Groover/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Dubbelrecension med Alf Alfs andra, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2005)
Simpel gitarrpop med svenskspråkiga texter fulla av bitterljuva kärleksförklaringar och smarta lightpoetiska metaforer. Det måste vara den svåraste konstformen musikhistorien skådat, och de allra flesta hamnar obevekligen i antingen Per Gessle- eller Thomas Andersson Wij-diket.
Även den som lägger till specifika sökkriterier som ”Jacob Hellman-frasering” och ”Joppe Pihlgren-arrogans” får ett oändligt antal träffar och ett nästan ogenomträngligt träsk att tränga igenom innan man hittar substans. Därför är det anmärkningsvärt när det under en och samma månad hösten 2005 kommer två skivor som båda uppfyller alla dessa kriterier, och som båda dessutom är utmärkta.
Alf klev fram som ett av landets större poplöften redan med sin debutsingel Malmö City. Även hans fullängdsdebut lovade mycket, trots att den var långt ifrån helgjuten, och Alfs andra infriar åtminstone en del av löftena.
När Alf väljer de enklaste treminutersvägarna stämmer det mesta. Det är omöjligt att låta bli att jublande skråla med i den bedårande Manchester Man, hur övergivet bitter texten än är. Singlarna SöttSalt, här också i demoform som gömt bonusspår, och den smarta tvåminutersexplosionen Kunde var’t jag bottnar likt Mattias Alkberg i 25 år gammal svensk punk, där Alf verkar ha föredragit Docent Död framför KSMB. Med några försiktigare ballader hamnar han däremot snett. Bara den harmynta och spruckna Idoit (men Alf, det heter inte idoit, det heter idiot /Hasse Alfredsons anmärkning) blir personlig.
En popskiva om 30 minuter måste vara koncentrerad, och Alf förmår inte riktigt hålla tempot hela vägen. Fortfarande lovar Alf mer än han kan hålla.
Under många år har även Lasse Lindh varit just ett sånt poplöfte. Hans första band Chevy var ett av de där indiebanden som Linda Skugge brukade tjata om, och hans andra soloskiva You Wake Up At Sea Tac fick både Nöjesguiden och Feber att bli generösa med betygen. Med synthpopduon Tribeca började det bubbla ordentligt, och den här gången levererar han slutgiltigt bevisen på att det är dags att flytta honom från Alf och de andra i pophoppens skara till det exklusiva sällskapet Bra Svenska Popsångare.
Svenska Hjärtan var en av sommarens singlar. Lyckosamt kombinerade Lasse Lindh det första uthärdliga försöket att låna Jacob Hellmans brutna frasering med superba verser, en oantastlig refräng och en blinkning åt svensk vistradition (”Jag ger dig inte min morgon och inte min dag/…/ inte nåt så fjuttigt som min morgon och en dag”).
Inte ens Tracks-listan kunde bortse från Svenska Hjärtan. Och fler hits väntar. Om du överlever Härnösand överlever du allt hade kunnat vara en tonårsfilm av Lukas Moodysson, om sådana kom i popigt tre-minutersformat.
Detsamma gäller Tonårsskinn och fuskchampagne, med nostalgisk refräng och små Robert Smith-dragningar i rösten, och flickor med rakbladsärr på armarna och samma Curesångare på väggarna i Louise ibland (är du med, Charlotte?). Tamburiner, en New Order-bas och åttiotalssynthar är fina detaljer, men framför allt har Lasse Lindh tagit i från tårna för att skapa de mest självklara popmelodierna och de mest minnesvärda refrängerna, och med det har han för första gången lyckats fullt ut.
Det är av sådana anledningar som Alfs stora genombrott får vänta något år ytterligare, medan Lasse Lindhs står för dörren. Det är dags nu.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Groover/BonnierAmigo
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2007)
Lasse Lindh har länge och oförklarligt tillhört landets mest förbisedda popsångare. När han återvände till att sjunga på sitt modersmål förra året började det äntligen lossna, och inte bara Svenska hjärtan tog sig in på Tracks-listan.
