För i The Second Hand Orchestra finns förutom orkesterledaren Karl Jonas Winqvist också musiker som bland andra Lina Langendorf, Viktor Brobacke och Emma Nordenstam, och det innebär att det inte bara blir 13 spännande spretande utvikningar utan också något gemensamt och enhetligt mitt i brokigheten.

Lågmälda Slow Dancing vilar på en enkel trummaskin, ett gammalt klangspel och en balalajka, men över det briljerar orkestern i fina överlappande blåsstrukturer och proggig trallkör. Ännu tralligare är det i Na Na Na Na (Na Na Na Na), som Thomas Wiehe hade varit stolt över. I latinsvängiga Flintbacken spelar en elgitarr huvudrollen, och de många pluttiga slagverken i Östersjöns The Residents-lika entonighet snubblar över varandra i sin vilja att få stå längst fram.

Divorce som är suggestiv och skitsnygg blåsdriven jazzsoul är en av skivans höjdpunkter, för att inte tala om den stråkbaserade jazziga afropopen i fantastiska The Conservative’s Fault.

13 utropstecken i olika form, färg och struktur, alltså, och på något obegripligt sätt uppstår en enhetlighet och samklang i vad som på pappret är en enda osorterbar röra. Så även om lyssningen leder till fullständig utmattning, och det gör den, är det värt varenda sekund.

Det har inte alltid varit så, men numera är ett grundantagande om superhypade brittiska band är att de är dagsländor, och med sina två album 2023 borde Bar Italia vara urtypen för det. Men redan då skilde de sig från de flesta genom att inte vara allvarsamt självmedvetna, och det är ännu mer påfallande när de nu är tillbaka med sitt tredje album.

Det låter det snarare som att de skiter helt i cred när Rooster börjar i knotig DIY-indie innan den växlar upp i stenhårt rättfram gitarrattack, inklusive psykedeliskt gitarrsolo, eller när de vinglar runt i Libertines-pop som Marble Arch eller ännu vingligare folkpop i valstakt i Bad Reputation.

Nina Cristante har ett röstspektra från arrogant punkaktivism till vän flickpop, och vare sig den ställs mot Jezmi Tarik Fehmis djupare röst eller Sam Fentons tenor är kontrasten effektiv och dramatisk.

Den omedelbara och förförande dimensionen finns även i refrängerna i låtar som Eyepatch och omni shambles. Fundraiser är spretig artpop som låter som ett lustfyllt DIY-möte mellan The Jam och Strokes, och även Cowbellas omedelbara och högintensivt överstyrda gitarrindie får oss att minnas den sensation som The Strokes första inspelningar innebar i början av årtusendet.

Riktigt så omtumlande är inte Bar Italias tredje album, men den är tillräckligt nära. Några dagsländor är de hursomhelst inte.

På sitt tredje soloalbum hänvisar Jacob Öhrvall tillbaka till svensk indie från tidigare årtionden som musikaliskt avstamp, och mycket riktigt låter han som lite vagare Markus Krunegård i låtar som Dårskap eller hybris som har ambitionen att vara en indiedänga men saknar tillräcklig substans för det. 

Både texter och låtmaterial är lite vilset och riktningslöst, som att han inte riktigt bestämt sig för om han vill kommentera och kritisera samhällsfenomen eller är nöjd med att vara en underhållare. Det leder till att hans ansats i båda riktningarna blir en aning vag, som att han håller inne steget för att hålla distansen och kunna byta riktning om det skulle behövas, och istället kompenserar han med självironiskt laddad och onödig ordrikedom.

Ofta ömkar han sig med låttitlar Mitt liv (jag har inget liv), Kan inget annat och Fast i mitt ideal, och ett av de mer anonyma spåren sammanfattar självbilden som Jag är en bluff. Men det är ett alldeles för drastiskt påstående. För även om rim om sig själv som ”grund och platt/och stundom helt besatt” alldels för ofta är tillkämpade där de skulle vilja vara smarta, och även om sången ofta slår över i gapighet finns här gott om tecken på att om Jacob Öhrvall inte alls är en bluff utan skulle kunna göra spännande musik. Kan inget annat till exempel dras med en otymplig text, men har musikaliska popkvaliteter som skvallrar om en ännu outnyttjad kapacitet om han sänker garden. Det finns alls ingen anledning att skriva av Jacob Öhrvall, men här trampar han inte riktigt rätt.

Av Patrik Forshage

Den 16 oktober 2025

Skivrecension 

Bara fyra månader efter sommarens dubbla releaser från Brian Eno och Beatie Wolf är de tillbaka med årets tredje gemensamma skiva, och först här faller bitarna på plats. Den helt Eno-dominerade Lateral i juni var standardambience utan några framåtblickande ambitioner, och den Beatie Wolfe-styrda systerskivan Luminal som släpptes samma dag var en ökenekande samling visor med Enos patetenterade U2-sound, så är Liminal en syntes av de båda utgångspunkterna.

Här finns visserligen båda dimensionerna representerade var för sig. Varma flytande ambientstycken som Before Life, karaktäristiska för Brian Eno, och talade små noveller mot luftiga och rymliga ljudslott som hade kunnat vara signerade Daniel Lanois i Laundry Room. Men till skillnad från på sommarreleaserna finns här också mötet mellan ytterligheterna, där deras samarbete framstår som just samarbete snarare än som ömsesidig anpassning. 

Det är tydligt till exempel när Beatie Wolfe lågmält reciterar text över ambientstycken som Corona, eller när paret tillsammans gör små elektroniska meditiationer som inledande Part of Us och avslutande Shudder Like Crows. Här finns till och med försiktiga vokalinpass av Brian Eno själv i både i The Last to Know och i Shallow Form, och det leder alltid och utan undantag till ytterligare ett snäpp bättre betyg.