(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)

Hultsfredsfestivalen närmar sig med stormsteg, men innan det är dags att highlighta band i spelschemat och bestämma till vilka scener du ska styra stegen i år måste du bestämma principer för vilken sorts festival du tänker konstruera i år. Får vi föreslå en lokalpatriotisk festival, med enbart svenska band? 

Sparsamma metalheads planerar en festival efter hur mycket det skulle kosta att se varje arenaband separat, och tycker sig få valuta för pengarna om de hinner med Marilyn Manson, Slayer, Slipnot och System of A Down. 

Trendängsliga betar av The Bravery, Vive La Fête och Immortal Technique, och ångrar sig om ett år när ingen längre minns vilka det var. Några hippa stockholmare kommer att låtsas att de är kvar i stan, strunta i alla band och möjligen gå utanför backstageområdet för någon privat grillfest. 

Men den som koncentrerar sig på svenska akter i år kommer att uppleva både bredd och djup, och hinner se både de stora elefanterna och de coolaste namnen att droppa, och dessutom ha tid att upptäcka nästa års viktigaste band. 

Folkkära band som Moneybrother, The Hives och Hultsfredsdebutanterna Bergman Rock (om vi spelar med i charaden att det är ett väsensskilt band från Bob Hund) är som konstruerade för festivaler, och de kommer inte att göra någon besviken i år heller. Även allsångsfavoriter som Håkan Hellström Berghagen och Timbuktu kommer att ge oss just det vi förväntar oss. 

Andra storsäljare har valt nya vägar i år, och kan överraska radiolyssnaren som tror sig veta vad man har att vänta. The Arks lekfulla sjuttiotalsglam på State of the Ark är det bästa bandet åstadkommit hittills, och kan de matcha den med en glittrig Hultsfredsspelning kommer de att vinna över mången läderklädd häcklare, på samma sätt förstärker Robyns nya självständighet ytterligare den förmåga att charma kräsna festivalbesökare hon haft ända sedan Do You Really Want Me-tiden. 

Men det är på mindre scener som det mest spännande kommer att hända. Som när Mattias Alkberg BD blåser öronen av oss med egna och andras svenska punkklassiker, eller när David Sandström Overdrives nyfunna popperfektion får vuxna män att gräla om han förvandlats till en inkarnation av Springsteen ’74 eller Nick Lowe ’79. S

ärskilt spännande kan det bli om Frida Hyvönen, som ändå är i Småland med sitt piano, bestämmer sig för att gästa sin vän Sandström för några duetter. Suburban Kids With Biblical Names kommer att övertyga långt utanför renläriga indiekretsar, och människor som tjatar om ”riktiga instrument” kommer att resa hem som electronica-lärjungar efter att ha snubblat över smarta Andreas Tilliander eller egensinnige Hans Appelqvist. 

Bland rookieakterna rekommenderas piggt skivsamlarrockande The Tourettes av Teenage Fanclubs trummis, som Nöjesguiden snubblar över på ett övergångsställe i Stockholm. Även Consequences är rookies med sin intensiva pop, trots att huvuddelen av bandet spelade på Hawaii förra året som kompband till Marit Bergman. 

Visst kan man deppa över att frånvaron av indeband som [ingenting], visst hade Lars Cleveman och Martin Rössels anarkistiska Suicidemangel varit ett kärt återseende, och visst hade det varit njutbart att få höra americanaband som Jose Gonzales nya och utsökta konstellation Junip eller unga Tarantula. 

Men trots såna brister blir en helsvensk Hultsfredsfestival år 2005 ändå grym. Och skulle det inte räcka kan vi ju alltid bortse en aning från nationsgränserna, såhär till 100- årsjubileet av unionsupplösningen, och njuta Ane Bruns intima sånger. Sen röjer vi med Turbonegro när vi ändå är igång, och sen åker vi hem.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2011)

Hollie Cook kan mycket väl vara en av musikvärldens mest well connected artister någonsin. Men trots att hon är dotter till en Sex Pistols-legend sjunger hon helst reggae, eller som hon väljer att kalla det ”Tropical pop”. 

