Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2015)
Ständigt långsamt, ständigt minimalistiskt, ständigt vackert – så har vi lärt känna Low via deras tio tidigare album, och det fortsätter här. I långsamt mak bygger Low sina stillsamma kompositioner, ibland på en rytm av statiskt brus som i den dova och ödesmättade inledningsballaden Gentle, och ibland med Kid in the Corners envist tuggande gitarr för samma suggestiva effekt. Runt det turas Mimi Parker och hennes make Alan Sparhawk om att sjunga skira vemodiga melodier, båda lika förtroendeingivande stilla. Men ”still is still moving”, som Willie Nelson uttryckt det, och Lows långsiktiga konsekvens ska inte misstas för stillastående. I långa DJ tar de ordentliga risker med både musikaliska experiment och mormonparet Parker/Sparhawks lyriska religionsgrubblerier (”You want religion, you want assurance, a resurrection, some kind of purpose”). Sådant bidrar ännu mer till de mångfacetterade känslor av såväl vällust som oro som Low ständigt förmedlar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Adrian/Border
BETYG 4 av 6
Happiness är ett å ena sidan ett popalbum proppat med smarta melodier, snygga refränger och påminnelser om flera av våra favoritband. Men det är å andra sidan också musik som skapar en krypande oro i magen hos lyssnaren, som gör att man egentligen skulle vilja stänga av, ruska på sig och tänka på något roligare. Men så funkar inte livet, och så funkar inte LOW-RES. Man får ta det onda med det goda.
I inledande Wish kombinerar Patrick Alvarsson och Simon Appel stor arketypisk pop med mäktiga gitarrväggar, någonstans mellan Jesus & Mary Chain och Glasvegas, och samma energi finns i High Five med Maria Petterson på sång, Men här är gitarrerna ersatta av synthar, och i det spektrat rör sig sedan LOW-RES. Den episka Shadows ryms sida vid sida med punktempo och nära nog growlsång i Second, och i ödsliga Ride med Maria Lindén från I Break Horses accentueras pendlingen mellan kärlek och tvivel av cello och synth från Silverbullits Jukka Rintamäki.
Give Me Something for the Soul är ljudet av en olycklig relation av medberoende, en relation där partnern är manipulerande, och där allt är mörkt när hen är där. Ändå går det inte att göra sig fri, ”cause I can’t make it on my own”. Men även om texten är djupaste ångest och stämningarna är dova är låten likväl dansant upptempopop med medryckande refräng.
För mörkret är ändå inte kompakt. Det finns ljusglimtar, den finns korta stunder av hopp. Goodbye kan ändå vara ljudet av frigörelse. ”Baby, you can’t hold me back, I’m already gone” upprepar LOW-RES. Den mörka himlen verkar kanske kunna spricka upp ändå.
12 oktober 2024
Crazy Wisdom/Universal
BETYG: 3/6
Många av oss har väl tidigt i vårt musikaliska intresse lutat oss tungt mot en eller ett par guruer som väglett oss genom musikhistoriens labyrinter. I början på 80-talet hängde Er trogne musikrecensent nästan dagligen på Lester Records i Birger Jarlspassagen för att få hjälp att upptäcka hörnstenarna i svart musik. Där arbetade Conny Lindström, senare DJ och journalist, och hans bror Stefan, och ur högtalare och hörlurar strömmade Aretha Franklins gospel, James Browns Kinginspelningar, Thelonious Monks fullständiga geni och saxofonlekarna med James White (eller James Black eller James Chance, som han också kallade sig). Connys rekommendationer borgade för kvalitet.
På hans förslag befann jag mig därför en lördag i Kulturhusets hörsal för att njuta av Lokomotiv Konkrets sätt att improvisera jazz, en traumatisk upplevelse som jag fortfarande inte riktigt gjort upp med. I ungefär sju minuter fascinerades jag av samspelet och ljuden, men sen var det nog. Resten av konserten satt jag och väntade på ett så långt högljutt parti att jag obemärkt skulle kunna smita ut, men det var omöjligt att förutsäga hur länge varje utbrott skulle vara. Tjugo år senare driver Conny Lindström skivbolaget Crazy Wisdom tillsammans med Christian Falk och Mats Gustafsson, vars tredje och fjärde utgåva, liksom de två första, är just frijazz. Mina öron är inte lika ovana vid klangerna längre, och därför har jag inga problem att njuta av AALY Trio och LSB.
