Labrador/Border

BETYG 4/6

(Dubbelrecension med Edson Unwind with, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2001)

Svenska indiepopare släpper skivor i parti och minut. De flesta skulle ha mått bra av vänta något år för att utveckla en egen identitet innan det var dags för fullängdsdebuten. Alltför ofta skapar banden bara en tredjehandskopia av dem man älskar, och låter som nya engelska indieband som själva försöker kopiera sina förebilder (vilka har varit, i kronologisk ordning; Joy Division, Cure, Smiths, Sundays, amerikanska undantaget Dinosaur Jr, Stone Roses, Belle & Sebastian, Radiohead, Coldplay). 

Inflationen i indiepop gör att de flesta tvekar både en och två gånger innan man betalar för ett okänt namns platta. Men ibland lyckas någon skapa ett personligare anslag som lyser igenom influenserna. Edson och Lasse Lindh är två exempel på det. Ingen av dem lyckas frigöra sig från förebilderna, men båda har en egen identitet. Lasse Lindh är egentligen inte en debutant, men vill själv räkna sig till den kategorin eftersom han vill inte kännas vid sin skiva Bra från 1998. Det är klokt av honom. 

Visserligen har han långt kvar innan han frigör sig från Travis och annan pop av den typen som annars har en tendens att vara en angelägenhet för enbart engelsmän. Men hans veka röst och försiktiga pop där gitarren har sällskap av piano och försiktig synth börjar hitta en egen ton. 

Låtmaterialet är minst lika starkt som förebildernas, och ljudet är fräscht och rymligt. You Wake Up At Sea Tac[/ är riktigt trevlig, och den som har överseende med det anskrämliga omslaget har en trevlig stund framför sig. Kanske början på något stort. 

Hade Edson varit engelsmän hade de träffats på konstskola och hamnat på omslaget till NME som veckans smak. Edson räknar upp samma referenser som Lasse Lindh, och kompletterar med Belle & Sebastian. Sätt en tia på att de dessutom lyssnat mycket på Momus och Pulp, och ibland på Suede på låg volym. 

Två år efter bildandet kommer Edsons debut, och bandet har hunnit med en EP och många spelningar på vägen. Det har hunnit växa fram en mognad som gör att deras skiva inte bara är en karbonkopia som fascinerar deras närmaste vänner, utan borde vara en angelägenhet för betydligt fler. Pelle Carlberg har en egensinnig röst som hanterar de ibland väl pretentiösa texterna på ett teatraliskt och självsäkert sätt. 

Unwind With Edson är på gränsen till sensationell med en radda självklara popmelodier, där inledande Birth! School! Dole! Angst! är det största utropstecknet med ett fransk dragspel i den självhäftande refrängen. De omedelbara refrängerna dyker upp i så gott som varje låt, och Save Me From Myself är alldeles förträfflig. 

Lasse Lindh och ännu mer Edson visar att popälskaren fortfarande har anledning att provlyssna okända svenska namn i skivaffären.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Morén Pop/BonnierAmigo

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2010)

Soul i PB&J-Peters tappning har inte så mycket med den djupa amerikanska södern att göra , trots mäktigt Staxblås. Det har inte med Philly att göra, trots lätta stråkmoln. Det har minst av allt något med den ytliga retrosoultrendens utstuderade arr att göra, trots Peters och kollegan Tobias Fröbergs skitiga groove.

Däremot har det massor med svensk souls vagga Dalarna att göra. Det har mängder med en svensk litteraturkanon att göra. Framför allt har det med essensen i sann soul att göra – att passionerat sjunga känslor från utanpå huden, och att våga vara banal när det behövs.

