Fat Cat/Border Betyg: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2010) Den som tycker att She & Him är på tok för hifi hittar alternativet här. Med stil och ljudkvalitet hämtat direkt från Leadbelly och Woody Guthrie spelar Tom Brosseau och Angela Correa evergreens på sitt första men förhoppningsvis långt ifrån sista samarbete. Det innebär framför allt 30- och 40-talsmaterial som Cocktails for Two och Andrew Sisters låtsascalypso Rum and Coca Cola. Men också en avskalad Dylan i The Lonesome Death of Hattie Carroll, inte så långt från First Aid Kit faktiskt, och bäst av allt den gamla mystikklassikern Green Door, med komp enbart av handklapp och fingerknäppande. Annars räcker det oftast med en akustisk gitarr bakom de två tidlösa rösterna, inspelade med en mikrofon rätt in i minidisk och med hundskallen kvar där det råkade hamna.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Forthesakeofthesong/Import BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2010.) Den här australiensiska 19-åringen räds inte att ta namn som vare sig Bon Iver eller Arcade Fire i sin mun, och det är inte så lite kaxigt. Men Blake Wessell har både sånger och ett osentimentalt sätt att angripa singer-songwriter-traditioner som gör att han inte storknar på sådana referenser. Hans lo-fi-elektroniska experiment och tomflaskeklinkande fungerar intimitetsskapande snarare än att bli effektsökeri, och hans fina små trudelutter lovar en utveckling värd att följa under lång tid framöver.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Stolen/Import BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2009.) Stärkta av pissljummen lager, brittisk nonsenshumor och utmärkta begagnade skivfynd från Record & Tape Exchange fumlar den här Londontrion fram ett helt knippe goodtimepärlor. Det skramlar så mycket att det kan falla isär vilken sekund som helst, men det hindrar dem varken från dåliga ordvitsar (fråga King Crimson om de uppskattar albumtiteln, till att börja med) muntra samtidsiakttagelser (”We’re going down the job centre, and soon we come out with a job”), charmiga attacker på Razorlights Johnny Borrell eller någon sorts – eh – kärleksförklaring till prinsessan Dianas frisyr. Det är extremt charmigt, särskilt som alla de lyriska finesserna mer än väl matchas av klockrena poppunkmelodier någonstans i närheten av tidiga Wedding Present eller Buzzcocks.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Full Time Hobby/Border BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2011.) Den här Londontrion gjorde sig ett namn redan med debuten förra året, där de med rejäl glimt i ögat spelade lättrallad brittisk punkpop med inte särskilt subtila skämt i såväl albumtitel som texter. Det fortsätter på samma sätt här, både rejält uppskruvat och en aning nedtonat på samma gång. Det uppskruvade ligger i gitarrernas dova surrande, som nu välsignats av självaste Steve Albini. Det nedtonade innebär tyvärr att såväl melodier som in-your-face-referenser har blivit vagare sedan debuten, och det var ju framför allt det vi gillade.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Vanguard/EMI BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2009) Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko. Men jag vet också att även ni varje gång till slut kommit fram till att titeln fortsätter tillhöra Levon Helm, söderns enda genuina ros i bandet. När han nu ännu en gång återvänder till sina rötter i bluegrass, countrysoul och blues är den gammelmanstämma han utvecklade till perfektion redan som ung gistnare än någonsin, och det finns naturligtvis ingen anledning att revidera tidigare diskussioners resultat.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Transgressive/Cosmos Betyg: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2011) Julian Lennon, Ziggy Marley och senast Harper Simon är bara några av otaliga exempel på musikerbarn som inte kunnat förstå varför de inte når sina pappors höjder, trots att de låter i det närmaste identiska. Samma öde drabbar stackars Liam Finn, vars pappa Neil med sina band Split Enz och Crowded House blivit superstjärna åtminstone i Nya Zeeland. Liam Finn gör allt själv på sitt andra album, fyra år efter debuten, och balanserar kompetent tempon, stämningar och instrumentering i sina popsånger. Men där pappa Finn lyfter sin pop högt över mängden genom samma sorts obestämbara x-faktor som Julian, Ziggy och Harpers fäder har Liam Finn likt nämnda söner bara ett gediget handlag och ett inarbetat efternamn att luta sig mot. Det räcker inte.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Matador/Playground
BETYG: 5 av 6
En ung DIY-trio från Chicago har avstått alla moderna frestelser och istället konsumerat alla gamla skivor de kunnat komma över med The Raincoats, Swell Maps, Au Pairs och amerikansk hardcore. Att resultatet av en sådan diet leder till spretigt, intensitet och taggighet är givet, liksom att tempot sällan lyder några hastighetsbegränsningar. Det finns dub-element i låtar som Like You’ll Lose, och Kai Slaters gitarr vill gärna låta Keith Levene i tidiga PiL innan den tappar självkontrollen. För att verkligen stryka under sitt gör-det-själv-noise kompletterar de med några renodlade ljudexperiment dessutom, som Charlie’s Vox och Music for Three Drums – som är just vad titeln anger, kompletterat med gitarrfeedback.
