Earmusic/Playground
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden julli 2019)
Under de senaste 20 åren har Lloyd Cole haft en fabläss för elektronisk musik, vid sidan om sin vanliga eleganta gitarrpop. Samarbeten med Hans-Joachim Roedelius har satt spår, och här prövar Lloyd Cole hela den elektroniska maskinpark som han byggt upp hemma i sin källare. Men inte bara.
Samtidigt har han hittat tillbaka till Blair Cowan och Neil Clark, som han inte spelat med sedan Lloyd Cole & The Commotions la ned 1987, och de bidrar till att upprätthålla Lloyd Cole oantastliga pop, där varje låtkonstruktion, varje refräng och varje formulering är ett under av kvalitet.
En tredje dimension uppstår genom att även Fred Maher finns med i uppställningen. De inledde sitt till-och-från-samarbete i början av 1990-talet, när Lloyd Cole flyttade till New York och rekryterade bland andra Maher från Lou Reeds band, för att spela hårdare rock. Men Fred Maher hade fler strängar på sin lyra, och som producent åt och medlem i Scritti Politti förfinade han den elegantaste synthbaserade discopop man kan föreställa sig.
Det sammantaget leder ofta till att musiken på Guesswork får drag av synthpop så som den lät hos Lloyd Coles generationskamrater i början av åttiotalet, stundtals mer komplexa experiment och ibland enklast tänkbara elektronisk banalitet, men alltid med gedigen popkärna och fingertoppskänsla.
De återupptagna kontakterna med forna kollegor har inte heller inneburit att Lloyd Coles lyrik hamnat tillbaka i sin ungdoms litterära och cineastiska referenser. Istället behandlar den åldrande och konsekvenserna av det, något som går igen också i omslagsporträttet. Hur ska man kunna kompromissa med sin identitet och sina livsval i en relation när man börjar bli äldre och redan är färdig? Hur ska man upprätthålla en relation när det kitt som barnen utgör lämnat boet?
”I’m a complicated motherfucker, you knew that”, konstaterar Lloyd Cole, men för lyssnaren innebär den komplexiteten enbart positiva konsekvenser. Särskilt som Lloyd Coles röst med ökande ålder alltmer antagit en klädsam distingerad Bryan Ferry-patina, som bidrar att göra den vilsna auktoriteten i When I Came Down from the Mountain mer trovärdig och hans sånger i allmänhet än mer aptitliga.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sanctuary/Showtime
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2003)
Det gör inte Lloyd Cole något att han har blivit en obskyr kultfigur. Han trivdes ganska bra som hyllad popstjärna, men han har alltid älskat och besjungit de kulthjältar han numera själv tagit plats bland. Några år på dekis, utan skivkontrakt och med gratis akustiska barspelningar som enda sysselsättning, verkar bara ha hjälpt Lloyd Cole att hitta tillbaka till kärnan.
För snart 20 år sedan spelade Lloyd Cole & The Commotions för första gången i Stockholm, och hur fantastiska Perfect Skin och Forest Fire än var uppstod inte det där oförglömliga i källaren på Ritz förrän Lloyd Cole sänkte tempot. Med en akustisk singelbaksida som The Sea and the Sand knöt den unga truliga skotten sin hand runt våra hjärtan, och vägrade släppa.
Under åren som följt, fyllda med smarta popsånger, golf, instrumentaler, nya kompband och ideliga Sverigebesök har Lloyd Cole någonstans alltid behållit det greppet. När han nu backar tillbaka in i de avskalade lågmälda och mycket sorgsna sångerna, och framför dem med sin plockande akustiska gitarr som huvudsakligt stöd hårdnar greppet om hjärtat igen. ”You say I’m dry, a scientist”, sjunger Lloyd Cole i titelspåret, och undertecknad tvingas erkänna att sådana beskyllningar har farit över mina läppar. Men här finns ingen akademisk torrhet, här finns bara äkta vemod, om än oerhört välformulerat både språkligt och musikaliskt.
Även om en ensam cover av Nick Caves People Ain’t No Good kan synas vara ett udda val passar den perfekt i stämningen. ”Rather than company, I prefer cigarettes”, sjunger Lloyd Cole, och visar att han fortfarande är mästare på oneliners, och att Morrissey fortfarande är hans enda överman i självömkanden som ”Clearly you can see that I am bleeding”.
Music in a Foreign Language är gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskades öra, eller för att sörja att hon dött. ”I’m always gonna be in love with you, amphetamines or not”.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Matador/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)
Visserligen har Sonic Youth skämt bort oss med en aldrig sinande ström skivor fulla av stundtals typiskt Sonic Youth-avantgardistiskt NYC-rock och stundtals helt oförutsägbara experiment. Men den störtflod av releaser som kommit att bli följden av bandets kollaps gick ändå inte att förutse, och är nära nog omöjlig att överblicka. Efter Thurston Moores och Kim Gordons respektive smalare projekt fortsätter Lee Ranaldo den mer rättframma distrockväg han gav sig in på med Between the Times and the Tides förra året. Det låter som college-rocken brukade låta precis innan grunge, och med ett låtmaterial ännu vassare än i fjol placerar sig Lee Ranaldo jämsides med sin lika revitaliserade gamle kollega Bob Mould i täten för den distade men en aning åldrade alternativrocken.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Matador/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2012.)
