Rough Trade/Border
BETYG: 6 av 6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2008)

Redan inledningsspåret funkar perfekt på alla plan. Som festkickstartare är den gjuten, med extremtempo, hög volym, soliga gitarrer, läktarkörer att skråla ”Get hammered” till och allmänoptimistiska sommarförväntningar. Som programförklaring är den lika klockren, även om den instuckna lojalitetsförklaringen (”Raise a toast to S:t Joe Strummer, I think he might have been our only decent teacher”) med tanke på Rocket from the Crypt-energin och Replacements-riffen känns en aning överdriven. Och då har vi bara nämnt Constructive Summer, och inte ens snuddat vid Magazines eller resten de briljanta låtarna på sommarens gitarralbum, och kanske årets?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Washington Square/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)

Springsteen, The Clash, The Replacements. Den treenigheten har vi tjatat sedan The Hold Steadys debutalbum för tio år sedan, och den är fortfarande grunden för de noveller bandet kallar rocklåtar. Under de fyra år som gått sedan senast har de slipat bort onödiga refränger och istället pumpat upp gitarrmusklerna rejält i offensiva rockare som Wait Awhile och Runners High, och är därmed faktiskt bättre än någonsin. I Almost Everything sjunger Craig Finn om hur de misstas för Pink Floyd av en servitris på Waffle House, men med den här sortens skarpa historier och melodier borde The Hold Steady aldrig behöva råka ut för något sådant igen.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

SideOneDummy/Cosmos
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2011.)

Vi lämnar mysteriet med sidoprojekt som låter som en långsammare variant av huvudsysslan därhän, eftersom de identitetsproblem Brian Fallon från Gaslight Anthem har är mer angelägna. Så mycket vet han att det är blue-collar som gäller, men innebär det att han vill vara Joe Strummer? Eller kanske Bruce Springsteen? Ryan Adams, möjligen? Eller någon mycket farligare än så? 

I flera av riktningarna han vinglar uppstår njutbar rock’n’roll, så för lyssnaren skulle det inte vara något större problem. Men alldeles för ofta rotar han längst bak i halsen efter ”farlig” heshet, och varje gång förvandlas han obönhörligt till den där juvenile delinquent-ynglingen med skäggfjun på hakan och en obefogad gitarr löst hängande som är obligatorisk i varje säsong av American Idol. Det borde han hålla sig för god för, verkligen.

Skivrecension

Essential/Playground
BETYG: 1/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)

Långt innan de för första gången lämnar replokalen kommer de flesta band ur stadiet att spela uttjatade coola covers (Velvet, Cure, Bowie, Sex Pistols, ja, du vet, de vanliga) i för högt tempo med extramycket tuffa riff. De som inte gör det får lita till självbevarelsedrift, smarta rådgivare eller kommersiellt tänkande skivbolag. Men det enda britpopföredettingarna Supergrass har är en tokrolig bandpseudonym, ovanpå allt annat elände. Turn off.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Dry Wood/Border
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2016)

Jag vet inte om det var förra årets vederbörligen stormiga återförening av The Replacements som tände gnistan, eller om det är föreningen med Juliana Hatfield här som väckt Paul Westerberg. Vilketdera så knäböjer jag inför det, för The I Don’t Cares infriar allt vi hoppats på ända sedan de mäktiga ’Mats imploderade för 15 år sedan. Här finns plötsligt alla delar av Paul Westerbergs genialitet igen, i inspelningar som konsekvent låter liveinspelade och vi-bryr-oss-inte-spontana. Gitarrernas sprakande aggressivitet och röstens lätt nasala cynism, powerpopmelodier att dö för och tack vare Juliana Hatfield en jämbördig medspelare. Riktigt jämlika är de inte, trots flera strålande vassa leadsånginsatser som taggiga Dance to the Fight från henne. Betydligt oftare agerar hon bollplank för både powerpop-energi och vokalharmonier, men det är fullt tillräckligt när Paul Westerberg är så här laddad.