Hur är läget?

– Tack, utmärkt. 

På din facebooksida skriver du att du är rejält bakis.

– Jaså det! Det var igår. Idag mår jag bra igen. 

Din musik är samtidigt modern och tidlös.

– Det beror väldigt mycket på Prince Fatty som jag arbetar tillsammans med. Han fixar det där autentiska i traditionell reggae, och bjöd in folk som Omar, Dennis Bovell och George Dekker från The Pioneers. Min röst står för kontrasten genom att den är så popig. 

Men du vill inte kalla er musik vare sig lovers rock eller reggae, utan ”Tropical pop”.

– Äsch, man ska inte ta det så bokstavligt, det var bara något jag vräkte ur mig någonstans. Samtidigt får det kanske dig att närma dig musiken på ett annat sätt, så det finns en poäng att inte använda en etablerad genreterm. Och visst är musiken en lite exotiskt solig pop? 

Onekligen. Vad har du för förväntningar nu när du äntligen har ditt soloalbum ute?

– Eh, jag visste knappt att vi höll på att göra ett album. Jag och Prince Fatty har hållit på så länge att spela in – då och då under fyra år – men nu upptäckte vi plötsligt att vi hade material till ett riktigt bra och sammanhängande album. Så jag har liksom inte riktigt funderat på vilka förväntningar jag har. Kanske att spela live mycket mera? Allra helst att få komma ut och resa ned musiken? 

Har du några farhågor?

– Inte som jag vet om. Man måste vara utan fruktan i den här situationen. 

Det är inte som att debuterande Hollie Cook är en duvunge. När Ari Up, som inte bara är en av Englands ursprungliga punkare utan också Johnny Rottens styvdotter, återförenade The Slits innan sin död för några år sedan var Hollie Cook en av de nya medlemmarna.

– Jag känner mig bekväm i att uppträda, även om jag inte är van att vara i centrum. Men självförtroendet växer snabbt, och efter att ha spelat med extremt extroverta Ari Up vet jag ju hur det kan vara. Jag har lärt mig allt av henne, hon var en av de verkligt stora och jag var hennes lärling. Hon bejakade mig verkligen. 

Hollie Cooks pappa heter Paul Cook och var trummis i Sex Pistols. Vilka råd vill han ge sin dotter?

– Inga alls, faktiskt. Han lutar sig tillbaka och låter mig utvecklas på mitt sätt. Möjligen har han lärt mig att det inte är en stabil bransch jag är i, det finns inget man kan ta för givet. 

Utöver sin nya solokarriär fortsätter Hollie Cook att sjunga med The Rotten Hill Gang, där bland andra Gary Stonadge och Mick Jones brukar dyka upp. Och som om det inte vore nog har hon hunnit sjunga med ytterligare ett par välkända artister.

– Jag tycker att det nyttigt att ha många olika saker på gång samtidigt, då blir det aldrig tråkigt. Jamie T har jag stött på och spelat intill otaliga gånger, så att vi har gjort en duett är inte konstigt. Ian Brown är en vän till familjen, och någon gång när han var över och käkade middag vräkte jag ur mig att jag gärna skulle sjunga på hans skiva någon gång, om han ville ha mig. Bara på skoj, liksom. Så när han hörde av sig med en inbjudan om att sjunga med honom blev jag både förvånad och väldigt tacksam. 

Även den forne The Clash-medlemmen Mick Jones har en dotter, Lauren, som är i samma ålder som Hollie Cook. Under en kort period sjöng de båda punkens kronprinsessor tillsammans i The Slits.

– Jag vet, det är så banalt, men jag och Lauren var faktiskt kompisar redan som barn, medan våra pappor var ute och röjde. Visst är det en kliché?.

Nons/MNW
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2001)

Det knotiga släktträdet avig rock har en tudelad stam. Åt ena hållet spretar den framför allt amerikanska rock med tydliga bluesrötter, från Captain Beefheart till Jimmy Dowd. Åt andra hållet hittar vi det poppigare utskottet, med Peter Laughners Pere Ubu nära roten, Pixies någonstans mitt i och Built To Spill och Bob Hund nära toppen.

