Genuine/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005.)

Engelsk press talar vitt och brett om Little Barrie som ”funk”, och bandet dras med i uppståndelsen och svänger sig med prestigefyllda begrepp som ”Bootsy Collins” och ”James Brown”. I idéfattiga tider räcker sånt, tillsammans med inhopp i Morrisseys band och Edwyn Collins produktion, för att bandet ska utses till månadens smak i världens trendängsligaste land. Men så här lite från sidan är det lätt att se att just den kejsaren är naken.

Londontrions småflummiga jams med släpiga trummor och en schysst svängig gitarr har inget alls att göra med funk, och vill nog egentligen inte heller vara det. Istället strävar Little Barrie efter att vara en powertrio i Creams eller Beck Bogert Appices anda. De formligen vältrar sig i kritvit bluesrock och sydstatsboogie. Med lika stor noggrannhet för tidstypiska detaljer som Nic Armstrong förra månaden, sjunger de om hur det känns när det långa håret hänger ner i ögonen, och i sina bästa stunder låter det nästan som tidiga Black Crowes eller ett Jamiroquai för folk med skinnpaj. I sina sämsta stunder når det inte över Lenny Kravitz-nivå.

Little Barrie är helt okej. Men de är definitivt inte sensationella.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2010.)

Little Children heter Linus Lotti, och var en del av Idiot Kid förut. Från den tiden har han gjort sig av mängder av barlast, men han har behållit och accentuerat det luftiga och det sentimentala.
I tystnaden mellan de glesa tonerna från piano, gitarr och flöjt sjunger han med ljus och försiktig röst sånger där stämningarna pendlar mellan gråtmilt och djupt deprimerat. Det fascinerar en stund, särskilt när John Martyn-parallellerna är som tydligast, men när han ibland tappar låtskrivarskärpan reagerar man som lyssnare med samma bristande koncentration.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Peacefrog/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2007)

Som sångerska med Koop har Yukimi Nagano lindat publiken runt sitt lillfinger, och är en av de direkta orsakerna till att jazzen inte bara lever vidare utan kraftigt har vitaliserats på hipscenen och beyond. Frågan är dock om hon förmår göra samma sak för triphopen, som är essensen i Little Dragon’s lojt tillbakalutade musik och där bandet hämtat sina beats.

Med lite dubkänsla, mycket elektronik och givetvis en rejäl dos jazz blir det för mycket reklambyråtapet, medan ett par försiktiga utflykter i David Sylvians små jazz-ambienta världar är betydligt mer spännande. Men egentligen har Yukimi Nagano en alldeles för fin röst för att ägna sig åt den här sortens ordinärt wailande.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Virgin/EMI
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008)

I Imani Coppolas ögon är det obegripligt hur någon med ett sådant namn (utan släktskap till dem vi associerar efternamnet till, visserligen) och en sådan frisyr kan undgå att vara superstjärna, men sedan hennes enda hit för mer än tio år sedan har resten av världen förhållit sig kallsinnig.

Med Amy Winehouse ”too gone to see that you no longer shine” ser hon en öppning att som Little Jackie ta över retrosoulmarknaden, och planen är att kompensera för sin i jämförelse ordinära röst med en hel radda finesser, bland dem en kaxig girls-in-da-hood-jargong, en söt-och-tuff-attityd med kopplingar till TLC och vidare till Tom Tom Club och texter som bockar av lesbianism, profaniteter, hädelser, sms-förkortningar och Paris Hilton-dissar.

Den snygga rhythm’n’blues-botten som Little Jackies andra halva Adam Pallin tillhandahåller får Mark Ronson att anmäla varumärkesintrång, och den räcker mer än väl för att garantera Coppola karriärens andra hit med Liked U Better, men när låtmaterialet sinar halvvägs kan inga mäktiga blåssektioner eller hårdsvängande soulpoptrummor i världen göra henne till en seriös Amy-utmanare.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Asthmatic Kitty
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2010)