Det gav uppenbarligen mersmak, så på sin tredje svenskspråkiga skiva kanaliserar Lasse Lindh sin talang i den mest kommersiellt lättsmälta form han hittar. Det innebär att han blir del i den oväntade rörelse ledd av The Ark och Laakso som våren 2007 kämpar för att riva murarna mellan indie, mainstreampop och schlager. En högerkrok och riktigt blod är Andreas Johnsson-schlager med Håkan Hellström-feeling på Kent-botten, och Vilse i det svarta hade kunnat placera sig i vilken melodifestivaldeltävling som helst, sånär som för textens pubertetssvärta.
Just texterna är det som separerar honom från Kristian Luuks vänner. De befolkas som vanligt av svikna och svikare, så deppiga att inte ens nyfärgat hår eller en ny randig tröja piggar upp. Ibland blir det lätt gymnasiepoetiskt, men oftare är sångkaraktärernas repliker så autentiska att man undrar om det var löftet om att skriva manifest som Ingen kan blåsa omkull oss nu som gav honom fri tillgång till samtalen i mediaprogrammens rökrutor.
Fortfarande är Lasse Lindh en av Sveriges största poptalanger, men här har han valt en för enkel utväg. Man får en känsla av att han inte riktigt tagit sitt material på allvar, och den lättviktiga och tillrättalagda produkt som blivit resultatet kräver inga ansträngningar av någon.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Startracks/MNW
BETYG 5/6
(Dubbelrecension med Charlie’s Magazine, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)
Svensk landsortsmusik mår förträffligt för tillfället. Svensk country var under många år ett stort skämt, anpassad för Svensktoppen eller en svältfödd squaredansarskara i Stockholms södra förorter. Men nu börjar det hända saker.
Charlie’s Magazine spelar hederlig countryrock, som om de vore ett mycket rutinerat band, på sin debut Sweet Alibi. Förebilder som Eagles och Jayhawks kombinerat med EMI:s muskler ger ett helhetsintryck som oftare lutar åt radiovänlig rock än åt country, men så länge det låter så här gör det inte så mycket.
Mattias Blomdahl spelar gitarr och skriver bandets material, men det är Charlotte Bergs röst som gör att Charlie’s Magazine höjer sig över mängden och får lyssnaren att sitta med ett fånigt leende även under en dussinballad som Remedy. Hon sjunger med en säkerhet som går att likna vid den Kasey Chambers överraskade med förra året. Då förvånades världen av att sådan musik inte kom från Tennessee utan från Australien, och nu är det Grötlingbo på södra Gotland som gäller.
Två starka singlar har redan antytt att storverk var på väg. Men Where the Roses Grow och Sweet Alibi är inte fullängdsdebutens enda höjdpunkter. Här finns gott om godbitar som Hey Hey och hyllningen till Charlottes ö Mind Turns Blue, båda välproducerade Neil Young-blinkningar med snabbare tempo och stor budget.
Helhetsintrycket får sig ett par törnar, till exempel när ganska ordinära That Hill dras ut på i över nio minuter. Inte ens herr Young klarar det mer än då och då. Men sällan har en tätare samling minnesvärda countryrocklåtar funnits på en och samma svenska skiva.
Det skulle i så fall vara på Loosegoats tredje fullängdsskiva Her, the City et al. Med samma musikaliska grund som Charlie’s Magazine, men med andra inspiratörer och betydligt mindre budget har Loosegoats lyckats spela in en alldeles lysande alt.countryskiva.
Loosegoats har återvänt till svenska inspelningsstudios efter en lärorik utflykt till den här musikens ursprungsland, och redan på förra årets Songs of Soil-projekt visade de att de lärt sig hitta i sin genre som i sitt eget steelguitarfodral. På Her, the City et al har Loosegoats utvecklat ett rent och klart ljud och en egen röst, om än med tydliga förebilder.
