(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2024)

I april har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage å ena sidan firat RSD och å andra stoppat huvudet i ugnen. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

The National – First Two Pages of Frankenstein

Album (4AD/Playground)

Vi känner igen oss i spektrat av dova ballader och poplåtar med elektroniska nyanser, lika hypersmarta som sina låttitlar (hej, New Order T-shirt), för att inte tala om djupet av Matt Berningers huvudet-i-ugnen-depression. Att hitta Taylor Swift bland gäster som Phoebe Bridges och Sufjan Stevens däremot, det överraskar desto mer, och det bidrar till att bandets nionde album är ett av deras allra bästa.

Daughter – Stereo Mind Game

Album (4AD/Playground)

Och på tal om om The National – när den här brittiska trion äntligen återvänder med ett lite mer elektroniskt sound sitter musiken fint på den där folkgotiska spellistan där du hittat den röda tråden mellan The National, This Mortal Coil, The Sundays och The XX.

Håkan Hellström – Poetiska försök

Album (Tro & Tvivel/Warner)

Hans poetiska försök är lika bombastiskt innerliga som alltid, på slak lina mellan schablon och unikum. Hans frasering är lika off som alltid, hans låtstölder lika uppenbara och hans närvaro lika unikt angelägen. HH lämnar ingen oberörd, och det är orsaken till att han saknar motsvarighet i svenskt musikliv även 2023.

Esther Rose – Insecure

Från albumet Safe to Run (New West)

Esther Rose är tight med Hurray for the Riff Raff, som också gästar på den här skivan. Det är i sådant sällskap grunden till hennes folksånger finns, men det är i popkänslan och den subtila stråkmaskinen här som hennes unika värme uppstår.

Dave Okumu – 7 Generations (feat The 7 Generations, Wesley Joseph, ESKA & Grace Jones)

Från albumet I Came from Love (Transgressive)

Allvaret i gitarristen och producentens beat är lika djupt som skivans ”samarbete” med sex generationer förfäder. Grace Jones mäktiga monolog (och dragspelsblinkningarna till hennes Libertango) är bara en av många toppar.

Vilma Flood – Flowers and Light

Från albumet Flood (Startracks/Playground)

Från det inledande ensamma försiktiga gitarrplockandet växer den fram till den fylligt kungliga masskören – det här är en gnistrande soluppgång på skiva!

Everything But the Girl – Fuse

Album (Buzzin’ Fly/Universal)

Efter ett kvarts sekel är Tracey Thorn och Ben Watt tillbaka, som om de aldrig varit borta, med ett album som ljudmässigt är dagsfärskt modernt, som lyriskt är så politiskt och personligt som bara Thorn kan, och med melodier som låter sig tatueras på våra känselnervers receptorer.

Olle Ljungström – En apa som liknar dig

Återutgåva (Telegram/Warner)

Betrakta det som en testballong för att undersöka om det finns marknad för återutgåvor också av hans övriga soloalbum. Köp därför minst tre exemplar. Och krydda med de två Reeperbahn-albumen på färgad vinyl som Record Store Day erbjöd.

David Byrne – The Complete Score for The Catherine Wheel

Album (Sire/Warner)

När Talking Heads stod på toppen av sin karriär passade David Byrne på att göra musiken till en dansföreställning av Twyla Tharp, med hela Talking Heads storband och Brian Eno ombord. I sin helhet släpptes den till att börja med bara på kassett, men nu finns alltihop på vinyl, från Eno-Byrne-röstcollage som The Red House via borde-varit-Talking-Heads-singlar som My Big Hands och Big Blue Plymouth till afropopinfluerade instrumentaler.

Philenon Arthur & The Dung – Reinkarnerad precis som förut

Från bonus-12″ med återutgåvan som firar bandets debutalbums 50-årsjubileum (Silence)

Inte nog med att världens i särklass bästa anarkistiska proggskiva nu finns tillgänglig att erövras av ytterligare en generation. Dessutom fortsätter Philemon Arthur & The Dung sin vana att tolka sina viktigaste efterföljare, den här gången i en fin loop på vidhängande split-tolva med Bob Hund.

Inte heller dåligt i mars:

Feist – Multitudes

Mudhoney – Plastic Eternity

The Tallest Man on Earth – The Last Rotation of Earth

Temples – Exotico

Easy – A Signal In the Clouds

Damned – Darkadelic

Glen Matlock – Consequences Coming

Angel Olsen – Forever Means EP

Ian Hunter – Defiance, Pt 1

Easy Star All-Stars – Ziggy Stardub. Eller… den här är nog egentligen mer roligt än bra, om sanningen ska fram.

