Skriv din text här …
Domino/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2016)
Det underhållande framträdandet på Way Out West i somras beskyldes av somliga skribenter för att ha varit för spretigt och för spexigt. Dessa kommer inte att uppskatta paret Alexander Turner och Miles Kanes EP med huvudsakligen covers, för här spretar det mer än någonsin. Deras tolkning av The Falls Totally Wired var en av sommarfestivalens höjdpunkter, och den intensiva sprängkraften har oförminskad kraft också i den här studioversionen. Jacques Dutronc och Glaxo Babies får också skjutit till låtar, och Leonard Cohens Is This What You Wanted är mycket fin. Det egna titelspåret kommer i en ny version, och bidrar till att göra The Last Shadow Puppets EP till ett alldeles strålande extranummer till det utmärkta albumet från i våras.
Saddle Creek/Border
BETYG: 5/6 respektive 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2005.)
Efter den här tvåfrontsattacken får indiepubliken se sin egen pinup-pojke Conor Oberst förlorad till större sammanhang. Strunta i de därmed obligatoriska beskyllningarna för anpassning, två släpp samma dag varav en skiva uppbyggd kring vrickad elektronik är ett effektivt sätt att desarmera alla utslätningsanklagelser.
Men räds icke. I det elektroniska mullret med trumloopar, metalliska slagverk och ljudeffekter gömmer Digital Ash in a Digital Urn häpnadsväckande låtar. Trots sin beskärda del av elektronik är Light Pollution gitarrpop i rakt nedstigande led från The Kinks, och Arc of Time, så cool att man fryser, kan mycket väl vara årets låt.
Ändå får electronicaskivan se sig utklassad av sin lågmälda americanasyster I’m Wide Awake, It’s Morning, där Conor Oberst obesvärat trallar ur sig den ena överjordiska sången efter den andra. Efter en inledning med Den Perfekta Countrylåten med Odödlig Refräng blir det bara bättre. First Day of My Life är en längtansfull ballad som Gram Parsons skulle satt på piedestal, och på andra ställen låter Parsons gamle parhäst Emmylou Harris piggare än på 30 år. Hon möter en sångpartner desperat som bara Townes Van Zandt före honom, och när den avskalade och bittra Land Locked Blues inte borde kunna bli vackrare lyfter en liten trumpetserenad den till ännu högre höjder.
”I could have been a famous singer if I had had someone else’s voice, but failure’s always sounded better. Let’s fuck it up boys, make some noise,” sjunger Conor Oberst i den dramatiska indiehymnen Road to Joy. Men det är falsk blygsamhet. Han kommer aldrig att skala bort den udda falska ton som likt en mouche accentuerar den överväldigande skönheten, det är sant. Men det är just det som gör honom till en av världens största sångare, också kommersiellt.
Opal/Universal
BETYG: 3 respektive 4 av 6
Historien om hur Brian Eno (upp)fann ambientmusik när han låg i en sjukhussäng och inte nådde att höja volymen på radion har visserligen konstaterats vara en myt. Men det förminskar inte den visionära eller innovativa kraften i Brian Enos konstnärskap och ljudkonstruktioner från mitten av 1970-talet och framåt. Hans ambientkompositioner för flygplatser, för rymdresor, för dataprogram och för konstutställningar har ständigt brutit ny mark.
Men om avantgardets uppdrag är att gå före och visa vägen ligger det i sakens natur att andra följer efter, och det som en gång var innovation blir så småningom standard och rutin. Det är påfallande tydligt när Brian Eno och hans nya kamrat och frände konceptkonstnären Beatie Wolfe genomför ett projekt med två album där de har huvudrollen på varsitt.
Brian Eno-dominerade Lateral är ett timslångt ”ambient-landscape-dream-music”-stycke uppdelat i åtta llika långa faser med nyansvariationer i ljudflödets styrka och emfas. Det är standardambience som Eno kan göra i sömnen, och som faktiskt låter som att han gjort det i sömnen. Säkert går det att anföra en hel del tekniska komplexitetsresonemang, men för lyssnaren/meditatören är svårt att hitta skillnader mellan produkten Lateral och den standardiserade billiga meditationsmusik som översvämmar Spotify.
Systeralbumet Luminal å andra sidan är något helt annat, och klassificeras av konstnärerna som ”electric-country-dream-music”. Här är det Beatie Wolfe som har huvudrollen när hon sjunger varma vaggvisor till bearbetad och ödsligt ekande elektrisk gitarr, ibland försiktigt rasslande percussion och elektronik. Det är stort och rymligt, och det går att identifiera beståndsdelar i balansen mellan intimitet och svepande drama från till exempel Brian Enos U2-samarbeten och ändå tillbaka till Another Green World och Low.
And Live Again tangerar Laurie Anderson, och Beatie Wolfes djupa men lågmälda röst har en underliggande Nico-elegans som förstärks av hur Eno bearbetat den, och hans egen röst i bakgrunden, ofta återkommande här, är en alldeles för sällan hörd delikatess som ger en särskild njutning åt till exempel My Lovely Days.