Å ena sidan ska man ta Olympia-fostrade Liz Janes påståenden om att ha gjort en soulplatta med en ordentlig nypa salt. Minns att hennes tidigare album antingen varit producerade av Sufjan Stevens, med allt vad det innebär, eller testat gränser med psychblues och samarbeten med frijazzkollektiv. På samma sätt är hennes souldefinition inte den vedertagna, trots genremarkörer som ett mjukt elpiano och stilla disciplinerat blås (c/o Jason Crane från Rocket from the Crypt, tro det eller ej). Å andra sidan är hennes softa avskalade ballader med luftiga melodier och försiktiga röstekvilibristiska ansatser just så där skönt värmande tröstande som de mest helande soulsångerna, så okej då, låt gå för hennes definition.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Hos Audiocopter möts experimentell ljudkonst och popmelodier med fängslande kraft. Veteranen Sebastian Öberg och den unga multikonstnären Emelie Markgren skapar musik som utmanar och berör. På sitt debutalbum, komplett med ett postumt Freddie Wadling-samarbete, manifesterar de hur olikheter är en drivkraft snarare än en motsättning – med ett distinkt musikaliskt uttryck som gemensamt språk.

Vi möts över Zoom för att prata om Audiocopters kreativa dynamik och den unika inspelningen med den bortgångne Freddie Wadling. Sebastian och Emelie har väldigt olika bakgrund, men deras samsyn på musik och konstnärligt utforskande är påtagligt.

Från första mötet till Audiocopter

Det började med ett spontant möte, en gemensam fascination för ljud och rörelse, och en serie oväntade framträdanden. Sebastian Öberg är en veteran i den svenska musikvärlden, känd från Fläskkvartetten, Tant Strul och samarbeten med allt från Thåström till Ann-Sofie von Otter. Emelie Markgren, nyexaminerad från Konstakademien, är en multikonstnär som rör sig obehindrat mellan bildkonst, performance, dans och ljudkonst. Trots sina olika bakgrunder fann de snabbt en gemensam grund.

– Vi är väldigt olika egentligen. Jag är praktisk och resultatinriktad, om jag bestämmer mig för något så gör jag det, säger Sebastian. Om man nu ska dra en jämförelse med folk jag har jobbat med så är jag rätt straight. Men jag dras till att jobba med väldigt udda människor, som Freddie och även tidigare. 

– Jag tror att just våra olikheter gör att det funkar, fyller Emelie i. Vi kompletterar varandra snarare än att vi är lika. Mitt allt skulle ha trillat sönder utan Sebastians ambitioner och driv. Han ser till att saker blir gjorda och färdiga, medan jag är mer av en fritt skapande själ.

Den gemensamma idén om att experimentera med ljud och performance växte snabbt till något mer konkret. Från improviserade ”Hesa Fredrik”-uppträdanden på Skinnarviksberget (och sedemera i TV) till att integrera konståkning och isperformance i musiken – deras vision blev allt mer mångfacetterad.

– Vi började väldigt experimentellt, men så visade Emelie en låt hon hade skrivit och jag tänkte direkt: ”Vad fan är det här? Det är ju skitbra!” Då såg vi en möjlighet att kombinera det experimentella med mer melodiska popinslag, berättar Sebastian.

– Jag har alltid velat hålla det öppet, förklarar Emelie. För mig är forskning och skapande samma sak – att testa och se vad som händer. Och med Sebastian som har sin ljudbank och evighetsmaskin så fanns det plötsligt en värld att utforska.

Konstnärlig forskning och synestesi

För Emelie är synestesi en del av hennes kreativa process – hon hör färger, smakar ljud och upplever musiken visuellt.

– När jag skapar musik ser jag färger och former. Jag kan tänka att ”den här låten är turkos” eller att ”den här mixen smakar saltlakrits”. Att jobba med Sebastian har varit inspirerande eftersom han förser mig med ljud i olika nyanser, så att jag kan bygga mina låtar i lager precis som jag målar en tavla.

De beskriver sin gemensamma kreativa process som intensiv men givande. 

– Vi har väldigt starka viljor, men vi har lärt oss att den ena får ge sig. Och jag har fått en enorm respekt för Emelies öra – hon hör detaljer jag aldrig skulle ha uppfattat, säger Sebastian.

Freddie Wadling från andra sidan

I Death is Now sjunger Emelie sjunger duett med salig Freddie Wadling, som avled 2016. Han var som alla vet en av de mest särpräglade och mångsidiga artisterna i svensk musikhistoria, från sin personliga ton i punk och postpunk i Liket Lever och Cortex till hans varma tolkningar av jazz och visa. Han rörde sig fritt mellan genres med en röst som var lika rå som den var ömsint och en förmåga att ladda varje ton med djupaste känsla. 