Kvartetten (!) AALY Trio är lika mycket ljudterrorister som någonsin Atari Teenage Riot, men använder helt andra typer av ammunition. Mats Gustafsson från Umeå och Ken Vanderman från Chicago är bandets saxofonister, och de backas av bas och trummor. Mats spelade med Sonic Youth i Ystad häromsistens, och ett sådant rockband är en lika uppenbar referens som The Contortions no-wavejazz och John Coltrane. Här och där på I Wonder If I Was Screaming hittar Mats och Ken varandra så att de teman de frambringar låter oerhört harmoniska och noggrant arrangerade, men det betyder inte att musiken blir lättlyssnad.
LSB är faktiskt en trio, och består av Fredrik Ljungkvist på sax och klarinett samt Raymond Strid och Johan Berthling på trummor och bas. Deras Stop, Look, Walk And Stop är liveinspelad i Stockholm och Chicago, och den låter betydligt vildare än AALY Trios skiva. Fredrik Ljungström, som är inspirerad av Sonny Rollins, har bara rytmsektionen att samspela med kring melodierna vilket ger honom större möjligheter än Mats och Ken i Aaly Trio. Hans individuella virtuositet lyser därmed klarare, men musiken blir inte riktigt lika spännande. Två av skivans låtar bär hans namn som ensam kompositör, men det svänger mer när bandet skapar musiken tillsammans.
Frijazz med rötterna i Coltrane och Archie Shepp är framför allt en angelägenhet för andra musiker som förstår att njuta av samspelet, leken med skalor, harmonier, energi och disharmonier. Men här och där kan även vanliga dödliga hitta guldkorn, och AALY Trio är ett utmärkt exempel.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Young God/Dotshop.se
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)
Åren som violinist med alla från Giant Sand via David Bowie till Sheryl Crow har gjort Lisa Germano till ett hushållsnamn i många läger. Hennes mångåriga solokarriär, och de jämförelser med PJ Harvey och Cat Power som slentrianmässigt plockats fram för att beskriva den, har väckt nyfikenhet hos ytterligare fler. Men sådana jämförelser är om sanningen ska fram enbart genusbetingade, inget annat.
Lisa Germanos vackra mollstämningar och spröda sånger har betydligt fler beröringspunkter med de operettendenser och klassiska ambitioner som är så avgörande för till exempel Rufus Wainwright. Skönheten i hennes stilla sånger, där stråkarna av naturliga skäl har en framskjuten position, är illusorisk. För när Lisa Germano gör introverta djupstudier hittar hon bara ångest, tomhet, övergivenhet och död. ”Go to hell, fuck you,” lyder det stillsamma omkvädet i skivans finaste sång Red Thread, och i hennes kanske-värld kommer inte vår efter vinter, då kommer bara nästa storm.
Ändå lämnar man tjuvlyssnandet av hennes timme på terapisoffan med en varm känsla i sin kropp, eftersom mörkrets hjärta är så vackert.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Capitol
Betyg 2/6
(Dubbelrecension med Rosanne Cash – Rules of Travel, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)
Världens dyraste genpöl? Med tanke på att papporna utgjorde hälften av The Million Dollar Quartet finns det anledning att tro det när den ärrade countryveteranen Rosanne Cash och den nervösa debutanten Lisa Marie Presley samma vecka släpper varsin skiva på samma skivbolag. Därmed avgör de samtidigt debatten om arvets betydelse kontra miljöns, med ett svidande nederlag för biologerna.
Lisa Marie Presley har sett betydligt mer av pappas pengar än av pappa själv. Som styrelseordförande i mångmiljonföretaget Elvis Presley Enterprises och som mediamagnet har hennes värld mest handlat om drogmissbruk, scientologkyrka och äktenskap med Nicolas Cage och Michael Jackson.
Även Rosanne Cash levde sina yngsta år långt från pappa, men sen jobbade hon upp sig från roadie till körsång till solosång på hans turnéer. Hennes äktenskap med Rodney Crowell och numera John Leventhal har varit mindre glamorösa än Presleys, men förmodligen mer musikaliska.
