och det är ett mycket värdigt farväl. Han började som Phil Spectors gitarrist

men gråfärgad

den 28 februari 1977

Cooking Vinyl/VME
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002.)

Frank Black vaknade pigg och utvilad en morgon, tittade ut genom fönstret och utbrast ”I could make albums all day”. Sedan klev han in i sin nya mobila inspelningsstudio för att riffa lite till sina nyskrivna texter om vart hans bilturer tagit honom den senaste månaden. Folk kom och gick, allt från pizzabud till musiker som Stan Ridgeway, men Frank Black lät sig inte störas utan bjöd in varenda en att delta i jammandet. 

Tyvärr fick Frank Black och skivbolaget för sig att de nonchalanta och slarviga inspelningarna borde nå fansens öron, och därför tvingas vi nu konstatera att Frank Black slagit sitt eget rekord i bristande koncentration och ickeexisterande självkritik. Med stöd av sin gamla bandkollega Joey Santiago inleder Frank Black Devil’s Workshop med en klantigt Richardsriffande och Jaggergnällande vokal version av Pixies gamla singelbaksida Velvety. Sedan tradrockar och boogie-woogar han slött och oinspirerat vidare på samma sätt tills skivan är slut, och dessutom i 65 minuter och ytterligare 18 spår på Black Letter Day. 

Precis som både Tom Waits och Paul Westerberg tidigare i år släpper Frank Black två skivor samtidigt. I Tom Waits fall handlade det om två olika projekt, och uppdelningen var befogad. Paul Westerberg gjorde en rockig ösaskiva och en lekfull skiss — en inblick i hans musikskapande. Frank Black gör ingetdera, han bara öser på med varenda låt han fått till någotsånär komplett med början och avslutning, blandar slumpmässigt och vräker det över oss. 

Det leder till att låtar som godkända California drunknar i skräp. Cold Heart of Stone är Jaggerkaraoke, och riktigt pinsamt blir det i två versioner av just Tom Waits Black Ridersom skramlar mer klantigt än vad även härdade öron tål. Frank Black tar stora risker med det förtroendekapital han byggt upp, och till slut sitter lyssnaren och grubblar över sin egen tillräknelighet. Minns vi verkligen så fel, var Pixies inte mer än ett halvtaskigt korpgäng som försökte härma Rolling Stones och Bob Dylans 70-tal?

Skivrecension

Skriv din text här …

Stegets nya singel släpps den 21 mars, men redan idag finns det att tjuvlyssna på här. Inte nog med det, det går finemang att tjuvtitta på videon en dag i förväg dessutom!

Stegets nya singel handlar om att våga lämna sin kranskommun för att söka något mer, och att i det hitta både sin plats och kanske sig själv? Det är en ljus sång att lyssna på många gånger i följd, och den lovar mycket inför Nils Dahl och Matilda Sjöströms fjärde album Till längtan och horisonten som släpps den 4 april 2025 och inför deras spelningar i Göteborg, Stockholm och Malmö om en månad lite drygt. 

Skriv din text här …

Skriv din text här …

Anti-/BonnierAmigo
BETYG: 3/6

(Dubbelrecension, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2005)

Likt en dopad kanadensisk sprinter förbereder sig Daniel Lanois i evigheter inför några sekunders explosiv insats. Efter debuten Acadie 1989 har han släppt totalt tre studioskivor och ett livealbum, aldrig med mindre än fyra års mellanrum. Nu exploderar han plötsligt med tre skivor inom loppet av en månad, inräknat en återutgåva av debuten (läs mer om den i månadens retrokrönika). 

Den instrumentala resa som Daniel Lanois påbörjade tillsammans med Brian Eno i början av 80-talet återupptar han med Belladonna. Men det är inte ambient, utan en varm stuvning bestående av blues, folk, country, mariachi och gospel, där Daniel Lanois pedal steel utgör kärnan. Runt den dyker jazzpianisten Brad Mehldau upp på Sketches, Darryl Johnson lägger ordlösa falsettoner med sin röst och på Frozen går det till och med att ana antydan till dub. Det är skickligt och vilsamt, men det är sällan engagerande. 

Engagerande är däremot Rockets, där Daniel Lanois samlat överdubbade livespår och avslappnade hemmainspelningar för en lågbudgetutgåva i egen regi. Många av låtarna har vi hört i mer ambitiösa versioner tidigare, som Devil’s Bed och debutens The Maker, här i en Gram Parsons-version från repetitionerna inför senaste turnén. Även utan Aaron Nevilles änglastämma är den en av de vackraste gospels man kan föreställa sig. 

Allra störst är dock en sparsamt instrumenterad Stormy Sky, nu helt på engelska och med Willie Nelsons och Emmylou Harris röster på The Band-vis sammanflätade med Daniel Lanois. Den kan vi njuta länge av, medan Daniel Lanois bidar sin tid under ytterligare något decennium.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Skriv din text här …