Ingrid

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2017)

I Peter Bjorn and John har Peter Morén som få andra finslipat den intelligenta popens mest omedelbart attraherande kommersiella aspekter, men på egen hand och på svenska verkar han tidigare ha undvikit att röra sig i samma domäner. Det har varit att sätta sitt ljus under skäppan, och med ålderns rätt släpper han den här gången sådana begränsningar.

Till exempel Pärleporten är självklar och intensiv Per Gesslepop med stort crescendo, ursprungligen skriven för Thorsten Flink, och den har minst lika stor hitpotential som PB&J:s mest distinkta låtar. Kulturellt kapital har ett fantastiskt stråkmaskinpolerat västkustdiscosound, och att Magnus Frykberg finns med i en producentroll förklarar det snyggt elektroniskt 90-talsbubblandet i botten av snabba Rytmen i blodets soulpop.

Peter Moréns lyriksnickeri är mer ambitiöst än någonsin förr, och den perfektion som alltid kännetecknar hans melodikonstruktioner är nu lika påtaglig också i texterna. En insmugen välavvägd Olle Adolphson-tolkning och ett medley av några av Robert Brobergs mest allvarsamma politiska sånger sätter standarden, och de egna personliga och självrannsakande tankarna är särskilt akuta i Kulturellt kapital och den lätt desperata soulballaden Botten av ett bottenlöst hav.

Men skivans absoluta pärla heter Inte synd om mig, och ären ordrik popsång med smart avskalad madchestergroove c/o Lars Skoglund och löjligt snygga blåsinpass av Goran Kajfes och Per Ruskträsk Johansson. Den minner om gamla 70-talsinspelningar av Jojje Wadenius, och när hans egna bakgrundsröster kommer in med auktoritet och finess påminns man rentav om hur Björn och Benny en gång i tiden kunde låta bakom sin unge protege Ted Gärdestad. Den sortens paralleller är några av orsakerna till att 40 är redan nu kan sorteras in bland årets snyggaste svenska popalbum.

V2

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)

Young Folks är just den sortens nykära vårsång som gör världen god och kärleksfull. Naket ekande innehåller den precis rätt mängd nonchalant visslande, och med gästande Victoria Bergsman intill Peter Morén är den inte bara årets mest bedårande duett, den är också en logisk fortsättning på Peter Bjorn and Johns symbios med The Concretes. 

På sin tredje skiva har för första gången alla trions medlemmar bidragit med leadsång. Det är en demokratisering som inte enbart är av godo, för trots att John Eriksson och Björn Yttlings bidrag inte är oävna håller inte alla experiment. Fortfarande är det Peter Moréns bitska röst och popsnille som ger Peter Bjorn and John sin särprägel.

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002)

Dubbelrecension med The Datsuns – The Datsuns

England söker desperat efter någon som kan utmana The Hives, och den här veckan är The Datsuns från Cambridge på Nya Zealand det stora vita hoppet. Christian, Matt, Phil och Dolf, alla med efternamnet Datsun, har med sina Londonspelningar väckt uppmärksamhet av White Stripes-proportioner, och det ryktas om att skivbolaget fick bjuda väääldigt högt för att vinna deras signaturer. 

De tvekar inte att sno från alla de garagerockikoner du kan rabbla lika bra som jag. Till dem adderar The Datsuns influenser från sin egen världsdel och lite gammal hårdrock. I Fink for the Man skriker Dolf De Datsun i värre falsett än självaste Axl Rose, och det hörs täta ekon av The New Christs och Bon Scotts AC/DC. 

När The Datsuns prövar utan bas i första halvan av Harmonic Generator är det uppenbart varför White Stripes riktade strålkastaren mot bandet genom att välja dem som förband i Nya Zealand för drygt ett år sedan. Visserligen saknar The Datsuns White Stripes fyllighet, men det kompenserar de med en rejäl dos Voidods-skrammel, och det är ju aldrig fel. 

Här och där hälsar några av bandets kompisar på, som halva Von Bondies i In Love, medan drömgästen Jon Lord inte gick att få tag på. 

Men bakom The Datsuns smyger en annan utmanare upp. Med en EP, en singel och sommarens Kalas-segertåg har Mando Diao redan visat att Howlin’ Pelle Almqvist inte är den enda kaxiga svensken med rock nog att backa upp sina stora ord. 

På sin fullängdsdebut har Borlängebandet via The Strokes – hör bara fraseringen och röstfiltret i P.U.S.A.– grävt ner sig i engelsk 60-talsrock som Pretty Things, Kinks och tidiga Beatles. Den entusiasm som Mando Diao visar medan de jublar fram Motown Blood och The Band gör dock att det är lätt att överse även med de mest uppenbara stölderna. Dessutom verkar de mogna snabbt, och med mer stillsamma men lika hitvänliga Mr Moon och To China With Love har Mando Diao klivit fram åtminstone några år i den brittiska pophistorien. 

Kommer den stora internationella striden om garagerocktronen att stå mellan två svenska band? Om Mando Diao orkar hålla tempot uppe är det inte alls omöjligt.