Rosanne Cashs första studioskiva på tio år får en flygande start. Redan i balladen 44 Stories sätter hon det och när sedan Steve Earle tar plats intill henne för I’ll Change for You är hon hemma. När sedan pappa med vacklande röst sjunger duett på September When It Comes smälter de sista snöresterna.
Om hela skivan var gjord med sådan kärlek hade vi kunnat boka plats på års bästalistan redan nu. Men Rosanne Cash tappar farten. Om det beror på att nya intressen – hon skriver barnböcker – ersatt musiken i hennes hjärta eller om det beror på några mindre väl valda samarbeten – Sheryl Crow, Jakob Dylan – ska vi låta vara osagt, men Rosanne Cash har inte en av sina största stunder på Rules of Travel.
Ändå är hon vida överlägsen Lisa Marie Presley, trots att skivbolaget storsatsat på Presley Jr med Fame Factory-kurser och med produktion av självaste skivbolags-VD. Lisa Marie Presley må vara en gödkalv in spe, och hon må ha ärvt kindknotor och mun av sin far, men familjen Presleys musiktalang dog 1977.
To Whom It May Concern är en riktigt svullen amerikansk radioprodukt, där powerballaderna lägger sig i flera lager runt midjan. Sinking In är svulstigast, och om det finns Alanis Morissette-ambitioner gömda här någonstans drunknar de i lager på lager av Bon Jovi-gitarrer, domedagstrummor och filtrerade röster. Efter alla filter, ekon och förvrängningar ligger Lisa Marie Presleys röst nära den snart 60-åriga Chers, och känns lika naturlig som Michael Jacksons näsa.
Rosanne Cash står stadigt på egna ben, även på en mellanskiva som den här. Lisa Marie Presleys framtid däremot fortsätter att finnas i styrelserum och skvallerspalter. Och tycker du att det är orättvist att jämföra dem med sina fäder behöver du fundera på varför Lisa Marie Presley kommer att inkassera många guldskivor och utmärkelser för en så kass produkt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Le Musik/Rootsy
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2012)
Hon är inte särskilt rask. Men att det gått åtta år sedan Lisen Elwins förra och första album överser man dock snabbt med när det står klart att hon och hennes americana sedan dess bara har blivit bättre.
Numera sjunger hon den på svenska. Det klär hennes klara röst, och det gör att den här skivans stundtals smärtsamma skilsmässotema blir än mer intimt. Metaforerna är tydliga och enkla, med akvariefiskar som tills vidare bor i en plastpåse vid nattduksbordet, och oftast är lyriken än mer rättfram än så. Att texterna ibland är så nära att slå över i pekoral att man drar efter andan, till exempel i Jag läste din blogg, bidrar på något paradoxalt sätt till att förhöja intensiteten i lyssnandet. Verkliga känslor och uttryck hamnar ju i det gränslandet ibland, och uttryckta med Lisen Elwins klara röst blir de bara ytterligare tecken på ärlighet. Det är bara i några av balladerna på skivans andra halva, framför allt i översentimentala Tillsammans, som det slår över och blir för mycket.
Avsevärt bättre är en handfull melankoliska upptempolåtar, den ilsket stenhårda Wilmer X-rockaren Här går min gränsoch den hjärteknipande mor-och-dotter-relationen i Mamma varför, inklusive svårregisserad barnkör. Lisen Elwin lyckas till och med få Stefan Sundström att lägga bort sina manér och göra sin bästa sånginsats på 20 år i fina duetten Ensamhet är priset.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Genuine/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005.)
Engelsk press talar vitt och brett om Little Barrie som ”funk”, och bandet dras med i uppståndelsen och svänger sig med prestigefyllda begrepp som ”Bootsy Collins” och ”James Brown”. I idéfattiga tider räcker sånt, tillsammans med inhopp i Morrisseys band och Edwyn Collins produktion, för att bandet ska utses till månadens smak i världens trendängsligaste land. Men så här lite från sidan är det lätt att se att just den kejsaren är naken.
