Novoton/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2011)
Redan under de första sekunderna missar Isak Sundström både i toner och i tempo i sin frasering. Det är hål i marken, det är mörker, det är obevekligt rullande pukor och ödsligt ekande gitarrer, det är återhållen ångest.
Så inleds Skriets andra album, och så fortsätter det, med sin huvudsakliga variation i hur långsamt sångerna rullar fram och hur utdragna de är. Allt det är bidragande orsaker till att Skriet är ett av landets mest omskakande och nödvändiga band, och att de är än mer angelägna nu när de rensat bort de sista resterna av inställsamhet.
BMG
BETYG 2/6
(Dubbelrecension med Jay-Jay Johansen – Antenna, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2002)
Some will pay for what others pay to avoid. Jay-Jay Johanson snubblade över ett skivkontrakt, blev ofrivilligt internationell superstar och har just flyttat till lilla Stockholm för att komma ifrån rollen som ständigt uppmärksammad stjärna i en storstad.
Space Age Baby Jane, som egentligen heter Anders Ljung och numera är ett enmannaband, har lämnat småstaden för stora Stockholm, och skulle ge vad som helst för att bli just en så stor stjärna. Båda har alla chanser att uppnå sina syften.
Jay-Jay Johanson har tagit hjälp av tyska Funkstörung för att hitta en väg ut ur triphopens öde återvändsgränd, men fortsätter att vara så anonym att han inte blir antastad av fans i Sundbyberg. Triphopen är inte helt bortrensad, men den har fått en snyggare elektronisk kostym. Ambitionen sägs ha varit Aphex Twin, och på Wonderful Combat snuddar man faktiskt vid så spännande elektronik, men oftare är Jay-Jay Johansons musik inget annat än uppdaterad schlager med tydliga publikflörtar.
Versionen av D D Jacksons Münchendisco Automatic Lover, komplett med förvrängd röst och en synth så 80-talig att den har axelvaddar, kommer att göra rent hus på franska topplistor. Någon Morrisseyfrasering, lite chanson och så en rejäl dos franskspråkig lyrik i Déjà Vu räcker för att hålla ställningarna som firad i Frankrike och okänd i Sverige.
Space Age Baby Jane, som nu släpper sin andra skiva, är redan ett hett samtalsämne på 14-åringars chatsidor. Själv talar han gärna om glamrock med kraftig tonvikt på glamour. Precis som Jay-Jay Johanson lutar sig Space Age Baby Jane mot sin prestigeproducent, och Niclas Frisk har ersatt de för glamrocken karaktäristiska gitarrerna med synthar. Charmigt och effektivt klipper Space Age Baby Jane referenser från allt glamoröst i populärkulturens historia. Redan i inledande Grace Under Pressure trängs Madonna och Roxy Music med Coco Chanel, och så fortsätter det – Pink Floyd och Kraftwerk, Gary Numan och Billy Mackenzie, eftermiddags-TV och Betty Davis, och inte så lite Philip Oakey samsas i en euroromantik vi inte hört maken till sedan det tidiga 80-talet. Visserligen vill gärna Anders Ljung vara en del av glamouren, men han är för snäll för utpräglad hedonism.
Som en svårmodig kajalmarkerad svartrockargymnasist blir han i sina texter inte kär utan förälskad. Flickan – en ”breathtaking beauty” golvar inte utan… berör. Klart att han måste bli tonårsidol.
Décor/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)
Tidigare har Willy Vlautin försökt hålla isär bandet Richmond Fontaine och sitt författarskap, men nu syr han ihop de båda. The High Country är uppbyggd som en roman med karaktärer, handling och bihandlingar, och den är lika dramatisk och ödesmättad i sin blodiga trailertrashtragedi som hans böcker.
Richmond Fontaine är det kanske allra mäktigaste americanabandet efter Wilco både i larmigare stunder och i Willy Vlautins stillla egna kontemplationer, och Deborah Kelly övertygar i rollen som The Girl, oftast sjungen men stundtals talad.