Garfin/import

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2001)

Kom inte och säg att du aldrig hört talas om Patrik Tanner. I slutet av 70-talet var han en av Sveriges ledande provinspunkare, med både bandet och skivbolaget Massmedia i Sundsvall som sina hjärtebarn. I början av det därpå följande seklet lovade han massor med Picnic Boys första EP. Sedan blev det tyst. 

För mer än 15 år sedan försvann han över Atlanten, och då och då kommer ett vykort i form av en skiva från utvandraren i svenskbyggderna. Ibland har han spelat in solo — åtminstone fyra sådana hittills — och ibland med Tina & The B-Side Movement, The Billys eller Martin Zeller. Självklart nonchaleras varje skiva här hemma, ingen verkar minnas eller vilja kännas vid Patrik Tanner. Trist för Patrik, men framför allt trist för oss. 

Under USA-åren har han mognat till en låtskrivare och sångare av rang, och det senaste brevet hem är just en sådan rockplatta som titeln antyder. Här finns lite av varje; rock med nära relation till Replacements och Evan Dando, stabil John Hiatt-rock, amerikanska rötter kombinerat med pop á la Whiskeytown och till och med en ballad som mer än antyder att David Bowie har tagit plats som husgud hos Patrik Tanner efter Joy Division. 

Ändå är helheten sammanhållen och jämn, med Dear DJ — lysande pop i upptempo — som skivans stora utropstecken. Om Patrik Tanner bott kvar i Sverige hade fler än Nöjesguiden hyllat Allsorts som en av årets svenska rockskivor. Hade han haft inte svensk bakgrund hade fler än Nöjesguiden hyllat Allsorts som en av årets amerikanska rockskivor. I båda fallen hade vi sluppit leta upp hans skivor på import.

Coop/BonnierAmigo

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Inspelad hemma hos Sean Lennon med Yuka C Honda från Cibo Matto som producent hade det här kunnat vara en rätt hemsk flashback till ett övercreddigt New Yorkskt sent 90-tal. Men Martha Wainwright är för smart för det, och när hon bearbetar de två månader häromåret när hennes son föddes och hennes mor Kate McGarrigle dog är hon också alldeles för personlig för att ramla i en sådan fälla.

Det New Yorkska stannar alltså vid någon Talking Heads-smart popgroove och en allestädes närvarande kaxig och fyndig intellektualitet. ”I really like the make-up sex, it’s the only kind I ever get” inleder hon till exempel Can You Believe It, en av många rättframma basalt arrangerade (gitarr, bas, keyboards, något blås och lagom groovy trummor) rocklåtar, ganska nära det varma 70-talssound som Kleerup gjorde så snyggt med sitt Me and My Army härom året. Röstakrobatiken håller Martha Wainwright i korta tyglar för att inte överskugga det gedigna låtmaterialet, och bara i någon översakral pianoballad förlorar hon sitt flow och vårt intresse. 

Hacka

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2009)

Vi skiter i att än en gång rabbla upp de vanliga influenserna som Anders Wendin ständigt trycker upp i våra ansikten. För även om låtar som 6AM är uppenbara tributer, just den till Dexys, är den samtidigt en formidabel soulballad, och den här galanta gentlemannatjuven fortsätter förtjäna all vår kärlek för den fantastiska partypop han stjäl ihop.

Hacka/EMI

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

Från en skiva inspelad i tio studios över hela världen, från Chicago via Cape Town och Kingston till Ludvika, och från en artist speedad på den energidryck som stått för rese- och inspelningsnotan hade man kanske kunnat förvänta sig större äventyrlighet. Men bara någon baktakt och enstaka udda instrumentval avslöjar globetrotter-upplevelserna, för Anders Wendin är stabilt förankrad i samma tradition som alltid. 

Med Joe Strummer, Springsteen och kanske i någon mån Traste Lindén som husgudar sätter han alltså riff och call-and-response-röster lika exakt som han brukar. Och även om de nya sensationerna uteblir är Moneybrothers smarta låtar alltid övertygande, allra mest så i den visslande och flämtande Clash-möter-Motown-symbiosen Dancing to Keep from Crying.

Hacka industries

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2018)

Första gången Anders Wendin släppte ett svenskspråkigt album kunde han unna sig att leka med sitt artistnamn. Pengabrorsan hade ett sådant flow att det knappast fanns någon risk att hans publik skulle missa honom, och den gången handlade det för övrigt om en klackspark till album fyllt av översatta covers.

Nu är det annorlunda. Åren har gått sedan Moneybrothers förra album, och inte ens ett uppskattat deltagande i Så mycket bättre härom året garanterar hans status 2018. Dessutom har en massa annat inträffat i Anders Wendins liv, och låtskrivande har hamnat så mycket lägre i prioriteringsgrad att han började tvivla på möjligheterna att hitta tillbaka.

På Det är dom dagarna jag vill sjunga om har han visserligen hittat låtskrivande igen, men att påstå att han hittat tillbaka vore inte korrekt. Hans nya sånger är något helt annorlunda än hans tidigare katalog.

