Razzia/Sony
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2011)
”Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan”. Så skriver Annika Norlin i pressmeddelandet, och hon har en poäng. Säkert på engelska är inte avsedd för hemmapubliken, och på samma sätt som hon har tidigare förlorat viktiga dimensioner utomlands blir Facit-materialet och två låtar från debutalbumet avsevärt plattare i den här formen.
Hon envisas med att hålla isär sin Säkert!- och sin Hello Saferide-identitet, och som den svenskspråkiga (!) titeln antyder ska den här skivan inte ses som en enkel utlandssatsning utan som service åt de icke svensktalande lyssnare Säkert! redan har. I konsekvensens namn har Annika Norlin alltså översatt sina texter ord-för-ord, och om det ibland var skevt med mångordigheten innan blir det fyrdubbelt så här.
Men hon har som vi konstaterat för länge sedan fantastiska sånger att arbeta med, även om vi som inte tillhör skivans målgrupp förstås mycket hellre sett en ny Hello Saferide-skiva.
Razzia/Sony
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2010)
Till det yttre är mycket sig likt. Popen är fortfarande upptempo och texterna är fortfarande nära, ännu med den klockrena kombination av smart journalistik och självutlämnande dagboksreflektioner som illustrerar förälskelse med öl och hockey på Dovas.
Men något viktigt har förändrats. Även de snabba låtarna går i moll, och texterna har en ny svärta. Hennes begravningssång är mer hoppfull än hennes bröllopssång, som aldrig kommer att spelas i en enda kyrka, och hennes kärlek påverkas av ”skriken från dina barndomsår”.
Det gör Facit mer svårtillgänglig än den tre år gamla Säkert!-debuten, men den som tar sig tid kommer ännu närmare inpå Annika Norlin och belönas med små mästerverk som Isarna, med försiktig afropopgitarr och sångbidrag av Lovisa Nyström, och med ett album att utveckla en lång och givande relation med.
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
Att världen föll för Shout Out Louds hade att göra med deras charm, deras ogenerade muntra The Cure-lån och lika ogenerat inställsamma popsånger. The Comeback till exempel var en av få popsånger som kändes lika fräsch förra året som den gjorde 2003.
Men det är inte hela förklaringen, om sanningen ska fram. Uppmärksamheten hade minst lika mycket med marknadsföring, timing och ren tur att göra, och även om de är ett inarbetat namn internationellt idag är det inte alls säkert att framgångarna håller i sig. Paradoxalt nog, eftersom Shout Out Louds har så mycket mer att komma med idag.
De mest uppenbara Robert Smith-lånen är bortrensade, även om vissa tendenser återstår i Adam Olenius sätt att frasera i till exempel Normandie, men blinkningar till popfavoriter fortfarande dyker upp, mest explicit i låttiteln Meat is Murder.
Popsångernas krokar är avsevärt effektivare än på debuten, och här finns en uppsjö tänkbara upptempohits för en större krets än indiepubliken, med Tonight I have to leave it, You are dreaming och Impossible som tre möjliga bland många andra.
Om popvärlden är rättvis är Our ill wills Shout Out Louds nästa stadiga steg på de internationella topplistorna. Men popvärlden är sällan rättvis.
Novoton/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2013)
Trots att Skriet alltid hållit rejäl distans har de på något märkligt sätt ändå förmått beröra djupt. Här tar duon ännu större avstånd, genom alltmer sofistikerad musik där tillbakahållen vemodig fiol, lätta pianoanslag från klassisk musik och en gästande operasångerska glimrar till i en tystlåten atmosfärisk miljö där pukornas utbrott mullrar som åskväder på avstånd.
Samtidigt blir Isak Sundströms röst alltmer säregen. I den traditionella Godnattvalsen kommer han närmast vedertagna sångarnormer, men låter likväl som en avmätt ironisk Ulf Stureson i en Ernst Rolf-revy. I övrigt tar han sången till än mer aparta ytterligheter, och likt hur en ung amatörskådespelare agerar 90-åring sjunger han grotesker med en plågat darrande röst, där Olle Ljungström-dragen går fortfarande att spåra intill påverkan från både Howard Devoto och Blå Tågets Torkel Rasmusson.