BMG Chrysalis/Sony

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2012)

Det man får är exakt det som står på asken. Minus Bryan Ferry. Nogsamt arrangerade i 20-talsstil och inspelade med den tidens rudimentära monoteknik finns här instrumentala jazzversioner av hits ur Bryan Ferrys solokarriär och från Roxy Music, varken mer eller mindre. Och visst har det högt underhållningsvärde första gången man hör hur den kontrakterade arrangören rekonstruerar autentisk dixie och leker Louis Armstrong- och Duke Ellington-orkester med Avalon, Do the Strand och Love Is the Drug. Men några återkommande lyssningar kommer inte på fråga.

I veckan är Ken Stringfellow tillbaka i Sverige för spelningar i Stockholm och Malmö. Han har turnerat här förr, både solo, med The Posies och i andra konstellationer, och dessutom spelat in skivor på flera ställen i landet. Fokus Musik bad Kenneth berätta några av sina bästa Sverigeminnen.

– Sverige är en mycket viktig plats för mig. Jag har haft så många fantastiska spelningar där, otaliga spelningar med The Posies, solospelningar och framträdanden med R.E.M., Marky Ramone, Big Star, The Disciplines och White Flag. På sätt och vis har jag faktiskt ”bott” i Sverige i en månad.

1 – Studioexperiment

När jag var i Sverige på turné, kanske var det när White Flag spelade på Debaser 2002, träffade jag min kära gamla vän Melinda, vars band The Pusjkins jag hade producerat några år tidigare under en episk inspelningssession i Seattle, där hela bandet sov på min vind i tre veckor eller mer. Melinda sa att jag måste se hennes partner Jugglos studio, och så fort jag satte foten där visste jag att det var där jag skulle spela in mitt album. Studion var i grunden ett replokal för Weeping Willows, med ett inglasat kontrollrum, ett litet Trident-mixerbord – riktigt litet, men kraftfullt – och massor av instrument. Jag kom tillbaka dit 2003 och tillbringade en månad där, ofta med övernattningar i studion – den hade en dusch – och använde nätterna efter våra inspelningssessioner till att skriva nya låtar.

Jugglo (Jörgen Wall) var en fantastisk trummis. På den tiden hade han inte mycket erfarenhet av att spela in, men han körde på ändå och gjorde ett utmärkt jobb. Hans relativa oerfarenhet som ljudtekniker gjorde att varje ny upptäckt blev en källa till glädje för oss båda, och vi hittade lösningar som var rätt kreativa. Till exempel, när jag spelade in min låt Known Diamond, som jag valde att göra om till en pianoballad efter att fullbandsversionen inte kändes rätt, hade jag svårt att få till en bra tagning där både sång och piano satt som de skulle. Jag kunde inte arrangemanget utantill tillräckligt bra för att spela utan att sjunga. Om jag fokuserade på pianot blev sången lidande, och om jag fokuserade på sången tappade jag bort mig på tangenterna. Lösningen? Vi tog de stora gummimattorna vid studions entré, där man torkar av snö och slask, och la över pianot för att blockera min sångröst från mikrofonerna bakom pianot. Det funkade klockrent! Sedan kunde jag spela in sången separat. Jag är väldigt stolt över det arbete vi gjorde under den här sessionen, som blev grunden för mitt album Soft Commands från 2004.

2 – Skellefteå

År 1997 tillbringade jag en månad i Skellefteå – det rätt bisarrt för en amerikan att bo i denna arktiska ”utpost” där solen kämpade för att hålla sig över horisonten i mer än 40 minuter om dagen. Soluppgången inträffade när förmiddagen nästan var över, och sedan blev det direkt solnedgång – den enorma röda solen gick och la sig igen som om den hade baksmälla. Jag lämnade knappt studion, som hade övernattningsmöjligheter. ´Jag hade lärt mig en del om inspelning då, omen det Det var mycket jag inte visste. Min okunskap gjorde att jag ibland gjorde saker ”fel”, vilket ibland resulterade i rätt coola grejer. Kjell Nästén, studions ägare, var både förbryllad och imponerad. Bandet var Backfish.