Londontrions småflummiga jams med släpiga trummor och en schysst svängig gitarr har inget alls att göra med funk, och vill nog egentligen inte heller vara det. Istället strävar Little Barrie efter att vara en powertrio i Creams eller Beck Bogert Appices anda. De formligen vältrar sig i kritvit bluesrock och sydstatsboogie. Med lika stor noggrannhet för tidstypiska detaljer som Nic Armstrong förra månaden, sjunger de om hur det känns när det långa håret hänger ner i ögonen, och i sina bästa stunder låter det nästan som tidiga Black Crowes eller ett Jamiroquai för folk med skinnpaj. I sina sämsta stunder når det inte över Lenny Kravitz-nivå.
Little Barrie är helt okej. Men de är definitivt inte sensationella.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2010.)
Little Children heter Linus Lotti, och var en del av Idiot Kid förut. Från den tiden har han gjort sig av mängder av barlast, men han har behållit och accentuerat det luftiga och det sentimentala.
I tystnaden mellan de glesa tonerna från piano, gitarr och flöjt sjunger han med ljus och försiktig röst sånger där stämningarna pendlar mellan gråtmilt och djupt deprimerat. Det fascinerar en stund, särskilt när John Martyn-parallellerna är som tydligast, men när han ibland tappar låtskrivarskärpan reagerar man som lyssnare med samma bristande koncentration.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Peacefrog/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2007)
Som sångerska med Koop har Yukimi Nagano lindat publiken runt sitt lillfinger, och är en av de direkta orsakerna till att jazzen inte bara lever vidare utan kraftigt har vitaliserats på hipscenen och beyond. Frågan är dock om hon förmår göra samma sak för triphopen, som är essensen i Little Dragon’s lojt tillbakalutade musik och där bandet hämtat sina beats.
Med lite dubkänsla, mycket elektronik och givetvis en rejäl dos jazz blir det för mycket reklambyråtapet, medan ett par försiktiga utflykter i David Sylvians små jazz-ambienta världar är betydligt mer spännande. Men egentligen har Yukimi Nagano en alldeles för fin röst för att ägna sig åt den här sortens ordinärt wailande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sanctuary/Showtime
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2003)
Det gör inte Lloyd Cole något att han har blivit en obskyr kultfigur. Han trivdes ganska bra som hyllad popstjärna, men han har alltid älskat och besjungit de kulthjältar han numera själv tagit plats bland. Några år på dekis, utan skivkontrakt och med gratis akustiska barspelningar som enda sysselsättning, verkar bara ha hjälpt Lloyd Cole att hitta tillbaka till kärnan.
För snart 20 år sedan spelade Lloyd Cole & The Commotions för första gången i Stockholm, och hur fantastiska Perfect Skin och Forest Fire än var uppstod inte det där oförglömliga i källaren på Ritz förrän Lloyd Cole sänkte tempot. Med en akustisk singelbaksida som The Sea and the Sand knöt den unga truliga skotten sin hand runt våra hjärtan, och vägrade släppa.
Under åren som följt, fyllda med smarta popsånger, golf, instrumentaler, nya kompband och ideliga Sverigebesök har Lloyd Cole någonstans alltid behållit det greppet. När han nu backar tillbaka in i de avskalade lågmälda och mycket sorgsna sångerna, och framför dem med sin plockande akustiska gitarr som huvudsakligt stöd hårdnar greppet om hjärtat igen. ”You say I’m dry, a scientist”, sjunger Lloyd Cole i titelspåret, och undertecknad tvingas erkänna att sådana beskyllningar har farit över mina läppar. Men här finns ingen akademisk torrhet, här finns bara äkta vemod, om än oerhört välformulerat både språkligt och musikaliskt.
Även om en ensam cover av Nick Caves People Ain’t No Good kan synas vara ett udda val passar den perfekt i stämningen. ”Rather than company, I prefer cigarettes”, sjunger Lloyd Cole, och visar att han fortfarande är mästare på oneliners, och att Morrissey fortfarande är hans enda överman i självömkanden som ”Clearly you can see that I am bleeding”.
Music in a Foreign Language är gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskades öra, eller för att sörja att hon dött. ”I’m always gonna be in love with you, amphetamines or not”.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)