Wire-Sound/Border
BETYG: 4/6
(Dubbelrecension med Gary Numan – Dead Son Rising, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)
Nu när den yttersta dagen är här och vartenda band och artister som någonsin spelat in en skiva återuppstått för att försöka ta sig igenom nålsögat borde väl inte ännu ett comebackalbum av Gary Numan vara något att yvas över, eller knappt ens återföreningen av postpunkens första och bästa band Magazine? Men se, det är det, eftersom båda är alldeles utmärkta. Gary Numan må skifta i grått numera, men hans hårdelektroniska dystropirock – så avgörande för bland andra Nine Inch Nails existens – har skärpa och mörker som förr.
På samma sätt är ett halverat Magazine, utan Barry Adamson och salig John McGeoch, överraskande ofta på nivå med fornstora dar. Rent strålande blir det när Howard Devoto, 59, i Hello Mister Curtis tippar på hatten till sina unga fans Ian Curtis och Kurt Cobain och förklarar varför han inte kommer att följa deras exempel, men att han ”hope I die before I get really old”.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
PNKSLM
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2015)
Attityd är inte allt, men väldigt mycket. Om man sedan kombinerar sin arrogans med rock’n’roll-larm, punkoväsen, gammal simpel pop och glimten i ögat kan det inte bli mycket mer charmerande. Ett band som till exempel New York Dolls förstod att utnyttja det till fullo, och medan många av deras följare nöjt sig med gitarrlarm, självdestruktivitet, glitter och utsmetad kajal har Lucern Raze aka Luke Reilly fullt ut förstått helheten.
Eller inte förstått, snarare, för den urladdning som är hans debutalbum är inte resultatet av strategier eller medvetna konstruktioner utan snarare av okontrollerad nyfikenhet och bristande impulskontroll. Bakom gitarrlarmet på Stockholm One gömmer sig alltså banala poplåtar som hämtar sina harmonier lika ofta från barnkammarsånger som från girlgroup-traditioner, och det är lika simpelt som fantastiskt.
I Perfect Crime gör han tidiga The Strokes bättre än The Strokes gjorde själva, och den charmerande otighta The Ballad of Falugatan är allt annat än en ballad. Lika attraktiv är överstyrda Stockholm Syndrome med fint misslyckat taktbytesexperiment, och med gamla Eddie Cochran-lån använder Luke Reilly sin fladdriga röst åt att leka Sid Vicious i Sunshine Blues. Att han i sin rent strålande skrammelcover av Teddybears Yours to Keep (bara det!) får sällskap av The Hanged Man gör ju inte saken sämre.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Lost Highway/Universal
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001.)
Människor som vill tala om för mig att jag bör leva mera gudfruktigt och bibeltroget gör mig för att inte säga avog så åtminstone misstänksam. När Lucinda Williams gör just det i lovsången Get Right With God låter det mer som om hon försöker övertyga sig själv än mig. Bo Diddleystompet, steelgitarren och desperationen som gör att hennes röst spricker gör att det är svårt att tro att hon kommer att lyckas.
Car Wheels on a Gravel Road var inte ett så överraskande mästerverk som många antydde när den dök upp för två år sedan. Lucinda Williams har länge varit på väg dit, och även om det var hennes dittills bästa skiva visar hon med Essenceatt vi kan förvänta oss en fortsatt uppåtgående formkurva. Som en kvinnlig ekvivalent till Steve Earle lyckas Lucinda Williams åter framtvinga essensen i modern sydstatsrock med countrydrag. Att hennes mamma musikern har lärt henne ett och annat om låtskrivandes hantverk är uppenbart i de starka melodierna.
Ingen av Lucinda Williams förebilder går att hitta på den här sidan om 1970, men bland hennes äldre favoriter är Jimi Hendrix och The Doors lika viktiga som Loretta Lynn och Hank Williams. Tyvärr gör det att kvaliteten ibland sviktar en aning. Tuff rättfram countryrock som Out of Touch och traditionella gråtmilda countryballader som Reason to Cry, som skulle kunna slå sig in bland Willie Nelsons mästerverk, delar utrymme med mindre övertygande Steal Your Love, en försiktig orgelstinn sak med rätt segt bluesgitarrtema.