Jag slet som ett djur med mixningen och rev mitt hår i frustration. Eftersom jag inte hade så mycket erfarenhet jobbade jag längre och längre in på nätterna. En tidig morgon satt jag ihopsjunken över mixerbordet, och när jag stannade bandspelaren hörde jag en spöklik sång bakom mig – jag hoppade ur stolen av ren skräck! Det var bandet som överraskade mig med en julsång, alla klädda i vitt och med ljus i händerna. Jag var verkligen inte beredd på det, men jag dog inte.

Vid ett annat tillfälle under inspelningen åt vi middag hemma hos gitarristen och sångerskan Katherine. Det verkade som om hennes familj var rätt nervös över att ha en berömd utländsk dignitär i sitt hem. Jag gjorde mitt bästa för att få alla att slappna av – jag vet att jag inte är någon stor sak, men ibland får folk fel intryck. Hur som helst, det fanns en viss stel spänning i rummet, och Katherines mamma närmade sig bordet, något skakig, med en tung soppskål fylld med morotssoppa… som hon råkade hälla ut över min rygg – flera liter skållhet soppa! Jag borde ha åkt till sjukhuset – inte på grund av tredje gradens brännskador utan för att vi skrattade så hårt att vi knappt kunde andas. Spänningen var i alla fall bruten!

3 – Göteborg

– Jag minns några otroliga spelningar i Göteborg. Spelningen 1996 på Underground, där publiken var så tätt packad att det såg ut som en vedstapel. Spelningen på Pustervik med The Drowners, där publiken var så intensiv att de tryckte hela scenen fram och tillbaka som en paradvagn. Och så The Posies-spelningen nere vid hamnen, en av våra största i Sverige, med massor av grymma band på lineupen, inklusive Dungen som är ett av mina favoritband. Scenen vi stod på var enormt hög, och det var tusentals människor runt kajen. Det var episkt, såg ut som något ur Dune.

4 – Posies första Sverigebesök

– Ingen svensk Posies-historia är komplett om vi inte nämner Köket och en Bar. Det var vår allra första spelning i Sverige, en ledig kväll under vår turné med Teenage Fanclub i oktober 1993. Vi var Uppumpade efter sex månaders oavbrutet turnerande med Frosting on the Beater och hade blivit en totalt orädd och explosiv liveakt. Vi spelade på ett litet hak, och det har blivit en sån där legendarisk spelning – 50 personer var där, men frågar du runt i musikkretsar kommer du hitta 2 000 personer som påstår att de var där. Vi blåste bort stället, och flera svenska rockkungligheter var i publiken.

5 – Misslyckanden

– Men det fanns misslyckanden också – ska vi prata om Linköping 2000? På den turnén behövde Jon och jag supa oss redlösa bara för att stå ut med varandra. Vanligtvis balanserade vi det med en rejäl måltid. Men det här stället serverade oss en minimal vegansk måltid – typ några kex med tre majskorn. Det är ingen ursäkt, det är mitt ansvar, men när vi gick nedför trappan mot scenen såg allt redan ut som en spegelsal. Jag låg på scenen och bad publiken om kokain, det enda jag föreställa mig skulle få mig på fötter igen.

– Men på samma turné fanns också en magisk kväll på Södra Teatern – tre och en halv timme av ren skönhet, en kväll som vägde upp för alla missöden. Man kan inte vinna jämt, och ibland är det misslyckandena som bygger legenden. Lita aldrig på någon som alltid får allt rätt.

Ken Stringfellow kommer att få allt rätt först på Twang i Stockholm den 21 mars och sedan på Medley i Malmö den 22 mars.

2012 berättade Ken vad han lärt sig av sina samarbeten med Posies, R.E.M., Big Star och andra. Du hittar hans lärdomar här!

Skriv din text här …

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2018)

Johan Bergmark har fotograferat musik i 27 år. I sin fantastiskt snygga fotobok Let There Be Rockhar han valt ut ett antal bilder från då och nu, och det innebär en av de mäktigaste rockfotoböcker som någonsin publicerats i Sverige. 

