Labrador/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2008)

Utveckling? Ingen nämnvärd. Ända sedan Edsontiden har Pelle Carlberg rört sig i samma musikaliska landskap som Belle & Sebastian och andra snälla brittiska indiepopare (se albumtiteln), och skrivit smarta och självutlämnande texter som inte backar för enkla ordvitsar och igenkänningssignaler. Här namecheckar han Bill Cosby i 1983 (Pelle & Sebastian), Stone Roses springer förbi, och i bittra 51 1/3,om ett mental-ålder-test på Facebook, dyker till och med Oldsberg upp i en bisats.

Han borde men har inte lyckats få med sig den åldrande C86-generationen, och den svåra ekonomin sätter sina spår. ”This is the last song I’ll ever record”, sjunger han som ett av tre bonusspår skivköpare belönas med, men vi ska nog inte ta honom på orden. För de sista orden i sången är hans första inspelade ord på svenska, och där finns kanske en liten ledtråd om Pelle Carlbergs musikaliska framtid.

Labrador/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)

Man anar att Pelle Carlberg och hans skivbolagsboss Johan Angegård, också ledare för Acid House Kings och The Legends, har haft en inbördes kamp om vem som är Sveriges wimpigaste sångare. När Pelle nu definitivt lämnat Edson och eventuella (men inte särskilt troliga) kompromisser bakom sig kan vi lägga den diskussionen till handlingarna. 

Med den vänaste snällpop man kan föreställa sig, en preppylook värdig Kevin Rowlands i sin glans dagar och deklarationer som ”I don’t want to be a fireman, I just want to blow out candles” (Oh No! It’s Happening Again) undanröjer han allt motstånd – wimpigare går det inte att bli. Go to Hell, Miss Rydell släpptes på ep redan i början av året, och med sitt vassa angrepp på orättvisa recensenter gör den det omöjligt att komma med invändningar, på mer än ett sätt.

Nästan lika vass är andrasingeln Riverbank med trallrefräng med handklapp, och Labrador-Johan är den enda som inte uppfattar den som en hit, som Pelle Carlberg bittert konstaterar i texten till ett av singelns extraspår. Än mer handklappande trallvänlig är I Had a Guitar, och med ännu en fyndig metatext dessutom. Bastards Don’t Blush är Moz-lyrik ut i fingerspetsarna, men Pelle Carlberg behöver vara varsam med sina texter. Vid några tillfällen blir Pelle Carlberg så förtjust i sina ordlekar och liknelser att han mera liknar Fredrik Lindström, eller Cello snarare än avsedda Tage Danielsson. 

Se det som en marginell invändning, dock, för med Everything. Now! visar Pelle Carlberg att nedläggningen av Edson bara var ett misstag ur en aspekt – hans namn gör sig inte lika bra som t-shirt- tryck.

Cooking Vinyl/Cosmos

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2011)

Skivbolagsbyte från stort till litet formligen skriker att Peter Bjorn and Johns sötebrödsdagar är över. Men trion hade kämpat alldeles för länge innan den där visselhiten för att acceptera att uppgång enligt en naturgiven utvecklingskurva måste följas av fall. Så istället för att vara defensiva sprudlar Peter Bjorn and John av energi när de återvänder till kärnverksamhetens kraftfulla hitpop. Konstaterandet att Gimmie Some är bandets starkaste samling låtar hittills säger en hel del. 

Kobalt/Warner

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2016)

Med all den briljans som Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson besitter var och en för sig – och tillsammans måste summan av briljansen upphöjas till två – är det en skandal av bibliska mått hur de fortfarande bara belönats med en enda internationell hitsingel. På sitt sjunde album verkar även trion ha tröttnat på den magra utdelningen, och med en radda hitsäkrande producenters insatser rymmer albumet så mycket topplistematerial att det ibland känns mer som en Greatest Hits-samling än som ett sammanhållet album.