Utöver allfader Young är Will Oldham den mest uppenbara referensen. På flera ställen skapar Loosegoats sin egen variant av den mannens lågmälda tonfall och självklara melodikänsla. Willard Grant Conspiracy har snurrat i deras CD-spelare och inledande Traveller tangerar en känslosam akustisk Mark Kozelek.
Vare sig Loosegoats spelar långsamma sorgsna nummer som Marrow eller fylliga låtar som Form and the Feeling skriver de refränger som står stadiga i ökendammet eller den skånska myllan och blickar ut över de stora vidderna. Den som klarar att lyssna på Yucca Mountain fyra gånger utan att upptäcka att man sjunger med för full hals kommer att få ett storslaget no-prize av undertecknad.
Loosegoats och Charlie’s Magazine verkar ha nött ner olika spår på sina Neil Young-plattor. Charlotte Bergs gäng kan varenda ton i Southern Man och andra kraftfulla stort arrangerade verk, medan Loosegoats har hållit sig till skörare Down By the River. Båda banden borde engageras som förband på sommarens Neil Young-konsert. Och Her, the City et al kommer att finnas representerad när Uncut om ett par år sätter ihop en samlingsskiva för att summera alternativcountryvågens största ögonblick, sanna mina ord.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Labrador/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2007)
Man blir aldrig för gammal för att skriva hänförda wimpsånger om att råka stöta ihop med Mike Joyce, ”the drummer of my choice”, och man blir aldrig för gammal för att uppskatta Hi-Fidelitynördar som detaljerat redogör för sådant.
För även om Pelle Carlberg inte direkt är någon ungdom längre så är hans ögon fortfarande lika vidöppna som i Edson och i hans uppgörelselåt riktad till fröken Rydell, och hans barnsliga förtjusning i att leka med popreferenser och fyndiga formuleringar frodas. I Just Called to Say I Love You är ingen cover, och även om munspelet är en fin blinkning åt Stevie Wonders håll så diskriminerar Pelle Carlberg inte, utan väver lika glatt in låttitlar av Bowie och The Cure i texten.
Med Clever Girls Like Clever Boys Much More Than Clever Boys Like Clever Girls går klurigheten nästan till överdrift, och Pelle Carlberg riskerar att föräras hedersmedlemsskap i Mensa, men det är samtidigt en fin sprallig poplåt med friskt blås och handklapp. Crying All the Way to the Pawnshop har en Jonathan Richman-känsla som få lyckas uppnå.
Men var är hitsen? Middleclass Kid hade kunnat vara en, med sin öppenhjärtiga beskrivning av Pelle Carlbergs barndom (inklusive familjens politiska preferenser) och hans fortfarande relativt begränsade publik. Men folkklingande snabbpop har inte varit grejen sedan Saw Doctors, och det är så länge sedan att ingen nu levande minns det. Till slut ringde skivbolagsdirektör Angergård upp och kritiserade Pelle Carlberg för frånvaron av list-aspirerande låtar. Och se, det var precis vad som behövdes. 4 minuter och 11 sekunder in i det fullständigt ointressanta instrumentala slutspåret ilsknar Pelle Carlberg till, och gömmer skivans riktiga guldklimp, Hit Song, om just det telefonsamtalet. Den är så lik Wreckless Erics A Pop Song att det är skrämmande, med samma tema, samma skivbolagsanklagelse om bristande kommersiell förmåga, och en lika smart popkänsla i botten. Men inte heller den blev någon hit.
Erik Axl Sund
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2027)
Under de senaste åren när Martin Rössel då och då hörts i den musikaliska offentligheten har det varit tillsammans med parhästen Lasse Cleveman i Dom Dummaste. Den popigare och mer brett publiktillvända sida han också besitter var det väldigt länge sedan Martin Rössel släppte fram, men efter en tio år lång inspelningsprocess är det nu äntligen dags.