Det kan verka helt naturligt att Lee Ranaldo går vidare i upptrampade Sonic Youth-spår när bandet i allt väsentligt har upphört att existera, och särskilt när ytterligare två gamla SY-medlemmar deltar. Men för den som har försökt närma sig de extrema ljudexperimenten på hans många tidigare egna skivor blir det en desto större överraskning att han nu väljer en sångbaserad väg. Ofta är musiken psychedelia-bestänkt storskalig rock, här och där liknar det hur Hüsker Dü-medlemmar lät när de gick skilda vägar (lika delar Grant Hart och Bob Mould) och någonstans är det stilla och akustiskt. Att det är utmärkt rätt igenom förvånar dock ingen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Wichita/V2 BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007) Tim Harrington brukar väcka uppståndelse live genom sin vana att byta scenkläder flera gånger, alltid direkt på scen, och att pussa stora delar av publiken. Men det är långtifrån det vore det mest sensationella med Les Savy Fav. I jämförelse med hans förmåga att sjunga, ropa och vråla smarta texter är sådana publikfriartrick ingenting, liksom i jämförelse med New York-bandets förstummande förmåga att medelst oresonligt manglande, smarta funkrytmer och ännu smartare dubfinesser väcka liv i genren melodisk aggressiv art-punk. Att de hänger med såväl Mars Volta som LCD Soundssystem förvånar inte, men när gitarrsirener ylar som värst över över en ekande dub-botten går associationerna till och med till stormästare som Bad Brains och sorgligt bortglömda Basement 5.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Fat Cat/Border Betyg: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2010) Den som tycker att She & Him är på tok för hifi hittar alternativet här. Med stil och ljudkvalitet hämtat direkt från Leadbelly och Woody Guthrie spelar Tom Brosseau och Angela Correa evergreens på sitt första men förhoppningsvis långt ifrån sista samarbete. Det innebär framför allt 30- och 40-talsmaterial som Cocktails for Two och Andrew Sisters låtsascalypso Rum and Coca Cola. Men också en avskalad Dylan i The Lonesome Death of Hattie Carroll, inte så långt från First Aid Kit faktiskt, och bäst av allt den gamla mystikklassikern Green Door, med komp enbart av handklapp och fingerknäppande. Annars räcker det oftast med en akustisk gitarr bakom de två tidlösa rösterna, inspelade med en mikrofon rätt in i minidisk och med hundskallen kvar där det råkade hamna.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Forthesakeofthesong/Import BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2010.) Den här australiensiska 19-åringen räds inte att ta namn som vare sig Bon Iver eller Arcade Fire i sin mun, och det är inte så lite kaxigt. Men Blake Wessell har både sånger och ett osentimentalt sätt att angripa singer-songwriter-traditioner som gör att han inte storknar på sådana referenser. Hans lo-fi-elektroniska experiment och tomflaskeklinkande fungerar intimitetsskapande snarare än att bli effektsökeri, och hans fina små trudelutter lovar en utveckling värd att följa under lång tid framöver.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Stolen/Import BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2009.) Stärkta av pissljummen lager, brittisk nonsenshumor och utmärkta begagnade skivfynd från Record & Tape Exchange fumlar den här Londontrion fram ett helt knippe goodtimepärlor. Det skramlar så mycket att det kan falla isär vilken sekund som helst, men det hindrar dem varken från dåliga ordvitsar (fråga King Crimson om de uppskattar albumtiteln, till att börja med) muntra samtidsiakttagelser (”We’re going down the job centre, and soon we come out with a job”), charmiga attacker på Razorlights Johnny Borrell eller någon sorts – eh – kärleksförklaring till prinsessan Dianas frisyr. Det är extremt charmigt, särskilt som alla de lyriska finesserna mer än väl matchas av klockrena poppunkmelodier någonstans i närheten av tidiga Wedding Present eller Buzzcocks.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Full Time Hobby/Border BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2011.) Den här Londontrion gjorde sig ett namn redan med debuten förra året, där de med rejäl glimt i ögat spelade lättrallad brittisk punkpop med inte särskilt subtila skämt i såväl albumtitel som texter. Det fortsätter på samma sätt här, både rejält uppskruvat och en aning nedtonat på samma gång. Det uppskruvade ligger i gitarrernas dova surrande, som nu välsignats av självaste Steve Albini. Det nedtonade innebär tyvärr att såväl melodier som in-your-face-referenser har blivit vagare sedan debuten, och det var ju framför allt det vi gillade.(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Jagjaguwar/Border
BETYG: 3/6
(Dubbelrecension med The Cave Singers Welcome Joy, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2009.)
Inför sitt andra album har The Cave Singers lånat in förstärkning i form av Amber Webber, normalt i Black Mountain, och hennes syster Ashley Webber som till vardags utgör ena halvan av Lightning Dust. Det ger en avsevärt större lyster åt Seattlebandets folksånger, men det gör också att de stundtals nästan halkar över i lättglömd pop istället.
I Lightning Dust tar Ashley Webber ut svängarna ännu mer. Men den ohämmade mixen av stråkar och elektronik förmår ändå inte styra undan uppmärksamheten från det faktum att låtarna på Infinite Light inte håller måttet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)