Mascot/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2011)
För folk som bröderna Garza verkar det så jävla enkelt. Texmex? Givetvis, och självklart på spanska. Lite ZZ Top-boogie dessutom, kanske med kryddning av Hendrix-gitarr? Sådärja, varsågod. Smart 90-talsslackerblues, à la Beck? The Meters-influerat New Orleans-sväng? Elektrisk blues på nivå med en ung Robert Cray? Fortsätt rada upp musikstilar, och Los Lonely Boys kommer att fortsätta plocka fram den. Eftersom de gör det med nästan löjlig säkerhet kan man till och med glömma att de där rap-partierna över funksläpig sydstatsrock borde fått vara tabu i ytterligare 15 år.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Cherry Red/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)
Texas Tornadoes är Los Pacaminos mest uppenbara referens, eller tidiga The Mavericks, och inledande instrumentala Razor Wire med texmexbotten och ekande Freddy Fender-gitarr är som skräddarsydd åt Tarantino. Sedan fortsätter det på samma sätt med träffsäker mainstream med dragspel, trumpeter och kastanjetter från söder om gränsen, och en charmerande version av Jay & The Americans Come A Little Bit Closer.
Bland de medverkande börjar man spontant söka efter namn som Flaco Jimenez, och det är först då som man inser att Los Pacaminos gräns inte går mellan Texas och Mexico utan i norra Sussex. När det sedan står klart att 80-talets hitsångare Paul Young är mannen som växlar mellan Doug Sahm-uttryck och Roy Orbison-fraseringar blir det riktigt udda.
Men eftersom han redan då slog fast att han är hemmastadd varhelst han lägger ifrån sig sin hatt är det kanske inte så konstigt att han är rentav strålande i rollen som latinocharmör. För även om Los Pacaminos inte är ens en gnutta autentiska är de likväl oerhört medryckande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Universal
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2011)
Jo, jag vet, man ska sätta lägsta betyg på den här skivan. Det var överenskommet i en gigantisk världsomspännande konspiration så fort Lou Reeds och Metallicas gemensamma projekt baserat på pjäser av Frank Wedekind offentliggjordes.
Och för den som närmar sig det överpretentiösa arthårdrock-projektet från Metallica-håll går det förstås inte att associera i någon annan riktning än Spinal Taps Jazz Odyssey-uppsättning som förband till en dockteater. För ett Metallica-fan redo att headbanga är det här fel sorts taktbyten, och Lou Reeds gravallvarliga atonala improvisationer för röst och anti-gitarr måste framstå som höjden av patetik.
Men för den som mot bättre vetande envist har följt Lou Reed med allt lägre förhoppningar om att han någon gång igen ska intressera sig för en rak rocklåt och kanske till och med en melodi är det annorlunda. Efter de senaste decenniernas Edgar Allan Poe-temaalbum, frijazz med John Zorn och i Metal Machine Trio, Tai Chi-flummande eller bara undermåliga Manhattanmedelklassrock är det faktiskt en befrielse att höra åtminstone stunder av meningsfulla riff och banalt rättframt trummande.
För den tappre Lou Reed-lyssnaren är det en lättnad att höra honom nästan-sjunga nästan-sånger igen, även om det förstås fortfarande är långt från kvaliteten från hans sextio-, sjuttio- och till och med tidiga åttiotal. Även om det inte säger särskilt mycket har Lou Reed faktiskt inte gjort en bättre skiva på 20 år.Så när Lou Reed hyllar projektet och sitt nya kompband är det med andra ord faktiskt högst begripligt och relevant. När Metallica gör samma sak är det däremot dags att skicka dem tillbaka till terapeuten.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Reprise/Warner
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2000)
Det finns två sätt att närma sig Lou Reeds temaskiva om Edgar Allan Poe. Det första sättet är Lou Reeds sätt; sitt tyst, lyssna och anteckna medan Lou Reed och hans osannolika blandning vänner förklarar författaren på ett konstnärligt men lättfattligt sätt i drygt två timmar. Gapa och ta emot alla besserwisser-liknelser och övre medelålders-övre medelklass-nedre Manhattan-kulturinfall och ordvitsar – skivan bygger på musikalen POEtry – och känn hur det växer i munnen. Lyssna sedan aldrig mer på The Raven.