– Jag använder kameran att skylla på för att jag ska få träffa folk, konstaterar Johan Bergmark om sitt fotograferande, och nyfikenheten på de musiker han fotograferar lyser starkt igenom i hans bilder.

Robyn

– Jag gjorde ett jobb för Kupé, och jag sprang runt och letade miljöer på Östermalm. Jag tog mig in i Hedvig Eleonorakyrkan. Jag ville ha det där mjuka ljuset, men efter ungefär sex knäpp så tappade jag min kamera i backen så att den gick sönder. Det var jättejobbigt att inte veta om det fanns något på de där sex rutorna. Men då fanns det två bra porträtt, varav ett där hon blundar, och det var mina favoritbilder. Här kan du betrakta henne utan att hon betraktar dig tillbaka, och det är speciellt.

Å ena sidan är Johan Bergmarks porträtt ofta väldigt nära, nästan påträngande. Å andra sidan håller de distans. Weeping Willows blundar, Lou Reed håller för ansiktet, Anna Ternheim skakar på huvudet och Sam Yaffa gömmer sig helt och hållet bakom ett gardin. 

– Jag gillar att gömma folk. Det är rätt kul att börja med den konstiga bilden – ”gå och lägg dig under soffan”. Då blir folk nyfikna och jag får mer tid att fotografera. Och artisten blir avslappnad. Om man ska ta ett tight porträtt är det fantastiskt att be någon blunda. Och så ber man dem öppna ögonen. Då är de i sig själva.

Jocke Berg

– Det var för en tidning som heter Musikermagasinet. Jag tror att artikeln handlade om låtskriveri, och vi plåtade en jävla massa bilder på stan. Helfigur, färg, svartvitt, porträtt, och jag blev inte nöjd. Inget bra uttryck, ingen bra närvaro. Vi fick inte den kontakten som jag ville ha. Det var bara ett dåligt jobb.

– När jag stod och framkallade – det var den analoga perioden – blev jag förbannad och knölade ihop bilden, och kastade den. Men jag missade papperskorgen, och när jag så småningom kom ut hade den vecklat ut sig igen på golvet. Då blev den väldigt intressant, det hände något, så jag la den under ett lysrör och tog en ny bild, på bilden. Den är nästan kubistisk, va? Det kanske är så att det är så mycket som stör nu så att man söker sig till hans ögon.

– Jag älskar misslyckandet. Jag älskar när jag kommer in och de har sagt att jag ska få en timme med bandet, men de vill ut och äta lunch och vill ställa in plåtningen. Då måste man lösa det på två röda sekunder på vägen ut – det är fantastiskt. Ju mer plan jag har, desto sämre bilder tar jag.

PJ Harvey

– Jag plåtar gärna live med vidvinkel. Då får jag med samspelet med publiken. Jag står hellre på andra eller tredje raden i publiken än i fotodiket. Då får jag med folk framför, händer, armar, så att man förstår att det är som ett spel, som ett stormigt hav fram och tillbaka. Det är ju publiken som gör artisten bra.

– Det här är ett undantag, för här står jag i fotodiket, och jag hade kommit på en jättebra uppfinning. Jag hade ett monostativ, en pinne, så att jag kunde skicka upp kameran i luften. Fan så smart! Men jag fick typ stryk av alla andra fotografer, för då var min kamera överallt i deras bilder.

– Då tänkte jag att jag skjuter in hela pinnen utmed scengolvet, så att kameran hamnar under PJ Harvey. Då tittar hon på mig och skakar på fingret. Ok, det respekterar jag, drar tillbaka kameran. Till slut blev jag så till mig av musiken att jag gav upp, plåtade lite bara och kom hem och tänkte att jag har nog inga bilder av PJ Harvey. Så har jag den där. Ljuset är perfekt, armen, att hon har munspelsmicken! Bilden är öm och mjuk, och samtidigt stenhård. Det är så mycket rock! Det är klart att hon ska vara på ramsidan av boken.

