Proper/Cosmos
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2012)
Som för så många före honom innebär åldrandet ett behov av att samla familjen runt sig, och det gör Loudon Wainwright III med besked när han tar sig an sina hågkomster. Hans kände journalist till far bidrar med skivans tema och postumt med en text, och numera avlidna exhustrun Kate McGarrigle har varit med och skrivit en av skivans bästa låtar. Stämmorna från två andra kvinnor han har barn tillsammans med, Suzzy Roche och Ritamarie Kelly, förgyller flera låtar, och fyra barn sluter också upp, såväl Rufus och Martha Wainwright som Lucy Wainwright Roche och Lexie Kelly Wainwright. Farfar finns med i en text, barnbarnet syns på bild och till och med hans hund kan faktiskt höras på ett par låtar.
Med en sådan uppslutning bär det sig förstås ekonomiskt även om enbart de närmast sörjande skaffar skivan. Men The Days that We Die i duett med hans förstfödde, Rufus Wainwright, och underhållande I Remember Sex med – av alla människor – Dame Edna är två av många exempel på att Loudon Wainwright III fortfarande är en av de vassaste singersongwriters som finns, både avseende melodier som den patenterade torrt intellektuella humorn i texterna. Därför finns det anledning att uppmärksamma även hans tjugoandra album i avsevärt bredare kretsar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Tapete/Border
BETYG: 4 av 6
Pictures of Anna hade kunnat vara hämtad antingen direkt från Anthony Newley eller via David Bowies allra tidigaste Laughing Gnome-soloinspelningar. Något så ärkebrittiskt från franskfödde Philippe Auclair aka Louis Philippe hade förstås kunnat uppfattas som lite paradoxalt, men ända sedan glansdagarna med él Records har han haft minst lika mycket att göra med den engelska indiescenen som med sitt ursprungslands kulturutbud.
Givetvis finns här franskspråkiga sånger som stilla La Maison Sans Toit, och med sina orkestrerade chansons fortsätter han förstås idolisera Jaques Brel via Scott Walker och Marc Almond. Men lika mycket är hans barockarrangerade pop parallell med The Divine Comedys uttryck i lånen från The Left Banke.
För andra gången samarbetar Louis Philippe med The Night Mail, som tidigare briljerat tillsammans med John Howard, för övrigt en annan tvillingsjäl och sorgligt underskattad till Louis Philippe. De är en perfekt konstellation för att ge Louis Philippe den kompletta paletten för all denna musikaliska förfining. De ror utsökt komplexa Pet Sounds-arrangemang i land i All at Sea, liksom elegant bossa i Where Did We Go Wrong, och tillsammans med den dramatiska balladen Wine and Roses lämnar de tre sångerna de mest bestående intrycken här.
8 maj 2025
Courtstone/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2009)
Louise Hoffsten har både mognad och övertygelse att få vilket material som helst att kännas djupt personligt och nära, och ännu mer så med de privata tankar och erfarenheter som hon med viss hjälp av Peter LeMarc fyller På andra sidan Vättern med. Hennes sätt att sjunga rootsrock, soulballader och jazzig blues, snyggast i nästan Penn/Oldham-ljudande Hemma Ikväll och allra mest intimt i Jag Vet, har aldrig känts varmare, och en blivande evergreen som Jag Tror På Dig Och Mig väger lätt upp enstaka plattare ballader. Sammantaget gör sådant att det är svårt att komma på någon svensk bluesskiva som varit mer angelägen sedan Rolf Wikström med liknande finess först gav sig på Nils Ferlin.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Polyvinyl/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)
Deras samlingar brittisk stiffrytmiskt 80-tal är oklanderliga. Gang of Four, Slits, Bow Wow Wow, Lene Lovich, Au Pairs, Girls at Our Best – göteborgarna har koll på dem alla. Josephine Olausson sjunger klädsamt manierat, och rytmsektionen backar varken för kritvit reggaerytm eller ens slapbas när det behövs. Men det som gör Love Is All så kul är inte i första hand att de vet hur favorit-eran återskapas utan att de i borde-vara-hits som Bigger, Bolder dessutom uppdaterar den med finess.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Another/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2009)
”Folk köper ju inga skivor längre, och mina har de ju dessutom aldrig köpt” grubblar Love Olzon i långa talade Elda Inomhus, och det är ett faktum som inte kommer att förändras med Fri från dig. Mystiskt, kan tyckas, eftersom han lyckas tränga sig in mitt emellan Lars Winnerbäck och sentida Thåström och eftersom han lyckats engagera den i sammanhanget allra mest respekterade veteranen Plura för en Stockholmsduett. Annars handlar det mest om (avslutade) relationer, med ett personligt och sympatiskt tilltal och med en musikalisk nyfikenhet som nämnd Winnerbäck inte kommer i närheten av.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Wichita/Coop/BonnierAmigo
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2009.)