Det andra sättet är att sortera. Plocka guldkorn från de två späckade CD-skivorna, och bränn ner 10-12 riktigt bra spår. Bara idén skulle få Lou Reed att sura till dess att spindelnäten kvävde honom, om inte skivbolaget faktiskt tvingat honom att göra just en sådan version av skivan själv, parallellt med originalverket.
Alltså. Skrota alla skådespelare som läser Poe-texter, även radioteaterdialoger där Willem Dafoe och Steve Buscemi låtsas att de röker opium. Kasta bort Steve Buscemis lustiga Dean Martin-imitation i Broadway Song – den har inget här att göra. Släng sedan en poänglös nyinspelning av The Bed från Berlin och ett illa matchande samarbete med Blind Boys of Alabama. Rensa bort Ornette Colemans mycket fria solon, de är i helt fel kontext, och ta slutligen bort alla improviserade instrumentaler.
Så vad blir kvar? Lou Reeds titelspår må vara överpedagogiskt – ”He was no ordinary Joe, if you haven’t heard of him you must be deaf or blind” – men det är bra rock på Lou Reeds vanliga energirika men melodifattiga sätt. När New Yorks största transa och diva Anthony Johnson släpps lös på uttjatade Perfect Day är det lätt att vilja rensa bort det, men håll ut, och bli belönad – så svulstig vågade Jimmy Sommerville aldrig vara. Spara också Hop Frog, som när Lou Reed och David Bowie äntligen sjunger duett visar sig vara en mindre än två minuter lång bagatell. Fyra-fem anspråkslösa och lågmälda sånger ytterligare, och Voila! The Raven är inte längre ett mer definitivt kommersiellt självmord än Metal Machine Music utan en bra och slagkraftig rockskiva.
loureed.com
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2008)
Uppföljaren till Metal Machine Music – äntligen!1976 skrev Lester Bangs en lång hyllningsartikel till Lou Reeds noise-experiment Metal Machine Music i Creem. Där drev han tesen att skivan var världens bästa någonsin (strax före Kiss Alive), med argument som att den fick hans eremitkräfta Spud att dansa och att den kunde få vem som helst att förstå hur den allra värsta baksmällan skulle kännas. Inte särskilt många höll med om att Lou Reeds gitarrfeedback, minus Lou Reed och minus gitarr, var något att ha, och femton år senare utsågs den istället ceremoniellt till världens näst sämsta skiva någonsin. Men tiderna förändras, och när Zeitkratzer härom året förvandlande Metal Machine Music till en uppsättning för full orkester insåg Lou Reed att hans gamla långfinger i ansiktet på skivbolaget till slut kanske ändå hittat sin publik. Under 2008 har han alltså slagit sig in på den improviserade rundgångens förmodligen rätt begränsade marknad igen.
Efter den ohemult dyra (och ärligt talat rätt olyssningsbara) improvisationsskiva The Stone tillsammans med hustrun Laurie Anderson och ingen mindre än John Zorn från tidigare i år släpper han nu downloads från två kvällar tillsammans med Ulrich Krieger (tenorsax och live-elektronik) och Sarth Calhoun (”live processing and Fingerboard Continuum”, vad det nu är), för improvisationsfinsmakare dessutom så småningom hemskickade på CD med tillhörande unika Lou Reed-fotografier. Förutom fotograferandet och skapelsetematiseringen (som är svår för utomstående att höra) står Lou Reed för gitarr och framför allt vitt oljud och rundgång, och allt det här brakar ju iväg mot det olidligt pretentiösa i en sådan takt att en Bono-opera skulle te sig sansad i jämförelse. Så illa blir det dock inte alls.
