Tapete/Dotshop.se

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2007) 

Fråga mig inte hur, men i en lägenhet i Björkhagen sitter John Roger Olsson och skapar den vackraste musik man kan föreställa sig. Hans atmosfäriskt luftiga sånger är så sköra att man knappt vågar nudda dem, samtidigt sorgset David Sylvian-drömska, This Mortail Coil-ekande, Durutti Column-klingande och luftigt nordiska. 

De akustiska gitarrerna har kanske inte samma ekvilibristiska finess som Jose Gonzales, men det vägs mer än väl upp av tunga svarta moln av pukor, hotfulla cellosjok och lätta klockor i vinden. 

De en aning mera kraftfulla Don’t Drop Off och Get out imponerar, men allra vackrast är det när det är som mest lågmält, som i fatalistiska So Be It och inledande tveksamma This Time I Might. Sådana stämningar kommer att göra att The Grand Opening hyllad världen över, vänta bara.

Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012) 

Howlin’ Pelle har aldrig varit den blygsamma typen, men 2007 fick The Hives hybris på riktigt. De spelade in The Black and White Album över hela jorden med den ena superproducenten efter den andra, och albumet blev just så ofokuserat som det brukar bli när band får för sig att visa att de har flera strängar på sin lyra. 

Att The Hives efter att ha slickat såren nu återvänder till skramlande garagerock i högsta tempo är med andra ord både begripligt och rätt skönt. För även om det är konservativt och förutsägbart låter The Hives hungriga igen, och de gapar över både Joan Jett och Slade i I Want More. Glupskt hugger de in på allt som slamrar, med call-and-response-körer som gjutna till Howlin’ Pelles klädsamma arrogans. När de släpper fram ett mäktigt blås tangerar de till och med Rocket from the Crypt. Det är inga kulinariska sensationer, alltså, men det är rejält smakligt. 

Interscope/Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007) 

”Definitionen av galenskap är att göra samma sak en gång till och förvänta sig ett annat resultat”, deklarerar Pelle redan i inledningen av The Hives fjärde album, och under första tredjedelen av skivan verkar de så urbota korkade att de självsäkert vräker på med samma maniskt riffande svartvita garagepop som vanligt, bara ännu kaxigare, ännu smartare och ännu roligare. Den sortens dumhet hade kunnat ta The Hives hela vägen till världsherravälde.

Men sedan tänker de till. Ihop med en drös namnproducenter börjar de fåna sig med OutKast-disco, dalapunk, Devo-wannabe-trams och familjen Addams-nonsens, och även om de därmed klarar sig från tvångsvården så gör det färggranna genre- och studio-hoppandet paradoxalt nog att The Black and White Album är en skiva som känns – och det trodde vi aldrig vi skulle behöva säga om The Hives – långtråkig.

Progress/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012)

Först kom Freddie Wadlings Janes Bond-album före jul, sedan Blue For Twos första album på 14 år. Det handlar mindre om att han skulle blivit hyperaktiv och mer om att flera långsamt rullande flerårsprojekt gått i mål ungefär samtidigt, men bara två månader senare kommer nu Freddie Wadlings nästa album. 

Under namnet The Kingdom of Evol gräver han och Per Svensson ner sig i ödsligt ekande Sisters of Mercy-goth, i Vincent Price-hotfulla recitationer, i skramligt sned psychedelia och i mörk postpunk, med inhopp av auktoriteter som Ebbot, konstnären Leif Elggren, TT-Reuter-legenden Henrik Venant och Joachim Nordwall från Skull Defekts. 

Och även om produktionen är rätt slarvig skulle den här skivan med den äran ta plats omedelbart efter Cortex You Can’t Kill the Boogeyman om Freddie Wadlings utveckling vore kronologiskt linjär, som vanliga människors.

