Hacka/EMI
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)
Från en skiva inspelad i tio studios över hela världen, från Chicago via Cape Town och Kingston till Ludvika, och från en artist speedad på den energidryck som stått för rese- och inspelningsnotan hade man kanske kunnat förvänta sig större äventyrlighet. Men bara någon baktakt och enstaka udda instrumentval avslöjar globetrotter-upplevelserna, för Anders Wendin är stabilt förankrad i samma tradition som alltid.
Med Joe Strummer, Springsteen och kanske i någon mån Traste Lindén som husgudar sätter han alltså riff och call-and-response-röster lika exakt som han brukar. Och även om de nya sensationerna uteblir är Moneybrothers smarta låtar alltid övertygande, allra mest så i den visslande och flämtande Clash-möter-Motown-symbiosen Dancing to Keep from Crying.
Hacka industries
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2018)
Första gången Anders Wendin släppte ett svenskspråkigt album kunde han unna sig att leka med sitt artistnamn. Pengabrorsan hade ett sådant flow att det knappast fanns någon risk att hans publik skulle missa honom, och den gången handlade det för övrigt om en klackspark till album fyllt av översatta covers.
Nu är det annorlunda. Åren har gått sedan Moneybrothers förra album, och inte ens ett uppskattat deltagande i Så mycket bättre härom året garanterar hans status 2018. Dessutom har en massa annat inträffat i Anders Wendins liv, och låtskrivande har hamnat så mycket lägre i prioriteringsgrad att han började tvivla på möjligheterna att hitta tillbaka.
På Det är dom dagarna jag vill sjunga om har han visserligen hittat låtskrivande igen, men att påstå att han hittat tillbaka vore inte korrekt. Hans nya sånger är något helt annorlunda än hans tidigare katalog.
Anders Wendin har krokat i den svenska vistraditionen, och även om det svänger om några arrangemang med blåssektioner och handklapp är det konsekvent långa, personliga och berättande texter – så gott som enbart om förlust, saknad och ensamhet, men inte alltid sorgset – till musik avsedd att bära text snarare än att på egen hand driva mot Moneybrothers tidigare mer extroverta känslouttryck. Han tillåter sin röst att skorra och slira till när det behövs i berättandet, till exempel i Jag förstår inte vad du såg med akustisk gitarr, nyckelharpa (eller?) och ett mjukt Toots Thielemanskt munspel.
Det klär Anders Wendin utmärkt, särskilt i den gripande barndomsskildringen Turister, i jazziga Bröllopssång till Lili och i den täta och pianodrivna Svart som färgen på min älskling. I Precis som mamma sa tangerar han en inhemskt mild soultradition från Björn Skifs och Orup. Med den sortens visor och lättsoulig pop kanske han till och med kan vända publikens eventuella glömska till sin fördel, och på ett bra sätt återuppfinna sig själv som den där brett publika artist han alltid haft kapacitet för, men tidigare varit lite för smal i sitt uttryck för att uppnå? Eller om han bara varit för engelskspråkig?
(Dubbelrecension med My Summer As a Salvation Soldier, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2005)
Med allt han behöver (gitarr, laptop och ombyteskläder) i sin lilla mugibox reser Mugison runt och sjunger upphackade och märkligt vackra postpostrockvisor, där såväl en bokstavligen gråtande stråksektion och slamrande husgeråd har självklart utrymme. Med driven akustisk freakblues rakt in i laptopen låter Mugison ibland som Lenny Kravitz DIY-debut på PCP, och när frågan ”Do you want me to be intellectual” besvarats jakande leder det helt ologiskt till en hyllning till T&A.
Mest spännande är det när Mugison lockar till sig tillfälliga duettpartners. I den lågmälda valsen What I Would Say in Your Funeral hamnar han nästan i verbalt slagsmål med Runa, som inte oemotsagd låter Mugison ha synpunkter på hennes pappas sexualitet eller skylla henne för att låta honom sova på den blöta fläcken.
Om Beck som genom ett under hade kunnat vända förvandlingseffekten, så att hans ekonomiska kapital åter blev till kreativitet, hade han ändå inte varit i närheten av Mugisons sprudlande energiska egenhet. För att nå dit måste man vara född i Isafjordur på norra Island och uppvuxen ombord på små fiskebåtar intill Nordpolen.
