Vanity/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad 1 juli 2007)
Vid första anblicken förefaller det obegripligt att producenten bakom The Formats andra album är Hans Ärevördige Höghet Steve MacDonald. Den ultimata powerpop som är hans signum framför allt i Redd Kross har väldigt små likheter med The Formats orkesterverk och svepande valser. Men excess som excess, powerriff är utbytbart mot stråkarrangemang så storslagna att Mercury Rev framstår som minimalistiska, och där bakom gömmer sig, som i allt vår hjälte lånar sitt namn till, snälla små popsånger.
Men ju längre vi kommer desto större utrymme tar gitarrerna. Dead End och mästerliga The Compromise (för övrigt nyligen översatt till simlish för The Sims 2) är just den absolut enklaste popen, utstyrd med den mäktigaste kraftackord man kan föreställa sig och med vokalharmonier som börjar i Beach Boys och sedan klättrar vidare.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Vanity/Playground
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2007)
Vid första anblicken förefaller det obegripligt att producenten bakom The Formats andra album är Hans Ärevördige Höghet Steve MacDonald. Den ultimata powerpop som är hans signum framför allt i Redd Kross har väldigt små likheter med The Formats orkesterverk och svepande valser. Men excess som excess, powerriff är utbytbart mot stråkarrangemang så storslagna att Mercury Rev framstår som minimalistiska, och där bakom gömmer sig, som i allt vår hjälte lånar sitt namn till, snälla små popsånger.
Men ju längre vi kommer desto större utrymme tar gitarrerna. Dead end och mästerliga The Compromise (för övrigt nyligen översatt till simlish för The Sims 2) är just den absolut enklaste popen, utstyrd med den mäktigaste kraftackord man kan föreställa sig och med vokalharmonier som börjar i Beach Boys och sedan klättrar vidare.
Dog problems släpps den 9 juli, men i USA kom den för ett år sedan. För att fira skivans ettårsdag bjuder bandet på hela albumet på theformat.com. Men bara fram till den 16 juli.
Curveball/MNW
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2000.)
Fantastiskt. Visserligen har det funnits klubbar för övervintrade E-heads i flares och Beppe-hattar, men här börjar de verkliga försöken att återuppliva Madchestervågen. För några år sedan funkade Denim som skrattretande underhållning genom att försöka härma 70-talets Glitter Band, knappast det seklets viktigaste artister, och här prövar The Fourth Action Spectacular… samma koncept applicerat på ett senare decenniums B-figurer, som Inspiral Carpets och The Farm.
Hyllningarna är mer eller mindre subtila, ibland genom ett lojt baggyhäng i rytmen kombinerat med halvtaskiga indiegitarrer, ibland klart uttalat i texterna. ”So quit your job and have some fun/Listen to Stone Roses in the sun.”
Om musiken är halvtaskig retro rakt igenom är texterna roligare, precis som hos denna något tvivelaktiga genres förebilder Denim. Texterna är oftast namndroppande av musiker (Roxy Music) eller hågkomster av filmer från barndomen, som General Lee där sångaren leker Han Solo och prinsessan Leia. I Drew Barrymore deppas det över att uppföljaren till E.T. ännu inte spelats in. Transformers uppehåller sig länge och väl vid Brian Mays öden nu när Freddie Mercury är död, och i andra texter dyker bland många andra Robocop, Margaret Thatcher, Candi Staton och Velvet Underground upp.
För att inte tala om frontalangreppet på Mick Jagger och hans skatteflykt i Streetfighter 2. ”And I know all the hits you’re synching/but it’s your model daughter who interests me/…Children ask their parents: – Mummy, who’s that man?/And mother says, – I think he was once in a band…/…I used to love that man.” En skiva betydligt roligare att citera än att lyssna på.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Mercury/Universal
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2012)
Ärligt talat så är det inte The Gaslight Anthems fel, alltigenom. Vilsna fans och historielösa amerikanska skribenter påstår att de skulle ha något gemensamt med The Clash, The Replacements och en passionerad Bruce Springsteen, och det skapar orimliga förväntningar. Men egentligen har de aldrig hört talas om de två första och fattar inte grejen med den tredje. Det enda de vill göra är bredbent rawk som deras egentliga favoriter Bon Jovi, Pearl Jam och en svulstig Bruce Springsteen. Det kan de väl få hålla på med ifred?
