Asthmatic Kitty/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)
Det är inte konstigt att Linda Perhacs vilar på gamla lagrar när hon efter 44 år som tandsköterska återvänder till musikscenen som den senaste i raden av bortglömda ”legender”. Hon sjunger fortfarande om de besjälade tingen, om naturens magi, om den inneboende naturligheten i barndomen och om andra new age-teman som om Haight-Ashbury fortfarande vore platsen vi vallfärdade till, med blommor i håret.
Men floursköljningarna och det kaliforniska solskenet har också bidragit till att bevara röstens klarhet, och att hon idag är 70 och en aning ringrostig märks bara i stillastående Daybreak, där hon överkompenserar med ansträngd röstanvändning. Lyckligare är Immunity som med försiktigt rytmiska antydningar gör en ansats att följa Joni Mitchell åtminstone in i 80-talet. Men trots att Devendra Banhart skyndar till – förstås – är det här musik som tillhör svunna tider och generationer.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bad Taste/MNW
BETYG: 4/6
(Dubbelrecension med The Slaptones, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2003)
Trots vårt begränsade vågskvalp har Sverige länge varit en tummelplats för surfmusik, och Norrköpingssurfarna Sonic Surf City har följts av både mer genretrogna Safari Season och friare uttolkare som Robert Johnson & The Punchdrunks. När Michael Sellers från The Sinners satte ihop The Langhorns var avsikten att spela surfcovers på pizzerior och födelsedagsfester, men med tredje skivan Mission Exotica har ambitionerna vuxit rejält. Reverb, Dick Dale-surf och någon gång hotrod må fortfarande vara grunden, men The Langhorns leker respektlöst med instrumental 60-talspop och Theremin-ljud. Dessutom blandar de in filmiska ingredienser som duellerande banjos och agentteman, och dessutom ödsligt ekande maraccas och en hel del andra latinska inslag. Ovanpå det lånar de från Booker T & The MG’s, komplett med Memphis Horns, och de drar sig inte ens för att slänga lite folkvisetoner, både nordiska och orientaliska, In Your Fez.
Men smala och museala musikstilar röner olika öden. Om surfmusiken haft oproportionerligt stor spridning i Sverige har det sett värre ut för rockabilly. Utövarna har varit både få och fegt konservativa, och The Slaptones är inte de missionärer genren behöver. Systrarna Greta, Sunniva och Stella Bondesson från Hässelby må ha gått Adolf Fredriks Musikskola, och de må trivas med att spela rock’n’roll, bluesstandards och egenkomponerad rockabilly tillsammans med pappa Janåke hemma i Hässelby-källaren. Men på skiva saknar de både finess och entusiasm. Att kompet ibland är mer än lovligt stelbent hade gått att ha överseende med om familjen åtminstone verkat ha kul, men här låter de bara osäkra och nervösa där de klampar runt bland Eddie Cochrans Cut Across Shorty och Carter Familys Are You Tired of Me. Bara den som redan har en komplett samling Wanda Jackson och Johnny Burnette har anledning att kolla upp hur arvet förvaltas i Stockholms västra förorter.
The Langhorns skiter i genrens regler och ordnar Skånes roligaste beachparty, utan dresscode. Under tiden får The Slaptones underhålla på Ålandsbåtar och 60-årsfester på mindre nogräknade motorgårdar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
HGM/Sound Pollution BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2011.) Det sista man skulle förvänta sig från en gammal Idol-deltagare är väl en jordnära och mycket americana-influerad singersongwriterskiva. Men Idol var på intet sätt Lars Erikssons naturliga jaktmarker, tvärtom. Med en personlig och lite gnällig sångröst, fjärran från de anonyma och formbara röster som det programmet normalt prioriterar, sjunger han här utmärkta sånger med både bredd och djup. Stundtals låter det som någon gammal Lenny Kravitz-demo, fast på ett bra sätt, även om det inte håller hela vägen. Console till exempel är förmodligen tänkt som en känslig ballad men blir ett trist återfall i den sortens slentrianballader som det där TV-programmet brukar luta sig tungt mot. Men det är tillräckligt bra för att fungera som ett tredje argument (visserligen med hundratals motargument under sju säsonger) för att inte allt Idol är av ondo.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Almost Heaven/V2
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005.)
Anna-Karin Eldes illustration är jättefin. Både den enkelt tuschade, nästan nakna kvinnan lutad mot en vägg och den turkosa färgen för tankarna till de 60-talsillustratörer som gör det nödvändigt att leta dammiga svenska pocketböcker på landsortsloppisar.