För den som har sett Lou Reed stå och sura för att publiken vill höra rock medan han vill trampa på sina nya effektpedaler, eller för den som hört hans skiva med ”musik för meditation och Tai Chi”, är det tvärtom ganska befriande att höra något från Lou som väsnas och skränar utan att vara utstuderat. Om Metal Machine Music kallades för anti-emotionell (eller enligt nämnde Bangs till och med ”anti-mänsklig”) när det begav sig så är de här rundgångsmattorna märkligt mänskliga och lugnande, rent av meditativa. Just det Lou Reed inte uppnår i sina försök att komponera meditationsmusik.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Proper/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2014)
Loudon Wainwright III blir inte mindre bråkig med åren. Här delas verbala käftsmällar med samma frejdiga vällust ut både till den amerikanska vapenlobbyn och till den egna familjen. Musikaliskt slänger han sig mellan rockabilly, hillbilly, blues och visor, men det är fortfarande i de singersongwriterballader som ursprungligen gjorde att han utropades till Nästa Dylan som han kommer bäst till sin rätt. Harlan County och akustiska Harmless är särskilt fina liksom den dystra genomgången av vilka datum som passar illa för separation i Looking at the Calendar. Fjantigheter som Man & Dog vägs upp av snyggt orkestrerad blues i titelspåret, som med ordlekar bekräftar sin titel, och av den fint jazzig julsång som med ironisk munterhet hyllar rätten att bära vapen (”I’ll be shooting folks this Christmas”) och som smidigt lyckas baka in ord som ”oxymoron” (!) bland bjällror och stråkar.
Men direkt känsligt blir det bara när Loudon Wainwright III riktar sig direkt till sin (medverkande) dotter i I Knew Your Mother, och slår fast att han kände Marthas mamma innan hon gjorde det (”love was a means, and you were the end”).
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Wichita/Coop/BonnierAmigo
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2009.)
I en intervju nyligen berättade Howard Devoto varför The Stooges Loose var så viktig för honom inför bildandet av The Buzzcocks. ”Det var skivan jag satte på för att låta min ilska explodera. Det är ju givetvis en mycket viktig känsla i punk.”
Just ilskan, tillsammans med en rejäl dos av den glimt i ögat som kännetecknade till exempel Buzzcocks, har alltid varit det som skiljer bra punk från dålig, och det slår hårt mot Lovvers när verkligheten hinner ikapp dem efter ett minialbum och oproportionerligt mycket uppmärksamhet. För trots att de gör alla rörelser rätt och larmar rejält fattas ilskan helt. De är rätt nöjda med livet, och det gör att deras musik inte gör någon nöjd.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sub Pop/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)
Low är på samma sätt som Lambchop långsamt på väg att förvandlas till ett soulband. Nightingale, till exempel, är en klassisk soulballad, bara avsevärt långsammare, och i texterna blinkas det friskt åt folk som Al Green. Och även om det framför allt var akustiken som avgjorde att C’mon spelades in i en gammal katolsk kyrka, smyger ändå sakrala stämningar in i det vaga temat om humanism. Trions mjuka slowmotionsånger blir alltmer existentiella, och de avancerade vokalharmonierna blir alltmer änglalika. Ett par skivor till på den här nivån så är det dags att helgonförklara Low.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2015)