Från samma område kommer enmansprojektet My Summer As a Salvation Soldier. Den som tar sig förbi demo-tendenserna belönas med långtifrån nyktra och långtifrån lyckliga men mycket fina små sånger. Med Olle Ljungström-slirig röst hyllar han Canada (”The land of the free”) och Outkast med Hey Ya!, förvandlad till sorgsen akustisk visa.
Skivrecension
Mute/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2003)
Bryan Ferry började bära smoking som en ironisk grimas åt den engelska överklassen. Men det dröjde inte länge innan han var bekväm i den och fick räknas in bland dem han hade varit en nidbild av. Nick Cave hade en gång samma förhållande till sångstilen hos barytongentlemännen som Johnny Cash och Leonard Cohen, och idag sitter han hemtamt vid deras bord.
Som en äkta goth, och då talar vi om 1700-talets romantiska och skrämmande litterära riktning, har Nick Cave på skiva efter skiva brutit vackra mollmelodier mot dramatiska kärlekstexter, och även Nocturama inleds med mörka ballader mot ljuva pianomelodier och texter om ett Wonderful Life. Men medan violinvalsen Right Out of Your Hand vaggar in oss i igenkännandets trygghet laddar Nick Cave upp med överraskningar.
Först Bring It On, en duett med The Saints forne sångare Chris Bailey, som likt en slötänkt ättling till I’m Stranded rusar mot sitt crescendo. Och sedan… Punk. Jo, Dead Man in My Bed är det slamrigaste från Nick Cave sedan Birthday Partys Release the Bats för mer än 20 år. Det är faktist punk.
Det är förstås ingen slump. Inför sitt tolfte album bestämde sig Nick Cave för ett mer spontant förhållningssätt till sin musik och The Bad Seeds fick en vecka på sig till att både lära sig och spela in albumet. Här får det två effekter. Nick Cave låter mer avslappnad och varierad än någonsin, och kostar på sig berusat arabiskt wailande och en skämtsam blinkning till sin publik (”the sweet little goth with the ears of cloth”).
Men det betyder tyvärr också att ett par spår är väl slarviga, som när Nick Cave i Rock of Gibraltar är avslappnad näst intill medvetslöshet och glömmer både melodi och text. Lika improviserad, men fullständigt avväpnande, är den 15 minuter och minst 43 verser långa Babe, I’m On Fire, där en narkomanen, en buddistmunken, Sonny Liston, Picasso, Blixa, snuten med sin alkotestare och ”my mate Bill Gates” vittnar om att Nick Cave brinner. Som om det skulle behövas vittnesmål.
Bad Seed Ltd/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2013)
På Nick Cave & The Bad Seeds femtonde album har gitarrerna rationaliserats bort. De har ersatts av ingenting, och luftigheten ger Nick Cave utrymme att lysa ännu starkare i rollen som diabolisk entertainer och crooner, och att excellera i kolsvart humor. Han skriver metatexter om att skriva skivans sånger, han befolkar långa episka berättelser med Robert Johnson, Martin Luther King och Hannah Montana, som ”does the african savannah”, och i den väna balladen Mermaids är han extra munter i sina Gudsförnekande rim.
Frånvaron av gitarr innebär också att Warren Ellis får en central funktion både med en dominerande suggestiv John Cale-violin i Jubilee Street och med sina kirurgiska precisionsingrepp med stråkar, träblås och loopar. Det ger sångerna en än vackrare svärta, och bidrar till att Nick Cave blivit Leonard Cohens enda jämlike i att skapa värme och skönhet som är förrädisk och likväl oemotståndligt attraktiv.
Mute/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2001)
För länge sedan arbetade Nick Cave med stora penseldrag. Han var King Ink och släppte lös fladdermöss för att åstadkomma expressionistiska verk med gotisk prägel. Men de senaste tio åren har hans konst tagit sig helt andra uttryck.
Med piano och stråkar fortsätter han numera att förfina sina lågmälda impressionistiska målningar, och för betraktaren är det bara den ständigt närvarande fixeringen vid existensens mörka sidor som avslöjar att det är samma konstnär. Hans teknik har gått från att vara elakt grimaserande parodier på Scott Walkers stil till att vara perfekt hantverk i samma genre.
På utställningen No More Shall We Part kan ett nytt drag märkas hos Nick Cave. Liksom tidigare väljer han att i enstaka målningar samarbeta med andra, och här söker han sig tillbaka till mästarna inom allmogekonsten. Anna och Kate McGarrigles naturalistiska bidrag gör att det i hans senaste verk går att spåra hoppfullhet.