Till den naket episka mörkermusiken fungerar det hypnotiskt och överväldigande, och även om det är obekvämt – för att hitta säga obehagligt – går det inte att sluta lyssna på Skriet.
Proper/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2008)
Det finns människor som inte kan göra något fel, och Nick Lowe är den främsta av dem alla. Det är omöjligt att hitta en enda låt han skrivit eller sjungit, från pubrock-eran via punk och pop till senare års gammelmannasoul, som inte är minst skitbra. Till och med hans gamla ”hyllning” till Bay City Rollers är en klassisk singelhit.
Shit, när man tänker efter är det faktiskt näst intill omöjligt att hitta en enda dålig låt han varit inblandad i överhuvudtaget, som basist med Dave Edmunds, som producent åt The Damned och Elvis Costello, som alltiallo åt dåvarande hustrun Carlene Carter (och därmed svärson och låtskrivare åt självaste Johnny Cash). Hans kvinnor och hans lever-läkare kan ha invändningar om Nick Lowes snedsteg, men musikaliskt har han inte trampat fel på 35 år. Inte tänker han börja nu.
Den vithårige gentlemannen, snart 60 år gammal, har blivit en stillsam charmör på gamla dar, och om han verkar en aning bitter i I Trained Her to Love Me (”so I could go ahead and break her heart”) så är det bara en charad. Nick Lowe har inte förmågan att såra, bara att trösta. Precis som på sina senaste album höjer han tempot bara undantagsvis, men det betyder inte att det saknas sväng. Med en blåssektion som ledigt fixar den ena värdiga Memphis Horns-hyllningen efter den andra, med ett par utflykter South of the border till exempel i Feel Again, och till nattklubben på The Other Side of the Coin, är Nick Lowe den smartaste Memphis-soulens främsta beskyddare. Han kommer aldrig att göra något fel, var så säker.
Proper/Cosmos
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)
Han är gubbigare än någonsin, och det vill inte säga lite. På The Old Magic hästjazzas det på det pub-brittiska 70-talsvis som Nick Lowe höll på med i Brinsley Schwartz för 40 år sedan. Det livssummeras (”I’m 61 years old now, Lord”) och blinkas åt egna gamla peace-love-and-understanding-meriter, det rhythm’n’bluesas som vore det amerikanskt femtiotal, och soulballaderna går långsammare än någonsin.
Nick Lowe fortsätter alltså att briljera, i synnerhet just i balladerna, på samma sätt som han gjort det senaste decenniet. För hur osannolikt det än låter är den vithårige engelska pubrockaren en av de allra känsligaste soulsångarna i världen just nu.
Proper/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2008)
Med sin gråhåriga gammelmanssoul har Nick Lowe numera börjat uppfattas cool i bredare lager igen, precis som han faktiskt gjorde under 15 minuter för 30 år sen. Då bidrog hans meriter som punkens hetaste producent, liksom att new wave på den tiden inte var gubbmusik.
Det gick fort över den gången, till stora delar genom Nick Lowes egna spretande och inte alltid rumsrena ansträngningar (lyssna på pianorockenrollen i branschanalysen Shake and pop, för att inte tala om bonusmaterialets Bay City Rollers-hyllning), men några av oss kom aldrig riktigt över vår crush. När hans solodebut nu äntligen fått en ljudmässig klarhet som matchar låtmaterialet är det svårt att hålla tillbaka entusiasmen.
De mer bortglömda spåren, främst Everly Brothers-flörten Tonight, är en uppenbarelse, medan hits som Marie Provost, I love the sound of breaking glass och framför allt So it goes tillhör de där poplåtarna som aldrig går att tröttna på. Några av sina bästa låtar gömde han på singelbaksidor och som EP-spår, bland dem Born a woman och Heart of the City – hör den ännu vildare liveversionen här och njut – och med 10 sådana pärlor adderade är Jesus of Cool återigen världens coolaste skiva. I en kvart.