Att hennes pappa litteraturprofessorn och poeten har lärt henne lika mycket om lyrik är uppenbart i de utlämnande texterna och de mustiga metaforerna. Hennes texter är lite för personliga och utlämnande för att vara riktigt bekväma att lyssna på, det känns som att tjuvläsa en dagbok och upptäcka att vännen är allt annat än lycklig. I den dystra Neil Young-ljudande balladen Bus to Baton Rogue återvänder hon till sitt barndomshem i Louisiana, och de minnen som väcks är långtifrån solskenshistorier.
Hennes kärleksliv verkar inte heller vara särskilt upplyftande. Antingen tvingas hon stjäla mannens kärlek, eller också injicerar hon den. ”You’re my drug, come let me taste your stuff…shoot your love into my vein”. Lucinda Williams tillhör den ganska tragiska gruppen artister där kombinationen smärta, erfarenhet, självutlämnande och hantverksskicklighet skapar brännande mästerverk. När hon så småningom upptäcker att Jim Morrison saknade just det sista i den blandningen och väljer andra förebilder kommer hennes mästerverk att vara helgjutna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Mercury Nashville/Universal
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008.)
De senaste tio åren har hon valt allt slätare underlag och allt mindre omtumlande färder, men nu är det dags för en vådligare landsvägstur än någonsin. Under de tio år som passerat sedan Lucinda Williams mästerverk Car Wheels on A Gravel Road har hon valt allt slätare underlag och allt mindre omtumlande färder, men nu är det dags för en vådligare landsvägstur än någonsin.
På Little Honey är hennes soulkänsliga blues, country och inte minst rock så skitig att knappt ens Tom Waits skulle ta i den utan skyddshandskar, både i ballader, i Patti Smith-manglande utbrott som Honey Bee och i en dirty south-tagning av AC/DCs It’s A Long Way to The Top (If You Wanna Rock and Roll). Men oron att sådant, för att inte tala om en röst slirar trasigare än Björn Waldegård, ska ses som tecken på att hon återfallit i ungdomens självdestruktivitet verkar obefogad, snarare som att Lucinda Williams står så stadigt att hon vågar dra erfarenhet från alla sina livsfaser.
En dämpad blåssektion och fina samarbeten med Charlie Louvin och Matthew Sweet hör till höjdpunkterna, och inte ens en maximalt manierad Elvis Costello drar ner helhetsintrycket, dels eftersom Lucinda intygar hans äkthet (”You’re all fucked up” och ”You’re so full of shit”), och eftersom deras duett Jailhouse Tears är en klassisk trailer trash-romantisk countryballad.
När Little Honey hunnit göra sig hemmastadd kan det finnas anledning att omvärdera den här anmälans inledning om att Lucinda Williams mästerverk ligger tio år tillbaka i tiden, och kanske också att revidera betyget här ovanför. Uppåt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Highway 20/Border
BETYG 3 av 6
Lucinda Williams har ägnat de sista åren åt en jukebox-serie med hyllningsalbum till rockmusikens mest väletablerade klassikernamn. Hon har betat av The Rolling Stones, Tom Petty, Bob Dylan och julsånger på varsitt album (och lite mer spännande dessutom 60-talscountry och Muscle Shoals), så att The Beatles stod näst på tur var ingen högoddsare. Insäljningsargumentet att det är inspelat i Abbey Road-studion är menat att förstärka det genuina, men egentligen finns det förstås bara två centrala faktorer som avgör om det här är något för dig.
Det ena är om du har tålamod tillräckligt för att stå ut med ännu en skiva med tagningar av musikhistoriens mest överexploaterade sångkatalog. För undertecknad är svaret på den frågan generellt nej – rör det sig inte om ständiga remastrade återutgåvor eller andra tillkämpade motiveringar att ompaketera redan söndertjatade originalinspelningar så är ikonerna på brittiska musikmagasins omslag åtminstone i vartannat nummer.