I en intervju nyligen berättade Howard Devoto varför The Stooges Loose var så viktig för honom inför bildandet av The Buzzcocks. ”Det var skivan jag satte på för att låta min ilska explodera. Det är ju givetvis en mycket viktig känsla i punk.”
Just ilskan, tillsammans med en rejäl dos av den glimt i ögat som kännetecknade till exempel Buzzcocks, har alltid varit det som skiljer bra punk från dålig, och det slår hårt mot Lovvers när verkligheten hinner ikapp dem efter ett minialbum och oproportionerligt mycket uppmärksamhet. För trots att de gör alla rörelser rätt och larmar rejält fattas ilskan helt. De är rätt nöjda med livet, och det gör att deras musik inte gör någon nöjd.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sub Pop/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)
Low är på samma sätt som Lambchop långsamt på väg att förvandlas till ett soulband. Nightingale, till exempel, är en klassisk soulballad, bara avsevärt långsammare, och i texterna blinkas det friskt åt folk som Al Green. Och även om det framför allt var akustiken som avgjorde att C’mon spelades in i en gammal katolsk kyrka, smyger ändå sakrala stämningar in i det vaga temat om humanism. Trions mjuka slowmotionsånger blir alltmer existentiella, och de avancerade vokalharmonierna blir alltmer änglalika. Ett par skivor till på den här nivån så är det dags att helgonförklara Low.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2015)
Ständigt långsamt, ständigt minimalistiskt, ständigt vackert – så har vi lärt känna Low via deras tio tidigare album, och det fortsätter här. I långsamt mak bygger Low sina stillsamma kompositioner, ibland på en rytm av statiskt brus som i den dova och ödesmättade inledningsballaden Gentle, och ibland med Kid in the Corners envist tuggande gitarr för samma suggestiva effekt. Runt det turas Mimi Parker och hennes make Alan Sparhawk om att sjunga skira vemodiga melodier, båda lika förtroendeingivande stilla. Men ”still is still moving”, som Willie Nelson uttryckt det, och Lows långsiktiga konsekvens ska inte misstas för stillastående. I långa DJ tar de ordentliga risker med både musikaliska experiment och mormonparet Parker/Sparhawks lyriska religionsgrubblerier (”You want religion, you want assurance, a resurrection, some kind of purpose”). Sådant bidrar ännu mer till de mångfacetterade känslor av såväl vällust som oro som Low ständigt förmedlar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Adrian/Border
BETYG 4 av 6
Happiness är ett å ena sidan ett popalbum proppat med smarta melodier, snygga refränger och påminnelser om flera av våra favoritband. Men det är å andra sidan också musik som skapar en krypande oro i magen hos lyssnaren, som gör att man egentligen skulle vilja stänga av, ruska på sig och tänka på något roligare. Men så funkar inte livet, och så funkar inte LOW-RES. Man får ta det onda med det goda.
I inledande Wish kombinerar Patrick Alvarsson och Simon Appel stor arketypisk pop med mäktiga gitarrväggar, någonstans mellan Jesus & Mary Chain och Glasvegas, och samma energi finns i High Five med Maria Petterson på sång, Men här är gitarrerna ersatta av synthar, och i det spektrat rör sig sedan LOW-RES. Den episka Shadows ryms sida vid sida med punktempo och nära nog growlsång i Second, och i ödsliga Ride med Maria Lindén från I Break Horses accentueras pendlingen mellan kärlek och tvivel av cello och synth från Silverbullits Jukka Rintamäki.