Men de har andra styrkor dessutom mitt i sina ljudattacker. Likt uppenbara förebilder som Hüsker Dü sjunger flera i trion lead, vilket i Under Your Reach innebär att de förenar vansinneslarm med The Jam-popiga sångpartier. Någon annanstans låter det som att bandet frontas av en oborstad och manisk kusin till Perry Ferrell, och med genomstarka låtar som den mäktiga avslutningen T.L.A. och någonstans en underliggande popkänsla dessutom är Lifeguard ett band för sommaren 2025.
10 juni 2025
Warner
BETYG: 4/6
(Originally published in Nöjesguiden, maj 2014.)
Backlashen mot Lily Allen är skoningslös, och hon har redan beskyllts för såväl popig sellout och dålig satir som för vag feminism och klassomedvetenhet och rentav flagrant rasism och sexism. Men argumentationen bakom anklagelserna, bland annat från intellektuella populärkulturbastiljoner som NME, skjuter bredvid målet avseende både hennes ställningstaganden och hennes musik.
För även om hon är privilegierad, om hennes feminism inte är den mest radikala och hennes samhällskritik inte direkt omstörtande befinner sig Lily Allen ändå mitt i utsökt brittisk poptradition. Före henne har Ray Davies, Ian Dury, Kirsty MacColl och Damon Albarn under flera årtionden sammanfogat självklar och lättsam pop med om inte hyperfärska så åtminstone tillgängliga rytmer, här till exempel dubstep och i Insincerely Yours till och med G-funk. Liksom dem använder Lily Allen pophits som språngbräda för sin rättframma lyrik – både vardagspolitiskt sarkastisk, självironisk, vardagssexuellt självutlämnande och någonstans nästan smärtsamt intim.
Oberoende av vilket kan hon inte motstå att leka med referenser, från titelspårets Kanye West-blinkning via ett litet Tom Tom Club-lån i L8 CMMR, som är en hyllning till maken och hans sexuella förmåga. Samma tema går igen i Close Your Eyes, som samtidigt är en Beyoncé-lek där den amerikanska förlagan till och med namedroppas (som en av texternas mer än 20 namngivna artister, trots att Lily Allen i Air Balloon påstår att ”I don’t like dropping names”).
Men trots lekfullheten, traditionen och popkänslan finns en anklagelse som faktiskt fastnar på Lily Allen 2014. För av någon anledning väljer hon att hålla igen. Hade hon tagit ut svängarna som på URL Badman oftare, såväl avseende textskärpan som avseende låtstyrka och expressiv produktion hade hon till och med överträffat sina tidigare album. Nu tangerar hon dem, och det bara knappt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
BMG
BETYG: 4 av 6
Överraskningsreleasen West End Girl är Lily Allens återkomst till musiken efter sju år, och ett underhållande popalbum lika välformulerat som välproducerat. För den engelska publiken är det något väldigt mycket mer dessutom. Det är en generös utfordring av de brittiska tabloidernas förstasidor för en hel vecka, med skandalöst material av allra skitigaste privat karaktär.