Men av någon anledning har illustrationen förpackats tillsammans med en rund plastbit, som om den placeras i avsedd apparat ger ifrån sig ett meningslöst skval från någon meriterad studiogitarrist som tränar skolengelska, försöker efterlikna Bob Dylans allra mest intetsägande stunder och bara ibland träffar avsedda toner. Nå, strunta i den och njut av teckningen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Universal BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2013) Om ”visa” är en stor genre i Sverige så är ”rockvisa i midtempo med lagom allmängiltiga höstsentimentala vardagspoetiska betraktelser framsjungna av svårmodiga medelålders herrar med forcerad röst” faktiskt en lika stor genre. Den genren kan Lars Winnerbäck bättre än någon annan, och därmed kan han också avvika från dess norm i precis lagom utsträckning. Han slår Ulf Lundell på fingrarna med röjiga Det gick inte för pojkarna längst fram. Han ställer sig utanför sig själv och sjunger om ett möte med Lasse Winnerbäck, som ”var som vem som helst”. Han bjuder in sin värsta konkurrent Thåström – den enda med potential att bli mer folkkär i genren – för en duett i Gå med mig vart jag än går. Det är knep som tillsammans med Hosiannas allmänna nostalgiska deppigheter räcker mer än väl för att garantera att Lars Winnerbäck åter sitter där med famnen full av grammisar och P3-Guld-utmärkelser i slutet av året.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Tapete BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2015) Om det är personlig mognad som gjort det, om det kanske är inspiration ur kärleken såsom flera texter uttrycker, eller om det finns någon annan avgörande orsak är vanskligt att påstå. Men faktum är att Last Days of April aldrig förr varit så här angelägna. Karl Larssons varma och organiska sånger är av gedigen kvalitet, och med gott om utrymme för pedal steel i de mjukt vemodiga americanaballaderna är det tidiga sjuttiotalets Neil Young en given referens. I mer dramatiska stunder som titelspåret är Mike Scott i synnerhet röstmässigt en ännu tydligare referens, men på Last Days of Aprils palett finns dessutom trösterika och hoppfulla upptempolåtar som fina Someone for Everyone.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
City Slang/Cosmos
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2012)
Laura Gibson är väldigt långt ifrån din ordinära singersongwriter. När hon dämpar ljuden så att de verkar komma ur en dold jordkällare (men egentligen är inspelade i den gamla trailer hon byggt om till studio) och viskar fram tidlösa melodier känns hon snarare som en kvinnlig Tom Waits. Excentricitet och integritet delar de, liksom förtjusningen i det halta och lytta, för att inte tala om en påtaglig humor.
Vänner från Calexico, The Dodos och The Decemberists gästar, trots att det egentligen inte hade behövts. Laura Gibson hanterar nämligen såväl gitarrer, tramporglar, marimbas, marschtrummor och de flesta instrument som modern elektronik, och ser till att konsekvent vara centrum för uppmärksamheten. Särskilt hur hon laborerar med sina sångpålägg i olika riktningar, som mest femton stycken på en och samma gång, är fascinerande. Och även om det alltså skorrar rejält om en del av hennes sånger finns där hela tiden samtidigt en smidighet som gör att hon aldrig känns svårlyssnad.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Nonesuch/Warner
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)
Den röda tråden från O Superman för snart 30 år sedan är tydlig, och att Homeland med sina uppdateringar av Laurie Andersons kombination av elektronisk konstmusik med samhälls- och religionskritik och pop är så akut aktuell idag säger en hel del om hur länge hon har marscherat med avantgardet, och hur långt fram i den klungan hon hela tiden befunnit sig.
Här minglar låtar som går före i kön på Manhattans hippaste klubbar med John Cage-stipendiater, och strupsångare umgås intimt med Antony Hegarty och Kieran Hebden. Men hedersgästen är samtidsbetraktaren Fenway Bergamot, som föräras både skivomslag och skivans centralverk Another Day in America, och om det synes märkligt att Laurie Anderson för första gången någonsin accepterar att spela andrafiolen bakom en man bör man betänka hans genetiska likheter med henne.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bella Union/BonnierAmigo BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010) Andrafiolen i The Ruby Suns och tillfälliga inhopp i Okkervil River duger förstås inte för en profilstark popsnidare som James Milne. Som Lawrence Arabia har han redan väckt viss uppmärksamhet med sin utsökta bokslukarpop med lush orkestrering och sammetsmjuka vokalharmonier hemma på Nya Zeeland. Men trots att skivan till viss del är inspelad i Stockholm lär han få svårt att nå fram genom bruset när skivan till slut släpps här. Synd på rara ärtor isåfall.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Duophonic
BETYG: 4 av 6
Sedan 30 år har Charlotte Marionneau bott i London, men sin sin brytning skulle hon inte drömma om att slipa bort. Den är ett av hennes mest distinkta kännetecken, intill hennes aparta och arty spretiga akustiska psykedelia som vårdar arvet av hur Television Personalities sätt att omsätta sin Syd Barrett-fascination.
Det uttrycket är kanske allra mest utpräglat i Bag of Excuses och i Daniel Johnston-tolkningen Mind Contorted, där röstbidrag från salig Terry Hall kan anas för den som verkligen spetsar öronen. Eftersom under decennierna vårdat sitt sociala nätverk av prominenta musiker, och här hörs även likaså avlidne Martin Duffy från Felt/Primal Scream hälsa på Herr Fiskmås i ett vackert flygelstycke. Även hennes insats på tamburin och sax (den sorten man klipper med) på turné med Noel Gallagher återgäldas när han bidrar med bas och piano i Two – Love, som inte är det första tillfället i inspelningshistorien när pingismatch fått utgöra den rytmiska stommen i en sång, men kanske första gången den ljudupptagningen från pingisbordet är obearbetat och hörs helt utan hänsyn till sångens rytm.
Med tramporgel och cigarettändare i Rêve Réveiller är hon en bagatellversion av Nico, medan Mri Song låter sig dränkas i fältinspelade maskinljud. Mer stillsam är hennes drömskt viskande cover av To Know Him Is to Love Him, och även skissen till vaggvisa i The Moon Song är synnerligen fin.
Det är utstuderat naivistiskt charmerande från början till slut, men trots sådana uppenbart manipulativa avsikter är det svårt att värja sig och omöjligt att låta bli att le.
13 maj 2025