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Sideonedummy/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)
Expunkare som lite för utstuderat prövar samma Springsteen-Replacements-hybrid som The Hold Steady. Konceptet är väletablerat vid det här laget. Expunkare behåller energi och attityd, men går vidare musikaliskt och landar stadigt med ena benet i New Jersey och andra i Minneapolis. The Hold Steady har fulländat den Springsteen-Replacements-hybriden, medan The Gaslight Anthem är en aning för utstuderade för att nå ända fram. Otis Redding-citat, Elvis, Miles Davis och Tom Petty-namedropping och det i sammanhanget säkra kortet vinylknaster är några av de överarbetade detaljerna, men de hindrar inte bandet från att vara ett utmärkt partyband.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Pristine
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2010.)
Varje år poppar det upp något nytt band som fallit för den gubbigaste av alla infantila genres, och i slutet av nådens år 2010 är det stockholmsbandet The Genuine Fakes tur att pröva powerpopvingarna. De har laddat upp med alla de rätta attributen, från det gemensamma falska efternamnet Fake via fyra matchande mustascher, rätt Rickenbackers och orglar till ett oblygt uppräknande av såväl Cheap Trick och Big Star som Jellyfish och Posies bland referenserna.
Och mot alla odds lever de upp till de orimligt höga förväntningar som den kaxiga namndroppande innebär. De matchar snygga stämsångsinsatser och kraftfulla gitarrattacker med ett nästan löjligt starkt låtmaterial, och även om powerpoppubliken är liten i Sverige finns en stor grupp hängivna internationellt. I de kretsarna kommer inte The Genuine Fakes ha några svårigheter att få uppmärksamhet.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Clearspot/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2003)
Alldeles för många band devalverar värdet av sina samlade verk genom att tio eller tjugo år efter sin tid återförenas, eftersom de ”känner att de har mer att ge”. Ibland håller en sådan reunion för en riktigt bra skiva, se Television eller Echo & The Bunnymen, men sedan har kolliderande egon och trötta upprepningar alternativt desperata moderniseringsförsök en tendens att välta hela lasset och förstöra vårt sätt att minnas dem.
The Go-Betweens är undantaget. När Grant McLennan och Robert Foster efter mer än 10 år återbildade bandet för Friends of Rachel Worth härom året var det som om de aldrig varit borta, och med Bright Yellow Bright Orange fortsätter de på den upptrampade stigen utan att fjättras av sin egen historia. Den gitarrpop som är The Go-Betweens kännetecken är lika självklar i veka enkla poplåtar som Old Mexico, i vackra akustiska In Her Diary som i stompigare folkdoftande Too Much of One Thing, och The Go-Betweens, med lika delar rötter i Richard Thompsons folkpop som i Velvet Underground, har en plats också i det här årtusendet.
Tuition/Border
Betyg: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)
Från de återförenade Queensland-veteranerna förväntar man sig stadig indiepop av den sorten som går hem hos gamla fans som hunnit bilda familj och skaffa sig ett andra hem på den lokala puben. Och det är precis vad vi får. Det är välbekant och hemtrevligt, det är mörkbrunt och inrökt, och Born to A Family inbjuder till upprepade besök. I övrigt är det påtagligt ospännande, och den åldrade indie-publiken vet att för den som vågar sig utanför sitt kvarter finns identiska gamla pubar och band i vartenda kvarter.
Studio 13
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2018.)
Damon Albarn har mycket på tallriken, och det leder ibland till att det blir längre pauser i något av hans projekt. Medan Gorillaz puttrat på, soloprojekt avlöst varandra och till och med Blur gjort comeback har The Good, the Bad & the Queen fått vila i 12 år sedan debutalbumet, men inför Brexit-genomförandet var det angeläget med en återkomst.