Varken Luminal eller Lateral tillhör något konstnärligt eller musikaliskt avantgarde. Men Luminal är åtminstone en trivsam skiva för en långsam kväll framför brasan.
Av Patrik Forshage
7 juni 2025
Skivrecension
Tapete/Border
BETYG: 5 av 6
Hur många separata teman kan rymmas på ett album? Enligt Chicagoprovokatören Bobby Conn uppenbarligen åtminstone tre, ett övergripande och sedan minst ett per skivsida. Till att börja med är Bobby’s Place en skiva av dissociativ identitetsstörning, eller populärt dubbel personlighet.
På ena sidan av vinylskivan sitter Bobby Conn i en tält och utforskar universum genom tre långa intrumentala stycken med synthar och trummaskiner tillsammans med träblås och slagverk. Ibland finns där nästan techno-antydningar, ibland är det stora musiksjok som rör sig mellan det psykedeliska och det ambienta, och där finns hissmuzak, förvrängda röster och spännande suggestivt driv inte så långt från Byrne&Enos samarbeten för 40 år sedan. Schizofrent är bara förnamnet, och då har vi bara talat om skivans ena halva och tema.
För andra sidan av skivan är något helt annat. Det är sex arty glamrocklåtar, allihop lika distinkta som smarta, och på ett eget gemensamt tema helt utan koppling till skivans andra halva. De är tänkta som sex avsnitt ur en 70-talssitcom med titeln Bobby’s Place, där Bobby Conn i varje avsnitt startar en affärsverksamhet tillsammans med ett antal dockor, en nagelsalong, en bilverkstad, en revisionsfirma eller en restaurang, som i slutet på varje låt/avsnitt går i konkurs. Titelspåret är en underbart munter temamelodi, och sedan gör han Mud-, Sparks- och Cockney Rebel-parafraser som överträffar till och med vad Felt/Go-Cart Mozart-Lawrence åstadkommer i samma udda subgenre. Särskilt kul är Nostalgia med ärkefånig barnprogramsdialog i duett med Monica BouBou.
Den mer instrumentala skivhalvan är spännande och engagerande. Glamrockhalvan är fantastiskt underhållande och rent strålande. Vad de har för gemensam nämnare utöver sin upphovsman är mycket oklart.
Av Patrik Forshage
Den 15 augusti 2025
Skivrecension
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2012)
Passion och Perfektion – två ord som kännetecknar den moderna blues som Blue for Twos nya album Tune the Piano and Hand Me a Razor är fullt av. Möjligen är det ord som kan innebära en paradox när de används tillsammans. Nöjesguiden ringde upp Freddie Wadling och Henryk Lipp för att undersöka saken.
Passion
– Skivan är ju små passionsdramer, bestämmer Freddie Wadling. Det är ju det som är blues.
– Det var i bluesen vi möttes en gång i tiden, faktiskt, fyller Henryk Lipp på. Jag tyckte att Freddie var den enda svenska sångare som kunde sjunga blues.
– När vi gjorde skivan var det passion som styrde helt och hållet, förklarar Freddie. Reflektion, om man menar att det är motsatsen, var mindre viktigt i det här arbetet.
– Det märkliga var att skivan faktiskt gjorde sig själv, instämmer Henryk. Det började som en avstickare till en annan skiva som vi höll på att jobba med, men sedan tog den över helt och hållet.
Ugly Child är en gammal bekant som Freddie Wadling sjungit förr. Idoga samlare kan hitta den både i liveinspelningar och på en replokalsdemo med hans ursprungliga punkband Straitjacket från 1977.
– Ja, det är sant, den har faktiskt funnits med hela vägen. På den tiden hade jag en vurm för det gamla 60-talsbandet Downliners Sect, och det var via deras version jag upptäckte låten.
Perfektion
– Det finns en väldigt konstig syn på blues nuförtiden, resonerar Henryk Lipp. Själva formen har på något satts på piedestal och dyrkas, som om det var formen som var blues. Men det är det ju inte, det är ju uttrycket, som en gång nästan funkade som en sorts bloggar. Jag vill ta det tillbaka, jag vill påminna om hur Howlin’ Wolf kunde få röja i musiken.
Som fick en fortsättning via folk som Captain Beefheart.
– Och det är ju just en sådan kille som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, påpekar Freddie Wadling. Det känns mer äkta med ett lite punkigt sound, och eftersom det är väldigt äkta ska det låta så. Men det är Henryk som håller i ratten vad det gäller soundet på skivan.
– Det var rätt häftigt alltså, för hela skivan bygger på jammande, förklarar Henryk. Vi kunde hålla på med en låt i 40 minuter, och med tekniken kan vi nu plocka russinen ur kakan. Allt var direkt, utan någon planering.
– Inget är hugget i sten när det gäller Blue for Two, myser Freddie Wadling. Det är bara go with the flow, liksom.