Det senaste skottet på trädet är Hell On Wheels, en Stockholmsbaserad trio som redan hunnit ge ut någon singel och EP, varav en på amerikanska etiketten Urinine Records. Bandet har funnits sedan 1994, och har hunnit bli ordentligt samspelta. Det aviga på Hell On Wheels fullängdsdebut beror inte på valhänthet, det är ett medvetet val. Med hjälp av producenterna Fredrik Norberg och Linus Larsson skapar man en ren ljudbild som tål skrän utan att bli grötig, vilket smickrar höjdpunkter som Pixiesinfluerade Ontario och den långsammare malande Nemo Zob.

Åsa Sohlgrens bas och Johan Risbergs trummor utgör en stadig rytmsektion bakom bandets stora profil Rickard Lindgren. Hans gitarrspel är ibland rent briljant i kombinationen solo- och kompgitarr, till exempel på punkiga Blinded By the Light. Ändå är rösten och en självsäker sångstil hans största tillgång. Han behärskar ös, men han hanterar också refrängstark pop i singelsläppet What Is the Influence?. Ibland påminner han om Michael Stipe på R.E.M.s tidiga inspelningar, ibland tangerar han Julian Cope. Men dra inte för stora växlar av det, han är en sångare som redan hunnit skaffa sig en egen identitet. På Power Bubbles spricker rösten när Richard Lindgren tvingas ta i för att nå fram över musikens oväsen. Få svenska sångare kan hantera sånt på ett uthärdligt sätt, och ännu färre klarar att göra det till något njutbart, men Hell On Wheels sångare kan.

Invändningar? Förutom bandnamnet (är det inte jobbigt med alla besvikna övervintrade psychobillys som hamnar på spelningarna?) finns ett par. Texterna är väl studentikosa; sångtitlar som Eaglewings As Filtered Through Pigeon Shit är inte ens lustiga. På ett par ställen känns musiken lika krystad. ”There is a generation of handicapped people to carry on” tjatar man på People To Carry, och jag har en känsla av att det inte kommer att tillhöra de ögonblick bandets medlemmar ser tillbaka på med stolthet. Men som helhet finns här mycket för Hell On Wheels att vara stolta över, och vi kommer att höra ifrån Richard Lindgren igen.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Pschout/Universal

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)

Recensioner av The Hellacopters blir lätt uppräkningar av alla de sjuttiotalsband som först sprang ur Englands boogie-rock-period, sedan New Yorks CBGB’s-era och slutligen Australiens arbetarförorter, och som The Hellacopters alltid kunnat härma till perfektion. 

Men nu är det dags att lägga bort alla sådana enkla liknelser. För med Rock & Roll is Dead kliver The Hellacopters helt ut ur förebildernas skugga. Förra årets paus gjorde dem gott, och Nicke Andersson kommer tillbaka med en helt ny väska från soulprojektet The Solution. Inte så att rockenrollen har dött, det ryktet är betydligt överdrivet, men med soulgitarr, tjejkör och mustig orgel har den fått nya och popigare dimensioner i Leave It Alone och framför allt givna hiten Monkeyboy, och det klär den. 

Boogien lever och mår utmärkt på No Angel to Lay Me Away och I Might Come See You Tonight, och Nicke Andersson kanske inte ser ut som Mick Jagger, vilket han påpekar i dråpliga och underhållande I’m In the Band om svårigheterna att komma förbi dörrvakten till sitt eget gig. Men det är inget att vara ledsen för, särskilt inte om man som Nicke Andersson rockar betydligt mer livfullt än vilken engelsk lord som helst. 

Långhåriga element kan säkert uppfatta Rock & Roll is Dead som en sellout, men faktum är att The Hellacopters aldrig varit mer flerdimensionella eller bättre än just nu.

Skriv din text här …

Earl Slick (””Jävla internet. Vi har ju knappt spelat ihop

och det är ett mycket värdigt farväl. Han började som Phil Spectors gitarrist

men gråfärgad

den 28 februari 1977