Tapete BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2015) Om det är personlig mognad som gjort det, om det kanske är inspiration ur kärleken såsom flera texter uttrycker, eller om det finns någon annan avgörande orsak är vanskligt att påstå. Men faktum är att Last Days of April aldrig förr varit så här angelägna. Karl Larssons varma och organiska sånger är av gedigen kvalitet, och med gott om utrymme för pedal steel i de mjukt vemodiga americanaballaderna är det tidiga sjuttiotalets Neil Young en given referens. I mer dramatiska stunder som titelspåret är Mike Scott i synnerhet röstmässigt en ännu tydligare referens, men på Last Days of Aprils palett finns dessutom trösterika och hoppfulla upptempolåtar som fina Someone for Everyone.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Eget BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2015) Jon Rinneby har lämnat såväl sitt band Turn Off Your Television som engelskspråkig gitarrpop för att istället ägna sig åt det tidiga 70-talets vispoetiska rock. I Stenar faller inte av sig själv lutar han sig mot Pugh Rogefeldt, och på andra håll hörs arvet av ömsom Ola Magnell, ömsom The Waterboys och i Kärleksdamm en utmärkt Luna-översättning. Soundet är spartanskt och ofta akustiskt, och vardagsbetraktelser som ”Somna med din telefon, dröm om bostadslån” är träffsäkra och ömsinta. Bäst är det i friska Hoppet kan va hopplöst och i den kärleksfulla Linda, där textens direkta tilltal gör att låtsas-prefixet i Jon Rinnebys alias känns onödigt. Oberoende av alias fortsätter alltså Jon Rinneby snickra på sin starka låtkatalog, och den som dröjer med att upptäcka honom får ett sjå i det nödvändiga arbetet att följa hans historik bakåt. Så varför vänta?(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
City Slang/Cosmos
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2012)
Laura Gibson är väldigt långt ifrån din ordinära singersongwriter. När hon dämpar ljuden så att de verkar komma ur en dold jordkällare (men egentligen är inspelade i den gamla trailer hon byggt om till studio) och viskar fram tidlösa melodier känns hon snarare som en kvinnlig Tom Waits. Excentricitet och integritet delar de, liksom förtjusningen i det halta och lytta, för att inte tala om en påtaglig humor.
Vänner från Calexico, The Dodos och The Decemberists gästar, trots att det egentligen inte hade behövts. Laura Gibson hanterar nämligen såväl gitarrer, tramporglar, marimbas, marschtrummor och de flesta instrument som modern elektronik, och ser till att konsekvent vara centrum för uppmärksamheten. Särskilt hur hon laborerar med sina sångpålägg i olika riktningar, som mest femton stycken på en och samma gång, är fascinerande. Och även om det alltså skorrar rejält om en del av hennes sånger finns där hela tiden samtidigt en smidighet som gör att hon aldrig känns svårlyssnad.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bella Union/Border BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013) Laura Veirs är allt annat än en endimensionell artist. Hon kan visserligen ganska enkelt sorteras in i kategorin singer/songwriters, men hon nöjer sig inte med den genrens grundförutsättningar. Den här gången upprustar hon med elektricitet från tidigare huvudsakligen akustiska alster, men å andra sidan en många gånger nästan hyschande känsla i musiken, kanske som en följd av att hon var gravid i åttonde månaden under inspelningen. På samma sätt balanserar hon mellan komplexitet och direkthet, mellan musikalisk skolning och rättframt tilltal, mellan pedal steels och stråksektioner, och mellan ekvilibristiska jazzgäster och meningsfränder som kd lang, Neko Case och Jim James. Och om musiken kan kännas lågmäld är texterna desto mer högröstade, när hon i America undrar ”How can it be so cold out here in America? Everyone’s packing heat in America.” eller när hon i Sadako Folding Cranes skildrar ett tioårigt barn i Hiroshimas ruiner (”This is our crime. This is our prayer.”). Sådana texter i sig leder till spetsade öron, och i kombination med en klart klingande röst och en hel räcka exakta melodier blir Warp and Weft visserligen ibland en aning obekväm men hela tiden mycket njutbar.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Nonesuch
4
Å ena sidan kan man kanske ha synpunkter på att Laurie Andersons elektroniskt bearbetade fiol och dito modulerade röst utgjort hennes sound i mer än 40 år nu. Å andra sidan måste man konstatera att det faktiskt fortfarande låter lika suggestivt och före sin tid som det gjorde på O Superman.
Med ett mäktigt orkesterverk av tjeckiska Filharmonie Brno där bakom förtäljer hon här historien om Amelia Earhart, kvinnan som blev den första ensamflygaren över Atlanten 1932, och det hade varit en fascinerande historia hur den än presenterats. Men Laurie Andersons lågmälda och melodiska berättande i rollen som Earhart, med korta noteringar ur tänkta dagboksanteckningar och telegram och med rösten digitalt modulerad som hon brukar, är fortfarande en upplevelse i sig.
Där det verkligen behövs sång tar Laurie Anderson hjälp av Anohni, men det är så sällan och så försiktigt att begreppet ”sångcykel” inte känns helt adekvat om Amelia. Och även om Laurie Andersons konst som alltid är smart och elegant hade den här musikaliska dramadokumentären mått bra av lite mer dynamik och dramatik.