Med dova färger målar de upp en dunkel bild av ett Storbritannien som med allt mer forcerad förträfflig självbild rusar mot isolation och bortom det avgrunden. The Last Man to Leave det sjunkande skeppet är Damon Albarn, som inte bryr sig om att ens försöka linda in sitt förakt för den brittiska överklassen, och där det inte är ilska är det istället stunder av djupaste sorg över landets självskadebeteende.
Samtidigt tangerar ofta The Good, the Bad & the Queens luftiga ärkebrittiska pop med sina music hall- och folkinslag The Kinks 50 år gamla liksom-ändå-hyllning till traditionella lokala företeelser i The Village Green Preservation Society – alldeles just återutgiven i en formidabel lyxbox – eller varför inte en äldre desillusionerad släkting till Blurs Modern Life Is Rubbish.
Gun to the Head är en munter melodi mitt emellan Madness och Sgt. Pepper, kryddat med ett piano direkt från David Bowies tidiga 70-tal. Den sömlösa kombinationen av sådana referenser till en modernistisk helhet är till stora delar 74-åriga Tony Viscontis förtjänst, men med mäktiga och kanske lite underutnyttjade Tony Allen från Fela Kutis Africa ’70 på trummor och The Verve-gitarristen Simon Tong i bandet hade The Good, the Bad & the Queen svårligen kunnat misslyckas.
Ännu djupare spår sätter The Clash-basist Paul Simonon, som är central för skivans återkommande dubtendenser. Så fort tempot sänks och rytmen blir baktakt landar Damon Albarn mycket riktigt i ett vokalt uttryck som ligger nära Joe Strummers, allra tydligast i långsamma Lady Boston som resonerar om den brittiska samhällsutvecklingen med textraderna ”Where does she go now, where is she taking me”, vilket möjligen besvaras av att låten i allt väsentligt är en omskrivning av Straight to Hell.
I The Truce of Twilight kompletterar man dessutom med ett elegant The Skatalites-blås, och även om Gorillaz- och Blur-fans kan känna sig lite osäkra i sina outforskade dubomgivningar känner de väl igen sig i de starka popmelodier som Damon Albarn alltid bygger sin musik på, oavsett vilken omgivning han befinner sig i.
Honest Jon’s/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007.)
När han har tråkigt brukar Damon Albarn håglöst slå i sitt rocklexikon och slumpmässigt välja ut legender att samarbeta med, och den här gången föll lotten på baslegenden Paul Simenon från The Clash och trumlegenden Tony Allen från Fela Kutis band. Med Gnarls Barkley/Gorillaz-Danger Mouse at the controls har Damon låtit dem produktplacera sina mest igenkännliga specialiteter (Guns of Brixton-gunget och afropopsvänget) bakom sina vanliga popsånger.
Damon Albarn vill gärna presentera det här som ett band, inte som ett Damon-projekt, och om vi hade gått på den enkla hade vi som under de glada Clash-dagarna tillskrivit Paul Simenon de djupa dubinfluenser som präglar albumet, och kanske promenaderna ner till Themsens snabbt stigande vatten. Men sanningen är förstås att Damon Albarn inför möjligheten att arbeta med en sådan ikon skräddarsytt material utifrån sina föreställningar om idolen. Tony Allen var svårare att hantera, och det betyder att han underutnyttjas nästan skandalöst.
Herculean kändes som ett mystiskt val av förstasingel, men med klara blinkningar till The Clash och skivans tydligaste koppling till Gorillaz-vimsigheterna är den kanske trots sin anonymitet rätt sätt att fånga massornas intresse. Roligare är Northern whales enkla afropop, drypande av dub, och Green fields som tidigare hörts som Last song på ett Marianne Faithfull-album för några år sedan.
Damon Albarns popkänsla, mer exploaterad här än på många år, garanterar att det aldrig blir dåligt, och genre-lekarna som i 80’s song, där dub förenas med doo-wop, är kärleksfulla och avväpnande. Ett steg i rätt riktning, Damon. Äntligen.