Just A Face är briljant popduett mellan paret, och 1/2 2P är positivt infantil i sin enkla popighet, men annars är det Paul Westerberg som ensam har huvudrollen. Han verkar ha samlat sina bästa Replacements-urladdningar på hög under flera år, och här plockar han fram alltihop. I Outta My System är det tydligt att han har sitt gamla band kvar i sitt system, och Need the Guys hade kunnat vara hämtad från Tim. Samma med den nihilistiska Whole Lotta Nothin’, med Wear Me Out Loud och med Born for Me i en fullskalig rockversion. Love Out Loud är renodlad oldschoolpunk, och lika basal är Done Done Done, medan Hands Together till synes utan ansträngning utklassar allt The Hold Steady har åstadkommit under en 10-årig existens.

Även om det bland skivans 16 låtar finns någon i-förbifarten-bagatell skulle jag kunna fortsätta rabbla höjdpunkter länge länge. Paul Westerberg och Juliana Hatfield skiter måhända i det, men den som vill känna hur rock faktiskt fortfarande kan drabba på djupet gör klokt i att bry sig desto mer om The I Don’t Cares.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Legacy/Sony
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2018.)

Å ena sidan finns det all anledning att samla ihop de spridda spår Gary Louris tidigare låtit samarbetspartners som Jakob Dylan och Dixie Chicks ta hand om. Det innebär per definition ett högklassigt låtmaterial. Att bandet som ingen sedan The Eagles kunnat kombinera smooth tillbakalutad västkustrock med eleganta americanadrag har vi ju vetat i decennier, och det visar de prov på gång på gång här, med Everybody Knows som allra ädlaste exempel på. Bandets keyboardist Karen Grotberg sjunger lead bland annat på inledande Come Cryin’ To Me, och det är begripligt att hon här för första gången fått ställa sig längst fram. Hon sjunger med den sortens värme och intensitet som bandets frontfigurer Gary Louris och tidigare Mark Olson besitter, och när hon senare tar sig an Carrie Rodriguez El Dorado är det ännu bättre.

Å andra sidan är den sortens återanvändning kanske ett varningstecken på att de kreativa energierna inte flödar som förr, och två avslutande nyskrivna låtar räcker inte för att lugna. Men det lär tiden utvisa, och om det skulle vara så illa finns ju alltid möjligheten att fortsätta excellera som Ray Davies bästa kompband någonsin, som på albumet som kom bara förra veckan.

Skivrecension

Rounder/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2011)

Nej, självklart är inte Mockingbird Time däruppe tillsammans med Hollywood Town Hall och Tomorrow the Green Grass, som Mark Olson påstår om sin försoning med Gary Louris. Det är sådant som alla återförenade band alltid gör om sitt nya album i relation till bandets bästa stunder. Men deras första gemensamma album på nästan två decennier har tillräckliga egna meriter för att fånga oss. Även om här inte finns sånger lika bländande som deras mästerverk så är låtarna starkare än de flestas, och bandets bländande vokalharmonier får återigen de mest rabiata hästjazzhetsarna att börja intressera sig för samtida country, om än i väldigt popiga kläder.

Skivrecension

Sham/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2016)

Varenda gång Gary Louris och Mark Olson blir så osams att den senare hoppar av The Jayhawks tappar bandet lite av det underliggande vansinne som lurar under ytan i allt Olson företar sig. Men på senare år har den renodlingen enbart varit positiv för bandet. Att jämföra det Olson-fria bandets sista fullpoängare Rainy Day Music från 2003 med parets bleka återförening på Mockingbird Time åtta år senare visar tydligt att friktionen mellan de forna vännerna inte längre är till gagn för musiken.