Anders Wendin har krokat i den svenska vistraditionen, och även om det svänger om några arrangemang med blåssektioner och handklapp är det konsekvent långa, personliga och berättande texter – så gott som enbart om förlust, saknad och ensamhet, men inte alltid sorgset – till musik avsedd att bära text snarare än att på egen hand driva mot Moneybrothers tidigare mer extroverta känslouttryck. Han tillåter sin röst att skorra och slira till när det behövs i berättandet, till exempel i Jag förstår inte vad du såg med akustisk gitarr, nyckelharpa (eller?) och ett mjukt Toots Thielemanskt munspel.

Det klär Anders Wendin utmärkt, särskilt i den gripande barndomsskildringen Turister, i jazziga Bröllopssång till Lili och i den täta och pianodrivna Svart som färgen på min älskling. I Precis som mamma sa tangerar han en inhemskt mild soultradition från Björn Skifs och Orup. Med den sortens visor och lättsoulig pop kanske han till och med kan vända publikens eventuella glömska till sin fördel, och på ett bra sätt återuppfinna sig själv som den där brett publika artist han alltid haft kapacitet för, men tidigare varit lite för smal i sitt uttryck för att uppnå? Eller om han bara varit för engelskspråkig?

(Dubbelrecension med My Summer As a Salvation Soldier, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2005)

Med allt han behöver (gitarr, laptop och ombyteskläder) i sin lilla mugibox reser Mugison runt och sjunger upphackade och märkligt vackra postpostrockvisor, där såväl en bokstavligen gråtande stråksektion och slamrande husgeråd har självklart utrymme. Med driven akustisk freakblues rakt in i laptopen låter Mugison ibland som Lenny Kravitz DIY-debut på PCP, och när frågan ”Do you want me to be intellectual” besvarats jakande leder det helt ologiskt till en hyllning till T&A.

Mest spännande är det när Mugison lockar till sig tillfälliga duettpartners. I den lågmälda valsen What I Would Say in Your Funeral hamnar han nästan i verbalt slagsmål med Runa, som inte oemotsagd låter Mugison ha synpunkter på hennes pappas sexualitet eller skylla henne för att låta honom sova på den blöta fläcken.

Om Beck som genom ett under hade kunnat vända förvandlingseffekten, så att hans ekonomiska kapital åter blev till kreativitet, hade han ändå inte varit i närheten av Mugisons sprudlande energiska egenhet. För att nå dit måste man vara född i Isafjordur på norra Island och uppvuxen ombord på små fiskebåtar intill Nordpolen. 

Från samma område kommer enmansprojektet My Summer As a Salvation Soldier. Den som tar sig förbi demo-tendenserna belönas med långtifrån nyktra och långtifrån lyckliga men mycket fina små sånger. Med Olle Ljungström-slirig röst hyllar han Canada (”The land of the free”) och Outkast med Hey Ya!, förvandlad till sorgsen akustisk visa.

Skivrecension

Mute/Playground

BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2001)

För länge sedan arbetade Nick Cave med stora penseldrag. Han var King Ink och släppte lös fladdermöss för att åstadkomma expressionistiska verk med gotisk prägel. Men de senaste tio åren har hans konst tagit sig helt andra uttryck. 

Med piano och stråkar fortsätter han numera att förfina sina lågmälda impressionistiska målningar, och för betraktaren är det bara den ständigt närvarande fixeringen vid existensens mörka sidor som avslöjar att det är samma konstnär. Hans teknik har gått från att vara elakt grimaserande parodier på Scott Walkers stil till att vara perfekt hantverk i samma genre. 

På utställningen No More Shall We Part kan ett nytt drag märkas hos Nick Cave. Liksom tidigare väljer han att i enstaka målningar samarbeta med andra, och här söker han sig tillbaka till mästarna inom allmogekonsten. Anna och Kate McGarrigles naturalistiska bidrag gör att det i hans senaste verk går att spåra hoppfullhet. 

Nick Caves bilder är alltid estetiskt tilltalande, och gör sig utmärkt som icke påträngande fond till nattliga samtal. Men den som väljer att ägna koncentration åt bilderna finner väl avvägda kompositioner med raffinerade detaljer, som en repetitiv vemodig violin i Hallelujah. Svart och grått dominerar som alltid Caves bilder, numera kombinerat med 50 nyanser av blått. Här och där smyger Nick Cave effektivt in en kontrasterande detalj. 

Även när Nick Cave kommenterar upprörande samtida företeelser som nyfascismens nolltolerans och queerbashing arbetar han försiktigt på stora dukar med klassiska symboler som Damokles svärd. På en stor helt vit duk, lik 15 fot ren snö, kan den uppmärksamme hitta ett blodrött stänk och grubbla över känslorna hos den ensamme man som begravts i skredet. Den åldrande Nick Cave är ingen konceptkonstnär, och anses därför alltför omodern för att hängas på Stockholm Art Fair. Med No More Shall We Part visar dock Nick Cave att han med självklar auktoritet kommer att passa in när hans verk i framtiden tar plats intill de klassiska mästarna Lee Hazlewood, Serge Gainsbourg och Leonard Cohen på Nationalmuseum.