West End Girl är nämligen hennes dramadokumentära temaalbum om skilsmässan från den amerikanska skådespelaren David Harbour (Stranger Things), och som den nepo-superkändis Lily Allen är hemma i England behandlas skivan – och äktenskapet – inte bara av musikpress eller tabloider. Hennes mest utförliga intervjuer återfinns i de största och glassigaste livstilsmagasinen, med brittiska Vogue i spetsen.
Sedan 2021 är Lily Allen också en framgångsrik skådespelare, och albumets titel syftar på hennes första huvudroll i 2:22 A Ghost Story på The Noël Coward theatre i London och därpå följande roller i The Pillowman och Ibsens Hedda. Det fick henne att resa hem till London från bostaden i NYC, och är startpunkten för sönderfallet här.
I det inledande titelspåret avbryts en sömnig vardag med telefonbeskedet att hon fått den huvudrollen, men hennes make gör sitt bästa för förminska, och låten avslutas med ett långt telefonsamtal som går från glädje och längtan till allt djupare besvikelse och sorgsenhet. Vi hör bara Lily Allens del, och hon gör inga anspråk på att försöka ge en flersidig bild av det misslyckade äktenskapet, sveken och uppbrottet.
Albumet börjar och slutar i Lily Allens perspektiv, och den bild av hennes känslomässigt manipulerande sexmissbrukare till make som hon i låt efter låt utvecklar är inte vacker, men desto mer elegant uppbyggd när hon i Tennis undrar ”Who the fuck is Madelaine?” och sedan konfronterar kvinnan hon hittar spår efter i sitt hem i Madeleine. Eller när hon hittar makens lager av gömda ”sex toys, butt plugs, lube inside, hundreds of Trojans” och förtvivlade kärleksbrev från försmådda kvinnor i albumets kanske musikaliskt mest hitvänliga låt Pussy Palace.
Genomgående är låtarna hypersnygga -möjligen kan man invända mot att two-step garage-färgade Relapse och Beg for Me är för strömlinjeformade. Hon lånar produktionsdetaljer från yngre efterföljare som Billie Eilish, Charli xcx och PinkPantheress, som i AutoTuneanvändningen i Ruminating, och vare sig hon drar i latinriktning som på titelspåret eller mot elektronisk dancehall i Nonmonogamummy med gästande Specialist Moss är det konsekvent pophantverk av hög klass i grunden.
Vare sig du söker melodrama och är nyfiken på vilka av Lily Allens formuleringar som kommer att lyftas i oundvikliga rättsliga efterspel eller letar efter en stunds högklassig men kanske inte så oförarglig popunderhållning är Lily Allens återkomst på musikscenen en gåva för alla utom hennes exmake.
Den 27 oktober 2025
Asthmatic Kitty/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)
Det är inte konstigt att Linda Perhacs vilar på gamla lagrar när hon efter 44 år som tandsköterska återvänder till musikscenen som den senaste i raden av bortglömda ”legender”. Hon sjunger fortfarande om de besjälade tingen, om naturens magi, om den inneboende naturligheten i barndomen och om andra new age-teman som om Haight-Ashbury fortfarande vore platsen vi vallfärdade till, med blommor i håret.
Men floursköljningarna och det kaliforniska solskenet har också bidragit till att bevara röstens klarhet, och att hon idag är 70 och en aning ringrostig märks bara i stillastående Daybreak, där hon överkompenserar med ansträngd röstanvändning. Lyckligare är Immunity som med försiktigt rytmiska antydningar gör en ansats att följa Joni Mitchell åtminstone in i 80-talet. Men trots att Devendra Banhart skyndar till – förstås – är det här musik som tillhör svunna tider och generationer.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)