Och det var väl värt väntan. Don’t Blame Me är en skiva som är generös med gedigen och smart pop, hela tiden med en exakt detaljrikedom och genomstarka melodier, och de många topparna är ännu bättre än så. Det gäller titelspåret i synnerhet, som med sin utpräglade kärlek till enkelt identifierbara anglosaxiska lättpsykedeliska förebilder – Ray Davies, Terry Gilliam, The Beatles, Madness, XTC – är snillrik och smittsamt popig.
Martin Rössel gör återbesök i flera av sina gamla låtar, för att han vill vrida dem ett varv till eller som i fallet med My Eyes för att bevisa för sig själv och för en utpekad recensent att han kan bättre än förra gången. Mycket riktigt blir visserligen redan utmärkta låten ännu ett par snäpp vassare i den här versionen, som får en vass soulkänsla i refrängen bland annat tack vare en gästande Magnus Carlson.
Han är en i den väldigt långa rad namnkunniga gäster som deltar här, tillsammans med bland många andra Kajsa Grytt, Kleerup, Johan Johansson, Michael Blair och inte minst Lasse Cleveman. Men inte ens när Magnus Carlson eller Jay-Jay Johanson sjunger lead – i Jesus Junkie respektive Fucking Beauty – står de vägen för Martin Rössel själv, som smidigt och ledigt är den självklara huvudpersonen på ett album som har alla förutsättningar att nå ut stort.
Criminal
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2002)
Lars Cleveman är en av Sveriges både nationellt och internationellt mest erkända sångare. Om du ändå inte hört talas om honom finns två möjliga förklaringar;
a) Hans band Dom Dummaste hade sin storhetstid i början av 80-talet med en debutkassett som var en viktig föregångare till svensk electronica, och senare som ett utbyggt tungt rockband med nästan övertydliga Velvet Underground-hangups. Inget av det nådde utanför kultkretsar, och bandets skojfriska technoexperimenterande under 90-talet nådde om möjligt ännu snävare kretsar.
b) Du har varken medlemskort i Svenska Wagnersällskapet eller årskort på Kungliga Operan. Lars Cleveman är nämligen operasångare med både status och pondus. Men varken Wagnerstipendium i Tyskland eller ledande tenorroller på alla Sveriges operascener har lyckats locka Lars Cleveman från absurditeter. När hans egna operetter har satts upp, till exempel fantastiska Attrappen eller Warsawapakt, där Stalin, Sträng och Gummigoebbels är ledande rollfigurer, har den vanliga operapubliken lyst med sin frånvaro.
Samma burleska attityd finns det mycket av på Lars Clevemans första rockskiva under eget namn. Ibland blir det alltför kissochbajsigt eller bara fånigt. Döden (i form av pizza), med rim som ”Du sa vi måste prata ut/så vi stämde träff på Pizza Hut” – känn på det – låter som en elak slakt av Mauro Scoccos samlade lyrik.
Men det mesta är betydligt bättre än så. Ständiga Dom Dummaste-kollegan Martin Rössel är som vanligt djupt insyltad, och den Velvet Underground-släpiga rock med lätt vansinniga texter som var bandets kännetecken låter precis som förr, bara med lite sämre ljudkvalitet. Klaustrofobiska Vad är det jag inte förstår? och obehagliga Hat är lika mörk rock som på Dom Dummastes gamla Sympati för djävulen.
På Ice Station Zebra och intima Där du är nu slänger Lars Cleveman ishockeymasken och visar att hans John Cale-fanatism bottnar också ensam vid flygeln. Där släpper Tourettes syndrom, och när Lars Cleveman vågar bli så personlig förtjänar han omedelbart en plats som ständig sekreterare i svenska absurdakademin, på den stol som Öyvind Fahlström och Åke Hodell suttit på förut.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Razzia/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2007)
”Om jag rodnar när jag sjunger det är det bra” var Annika Norlins utgångspunkt när hon bytte artistnamn från Hello Saferide och lämnade den akademiska sköld det engelska språket erbjudit.