Iron & Wine

– Jag är skäggfanatiker, kanske för att jag själv inte kan ha skägg, men jag tycker det är jävligt snyggt. Det är vilt, det är ostyrigt, Jag hade med mig två enkla led-lampor, och så fick hans tour manager lysa honom lite bakifrån i örat och jag höll den andra i min ena hand. Vi står i en städskrubb, för där var det som mörkast.

– Han tänkte nog att ”vad är detta för en idiot”. Och när jag hade fått den här var jag tvungen att fråga om jag fick dra honom i skägget.

– Man stannar i de intensiva ögonen, och i hans allvar. I bakhuvudet när jag tar porträtt är jag alltid ute efter att ta en bild som liknar de klassiska fotografierna av han Edward S Curtis, indianfotografen från slutet av 1800-talet. Men egentligen är jag raka motsatsen, jag vill att det ska gå fort – ”smack, vad var det som hände”, och så är jag därifrån med tre bilder.

Vic Chesnutt

– Han är en av mina musikaliska favoriter, och det är alltid svårt att plåta folk vars musik man älskar. Man vill inte att de ska vara som Lou Reed.

– Trappan ner till Studion där han skulle spela var jävligt smal, och vi insåg att vi inte kunde bära hans rullstol med Vic i. Så jag fick lyfta upp Vic i famnen och bär ner honom, och när jag är nere ser jag att hans tour manager som skulle komma efter med rullstolen tänder en cigg istället. Där står jag med Vic i famnen, och börjar försöka prata. ”Jaha, läget?”

– Man är jävligt mycket för nära – att stå och hålla en vuxen människa i famnen och föra en diskussion med honom första gången man träffas. Det var märkligt, och intimt. Så när jag satte ner honom i stolen till slut var kontakten klar och etablerad, så hans uttryck bara var där och klart. Ofta kan man känna att man har en relation som lever kvar, trots att det gått väldigt fort att fotografera.

Johnossi

– Jag blev jätteglad när jag fick frågan att plåta pressbilder till Johnossis andra platta, för jag älskade deras första. Vi åkte runt i min bil och letade miljöer i regnet – Filminstitutet, Värtahamnen – och det blev fina bilder, och det saknades någon sån där särskild smack bom krash-bild. ”Fan, vi måste göra om det här imorgon”, tyckte jag, men John sa att det inte gick för att då skulle han dra ut en visdomstand. Det var ju perfekt!

– Vi åkte dit, och när tanden var ute fick Ossi ta på sig tandläkarutrustningen. De skulle ha färgbilder, men det gick inte för John är helt blå i ansiktet. Det är hans riktiga tand som Ossi håller i, och tandläkaren var helt galen. ”Nä, det här känns inte bra, det är inte ok.” Att den är på riktigt gillar jag, och Johnossi gjorde tydligen en t-shirt med bilden.

Peter Björn & John

– Om du bildgooglar Peter Bjorn & John har jag nog tagit 99 procent av bilderna. Jag hatar att plåta i studio, men här hade vi riggat med fond för pressbilder till deras skiva Living Thing. Det blev bara tråkiga bilder, men Helen från skivbolaget var med tillsammans med sin son, så jag föreslog att vi skulle ta med ett levande väsen – barnet – i bilden. Jag har barn i samma storlek, och de älskar att gunga, vara upp och ned och åka karusell, så jag tänkte att vi kunde pröva såhär. Och titta, barnet är ju mest nöjd av alla på bilden, medan John som håller honom tycker att det är jättejobbigt.