Nonesuch/Warner
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)
Den röda tråden från O Superman för snart 30 år sedan är tydlig, och att Homeland med sina uppdateringar av Laurie Andersons kombination av elektronisk konstmusik med samhälls- och religionskritik och pop är så akut aktuell idag säger en hel del om hur länge hon har marscherat med avantgardet, och hur långt fram i den klungan hon hela tiden befunnit sig.
Här minglar låtar som går före i kön på Manhattans hippaste klubbar med John Cage-stipendiater, och strupsångare umgås intimt med Antony Hegarty och Kieran Hebden. Men hedersgästen är samtidsbetraktaren Fenway Bergamot, som föräras både skivomslag och skivans centralverk Another Day in America, och om det synes märkligt att Laurie Anderson för första gången någonsin accepterar att spela andrafiolen bakom en man bör man betänka hans genetiska likheter med henne.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bella Union/BonnierAmigo BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010) Andrafiolen i The Ruby Suns och tillfälliga inhopp i Okkervil River duger förstås inte för en profilstark popsnidare som James Milne. Som Lawrence Arabia har han redan väckt viss uppmärksamhet med sin utsökta bokslukarpop med lush orkestrering och sammetsmjuka vokalharmonier hemma på Nya Zeeland. Men trots att skivan till viss del är inspelad i Stockholm lär han få svårt att nå fram genom bruset när skivan till slut släpps här. Synd på rara ärtor isåfall.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Duophonic
BETYG: 4 av 6
Sedan 30 år har Charlotte Marionneau bott i London, men sin sin brytning skulle hon inte drömma om att slipa bort. Den är ett av hennes mest distinkta kännetecken, intill hennes aparta och arty spretiga akustiska psykedelia som vårdar arvet av hur Television Personalities sätt att omsätta sin Syd Barrett-fascination.
Det uttrycket är kanske allra mest utpräglat i Bag of Excuses och i Daniel Johnston-tolkningen Mind Contorted, där röstbidrag från salig Terry Hall kan anas för den som verkligen spetsar öronen. Eftersom under decennierna vårdat sitt sociala nätverk av prominenta musiker, och här hörs även likaså avlidne Martin Duffy från Felt/Primal Scream hälsa på Herr Fiskmås i ett vackert flygelstycke. Även hennes insats på tamburin och sax (den sorten man klipper med) på turné med Noel Gallagher återgäldas när han bidrar med bas och piano i Two – Love, som inte är det första tillfället i inspelningshistorien när pingismatch fått utgöra den rytmiska stommen i en sång, men kanske första gången den ljudupptagningen från pingisbordet är obearbetat och hörs helt utan hänsyn till sångens rytm.
Med tramporgel och cigarettändare i Rêve Réveiller är hon en bagatellversion av Nico, medan Mri Song låter sig dränkas i fältinspelade maskinljud. Mer stillsam är hennes drömskt viskande cover av To Know Him Is to Love Him, och även skissen till vaggvisa i The Moon Song är synnerligen fin.
Det är utstuderat naivistiskt charmerande från början till slut, men trots sådana uppenbart manipulativa avsikter är det svårt att värja sig och omöjligt att låta bli att le.
13 maj 2025
När traditionen med Record Store Day inleddes för 10 år sedan var det närmast en solidaritetsmanifestation från nostalgiska entusiaster som inte var beredda att låta begravningen av sitt musikaliska favoritformat ske i tysthet. Men utvecklingen har vänt och vinylen är inte bara vid liv fortfarande utan utskriven från sitt hospis och i bättre form än på 25 år.
Därför samlas vi för att fira och förlusta oss i västvärldens alla skivaffärer under lördagen. Inte bara kommer vi i att frossa i de allt dyrare återutgåvor som kommer ut dagen, formatet och branschen till ära. Dessutom lyssnar vi på en lång räcka band och artister som spelar i butikerna under lördagen (och i något fall också under lördagskvällen).
Förutom att skaffa den helt livsnödvändiga kompletta Imperiet-boxen (som verkligen är just Absolut Livsnödvändig. Och Komplett) är det klokt passa på att njuta några av de butiksspelningar som pågår över i hela landet. I Stockholm rekommenderas särskilt dessa:
Heavy Tiger – Sound Pollution
Last Days of April – Runt Runt
Satan Takes a Holliday – Bengans, Drottninggatan
Tiger Lou – Bengans, Drottninggatan
Sylvester Schlegel (tidigare i The Ark) – Pet Sounds Record Store Night på Debaser Strand
KSMB – Sound Pollution
(Men kom ihåg – egentligen är varje dag en Record Store Day.)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2017
Av Patrik Forshage
Krönika
City Slang/V2
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)
När Lambchop slår sig ihop med den lokala electronicaduon Hands Off Cuba för en halvtimmes gemensamma aktiviteter ska vi se det som en engångsgrej. ”Vi vill hjälpa varandra till en ny publik”, resonerar Nashville-vännerna, och man anar att ena parten på det sättet har större utbyte av samarbetet än den andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det förhåller sig på samma sätt musikaliskt. På inledande Prepared är de elektroniska effekterna subtila intill självutplånande, men sedan vågar sig den tystlåtne elektroniske kusinen fram ur hörnet. Återstående tre spår gås åt hårt med den digitala skalpellen, och det surrar och rasslar på ett sätt som Kurt Wagner aldrig förr varit i närheten av utan att tappa en gnutta av hans värme.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)