Här finns många anledningar för att Annika att rodna, till exempel över att energin allt som oftast ersätter finsnickeriet, eller det självutlämnande i Ditt kvarter, där hon förgäves önskar att Elle åtminstone nån enda gång ska säga att det är inne att vara ”blek, feg, sävlig och lat”.
Men det finns inte en enda anledning att skämmas, tvärtom. Med en munter och självklar rättframhet (varför till exempel invänta planerat releasedatum om skivan ändå ligger klar?) fullkomligt sprudlar Säkert! av euforisk provinspop och känslofyllda bekännelser. Jämtland lyser igenom överallt, i dialekten, i texternas bensinmackar och kräfthattar (och en insmugen hyllning till Kjell Höglund), i insatser från halva Isolation Years och Nordsveriges egen demonproducent Henrik Oja.
Särskilt övertygande är två av de mest jublande popduetter som någonsin spelats in i vårt land, i form av den energiska Sanningsdan med Vapnet- och Sibiria-Martin, och inte minst den överväldigande lantliga kärleksdialogen med Laakso-Markus i Det kommer bara leda till nåt ont.
Smarta formuleringar som dem som fyllde förra årets bästa låt The quiz var portförbjudna, men Annika Norlin är en alltför driven textförfattare för att kunna rensa bort dem, och hennes sätt att ta sig an dem är unikt. Det går inte att hitta någon sångerska som varit närmare den klarhet i personligt poptilltal som en ikon som Kirsty MacColl förädlade. Marit får vässa sin penna ytterligare och Håkan är inte längre festivalens självklara centralpunkt, för nu har Annika Norlin hittat sitt uttryck.
Skivan släpps redan den 5 februari, inte den 21 som planerat.
Razzia/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008)
Annika Norlins nya knippe sånger att tillbringa livet med. Det är nästan omöjligt att komma ihåg hur världen såg ut före Säkert!, men som Hello Saferide hade Annika Norlin lika obönhörligt men i ett makligare tempo vunnit över beundrare i flera år. Och även om Hello Saferide på intet sätt är ett engelskspråkigt Säkert! lär ingen som upptäckt henne den vägen bli det minsta besviken över hennes vardagsjag. Annika Norlin är nämligen unik i svensk musik, vilken skepnad hon än väljer.
Att skriva smarta texter finns det till exempel många som kan. Men att verbalt klä av sig naken inför publiken (eller åtminstone att framstå som att hon gör det, en än större prestation om det rör sig om fiction) i genomsmarta introspektiva vardagsbetraktelser lika adekvata för en medelålders recensent som för tonårstjejen i hans familj, och att göra det på ett sådant sätt att texterna lyckligt gifter sig med musiken istället för att på Doktor Kosmos-vis skymma sikten mot musiken är däremot ytterst få förunnat.
Lika omedelbart personlig och allmängiltig är Annika Norlins musik. Med assistans av bland andra Popsicle-Andreas Mattsson, Maia Hirasawa och Firefox AK-Andrea ger hon oss här ett nytt knippe sånger att tillbringa livet med, lika klockrena som Säkerts men mer spartanska och stillsamma. En ny sällskapslek får vi på köpet när Annika konstaterar att ”People are like songs, it’s true”. För mig är Annika Norlin pusselbiten bakom soffan som gör himmelen färdig. Go figure.