– De gjorde affisch av bilden och använde på turné i världen. I Florida blev de mötta av en demonstration med arga mödrar på flygplatsen, folk som hade sett affischen och tyckte att de skulle lämna staten. Samma sak när Fotografiska museet var nytt, så la jag upp bilden på deras Instagramkonto. Det blev ramaskri där också, folk skulle stämma Fotografiska. Så det är utan tvekan min mest utskällda bild. Men pojken lever och mår bra. Han är 15-ish idag, och han är bjuden på vernissaget.

Let There Be Rock (Ella Ruth Institutet) finns ute nu, dels i standardformat och dels i deluxe-utförande med både en print av Thåström och en en splitsingel där Fire! spelar Let There Be Rock och Peter Björn & Johns gör sin nyskrivna låt Johan Bergmark. Det finns dessutom en extraordinär specialupplaga med ett stort print att välja bland några av de bästa bilderna.

Skriv din text här …

Download/Townsend

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2009)

I väntan på årets första skivsläpp fångar Nöjesguiden några av de senhöstreleaser som fallit mellan stolarna. Idag – Ett av Liverpools allra största popgenier, först nonchalerad, sedemera bortglömd och nu slängd i sopcontainer. Bokstavligen.

Under Liverpools år som Europas kulturhuvudstad 2008 tjatade alla vidare om The Beatles, som om det fanns ett enda ytterligare ord att säga om dem. The La’s enda album kom som remastrad lyxdubbel, igen, liksom Echo & The Bunnymens mästerverk Ocean Rain, båda helt befogat och den sistnämnda med en fantastisk livekonsert bifogad. The Coral firade genom att släppa en singelsamling. Men ett av Liverpools allra största popgenier, först nonchalerad och sedemera bortglömd, slängdes i sopcontainern. Bokstavligen.

Hade det inte varit för att Mike Badger från La’s råkade ta en rökpaus just där och då, utanför en inspelningsstudio i Preston, och blivit nyfiken på de där rullbanden han såg ligga i containern hade den här sagan inte blivit längre än så, och då hade den förstås inte berättats alls. Men Mike plockade upp banden och såg att de var märkta ”The Icicle Works”. När de återbördats till Ian McNabb, popgeniet i fråga och sagda bands gamla ledare, visade de sig innehålla The Icicle Works allra första och dittills outgivna studioinspelningar, bland annat det som skulle ha blivit deras debutsingel om de inte råkat i bråk med sitt lilla indiebolag, och en radiosänd konsert från deras första USA-turné 1984.

Nu har Ian McNabb oblygt gjort inspelningarna tillgängliga som downloads, och eftersom de är en riktig skatt bugar vi oss djupt. Outgivna studiospår brukar vara outgivna av en anledning, men The Icicle Works verkar redan från början ha varit ett färdigt färglatt popband med flyhänt hantering av det symfoniska bete de lindade runt sina vassa popkrokar, och med en sångare som trodde på harmonier snarare än effekter. Love Is A Wonderful Colour frustrerar och fascinerar genom att ha helt annan text än den som till slut blev deras enda åtminstone-nästan-hit (plats 15 på Englandslistan 1983), medan In the Cauldron of Love i alla delar redan var en färdig pophit (även om världen förnekade den sin rättmätiga status) redan från början, medan flera av inspelningens låtar aldrig dykt upp igen. 

Volume 2s livespelning dras med lite för tjocka 80-talssynthsjok, avsevärt mer än undertecknad från Icicle Works enda (?) Stockholmsspelning på Kolingsborg året innan, men ljudkvaliteten är lika excellent som popkvaliteten i låtmaterialet – debutsingeln Nirvana är storslagen neopsykedelisk pop precis som uppföljaren Birds Fly (Whisper to a Scream) – och Ian McNabbs närvaro är intensiv. 

Definitivt en utgåva för oss fans, alla fem medlemmarna i den klubben, men Lost Icicles är faktiskt också så övertygande att de kan fungera alldeles utmärkt som introduktion till det Liverpoolband världen så grymt orättvist har glömt bort.