Den andra handlar om din relation till Lucinda Williams. Hon har fyllt 73 år, och det har gått drygt fem år sedan den stroke som hon vägrade låta sänka henne. Istället har den bara inneburit en ännu mer genuin patina, och när den tillåts ärga låtmaterialet blir det ändå personligt, åtminstone mer än vad de flesta kan åstadkomma med det här sönderspelade materialet. Särskilt när det får skramla lite skitigare som i I’ve Got A Feeling, och i Yer Blues som sticker ut eftersom den faktiskt skulle sitta fint i Lucinda Williams ordinarie repertoar. Men oftare är hon för passivt vördnadsfull inför låtmaterialet, och stunderna av autentisk känsla är sällsynta.
Lucinda Williams-lyssnare behöver med andra ord inte göra sig besvär, medan The Beatles-komplettisterna köpte den redan på albumtiteln och inte bryr sig ytterligare.
7 december 2024
Interscope/Universal
BETYG: 3 av 6
Det som var avgörande för Boygenius dynamik och variation var att Lucy Dacus, Julie Baker och Phoebe Bridgers inte bara bidrog med varsitt individuellt temperament utan också tubbade varandra att söka sig till zoner där de inte var omedelbart bekväma. Trots att resten av Boygenius backar upp på bakgrundssång här stannar Lucy Dacus på egen hand konsekvent i sin bekvämaste zon, och då uppstår förstås inte samma spänningar.
Hennes relationsreflektioner är nära och starka, både i Ankles varmt spröda och varsamma dröm om en förbjuden relation, i flyktiga Limerence med dess lyriska motsats om hemlig planering av uppbrott och att lämna och det ofrånkomliga slutet på en relation i Big Deal. Men dynamiken saknas, och varken innerligheten eller dramatiken tränger riktigt igenom den milda musikaliska dräkten och det försiktiga anslaget och den återhållsamma sången.
När popkonturerna blir skarpare i både melodi och instrumentering, som i Best Guess, nämnda Ankles och Most Wanted Man har även Lucy Dacus röst ett tydligare engagemang, och i den sista minuten av Lost Time brakar loss i tung elektrisk suggestion, lika plötsligt som om du råkat komma åt volymknappen på stereon. Men det är skivans sista låt, och då är det så dags.
3 april 2025
6 Ace/Sony
BETYG: 3 av 6
Om Lukas Nelsons första soloalbum är en inlaga i debatten om påverkan från arv (pappa Willie Nelsons gener) och miljö (åren i Neil Youngs band) får vi nog säga att arvet verkar starkare. Tyvärr. För American Romance är ett gediget hantverksalbum som vill underhålla och imponera men inte utmana eller provocera.
Lukas Nelson använder sin gedigna singersongwriterkompetens inom visa, country och rock till att göra genuin mat-och-potatis-musik för amerikans mainstreamradio, och för den som vill sjunga med för full hals medan man kör sin stora V8 genom öknen är sånger som Make You Happy och Born Runnin’ Outta Time som skräddarsydda. Men i en annan kontext blir de i all sin habilitet lite… tråkiga.
Det är verkligen inte dåligt, och låtar som Pretty Much – om att vilja skaffa barn när hunden dör – har rentav Tom Petty-kvaliteter, men när han vill närma sig The Band i The Lie saknas allt som är organiskt. ”My beard won’t warm me in the cold” är en av flera lysande oneliners i Outsmarted, men det är kanske också en insiktsfull självanalys när den (välrakade) artisten i sin lite för genomarbetade countryrock sammanfattar albumet i rader som ”I managed to outsmart myself”.
Men i slutet händer något. I titelspåret hittar han plötsligt ett vekare röstuttryck mitt emellan pappa Willie Nelson och Jimmie Dale Gilmore, och det är magnifikt. Om Lukas Nelson väljer att slå in på den vägen istället finns där mycket att hämta.
Den 12 juli 2025
Cherry Red/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)
Jamen såklart. En mikroopera om en Mark E Smith-imitatör på husvagnstur (”I’m a caravan man, its a caravan life for me”), vad annars? Om hur hans vägar korsar Ian Stuarts, sångare i Skrewdriver och högljudd chefsideolog för den brittiska nynazistiska rörelsen. Givetvis. Och om hur imitatören med sitt husvagnsekipage kolliderar med nazistsångaren och därmed har ihjäl honom. Såklart. ”Folk singer’s caravan holiday almost ruined by dead skinhead”, sjunger Luke Haines sammanfattande.