Wild Kingdom/Sound Pollution

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2007)

När hörde du senast någon uttrycka en längtan att få dansa loop de loop, utan att vara festligt Blues Brothers-utspökad? Ihop med Hellacopters-Nicke gör Detroit-legenden Scott Morgan ideligen sådant i deras skitfina vita gammalsoul, proppad med Booker T & The MG’s-bottnar, smutsigt blås och gospelkörer. 

De syr ett lapptäcke av covers och egenskrivet material, med Young Rascals och Mitch Ryder som utgångspunkt och inga synliga sömmar, och även om det är utpräglat retro så rör sig The Solution så hemtamt i den att det aldrig blir fråga om underhållning för personalfesten. 

Groover/BonnierAmigo

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005) 

”Äh va fan, den här recensionen tjatar precis som alla andra om The Hives. Det finns ju inga likheter, de spelar garagerock och vi spelar soul”. Om stockholmarna i The Sunshine hörs protestera mot den sortens jämförelser är det mest för syns skull. The Sunshine har låttitlar som C’mon Yeah, Beat It och I Get Around. De har en karismatisk och inte lite arrogant sångare vid namn Pelle, och de är mer än villiga att stämma upp i fotbollskörer så snart tillfälle ges är det svårt. 

Så även om The Sunshine har lyssnat mer på Stax (och kanske på Björn Skifs & Blåblus, vem vet?) än på Nuggets är det ändå en oundviklig jämförelse. Däremot är det inte med självklarhet nedsättande för The Sunshine. För med en fin uppsättning snabba och träffsäkra låtar, med Simon Le Bon och den fina sommarduetten med Pauline i She’s My Television i spetsen, och med en förkärlek för svårmotiverade tvärflöjtsolon – och enligt uppgift en lergök – kan de mycket väl överleva en avklingande Hives-effekt på topplistor och skivbolagskontor. The Sunshine har tillräckligt mycket attityd och pop att klara sig på egen hand.

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2014)

Efter Those Dancing Days ingick hon i Vulkano ett tag, och när hon hoppade av talade de kvarvarande medlemmarna om att Rebecka Rolfart ville prioritera sin bildkonst istället. Men här är hon med sitt första minialbum på egen hand, och vi bugar för att hon ändå valde musiken. 

Hennes dovt suggestiv pop är mindre spretig än de tidigare bandens, men ändå full av okonventionella vändningar. Både New Order och Pauline Murray har lämnat avtryck i en dynamisk gothpop som salig Martin Hannett hade älskat att få producera. I synnerhet suggestiva Into The Night är en av höjdpunkterna, men det är när hon i Räven plötsligt sjunger på svenska som Rebecka Rolfart verkligen bränner till. Det är en riktning som hon mer än gärna får fortsätta i.

Sub Pop

BETYG 5 av 6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2008)

Grunge-vågens första EP har blivit en lyxig dubbel-CD för att fira flera olika 20 årsjubileum. Men hedersgästen Kurt verkar ha fått förhinder.

Det vore lögn att påstå att Mudhoney kickstartade grunge-vågen när Seattlebandet för 20 år sedan släppte sin debut-EP Superfuzz bigmuff, uppkallad efter deras effektpedaler. Faktum är att skivbolaget Sub Pops första utgåva inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet alls.

Men för Tad, Screaming Trees och inte minst Nirvana var det ett ögonblick av katarsis, för Sonic Youth var det ett definierande ögonblick, för Primal Scream var det källan till den Wild Angels-sampling (”We wanna get loaded”) som gjorde deras karriär. Originalutgåvans sex låtar har överlevt grunge med samma raka hållning som förebilderna i The Sonics har stått sig i 40 år. Idag släpper Sub Pop EP:n igen, nu som dubbel-CD med ytterligare 29 låtar, och ännu en generation kommer att väckas till gitarrens uppbyggande och ödeläggande kraft. 