När nu Mark Olson åter stormat ut i vredesmod hittar alltså Gary Louris åtminstone stundtals tillbaka till den sortens högkvalitativa The Byrds-countrypop som på just Rainy Day Music. Särskilt det mjukt melodiska inledningsspåret Quiet Corners & Empty Spaces är en omedelbar The Jayhawks-klassiker, liksom vemodiga The Devil Is In Her Eyes med tydliga Lennon-McCartney-detaljer till exempel i körerna. Ibland lutar det dock lite för mycket i The Beatles-riktningen, som på det väluppfostrade flumförsöket Ace, som är det enda spåret där Mark Olsons mer genuina knepighet verkligen fattas The Jayhawks.

Skivrecension

Bella Union/Cooperative
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2013)

Efter den blodbestänkta utlevelseattack som var förra årets samarbetsövningar med Kesha, Lightning Bolt och Yoko Ono kunde det inte gärna bli mer extrovert för The Flaming Lips. Deras trettonde album är istället mörkare, mer minimalistiskt och mer introspektivt än på länge. Det hindrar dem förstås inte från allehanda monotona noise-suggestioner för Wayne Coyne att mumla obehagligheter över, och möjligen kan degenererade Pink Floyd-flummare hitta spänning i den sortens ogästvänliga ljudlandskap. För andra är det en rejält tålamodsprövande upplevelse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

New West/Playground
Betyg 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2002)

Superband? Nja, vi talar knappast om Traveling Wilburys här. Flatlanders var utgångspunkten och nu återsamlingen för tre sångare som dessemellan åstadkommit smärre underverk var för sig, men helt utan kommersiella framgångar. 

Den minst namnkunniga bland vännerna från Lubbock, Texas, är Butch Hancock. Om hans personlighet som sångare hade matchat hans personlighet som låtskrivare hade han varit STÖRST. Nu har hans enstaka egenutgivna skivor finansierats av royalties från bland andra Texas Tornados tolkning av mästerverket She Never Spoke Spanish to Me. 

Jimmie Dale Gilmore har nått en aning längre. Med en röst fylld av vemod och omedelbar melodikänsla, jämförbar enbart med Roy Orbison, men så oändligt mycket vekare, har hans sporadiska skivor älskats – och lånats ifrån – av alla från Mudhoney till Steve Earle. 

Trion blir komplett med Joe Ely. Han skulle kunna vara symbolen för hårt leverne, och hans röst och musik – mer roadhouse än country – bär spår av ett liftande kringflackande liv bland skivbolag och bland tillbedjare som The Clash. 

Återförening då? Möjligen. Flatlanders första skiva låg klar 1971, men hann bli mytologisk i nivå med den Heliga Graalen innan den blev allmänt tillgänglig först 20 år senare, då med den träffande titeln More a Legend Than a Band. För ett par år sedan samlades vännerna för en låt på soundtracket till The Horse Whisperer. Bland alla hattakter som Yoakam och Strait stod Flatlanders ut genom att arbeta inom den klassiskt amerikanska singer-songwritertraditionen än inom hästjazz, och när South Wind of Summer nu dyker upp igen är den ännu långsammare och ännu vackrare. 

Lika hjärtekrossande är Julia med en refräng som kan vara något av det vackraste som någonsin spelats in. Den sorgligt underskattade sågen har hyllats som världshistoriens mest vemodiga instrument ända sedan Flatlanders använde den på debutskivans pärla Dallas. När den nu åter tas i bruk i Right Where I Belong blir sentimentaliteten så överväldigande att orden stockar sig i halsen. Tur att så känslomässiga ögonblick blandas med käcka och snabba nonsenslåtar som Pay the Alligator, som gjord för en bar utmed vägkanten i en avkrok i Texas. 

The Flatlanders intresserar sig bara undantagsvis för traditionell country, till exempel när man hyllar Waylon Jennings i I Thought the Wreck Was Over. Annars är Flatlanders en av källorna för – och mästare på – en friare form av vit sydstatsmusik, som ibland är singersongwriter, ibland honky-tonk, ibland visa och ibland rag. Med en sådan blandning och ett sådant engagemang från alla involverade blir Now Againen skiva som du kommer att sortera tillsammans med Townes Van Zandts och Willie Nelsons viktigaste inspelningar inom en armlängds avstånd från stereon