Sebastian Öberg arbetade ofta tillsammans med Freddie Wadling inom ramen för Fläskkvartetten och i andra sammanhang, och att nu höra hans röst vävas in i Audiocopters ljudlandskap är en naturlig utveckling och en kär påminnelse om Freddie Wadlings konstnärliga arv och tidlöshet.

– En sak som fascinerar mig med Freddie var hur han kunde ta en till synes ytlig låt och göra den så djup. En banal Eleanor Rigby blev något mycket starkare. 

Ursprungligen är hans röst i Death is Now en inspelning från tidigt 2000-tal, som Sebastian plockat upp ur sitt arkiv.

– Det var en gammal inspelning som ursprungligen var tänkt för Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjöng på en version av Beethovens Månskenssonaten. Den användes aldrig då, men nu kändes det som rätt tid att ge ut den. Vi byggde en helt ny musikalisk dräkt runt hans röst, berättar Sebastian.

För Emelie blev det en emotionell upplevelse.

– Det var otroligt speciellt att sjunga tillsammans med honom, lite av en overklighetskänsla. Hans röst är så kraftfull, och jag ville snarare stötta den än att ta över. När han sjunger Death is Now blir det en slags hälsning från andra sidan. Jag kände en stor ära att få vara en del av det, och sjunger min del till hans kära fru Bella. Hon blev väldigt rörd.

Freddie Wadlings röst finns också med på Love Durie, där Sebastian har samplat hans falsettsång från ett långt jam från kanske 2010.

– Jag ville lyfta hans unika röst även i ett mer abstrakt sammanhang. Vi plockade ut fragment – falsettsång och något skrik – från ett improviserat jam och skapade en ny ljudvärld kring det, berättar Sebastian.

Pop och experiment hand i hand

Audiocopters debutalbum balanserar mellan det melodiska och det experimentella. Sebastian beskriver det som en fusion mellan industriella ljudlandskap och popmelodier som låter som sommarhits.

– Vi vill att det ska vara både catchy och utmanande. Det finns popiga refränger, men också ljudexperiment som skapar en helt annan känsla. Det är en mix som vi trivs med.

– Vi ser inte det experimentella och det poppiga som motsatser, fyller Emelie i, utan som något som kan förstärka varandra. Att kombinera det traditionella låtskrivandet med mer abstrakta ljudvärldar gör att vi kan skapa något unikt.

SingelnDeath is Now med Freddie Wadling har funnits exklusivt här på Fokusmusik.se ett par dagar, och släpptes precis som albumet9 Songs officiellt igår, den 14 mars.

Jag är monstret – filmen om Freddie Wadling finns på SVT Play.

Av Patrik Forshage

Intervju

Sanctuary/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2006)

Lloyd Cole har accepterat sitt öde. Han blir äldre och äldre, och såväl anslag som potens har veknat med åren. ”No longer angry, no longer young, no longer driven to distraction, not even by Scarlett Johansson”, suckar han med klara blinkningar till sina gamla lyrikhyllningar till skönheter som Greta Garbo och Eve Marie Saint. 

Den som sovit sedan debutenRattlesnakes har inga problem att känna igen en dryga 20 år äldre Lloyd Cole, som utan någon som helst ambition att vara nyskapande eller storsäljande filar vidare på samma intellektuella sentimentala sånger som alltid. Den lakoniska estetiken och de ordrika smarta texterna är intakta, liksom den storögda Lou Reed-fascinationen som här tar sig uttryck i en ”rock’n’roll song on a New York station” och solskenspromenader tillsammans med junkies och miljonärer i samma stad. 

Hans obesvarade kärlek till country är explicit i metabagatellen Everysong och mer subtil titelspårets litteraturval No Depression. I Lloyd Coles texter sitter flickor aldrig bara i ”en bil”, de sitter i ”en tysk bil”, eftersom han alltid haft ett lika gott öga till detaljer som till charmerande sånger. Där väntar de som förr på att få sina hjärtan krossade, och den grånande gentlemannen Lloyd Cole står gärna till tjänst med hela sin charmerande repertoar.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Earmusic/Playground

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden julli 2019)

Under de senaste 20 åren har Lloyd Cole haft en fabläss för elektronisk musik, vid sidan om sin vanliga eleganta gitarrpop. Samarbeten med Hans-Joachim Roedelius har satt spår, och här prövar Lloyd Cole hela den elektroniska maskinpark som han byggt upp hemma i sin källare. Men inte bara.

