Cherry Red/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 11 maj 2021)
Några grundläggande förutsättningar behöver vara fastslagna inför närmandet av ett nytt Luke Haines-album. Den första är han är en av brittiska genuina excentrikerna, och den andra att han liksom några andra i den klubben är ett sant geni.
Har du inte redan blivit övertygad om det via hans tidig stapplande britpopsteg med The Auteurs eller mer säregna Black Box Recorders (eller till och med Baader Meinhof) så beror det sannolikt på att du är för ung. Om du inte förstått det av hans temaalbum i eget namn – som fabeln om de tre vännerna Gene Vincent, Nick Lowe och Jimmy Pursey och deras kamp mot offentlig konst, eller den om Mark E Smith-imitatören som får sin husvagnssemester förstörd när han råkar köra ihjäl den nazistiska punksångaren Ian Stuart – beror det på att du antingen inte varit tillräckligt uppmärksam eller att du inte känner igen genialitet om du så injiceras med den i Fas 4.
Här skippar Luke Haines teman men blinkar lite extra åt några excentrikerkollegor, till exempel i titelspåret där både Throbbing Gristle och Epic Soundtracks får omnämnanden. Ivor on the Bus inleds med den förklarande introduktionen ”This is a song about Ivor Cutler – yes it is. It’s called Ivor on The Bus” och är fin småpsykedelisk folkpopshyllning, och i akustiska sånger som Landscape Gardening närmar han sig Syd Barrett.
Annars finns här briljant glamrock, precis som vanligt, i U-Boat, Baby och i offensiva Two Japanese Freaks Talking About Mao and Nixon, där två japanska freaks pratar om – just det – Mao och Nixon (och Luke Haines tolkar med tveksam trovärdighet).
I Just Want to Be Buried är inte helt politiskt korrekt, men det är ett psychrockmästerstycke där Luke Haines senaste samarbetspartner Peter Buck briljerar. Att oroa sig för Andrea Dworkin’s Knees är kanske också en aning kontroversiellt, men hans empati är påfallande – ”When you’re carrying all the love in the world there’s a prize to pay”.
Upptäck Luke Haines nu, eller gör som med så många andra excentriska genier och uppmärksamma honom först efter hans död. Du får ett roligare liv om du väljer det första alternativet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Tapete/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2013)
Somliga vill göra en poäng av att Lloyd Cole åter gör en elektrisk rockskiva, som sin solodebut för 23 år sedan. Men han doppade tårna i den floden redan med föregångaren Broken Record för tre år sedan, och med briljanta musiker från den eran, som Fred Maher och Matthew Sweet är det inte några stora lappkast han ägnar sig åt.
Istället känner Lloyd Cole-vänner igen sig väl i hans oerhört välskrivna sånger, från slamrig NYC-rock via skotsk countrypop till hjärtekrossade ballader, och i hans skärpa i detaljerna. Han slänger nästan tvångsmässigt in referenser och citat ur populärkultur och litteratur – allra helst båda-i-ett som ”if Josef K was from Edinburgh” – som får den uppmärksamma lyssnaren att känna sig nästan lika smart som Lloyd Cole själv.
Den låt härifrån som utan blygsamhet armbågar sig in på listan över hans bästa någonsin (varje skiva han gör rymmer minst en låt av sådan kaliber) heter Kids Today och är den smartaste diss av dagens ungdom som någon surgubbe någonsin åstadkommit, med ironiska kommentarer om förvirrat medelklassuppror via Vivienne Westwood-kläder. Det är popsnideri av högsta klass.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
BBC/Universal
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2007)
Försök inbilla mig att CD-skivan är utrotningshotad när ett av världens största skivbolag tycker att det finns en marknad för Lloyd Coles radiosessioner över totalt fem CD uppdelade på tre utgåvor.