Teckningar av Freddie Wadling
Anti-/BonnierAmigo
BETYG: 2 respektive 4/6
(Dubbelrecension, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2005)
Obskyra soulsångare och -sångerskor är per definition legendariska i vissa kretsar. För musikarkivarier som Mojo eller Joe Henry är det lika sensationellt att hitta ett levande exemplar att lyfta fram som en Trägårdhs klubbhornsbagge i nedre Dalälven för en entomolog. Men ibland finns det rimliga orsaker till obskyriteten.
Inför Bettye LaVettes comeback har man satt ihop en späckad retrospektiv som täcker hela hennes karriär (om vi vågar kalla det så), och trots guldkorn fungerar skivan främst som en förklaring till varför det dröjde 20 år mellan singeldebut och fullängdsdebut, och varför inte ens en Motown-sejour förmådde göra avtryck i musikhistorien. Hennes andra singel och signaturmelodi Let Me Down Easy från 1965 är tuff, och fyra år senare sjöng hon den definitiva Memphis-versionen av He Made a Woman Out of Me.
Men trots att hennes röst åtminstone under de första 10 åren var en omtumlande blandning av försvarslöshet, ung kaxig kraft och antydan till heshet fattas det mycket i hennes val av repertoar. Hänvisad till covers har hon tillbringat årtionden med att sjunga umbärligt rättframma versioner av uttjatade grejer som Piece of My Heart och Games People Play, medan rösten alltmer tappat både försvarslöshet och ungdom.
Trots att hon blixtrade till med en inspirerad Fortune Teller 1972 fick hon se sig frånsprungen av kaxigt funkiga sångerskor som Denise La Salle och Miles exhustru Betty Davis. Sånt hindrar nu inte Joe Henry, som gärna vill få uppleva gubbextasen kring sin Solomon Burke-comeback igen. Med en detaljnoggrannhet lik de mest ambitiösa kostymfilmernas vill han återskapa det sena sextiotalets djupa södersoul, men hur kompetent hans ihopsamlade band än må vara verkar de inte särskilt intresserade av sväng.
Ännu värre är att Joe Henry precis som med Solomon Burke-skivan glömmer att låtmaterialet är centralt. Här är idén att samla låtar skrivna av kvinnor, och därför sjunger sig Bettye LaVette pliktskyldigt igenom låtar av Fiona Apple och Sinéad O’Connor, utan att varken hon eller musikerna verkar intresserade av att skapa sig en relation till sångerna. Lagringen har förvandlat hennes röst till vinäger, och inte ens skivans enda svängande gubbsoul-ögonblick The High Road blir något annat än en dussinprodukt. Tillbaka till obskyriteten, alltså.
A West Side Fabrication/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2003)
Bland alla hypade svenska uppkomlingar och efterlängtade comebackprojekt finns en ständig konstant, alltid spännande, alltid egensinniga, alltid produktiva och alltid nytänkande, men aldrig någonsin storsäljande. The Bear Quartet släpper skiva efter skiva, och har en liten men trogen skara tillbedjare som skaffar rubbet och stilla önskar att bandet någon gång samlar sig till det mästerverk de så uppenbart bär inom sig. Nu är det dags.
Angry Brigade, uppkallad efter en grupp engelska anarkister för 30 år sedan, är Bear Quartets umptonde skiva, och kommer med Bear Quartet-mått mätt relativt lång tid efter sin föregångare. Pausen har gjort dem gott. Bear Quartet har aldrig någonsin låtit så här koncentrerade, så här tighta, så här smarta, så här personliga eller så här … poppiga.
Vi slipper de glada infallen och de knäppa idéerna, och istället ger The Bear Quartet oss tio låtar som var och en för sig och alla tillsammans uppfyller varje löfte som Bear Quartet brukar snudda vid innan de tidigare svävat ut och slarvat bort för många låtar med interna skämt och roliga ljudeffekter.
Inledande Put Me Back Together är fantastisk tät, genomarbetad pop där gitarrerna löper amok och varje person som klarat att avnjuta ett J Mascis-solo från början till slut får gåshud. Och så fortsätter det, med All Your Life, som tar allt Håkan Hellström någonsin sjungit, skruvar det tre varv och släpper ut något som borde vara lika lättillgängligt om än sju gånger egensinnigare.
Last Verb är just den punk som förhandssnacket har lovat, och The Strokes ställer in sina repetitioner inför andra skivan i ren uppgivenhet – det var ju precis hit de ville. Sedan fortsätter Mvh Contempt på samma spår, men är ännu bättre.
Så, om du måste välja; vänta inte på Broder Daniel. Glöm Shout Out Louds, hoppa över Bad Cash Quartet och skit till och med i Franke. I år, om inte förr är det The Bear Quartets tur. Så varför säljer inte de fler skivor, varför bjuder inte Anders Lundin in dem till Skansen? Enligt bandets hemsida finns bara en förklaring; ”De är ganska fula.”
Skriv din text här …
Skriv din text här …