Give Me Something for the Soul är ljudet av en olycklig relation av medberoende, en relation där partnern är manipulerande, och där allt är mörkt när hen är där. Ändå går det inte att göra sig fri, ”cause I can’t make it on my own”. Men även om texten är djupaste ångest och stämningarna är dova är låten likväl dansant upptempopop med medryckande refräng.
För mörkret är ändå inte kompakt. Det finns ljusglimtar, den finns korta stunder av hopp. Goodbye kan ändå vara ljudet av frigörelse. ”Baby, you can’t hold me back, I’m already gone” upprepar LOW-RES. Den mörka himlen verkar kanske kunna spricka upp ändå.
12 oktober 2024
Crazy Wisdom/Universal
BETYG: 3/6
Många av oss har väl tidigt i vårt musikaliska intresse lutat oss tungt mot en eller ett par guruer som väglett oss genom musikhistoriens labyrinter. I början på 80-talet hängde Er trogne musikrecensent nästan dagligen på Lester Records i Birger Jarlspassagen för att få hjälp att upptäcka hörnstenarna i svart musik. Där arbetade Conny Lindström, senare DJ och journalist, och hans bror Stefan, och ur högtalare och hörlurar strömmade Aretha Franklins gospel, James Browns Kinginspelningar, Thelonious Monks fullständiga geni och saxofonlekarna med James White (eller James Black eller James Chance, som han också kallade sig). Connys rekommendationer borgade för kvalitet.
På hans förslag befann jag mig därför en lördag i Kulturhusets hörsal för att njuta av Lokomotiv Konkrets sätt att improvisera jazz, en traumatisk upplevelse som jag fortfarande inte riktigt gjort upp med. I ungefär sju minuter fascinerades jag av samspelet och ljuden, men sen var det nog. Resten av konserten satt jag och väntade på ett så långt högljutt parti att jag obemärkt skulle kunna smita ut, men det var omöjligt att förutsäga hur länge varje utbrott skulle vara. Tjugo år senare driver Conny Lindström skivbolaget Crazy Wisdom tillsammans med Christian Falk och Mats Gustafsson, vars tredje och fjärde utgåva, liksom de två första, är just frijazz. Mina öron är inte lika ovana vid klangerna längre, och därför har jag inga problem att njuta av AALY Trio och LSB.
Kvartetten (!) AALY Trio är lika mycket ljudterrorister som någonsin Atari Teenage Riot, men använder helt andra typer av ammunition. Mats Gustafsson från Umeå och Ken Vanderman från Chicago är bandets saxofonister, och de backas av bas och trummor. Mats spelade med Sonic Youth i Ystad häromsistens, och ett sådant rockband är en lika uppenbar referens som The Contortions no-wavejazz och John Coltrane. Här och där på I Wonder If I Was Screaming hittar Mats och Ken varandra så att de teman de frambringar låter oerhört harmoniska och noggrant arrangerade, men det betyder inte att musiken blir lättlyssnad.
LSB är faktiskt en trio, och består av Fredrik Ljungkvist på sax och klarinett samt Raymond Strid och Johan Berthling på trummor och bas. Deras Stop, Look, Walk And Stop är liveinspelad i Stockholm och Chicago, och den låter betydligt vildare än AALY Trios skiva. Fredrik Ljungström, som är inspirerad av Sonny Rollins, har bara rytmsektionen att samspela med kring melodierna vilket ger honom större möjligheter än Mats och Ken i Aaly Trio. Hans individuella virtuositet lyser därmed klarare, men musiken blir inte riktigt lika spännande. Två av skivans låtar bär hans namn som ensam kompositör, men det svänger mer när bandet skapar musiken tillsammans.
Frijazz med rötterna i Coltrane och Archie Shepp är framför allt en angelägenhet för andra musiker som förstår att njuta av samspelet, leken med skalor, harmonier, energi och disharmonier. Men här och där kan även vanliga dödliga hitta guldkorn, och AALY Trio är ett utmärkt exempel.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)