Som soloartist hade han några fina Lou Reed-stunder på 90-talet, med både låtar och musiker hämtade direkt från källan. Men pärlan här är förstås den första utgåvan från en ung och mycket nervös Lloyd Cole och hans The Commotions tre första radiosända sessioner och livegig från 1984. Nerverna dallrar perfekt för en Televisioncover, men det är i de egna Perfect Skin, Charlotte Street och Forest Fire som bandet blommar ut i den kompletta popskönhet som gjorde att vi för en stund jämställde dem med The Smiths.
PIAS/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2013)
Det har gått flera år sedan debuten Gorilla Manor, där Local Natives la trestämmiga vokalharmonier över sina Talking Heads-/Animal Collective-/Arcade Fire-lån. Och även om referenserna är desamma och gitarrer kan spritta rejält i sånger som Black Balloons så är stämningarna överlag avsevärt mörkare och ibland aggressivare den här gången.
Huruvida producerande Aaron Dessner från The National är orsaken till det eller ett symptom på att inte allt är solsken i Local Natives-lägret vågar vi inte ha några synpunkter på. Oavsett vilket väger djupet i det bredare spektrum storslagna sånger Local Natives nu erbjuder nästan upp att de inte längre frambringar samma spontana och ovillkorliga förtjusning.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguidens festivallbloggen augusti 2013)
Tänk om alla kunde vara hipsters med samma enkla självklarhet som Local Natives.
Allt liksom bara finns där. Ansiktsbehåring som ett komplett Scooby Doo-gäng, eller åtminstone den manliga delen av ett, där somliga stoltserar med klädsamt helskägg, andra har imponerande ansad mustasch och ytterligare någon är bandets grungiga Shaggy. De har klädseln – blommiga skjortor alternativt svarta långärmade t-shirts. De har instrumentsnobbismen i form av Rickenbackerbas, halvakustiska gitarrer och percussion längst fram på scenkanten. De har den eklektiska musikmixen med både amerikansk tvär indie, västkustens vokalharmonier och lite afropop.
De har de rätta influenserna, tydligast i en snygg cover av Talking Heads Warning Sign och mindre lätterkännerligt i lån från både Vampire Weekend och Arcade Fire. De har ett smart scenutspel, smidigt och lätt introvert men utan ärkbar passion. Allt detta har de utan att till synes alls behöva anstränga sig, och det har förstås lett till ett par förvuxna blogghits för publiken att sjunga med i. I övrigt blir publikens reaktion rättvist hipstervärdig; lätt avmätt, vänligt nickande och lika oengagerad som bandet.
Tapete/Border
BETYG: 4 av 6
Pictures of Anna hade kunnat vara hämtad antingen direkt från Anthony Newley eller via David Bowies allra tidigaste Laughing Gnome-soloinspelningar. Något så ärkebrittiskt från franskfödde Philippe Auclair aka Louis Philippe hade förstås kunnat uppfattas som lite paradoxalt, men ända sedan glansdagarna med él Records har han haft minst lika mycket att göra med den engelska indiescenen som med sitt ursprungslands kulturutbud.
Givetvis finns här franskspråkiga sånger som stilla La Maison Sans Toit, och med sina orkestrerade chansons fortsätter han förstås idolisera Jaques Brel via Scott Walker och Marc Almond. Men lika mycket är hans barockarrangerade pop parallell med The Divine Comedys uttryck i lånen från The Left Banke.
För andra gången samarbetar Louis Philippe med The Night Mail, som tidigare briljerat tillsammans med John Howard, för övrigt en annan tvillingsjäl och sorgligt underskattad till Louis Philippe. De är en perfekt konstellation för att ge Louis Philippe den kompletta paletten för all denna musikaliska förfining. De ror utsökt komplexa Pet Sounds-arrangemang i land i All at Sea, liksom elegant bossa i Where Did We Go Wrong, och tillsammans med den dramatiska balladen Wine and Roses lämnar de tre sångerna de mest bestående intrycken här.