Labrador/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)
Man anar att Pelle Carlberg och hans skivbolagsboss Johan Angegård, också ledare för Acid House Kings och The Legends, har haft en inbördes kamp om vem som är Sveriges wimpigaste sångare. När Pelle nu definitivt lämnat Edson och eventuella (men inte särskilt troliga) kompromisser bakom sig kan vi lägga den diskussionen till handlingarna.
Med den vänaste snällpop man kan föreställa sig, en preppylook värdig Kevin Rowlands i sin glans dagar och deklarationer som ”I don’t want to be a fireman, I just want to blow out candles” (Oh No! It’s Happening Again) undanröjer han allt motstånd – wimpigare går det inte att bli. Go to Hell, Miss Rydell släpptes på ep redan i början av året, och med sitt vassa angrepp på orättvisa recensenter gör den det omöjligt att komma med invändningar, på mer än ett sätt.
Nästan lika vass är andrasingeln Riverbank med trallrefräng med handklapp, och Labrador-Johan är den enda som inte uppfattar den som en hit, som Pelle Carlberg bittert konstaterar i texten till ett av singelns extraspår. Än mer handklappande trallvänlig är I Had a Guitar, och med ännu en fyndig metatext dessutom. Bastards Don’t Blush är Moz-lyrik ut i fingerspetsarna, men Pelle Carlberg behöver vara varsam med sina texter. Vid några tillfällen blir Pelle Carlberg så förtjust i sina ordlekar och liknelser att han mera liknar Fredrik Lindström, eller Cello snarare än avsedda Tage Danielsson.
Se det som en marginell invändning, dock, för med Everything. Now! visar Pelle Carlberg att nedläggningen av Edson bara var ett misstag ur en aspekt – hans namn gör sig inte lika bra som t-shirt- tryck.
Planekonomi/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2004)
På sin två år gamla fullängdsdebut charmade Peter Bjorn and John hörlurarna av oss med sina små popmästerverk som snattade en hel del från tidiga Elvis Costello, med blinkningar till John Lennon och en mängd andra pophjältar från alla epoker. Sedan dess har det kommit en strid ström av smarta singelspår, med samma klarsynta popkänsla men med ett allt mer personligt uttryck.
Glimrande It Beats Me Everytime fick en del uppmärksamhet när den släpptes på ep tidigare i år, men långtifrån så mycket uppmärksamhet som en snabb popkula av den kalibern förtjänar. Inledande Far Away, By My Side hade varit nästa givna singel, om det inte vore för genidraget att göra en cover på The Concretes Teen Love, och att tolka den så att den utan tvekan hade platsat på vilken Undertones-greatest hits som helst.
För fortfarande påminner oss Peter Bjorn and Johns smakfullt arrangerade klassisk gitarrpop, gärna om vilka som är good guys i pophistorien, om än på ett mer subtilt sätt än tidigare. En försiktig ledtråd till Love, en Lou Reedskt malande kompgitarr, och på Tailor Made har Peter Morén fortfarande kvar antydningar till Costello-frasering, den där förmågan att i avsky spotta ur sig de föraktfulla orden. Men det hörs bara om man lyssnar riktigt noga. Och det gör man gärna, gång på gång.
Wichita/BonnierAmigo
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008)
Det krävs ingen akademisk examen för att koppla hur Peter Bjorn and Johns succé gett medlemmarna tid och råd att ägna sig åt varierande sidohobbies, som Peter Moréns stillsamt akustiska singersongwriter-klurande.
Avsevärt mer avancerat är att begripa hur moderskeppet har ekonomi att låta de guldklimpar som finns bland hans sånger passera dem förbi. Det verkar som om de har en hel del melodikapital undanstoppat i madrassen.