Förmodligen står sig flertalet strålande sånger också utanför sitt sammanhang, men för det finns inga empiriska belägg. Lika meningslöst som det vore att se enstaka fragment ur filmer eller läsa enbart någon utvald sida ur en bok är det nämligen att inte lyssna på Richmond Fontaines föredöme till ljudbok i sin helhet.
Stand By Your Band/Universal
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
”Gubbigt” har varit det vanligaste superlativet (!) i snacket om What If Leaving Is A Loving Thing – saxofon och luft i arrangemangen lockar gärna fram sådana associationer. Men att bli vuxen är bara en gubb- (eller i det här sammanhanget en gum-) process i prepubertala ögon, och Sahara Hotnights är minst lika vitalt spänstiga som någonsin förr, men samtidigt avsevärt mer erfarna och kompetenta.
Den hätska aggressionen och osäkerhetsoffensivens gitarrväggar har gett plats för trygghet och nyanser, som hos tonårstjejen som efter genomgången pubertet inte längre känner behovet av tre ängsliga lager pancake. Melodierna, handklappen och powerpop-stämningarna finns dock kvar i oförminskad skala, kompletterade med utsvävningar som tempo- och tonlägessänkningar i viskande No for an answer och två av årets feelgood-hits-för-sommaren i inledande Visit to Vienna och Blondie-galopperande gitarrdiscosmycket Cheek to cheek.
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)
Stackars Sahara Hotnights. Förväntningarna på deras uppföljare har trissats upp till lika orimligt höga proportioner som hyllningarna av debuten. Och hur hade de kunnat leva upp till det?
Sanningen att säga står band av Sahara Hotnights kvalitet i var och varannan källare eller garage runt om i Sverige. Visst är de tajta, men inte så tajta som berömmet av deras första skiva så småningom kom att göra gällande. Visst skriver de hyfsade rocklåtar, men inte så lysande som allt fler tycks hävda. Men visst är de precis så kaxiga som alla säger, det behöver vi inte bråka om.
Kanske är Sahara Hotnights de enda som inte trott på hyllningskörerna. Jennie Bomb är en konsekvent och habil skiva, som inte har storhetsvansinne. Tjejerna från Robertsfors har fortsatt spela samma ösiga rock tvärs igenom mediehysterin, och visst har de utvecklats på ett par år. Här sitter soundet säkrare än på debuten, men i gengäld har de omedelbara melodier som ändå fanns där fått stryka på foten.
Sahara Hotnights trycker gasen i botten från början, och sedan låter de arga och slår hårt på sina gitarrer på hög volym rätt igenom hela skivan. När vi når slutet är lyssnaren lika utmattad som efter ett bättre träningspass, bortsett från att vilostunderna nästan helt skalats bort. Resultatet låter jämntjockt, och singeln On Top of Your World som lät lite anonym när den dök upp sticker ut i jämförelse med resten av materialet.
Bara på ett par ställen vågar Sahara Hotnights lätta på gasen, som på Only the Fakes Survive, och genast blir resultatet mer dynamiskt och spännande. Sahara Hotnights är ett helt okej garageband. Men de är inte Det Stora Vita Hoppet. Och det tror jag att de är rätt nöjda med.
Universal
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2011)
Kanske var det förrförra årets nu-har-vi-fan-ingen-inspiration-längre-coveralbum som fick dammluckorna att öppnas. För så här energiska, hungriga och exakta har vi inte hört Sahara Hotnights på många år.
Den musikaliska spretigheten balanseras av en koncentration som ger Sahara Hotnights en tidigare ohörd stringens i sitt uttryck, och Maria Anderssons auktoritet är oantastlig vare sig det drar mot powerpop, amerikansk radiorock – inklusive både stora stadiumgester och dramatiska powerballader – eller hårdare 70-talsglam som i strålande Oh’s och 781.
Razzia/Sony
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2011)
”Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan”. Så skriver Annika Norlin i pressmeddelandet, och hon har en poäng. Säkert på engelska är inte avsedd för hemmapubliken, och på samma sätt som hon har tidigare förlorat viktiga dimensioner utomlands blir Facit-materialet och två låtar från debutalbumet avsevärt plattare i den här formen.