Ständigt långsamt, ständigt minimalistiskt, ständigt vackert – så har vi lärt känna Low via deras tio tidigare album, och det fortsätter här. I långsamt mak bygger Low sina stillsamma kompositioner, ibland på en rytm av statiskt brus som i den dova och ödesmättade inledningsballaden Gentle, och ibland med Kid in the Corners envist tuggande gitarr för samma suggestiva effekt. Runt det turas Mimi Parker och hennes make Alan Sparhawk om att sjunga skira vemodiga melodier, båda lika förtroendeingivande stilla. Men ”still is still moving”, som Willie Nelson uttryckt det, och Lows långsiktiga konsekvens ska inte misstas för stillastående. I långa DJ tar de ordentliga risker med både musikaliska experiment och mormonparet Parker/Sparhawks lyriska religionsgrubblerier (”You want religion, you want assurance, a resurrection, some kind of purpose”). Sådant bidrar ännu mer till de mångfacetterade känslor av såväl vällust som oro som Low ständigt förmedlar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Crazy Wisdom/Universal
BETYG: 3/6
Många av oss har väl tidigt i vårt musikaliska intresse lutat oss tungt mot en eller ett par guruer som väglett oss genom musikhistoriens labyrinter. I början på 80-talet hängde Er trogne musikrecensent nästan dagligen på Lester Records i Birger Jarlspassagen för att få hjälp att upptäcka hörnstenarna i svart musik. Där arbetade Conny Lindström, senare DJ och journalist, och hans bror Stefan, och ur högtalare och hörlurar strömmade Aretha Franklins gospel, James Browns Kinginspelningar, Thelonious Monks fullständiga geni och saxofonlekarna med James White (eller James Black eller James Chance, som han också kallade sig). Connys rekommendationer borgade för kvalitet.
På hans förslag befann jag mig därför en lördag i Kulturhusets hörsal för att njuta av Lokomotiv Konkrets sätt att improvisera jazz, en traumatisk upplevelse som jag fortfarande inte riktigt gjort upp med. I ungefär sju minuter fascinerades jag av samspelet och ljuden, men sen var det nog. Resten av konserten satt jag och väntade på ett så långt högljutt parti att jag obemärkt skulle kunna smita ut, men det var omöjligt att förutsäga hur länge varje utbrott skulle vara. Tjugo år senare driver Conny Lindström skivbolaget Crazy Wisdom tillsammans med Christian Falk och Mats Gustafsson, vars tredje och fjärde utgåva, liksom de två första, är just frijazz. Mina öron är inte lika ovana vid klangerna längre, och därför har jag inga problem att njuta av AALY Trio och LSB.
Kvartetten (!) AALY Trio är lika mycket ljudterrorister som någonsin Atari Teenage Riot, men använder helt andra typer av ammunition. Mats Gustafsson från Umeå och Ken Vanderman från Chicago är bandets saxofonister, och de backas av bas och trummor. Mats spelade med Sonic Youth i Ystad häromsistens, och ett sådant rockband är en lika uppenbar referens som The Contortions no-wavejazz och John Coltrane. Här och där på I Wonder If I Was Screaming hittar Mats och Ken varandra så att de teman de frambringar låter oerhört harmoniska och noggrant arrangerade, men det betyder inte att musiken blir lättlyssnad.
LSB är faktiskt en trio, och består av Fredrik Ljungkvist på sax och klarinett samt Raymond Strid och Johan Berthling på trummor och bas. Deras Stop, Look, Walk And Stop är liveinspelad i Stockholm och Chicago, och den låter betydligt vildare än AALY Trios skiva. Fredrik Ljungström, som är inspirerad av Sonny Rollins, har bara rytmsektionen att samspela med kring melodierna vilket ger honom större möjligheter än Mats och Ken i Aaly Trio. Hans individuella virtuositet lyser därmed klarare, men musiken blir inte riktigt lika spännande. Två av skivans låtar bär hans namn som ensam kompositör, men det svänger mer när bandet skapar musiken tillsammans.
Frijazz med rötterna i Coltrane och Archie Shepp är framför allt en angelägenhet för andra musiker som förstår att njuta av samspelet, leken med skalor, harmonier, energi och disharmonier. Men här och där kan även vanliga dödliga hitta guldkorn, och AALY Trio är ett utmärkt exempel.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)