Nick Caves bilder är alltid estetiskt tilltalande, och gör sig utmärkt som icke påträngande fond till nattliga samtal. Men den som väljer att ägna koncentration åt bilderna finner väl avvägda kompositioner med raffinerade detaljer, som en repetitiv vemodig violin i Hallelujah. Svart och grått dominerar som alltid Caves bilder, numera kombinerat med 50 nyanser av blått. Här och där smyger Nick Cave effektivt in en kontrasterande detalj.
Även när Nick Cave kommenterar upprörande samtida företeelser som nyfascismens nolltolerans och queerbashing arbetar han försiktigt på stora dukar med klassiska symboler som Damokles svärd. På en stor helt vit duk, lik 15 fot ren snö, kan den uppmärksamme hitta ett blodrött stänk och grubbla över känslorna hos den ensamme man som begravts i skredet. Den åldrande Nick Cave är ingen konceptkonstnär, och anses därför alltför omodern för att hängas på Stockholm Art Fair. Med No More Shall We Part visar dock Nick Cave att han med självklar auktoritet kommer att passa in när hans verk i framtiden tar plats intill de klassiska mästarna Lee Hazlewood, Serge Gainsbourg och Leonard Cohen på Nationalmuseum.
Mute/EMI
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2008)
Heigh-ho. Likt sju degenerade dvärgar på väg till gruvans nattskift omväxlande trallar och manglar The Bad Seeds, som inte helt lyckades få oväsendet ur sina kroppar med förra årets Grinderman. Under tiden förädlar Nick Cave såväl sitt novellskrivande som sitt sätt att pratsjunga fram rännstensdramatiken och – ännu mer glädjande – sitt låtskrivande, så att hans enda jämlike är Tom Waits.
Bad Seed Ltd/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2013)
Till slut har alltså Nick The Stripper skalat av så mycket att han står nästan naken, i sound såväl som i chosefri attityd. I det nära format som en spelning i en liten amerikansk radiostudio innebär är The Bad Seeds arrangemang återhållna och ibland nästan viskande, och det förstärker inte bara skönheten i mörka ballader som Tender Prey och The Mercy Seat, paradoxalt nog förstärker det i lika hög utsträckning kraften och mörkret.
Men på samma sätt har Nick Cave nått en mognad och respekt som låter honom sänka garden och släppa på sin allvarstyngda framtoning. People Ain’t No Good är så sentimental att tårar trillar, medan inledande Higgs Boson Blues från årets Push the Sky Away med glimten i ögat numera ger Miley Cyrus plats intill Robert Johnson och djävulen själv. Och när publiken ropar önskningar låter han dem hållas länge och väl, innan han konstaterar att förr eller senare prickar väl någon en låt som bandet hunnit repa in. Till slut avrundas timmen med en mangling genom Jack the Ripper som för att påminna om att de besitter brutal urkraft dessutom, och sedan återstår bara återhämtning.
Startracks/MNW
BETYG 5/6
(Dubbelrecension med Charlie’s Magazine, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)
Svensk landsortsmusik mår förträffligt för tillfället. Svensk country var under många år ett stort skämt, anpassad för Svensktoppen eller en svältfödd squaredansarskara i Stockholms södra förorter. Men nu börjar det hända saker.
Charlie’s Magazine spelar hederlig countryrock, som om de vore ett mycket rutinerat band, på sin debut Sweet Alibi. Förebilder som Eagles och Jayhawks kombinerat med EMI:s muskler ger ett helhetsintryck som oftare lutar åt radiovänlig rock än åt country, men så länge det låter så här gör det inte så mycket.
Mattias Blomdahl spelar gitarr och skriver bandets material, men det är Charlotte Bergs röst som gör att Charlie’s Magazine höjer sig över mängden och får lyssnaren att sitta med ett fånigt leende även under en dussinballad som Remedy. Hon sjunger med en säkerhet som går att likna vid den Kasey Chambers överraskade med förra året. Då förvånades världen av att sådan musik inte kom från Tennessee utan från Australien, och nu är det Grötlingbo på södra Gotland som gäller.
Två starka singlar har redan antytt att storverk var på väg. Men Where the Roses Grow och Sweet Alibi är inte fullängdsdebutens enda höjdpunkter. Här finns gott om godbitar som Hey Hey och hyllningen till Charlottes ö Mind Turns Blue, båda välproducerade Neil Young-blinkningar med snabbare tempo och stor budget.