Inledande Domino är grym falsettdisko likt ett uppdaterat Hall & Oates, och både storslagna A Long Goodbye och ELO-flörtade Nostalgic Intellect med exemplariskt arrangerade vokalstämmor är klockrena singelsläpp. Samma sak med Pretty Dumb, Pretty Lame, som är oerhört välsmakande tuggummipop av klassiskt snitt från tidigt 70-tal, och i Do-Si-Do dristar de sig till att namedroppa Eleanor Rigby.

Om inget annat hjälper är de till och med beredda att löpa linan ut och lägga till sina patenterade visslingspartier från Young Folks i titelspåret, och tillsammans med en refräng där hitpotentialen är in-your-face borde det verkligen göra susen.

Beat That/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002)

Lömska arrangemang lurar oss nästan ibland. Men aktuella garageknep i singeln I Don’t Know What I Want Us to Do, nästintill storslagna trumpeter, försiktiga speldosor eller till och med ålderdomliga trummaskiner och filter i People They Know kan inte dölja det faktum att Peter Bjorn and John är pura popnissar ut i fingerspetsarna.

Trion spelar egen och tight gitarrpop, som ofta öser på men lika ofta lugnar ner sig till stillsamma ballader. De har lyssnat sönder Elvis Costellos 70-talsskivor och en hel del på den brittiska powerpopen från samma era, och den musiken sitter nu gjuten i deras fingrar och hjärnor. Särskilt Education Circle skulle kunna vara hämtat direkt från This Year’s Model, om inte pianot hade haft mer med Mott the Hoople att göra än Elvis Costellos Abbastölder. Även 100 m of Hurdles öser på ordentligt, medan ett par ballader där Peter Morén sjunger nästan Lennonskt hade gjort Noel Gallagher grön av avund.

På pytte-etikett och med singlar enbart på vinyl och Emmabodaspelningar i ryggen riskerar Peter Bjorn and John att bli en obskyr indie-angelägenhet. De är värda ett betydligt bättre öde.

Ingrid

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2018)

När Peter Bjorn and John återvänder till sina rötter och ger varandra fritt utrymme på ett album när låtskapandet skett individuellt och fördelats jämlikt mellan medlemmarna blir resultatet naturligtvis spretigt.

Peter Morén ligger bakom smart bubbelgumpop som One for the Team och vemodig pop med Jakob Hellman-suggestiv frasering i illavarslande Dark Ages om global uppvärmning. John Eriksson rör sig mellan att med verktyg som en dov New Order-bas och falsettsång bygga en upptempohit i Every Other Night och åtta minuter av sakrala stämningar som för tankarna till Lou Reeds Berlin i mäktiga Heaven and Hell. Björn Yttling använder hårt processade röster i Gut Feeling, som är utsökt pop från en musiker som som kan sin r’n’b.

Men trots att det drar i olika riktningar finns en röd tråd och en sammanhållen själ i Peter Bjorn and Johns musik, och även separerade från varandra gör de typiska bandhits som barockpopen i Living A Dream och den subtilt dansanta Sick and Tired.

Planekonomi/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2004)

På sin två år gamla fullängdsdebut charmade Peter Bjorn and John hörlurarna av oss med sina små popmästerverk som snattade en hel del från tidiga Elvis Costello, med blinkningar till John Lennon och en mängd andra pophjältar från alla epoker. Sedan dess har det kommit en strid ström av smarta singelspår, med samma klarsynta popkänsla men med ett allt mer personligt uttryck.

Glimrande It Beats Me Everytime fick en del uppmärksamhet när den släpptes på ep tidigare i år, men långtifrån så mycket uppmärksamhet som en snabb popkula av den kalibern förtjänar. Inledande Far Away, By My Side hade varit nästa givna singel, om det inte vore för genidraget att göra en cover på The Concretes Teen Love, och att tolka den så att den utan tvekan hade platsat på vilken Undertones-greatest hits som helst.