Redan uruppförandet av Luke Haines mikroopera på kulturfestivalen i Berlin i somras var den slutgiltiga bekräftelsen på den forna Auteurs- och Black Box Recorders-ledarens fullständiga genialitet, och den korta inspelningen av operan förstärker den bilden. Att de effektiva och teatrala rocklåtarna i samma berättande och referensrika post-indie-tradition som hans senaste temaalbum är så korta att man knappt hinner komma ur sin initiala eufori innan de tonat ut innebär bara att det finns anledning att lyssna igen, och igen, och igen. Och att boka Luke Haines för Sverigebesök så fort det går.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Foto: Partik Forshage, Berlin 2017
Cherry Red/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2014)
Senast gjorde den forna ledaren för The Auteurs och Black Box Recorder en brittisk landsbygdsfabel om katten Gene Vincent, räven Jimmy Pursey och grävlingen Nick Lowe. Nu frossar han ännu mer lystet i referenser, den här gången om några av de främsta undergroundprofilerna från New York In The 70’s. Jim Carroll, New York Dolls och Lou Reed har fått egna låtar – den senare dessutom omslagsbilden – men än mer nördigt och fantastiskt är alla insmugna och exakta referenser. Redan inledningens Alan Vega Says (”as he gets up from the bed”) sätter tonen, och sedan fortsätter han med de utmärkta Suicide-pastischerna Drone City och dissen U.K. Punk, medan refrängen i Bill’s Bunker kommer direkt från Stephanie Says.
Mytologiseringen är så total att ett spår handlar om hur cool en New York City Breakdown är i relation till alla andra sorters sammanbrott (”fuck yeah”). Givetvis får alla Ramones-medlemmar individuella omnämnanden i sentimentala My Stars, som liksom hela skivan är så späckad av idéer och infall att man föreställer sig att Luke Haines inte skulle ha minsta problem att utvidga projektet till dubbel eller tredubbel omfattning. Det hade bara blivit bättre.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Cherry Red/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 11 maj 2021)
Några grundläggande förutsättningar behöver vara fastslagna inför närmandet av ett nytt Luke Haines-album. Den första är han är en av brittiska genuina excentrikerna, och den andra att han liksom några andra i den klubben är ett sant geni.
Har du inte redan blivit övertygad om det via hans tidig stapplande britpopsteg med The Auteurs eller mer säregna Black Box Recorders (eller till och med Baader Meinhof) så beror det sannolikt på att du är för ung. Om du inte förstått det av hans temaalbum i eget namn – som fabeln om de tre vännerna Gene Vincent, Nick Lowe och Jimmy Pursey och deras kamp mot offentlig konst, eller den om Mark E Smith-imitatören som får sin husvagnssemester förstörd när han råkar köra ihjäl den nazistiska punksångaren Ian Stuart – beror det på att du antingen inte varit tillräckligt uppmärksam eller att du inte känner igen genialitet om du så injiceras med den i Fas 4.
Här skippar Luke Haines teman men blinkar lite extra åt några excentrikerkollegor, till exempel i titelspåret där både Throbbing Gristle och Epic Soundtracks får omnämnanden. Ivor on the Bus inleds med den förklarande introduktionen ”This is a song about Ivor Cutler – yes it is. It’s called Ivor on The Bus” och är fin småpsykedelisk folkpopshyllning, och i akustiska sånger som Landscape Gardening närmar han sig Syd Barrett.
Annars finns här briljant glamrock, precis som vanligt, i U-Boat, Baby och i offensiva Two Japanese Freaks Talking About Mao and Nixon, där två japanska freaks pratar om – just det – Mao och Nixon (och Luke Haines tolkar med tveksam trovärdighet).
I Just Want to Be Buried är inte helt politiskt korrekt, men det är ett psychrockmästerstycke där Luke Haines senaste samarbetspartner Peter Buck briljerar. Att oroa sig för Andrea Dworkin’s Knees är kanske också en aning kontroversiellt, men hans empati är påfallande – ”When you’re carrying all the love in the world there’s a prize to pay”.
Upptäck Luke Haines nu, eller gör som med så många andra excentriska genier och uppmärksamma honom först efter hans död. Du får ett roligare liv om du väljer det första alternativet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)