Helhetsintrycket får sig ett par törnar, till exempel när ganska ordinära That Hill dras ut på i över nio minuter. Inte ens herr Young klarar det mer än då och då. Men sällan har en tätare samling minnesvärda countryrocklåtar funnits på en och samma svenska skiva.
Det skulle i så fall vara på Loosegoats tredje fullängdsskiva Her, the City et al. Med samma musikaliska grund som Charlie’s Magazine, men med andra inspiratörer och betydligt mindre budget har Loosegoats lyckats spela in en alldeles lysande alt.countryskiva.
Loosegoats har återvänt till svenska inspelningsstudios efter en lärorik utflykt till den här musikens ursprungsland, och redan på förra årets Songs of Soil-projekt visade de att de lärt sig hitta i sin genre som i sitt eget steelguitarfodral. På Her, the City et al har Loosegoats utvecklat ett rent och klart ljud och en egen röst, om än med tydliga förebilder.
Utöver allfader Young är Will Oldham den mest uppenbara referensen. På flera ställen skapar Loosegoats sin egen variant av den mannens lågmälda tonfall och självklara melodikänsla. Willard Grant Conspiracy har snurrat i deras CD-spelare och inledande Traveller tangerar en känslosam akustisk Mark Kozelek.
Vare sig Loosegoats spelar långsamma sorgsna nummer som Marrow eller fylliga låtar som Form and the Feeling skriver de refränger som står stadiga i ökendammet eller den skånska myllan och blickar ut över de stora vidderna. Den som klarar att lyssna på Yucca Mountain fyra gånger utan att upptäcka att man sjunger med för full hals kommer att få ett storslaget no-prize av undertecknad.
Loosegoats och Charlie’s Magazine verkar ha nött ner olika spår på sina Neil Young-plattor. Charlotte Bergs gäng kan varenda ton i Southern Man och andra kraftfulla stort arrangerade verk, medan Loosegoats har hållit sig till skörare Down By the River. Båda banden borde engageras som förband på sommarens Neil Young-konsert. Och Her, the City et al kommer att finnas representerad när Uncut om ett par år sätter ihop en samlingsskiva för att summera alternativcountryvågens största ögonblick, sanna mina ord.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Labrador/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2007)
Man blir aldrig för gammal för att skriva hänförda wimpsånger om att råka stöta ihop med Mike Joyce, ”the drummer of my choice”, och man blir aldrig för gammal för att uppskatta Hi-Fidelitynördar som detaljerat redogör för sådant.
För även om Pelle Carlberg inte direkt är någon ungdom längre så är hans ögon fortfarande lika vidöppna som i Edson och i hans uppgörelselåt riktad till fröken Rydell, och hans barnsliga förtjusning i att leka med popreferenser och fyndiga formuleringar frodas. I Just Called to Say I Love You är ingen cover, och även om munspelet är en fin blinkning åt Stevie Wonders håll så diskriminerar Pelle Carlberg inte, utan väver lika glatt in låttitlar av Bowie och The Cure i texten.
Med Clever Girls Like Clever Boys Much More Than Clever Boys Like Clever Girls går klurigheten nästan till överdrift, och Pelle Carlberg riskerar att föräras hedersmedlemsskap i Mensa, men det är samtidigt en fin sprallig poplåt med friskt blås och handklapp. Crying All the Way to the Pawnshop har en Jonathan Richman-känsla som få lyckas uppnå.
Men var är hitsen? Middleclass Kid hade kunnat vara en, med sin öppenhjärtiga beskrivning av Pelle Carlbergs barndom (inklusive familjens politiska preferenser) och hans fortfarande relativt begränsade publik. Men folkklingande snabbpop har inte varit grejen sedan Saw Doctors, och det är så länge sedan att ingen nu levande minns det. Till slut ringde skivbolagsdirektör Angergård upp och kritiserade Pelle Carlberg för frånvaron av list-aspirerande låtar. Och se, det var precis vad som behövdes. 4 minuter och 11 sekunder in i det fullständigt ointressanta instrumentala slutspåret ilsknar Pelle Carlberg till, och gömmer skivans riktiga guldklimp, Hit Song, om just det telefonsamtalet. Den är så lik Wreckless Erics A Pop Song att det är skrämmande, med samma tema, samma skivbolagsanklagelse om bristande kommersiell förmåga, och en lika smart popkänsla i botten. Men inte heller den blev någon hit.