Patrik Forshage

Skivrecension

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2005)

Har recensenten överhuvudtaget lyssnat på skivan”, frågar upprörda fans retoriskt när deras idolers umptonde skiva fått en mindre entusiastisk recension (läs till exempel kommentarerna om Kent, New Order och Oasis på www.nojesguiden.se). 

Barnsligt och enögt från fanatiker vars favoriter har sina bästa stunder långt bakom sig, och något den kommenterande med lite perspektiv på sig själv och artistens katalog kommer att generas över om några år? Utan tvekan. 

Men samtidigt ligger det något relevant i ifrågasättandet. För ibland finns det krafter som går långt för att hindra oss att lyssna och berätta. Multinationella skivbolag må vara cyniska, men de är inte korkade. När deras största namn gör mellanskivor är det något man har interna krismöten om, men helst inte torgför för kreti och pleti. 

Så när Bruce Springsteens senaste inte recenserades i den här tidningen eller i Sonic var det följden av att skivbolaget visste att de satt med en lam anka och använde noggrant uttänkta strategier för att minimera skadeverkningarna. Recensionsexemplar enbart till kvällstidningar och i sista stund är en effektiv väg att se till att man får sälja en hel del enbart på artistens namn. Kontorslyssningar i grupp är en annan strategi som brukar resultera i låt-för-låtbeskrivningar på nöjessidor och därmed en hype, hur dålig skivan än är. 

Uteblivna recensionsex av Beck, New Order och Ryan Adams är exempel på hur skivbolag försöker rädda sina investeringar, som ibland leder till uteblivna recensioner i Nöjesguiden. Å andra sidan kan vi alltid med gott samvete hävda att vi har lyssnat ordentligt på de skivor vi skriver om. Och minns du ändå att vi sågat några av nämnda artister får du tacka illojala skivbolagsläckor och Internet. 

BÄST JUST NU

CARBON/SILICON – MPFree

Mp3, vad annars? Mick Jones nya public service announcement med guitars och samplers. 

THE NEW PORNOGRAPHERS – Twin Cinema 

mp3, Matador

Fortfarande Kanadas bästa powerpop.

RICHMOND FONTAINE – Don’t Look and It Won’t Hurt 

Från The Fitzgerald, El Cortez/Border 

Årets bästa altcountry borde redan ligga etta på försäljningslistan. 

THE RAVEONETTES – Ode to L.A. 

Från Pretty in Black, Columbia/Sony BMG 

Danskjävlarna samlar NY’s Finest – Ronnie Spector, Martin Rev OCH Maureen Tucker. 

THE LEGENDS – He Knows the Sun 

Kommande singel, Labrador/Border 

The Legends har inte mognat det minsta.

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)

Att världen föll för Shout Out Louds hade att göra med deras charm, deras ogenerade muntra The Cure-lån och lika ogenerat inställsamma popsånger. The Comeback till exempel var en av få popsånger som kändes lika fräsch förra året som den gjorde 2003.

Men det är inte hela förklaringen, om sanningen ska fram. Uppmärksamheten hade minst lika mycket med marknadsföring, timing och ren tur att göra, och även om de är ett inarbetat namn internationellt idag är det inte alls säkert att framgångarna håller i sig. Paradoxalt nog, eftersom Shout Out Louds har så mycket mer att komma med idag. 

De mest uppenbara Robert Smith-lånen är bortrensade, även om vissa tendenser återstår i Adam Olenius sätt att frasera i till exempel Normandie, men blinkningar till popfavoriter fortfarande dyker upp, mest explicit i låttiteln Meat is Murder. 

Popsångernas krokar är avsevärt effektivare än på debuten, och här finns en uppsjö tänkbara upptempohits för en större krets än indiepubliken, med Tonight I have to leave it, You are dreaming och Impossible som tre möjliga bland många andra.

Om popvärlden är rättvis är Our ill wills Shout Out Louds nästa stadiga steg på de internationella topplistorna. Men popvärlden är sällan rättvis.