För fortfarande påminner oss Peter Bjorn and Johns smakfullt arrangerade klassisk gitarrpop, gärna om vilka som är good guys i pophistorien, om än på ett mer subtilt sätt än tidigare. En försiktig ledtråd till Love, en Lou Reedskt malande kompgitarr, och på Tailor Made har Peter Morén fortfarande kvar antydningar till Costello-frasering, den där förmågan att i avsky spotta ur sig de föraktfulla orden. Men det hörs bara om man lyssnar riktigt noga. Och det gör man gärna, gång på gång.

Wichita/BonnierAmigo

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008)

Det krävs ingen akademisk examen för att koppla hur Peter Bjorn and Johns succé gett medlemmarna tid och råd att ägna sig åt varierande sidohobbies, som Peter Moréns stillsamt akustiska singersongwriter-klurande.

Avsevärt mer avancerat är att begripa hur moderskeppet har ekonomi att låta de guldklimpar som finns bland hans sånger passera dem förbi. Det verkar som om de har en hel del melodikapital undanstoppat i madrassen.

Ingrid/Sony

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

Precis som Peter Moréns förra soloalbum illustrerar Pyramidens soulpop hur det låter när Philadelphia och Mora ligger sked i en liten lägenhet på Södermalm. Där finns en nedärvd hemvävd tradition, där finns klara linjer till hur Dalarnas (och Sveriges) största soulsångare Björn Skifs lät en gång i tiden, och där finns en rytmisk elegans direkt stulen ur MFSB-arkivet.

Med omedelbar pop och en blandning av banal vardagsrealism och rättframt radikala texter om det politiska läget, stundtals mångordiga, faller han också in i en smart svensk poppunktradition från Docent Död via Jakob Hellman till Annika Norlin. Det är enkelt och lättrallat, men samtidigt mångbottnat med utrymme för intensivlyssning och eftertanke. 

Producerande Tobias Fröberg är en mästare i att skapa ett varmt, nära och tidlöst sound, och ända sedan Peter Bjorn and Johns första skivor för ett decennium sedan har Peter Morén varit en av landets mest profilerade låtskrivare. Säg mitt namn, nu i svenskspråkig version, är bara en av flera måste-bli-hits här.

Ingrid

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2017)

I Peter Bjorn and John har Peter Morén som få andra finslipat den intelligenta popens mest omedelbart attraherande kommersiella aspekter, men på egen hand och på svenska verkar han tidigare ha undvikit att röra sig i samma domäner. Det har varit att sätta sitt ljus under skäppan, och med ålderns rätt släpper han den här gången sådana begränsningar.

Till exempel Pärleporten är självklar och intensiv Per Gesslepop med stort crescendo, ursprungligen skriven för Thorsten Flink, och den har minst lika stor hitpotential som PB&J:s mest distinkta låtar. Kulturellt kapital har ett fantastiskt stråkmaskinpolerat västkustdiscosound, och att Magnus Frykberg finns med i en producentroll förklarar det snyggt elektroniskt 90-talsbubblandet i botten av snabba Rytmen i blodets soulpop.

Peter Moréns lyriksnickeri är mer ambitiöst än någonsin förr, och den perfektion som alltid kännetecknar hans melodikonstruktioner är nu lika påtaglig också i texterna. En insmugen välavvägd Olle Adolphson-tolkning och ett medley av några av Robert Brobergs mest allvarsamma politiska sånger sätter standarden, och de egna personliga och självrannsakande tankarna är särskilt akuta i Kulturellt kapital och den lätt desperata soulballaden Botten av ett bottenlöst hav.

Men skivans absoluta pärla heter Inte synd om mig, och ären ordrik popsång med smart avskalad madchestergroove c/o Lars Skoglund och löjligt snygga blåsinpass av Goran Kajfes och Per Ruskträsk Johansson. Den minner om gamla 70-talsinspelningar av Jojje Wadenius, och när hans egna bakgrundsröster kommer in med auktoritet och finess påminns man rentav om hur Björn och Benny en gång i tiden kunde låta bakom sin unge protege Ted Gärdestad. Den sortens paralleller är några av orsakerna till att 40 är redan nu kan sorteras in bland årets snyggaste svenska popalbum.