Samtidigt har han hittat tillbaka till Blair Cowan och Neil Clark, som han inte spelat med sedan Lloyd Cole & The Commotions la ned 1987, och de bidrar till att upprätthålla Lloyd Cole oantastliga pop, där varje låtkonstruktion, varje refräng och varje formulering är ett under av kvalitet.

En tredje dimension uppstår genom att även Fred Maher finns med i uppställningen. De inledde sitt till-och-från-samarbete i början av 1990-talet, när Lloyd Cole flyttade till New York och rekryterade bland andra Maher från Lou Reeds band, för att spela hårdare rock. Men Fred Maher hade fler strängar på sin lyra, och som producent åt och medlem i Scritti Politti förfinade han den elegantaste synthbaserade discopop man kan föreställa sig.

Det sammantaget leder ofta till att musiken på Guesswork får drag av synthpop så som den lät hos Lloyd Coles generationskamrater i början av åttiotalet, stundtals mer komplexa experiment och ibland enklast tänkbara elektronisk banalitet, men alltid med gedigen popkärna och fingertoppskänsla.

De återupptagna kontakterna med forna kollegor har inte heller inneburit att Lloyd Coles lyrik hamnat tillbaka i sin ungdoms litterära och cineastiska referenser. Istället behandlar den åldrande och konsekvenserna av det, något som går igen också i omslagsporträttet. Hur ska man kunna kompromissa med sin identitet och sina livsval i en relation när man börjar bli äldre och redan är färdig? Hur ska man upprätthålla en relation när det kitt som barnen utgör lämnat boet?

”I’m a complicated motherfucker, you knew that”, konstaterar Lloyd Cole, men för lyssnaren innebär den komplexiteten enbart positiva konsekvenser. Särskilt som Lloyd Coles röst med ökande ålder alltmer antagit en klädsam distingerad Bryan Ferry-patina, som bidrar att göra den vilsna auktoriteten i When I Came Down from the Mountain mer trovärdig och hans sånger i allmänhet än mer aptitliga.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Sanctuary/Showtime

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2003)

Det gör inte Lloyd Cole något att han har blivit en obskyr kultfigur. Han trivdes ganska bra som hyllad popstjärna, men han har alltid älskat och besjungit de kulthjältar han numera själv tagit plats bland. Några år på dekis, utan skivkontrakt och med gratis akustiska barspelningar som enda sysselsättning, verkar bara ha hjälpt Lloyd Cole att hitta tillbaka till kärnan. 

För snart 20 år sedan spelade Lloyd Cole & The Commotions för första gången i Stockholm, och hur fantastiska Perfect Skin och Forest Fire än var uppstod inte det där oförglömliga i källaren på Ritz förrän Lloyd Cole sänkte tempot. Med en akustisk singelbaksida som The Sea and the Sand knöt den unga truliga skotten sin hand runt våra hjärtan, och vägrade släppa.

Under åren som följt, fyllda med smarta popsånger, golf, instrumentaler, nya kompband och ideliga Sverigebesök har Lloyd Cole någonstans alltid behållit det greppet. När han nu backar tillbaka in i de avskalade lågmälda och mycket sorgsna sångerna, och framför dem med sin plockande akustiska gitarr som huvudsakligt stöd hårdnar greppet om hjärtat igen. ”You say I’m dry, a scientist”, sjunger Lloyd Cole i titelspåret, och undertecknad tvingas erkänna att sådana beskyllningar har farit över mina läppar. Men här finns ingen akademisk torrhet, här finns bara äkta vemod, om än oerhört välformulerat både språkligt och musikaliskt. 

Även om en ensam cover av Nick Caves People Ain’t No Good kan synas vara ett udda val passar den perfekt i stämningen. ”Rather than company, I prefer cigarettes”, sjunger Lloyd Cole, och visar att han fortfarande är mästare på oneliners, och att Morrissey fortfarande är hans enda överman i självömkanden som ”Clearly you can see that I am bleeding”.

Music in a Foreign Language är gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskades öra, eller för att sörja att hon dött. ”I’m always gonna be in love with you, amphetamines or not”.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)