8 maj 2025
Courtstone/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2009)
Louise Hoffsten har både mognad och övertygelse att få vilket material som helst att kännas djupt personligt och nära, och ännu mer så med de privata tankar och erfarenheter som hon med viss hjälp av Peter LeMarc fyller På andra sidan Vättern med. Hennes sätt att sjunga rootsrock, soulballader och jazzig blues, snyggast i nästan Penn/Oldham-ljudande Hemma Ikväll och allra mest intimt i Jag Vet, har aldrig känts varmare, och en blivande evergreen som Jag Tror På Dig Och Mig väger lätt upp enstaka plattare ballader. Sammantaget gör sådant att det är svårt att komma på någon svensk bluesskiva som varit mer angelägen sedan Rolf Wikström med liknande finess först gav sig på Nils Ferlin.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Polyvinyl/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)
Deras samlingar brittisk stiffrytmiskt 80-tal är oklanderliga. Gang of Four, Slits, Bow Wow Wow, Lene Lovich, Au Pairs, Girls at Our Best – göteborgarna har koll på dem alla. Josephine Olausson sjunger klädsamt manierat, och rytmsektionen backar varken för kritvit reggaerytm eller ens slapbas när det behövs. Men det som gör Love Is All så kul är inte i första hand att de vet hur favorit-eran återskapas utan att de i borde-vara-hits som Bigger, Bolder dessutom uppdaterar den med finess.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2015)
Ständigt långsamt, ständigt minimalistiskt, ständigt vackert – så har vi lärt känna Low via deras tio tidigare album, och det fortsätter här. I långsamt mak bygger Low sina stillsamma kompositioner, ibland på en rytm av statiskt brus som i den dova och ödesmättade inledningsballaden Gentle, och ibland med Kid in the Corners envist tuggande gitarr för samma suggestiva effekt. Runt det turas Mimi Parker och hennes make Alan Sparhawk om att sjunga skira vemodiga melodier, båda lika förtroendeingivande stilla. Men ”still is still moving”, som Willie Nelson uttryckt det, och Lows långsiktiga konsekvens ska inte misstas för stillastående. I långa DJ tar de ordentliga risker med både musikaliska experiment och mormonparet Parker/Sparhawks lyriska religionsgrubblerier (”You want religion, you want assurance, a resurrection, some kind of purpose”). Sådant bidrar ännu mer till de mångfacetterade känslor av såväl vällust som oro som Low ständigt förmedlar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Adrian/Border
BETYG 4 av 6
Happiness är ett å ena sidan ett popalbum proppat med smarta melodier, snygga refränger och påminnelser om flera av våra favoritband. Men det är å andra sidan också musik som skapar en krypande oro i magen hos lyssnaren, som gör att man egentligen skulle vilja stänga av, ruska på sig och tänka på något roligare. Men så funkar inte livet, och så funkar inte LOW-RES. Man får ta det onda med det goda.
I inledande Wish kombinerar Patrick Alvarsson och Simon Appel stor arketypisk pop med mäktiga gitarrväggar, någonstans mellan Jesus & Mary Chain och Glasvegas, och samma energi finns i High Five med Maria Petterson på sång, Men här är gitarrerna ersatta av synthar, och i det spektrat rör sig sedan LOW-RES. Den episka Shadows ryms sida vid sida med punktempo och nära nog growlsång i Second, och i ödsliga Ride med Maria Lindén från I Break Horses accentueras pendlingen mellan kärlek och tvivel av cello och synth från Silverbullits Jukka Rintamäki.
Give Me Something for the Soul är ljudet av en olycklig relation av medberoende, en relation där partnern är manipulerande, och där allt är mörkt när hen är där. Ändå går det inte att göra sig fri, ”cause I can’t make it on my own”. Men även om texten är djupaste ångest och stämningarna är dova är låten likväl dansant upptempopop med medryckande refräng.
För mörkret är ändå inte kompakt. Det finns ljusglimtar, den finns korta stunder av hopp. Goodbye kan ändå vara ljudet av frigörelse. ”Baby, you can’t hold me back, I’m already gone” upprepar LOW-RES. Den mörka himlen verkar kanske kunna spricka upp ändå.
12 oktober 2024