Tee Pee/import
BETYG 4/6
(Dubbelrecension med Imperial State Electric – Imperial State Electric, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)
J Mascis är den enda som kan hålla fler bollar i luften samtidigt än Jack White, och i sitt umptonde sidoprojekt trummar han sjuttiotalsrock ihop med bland annat folk från en av hans andra bisysslor Witch. Och även om omslagsbilden snyggt parafraserar Roxy Music så är det framför allt Alice Cooper som är riktvärdet här. Finsmakare hör uppenbara omskrivningar av dennes Ballad of Dwight Fry och inte minst Generation Landslide, medan andra enkelt drar paralleller till Backyard Babies och Eagles of Death Metal. Den svaga länken är John Petkovics röst, som visserligen rosslar genretypiskt men i övrigt saknar minnesvärda karaktäristika, men det vägs upp av att den uppmärksamme kan spåra såväl röst- som gitarrfragment från J Mascis himself.
När Hellacopters-Nicke Andersson debuterar med sitt senaste projekt är influenserna desamma, men kvaliteterna omvända. För Nicke har rösten och engagemanget, men saknar de riktigt hårdslående låtarna. Kanske skulle ytterligare ett projekt, gemensamt för alla nämnda, göra susen?
Labrador/Border
BETYG 4/6
(Dubbelrecension med Edson Unwind with, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2001)
Svenska indiepopare släpper skivor i parti och minut. De flesta skulle ha mått bra av vänta något år för att utveckla en egen identitet innan det var dags för fullängdsdebuten. Alltför ofta skapar banden bara en tredjehandskopia av dem man älskar, och låter som nya engelska indieband som själva försöker kopiera sina förebilder (vilka har varit, i kronologisk ordning; Joy Division, Cure, Smiths, Sundays, amerikanska undantaget Dinosaur Jr, Stone Roses, Belle & Sebastian, Radiohead, Coldplay).
Inflationen i indiepop gör att de flesta tvekar både en och två gånger innan man betalar för ett okänt namns platta. Men ibland lyckas någon skapa ett personligare anslag som lyser igenom influenserna. Edson och Lasse Lindh är två exempel på det. Ingen av dem lyckas frigöra sig från förebilderna, men båda har en egen identitet. Lasse Lindh är egentligen inte en debutant, men vill själv räkna sig till den kategorin eftersom han vill inte kännas vid sin skiva Bra från 1998. Det är klokt av honom.
Visserligen har han långt kvar innan han frigör sig från Travis och annan pop av den typen som annars har en tendens att vara en angelägenhet för enbart engelsmän. Men hans veka röst och försiktiga pop där gitarren har sällskap av piano och försiktig synth börjar hitta en egen ton.
Låtmaterialet är minst lika starkt som förebildernas, och ljudet är fräscht och rymligt. You Wake Up At Sea Tac[/ är riktigt trevlig, och den som har överseende med det anskrämliga omslaget har en trevlig stund framför sig. Kanske början på något stort.
Hade Edson varit engelsmän hade de träffats på konstskola och hamnat på omslaget till NME som veckans smak. Edson räknar upp samma referenser som Lasse Lindh, och kompletterar med Belle & Sebastian. Sätt en tia på att de dessutom lyssnat mycket på Momus och Pulp, och ibland på Suede på låg volym.
Två år efter bildandet kommer Edsons debut, och bandet har hunnit med en EP och många spelningar på vägen. Det har hunnit växa fram en mognad som gör att deras skiva inte bara är en karbonkopia som fascinerar deras närmaste vänner, utan borde vara en angelägenhet för betydligt fler. Pelle Carlberg har en egensinnig röst som hanterar de ibland väl pretentiösa texterna på ett teatraliskt och självsäkert sätt.
Unwind With Edson är på gränsen till sensationell med en radda självklara popmelodier, där inledande Birth! School! Dole! Angst! är det största utropstecknet med ett fransk dragspel i den självhäftande refrängen. De omedelbara refrängerna dyker upp i så gott som varje låt, och Save Me From Myself är alldeles förträfflig.
Lasse Lindh och ännu mer Edson visar att popälskaren fortfarande har anledning att provlyssna okända svenska namn i skivaffären.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)