Hon envisas med att hålla isär sin Säkert!- och sin Hello Saferide-identitet, och som den svenskspråkiga (!) titeln antyder ska den här skivan inte ses som en enkel utlandssatsning utan som service åt de icke svensktalande lyssnare Säkert! redan har. I konsekvensens namn har Annika Norlin alltså översatt sina texter ord-för-ord, och om det ibland var skevt med mångordigheten innan blir det fyrdubbelt så här.
Men hon har som vi konstaterat för länge sedan fantastiska sånger att arbeta med, även om vi som inte tillhör skivans målgrupp förstås mycket hellre sett en ny Hello Saferide-skiva.
Razzia/Sony
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2010)
Till det yttre är mycket sig likt. Popen är fortfarande upptempo och texterna är fortfarande nära, ännu med den klockrena kombination av smart journalistik och självutlämnande dagboksreflektioner som illustrerar förälskelse med öl och hockey på Dovas.
Men något viktigt har förändrats. Även de snabba låtarna går i moll, och texterna har en ny svärta. Hennes begravningssång är mer hoppfull än hennes bröllopssång, som aldrig kommer att spelas i en enda kyrka, och hennes kärlek påverkas av ”skriken från dina barndomsår”.
Det gör Facit mer svårtillgänglig än den tre år gamla Säkert!-debuten, men den som tar sig tid kommer ännu närmare inpå Annika Norlin och belönas med små mästerverk som Isarna, med försiktig afropopgitarr och sångbidrag av Lovisa Nyström, och med ett album att utveckla en lång och givande relation med.
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
Att världen föll för Shout Out Louds hade att göra med deras charm, deras ogenerade muntra The Cure-lån och lika ogenerat inställsamma popsånger. The Comeback till exempel var en av få popsånger som kändes lika fräsch förra året som den gjorde 2003.
Men det är inte hela förklaringen, om sanningen ska fram. Uppmärksamheten hade minst lika mycket med marknadsföring, timing och ren tur att göra, och även om de är ett inarbetat namn internationellt idag är det inte alls säkert att framgångarna håller i sig. Paradoxalt nog, eftersom Shout Out Louds har så mycket mer att komma med idag.
De mest uppenbara Robert Smith-lånen är bortrensade, även om vissa tendenser återstår i Adam Olenius sätt att frasera i till exempel Normandie, men blinkningar till popfavoriter fortfarande dyker upp, mest explicit i låttiteln Meat is Murder.
Popsångernas krokar är avsevärt effektivare än på debuten, och här finns en uppsjö tänkbara upptempohits för en större krets än indiepubliken, med Tonight I have to leave it, You are dreaming och Impossible som tre möjliga bland många andra.
Om popvärlden är rättvis är Our ill wills Shout Out Louds nästa stadiga steg på de internationella topplistorna. Men popvärlden är sällan rättvis.
Novoton/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2013)
Trots att Skriet alltid hållit rejäl distans har de på något märkligt sätt ändå förmått beröra djupt. Här tar duon ännu större avstånd, genom alltmer sofistikerad musik där tillbakahållen vemodig fiol, lätta pianoanslag från klassisk musik och en gästande operasångerska glimrar till i en tystlåten atmosfärisk miljö där pukornas utbrott mullrar som åskväder på avstånd.
Samtidigt blir Isak Sundströms röst alltmer säregen. I den traditionella Godnattvalsen kommer han närmast vedertagna sångarnormer, men låter likväl som en avmätt ironisk Ulf Stureson i en Ernst Rolf-revy. I övrigt tar han sången till än mer aparta ytterligheter, och likt hur en ung amatörskådespelare agerar 90-åring sjunger han grotesker med en plågat darrande röst, där Olle Ljungström-dragen går fortfarande att spåra intill påverkan från både Howard Devoto och Blå Tågets Torkel Rasmusson.
Till den naket episka mörkermusiken fungerar det hypnotiskt och överväldigande, och även om det är obekvämt – för att hitta säga obehagligt – går det inte att sluta lyssna på Skriet.