I maj ser Patrik Forshage fram emot att lyssna på:

BC Camplight

Galen & Paul

Lemon Twigs

Bill Pritchard

Pan Arcadia

Olivia Jean

Foto:Michael Winnerholt (Olle Ljungström), Olle Kirchmeier (Håkan Hellström), Josh Goleman (The National), Patrik Forshage (Grace Jones)

STAD: RIKSKATEGORI: MUSIK

I april har Patrik Forshage nåtts av några av säsongens finaste sånger. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Sinkane – Home (feat Hollie Cook)

Från albumet We Belong (City Slang/Playground)

Det är lite längre mellan höjdpunkterna på Sinkanes nya album jämfört med vad han tidigare skämt bort oss med. Men det här melodicakryddade samarbetet med Hollie Cook kan vara sommarens snyggaste sväng. 

Bob Vylan – Right Here

Från albumet Humble as the Sun (Ghost Theatre)

”Nya Bad Brains” sa någon om den här brittiska duon, men det är ta i. Att de på ett positivt sätt lyckas återuppväcka genren rap metal, kanske med mer grime i ena änden och mer hardcore i andra, är en tillräckligt stark bedrift. 

Pernice Brothers – I Don’t Need That Anymore (feat Neko Case)

Från albumet Who Will You Believe (New West/Border)

Månadens bästa låt, och sannolikt en av årets bästa, när Neko Case gör Pernice Brothers sällskap för en klassisk breakup-duett med både bitter och söt smak. Hon förvandlar allt hon tar i till guld, och här var nog råvaran ganska nära ädelmetall redan från början. 

Little Lies – Us Against the World

Från albumet Destination Unknown (Cosmos)

Snygg pop med en sval lätt 80-talsaktig ljudbild från Mikael Nordgren är den plattform som Anna Maria Espinosas röst letat så länge efter.

Hästpojken – Min nya parfym

Från albumet River av ett liv (Tamiami/Border)

Går det att på ett fortsatt spännande och medryckande sätt utvecklas från arrogant slyngel till reflekterande medelålders småbarnsförälder? Jajamän, konstaterar Hästpojken med intakt popbriljans och texter som följer deras och deras publiks mognad. 

Annika Norlin och Jonas Teglund – Morse (med Erik Lundin)

Från albumet En tid att riva sönder (Razzia/Sony)

Den vardagligt rättframma poesi som är Annika Norlins är ibland nästan för stark och igenkännelig när den är sprungen ur och behandlar sorg. Allra starkast är det när Jonas Teglunds musikaliska klädnad är så spartansk som det är möjligt, och Erik Lundins gästvers är så intensiv att den i sig räcker för att väcka döda. 

Iron & Wine – Light Verse

Album (Sub Pop/Playground)

Även Sam Beam hanterar sorg på sitt första album på nästan sju år, men han har utvecklat en strategi som innebär underfundig och ibland lakonisk humor. Det bidrar till en oväntad lätthet i hela hans handlag, och till hans kanske hittills allra bästa skiva. 

Lucinda Williams – Legendary Hearts

Från hyllningsalbumet The Power of the Heart: A Tribute to Lou Reed (Lights in the Attic/Border)

Jag känner människor som hävdar att Lou Reeds musikaliska 80-tal var tunt och innehållslöst. Men låtar som den här och New Sensations tolkad av Automatic bevisar motsatsen. Lou Reed var egentligen djupt romantisk och utlöst självutlämnande, och Lucinda Williams är precis rätt person att lyfta dessa dimensioner. (Jodå, Keith Richards Waiting for the Man är förstås också strålande.)

Phosphorescent – Revelator

Från albumet Revelator (Verve/Universal)

Jag blir varm i hela kroppen redan av de inledande bastonerna, som låter som Fernando Saunders brukade låta med sin bandlösa elbas i Lou Reeds som redan konstaterats kraftigt underskattade 80-talskatalog. När sedan låten blommar ut med Matthew Houcks briljanta sång är jag djupt förälskad.

Vampire Weekend – Only God Was Above Us

Album (Columbia/Bertus) 

Men hur kan ett hippt indieband från för 20 år sedan fortfarande vara relevanta? Och hur kan de ha gjort ett av sina allra bästa album 2024, åtta år efter förlusten av sin musikaliskt motor Rostam Batmanglij? Och hur kan de fortsätta kombinera smartaste Brooklynindie med barock- och afropop samt nu – jodå – baggy 90-talsrytmer på ett nästan löjligt inspirerande och medryckande vis?

St Vincent – Big Time Nothing

Från albumet All Born Screaming (Caroline/Universal)

På sitt sjunde album kastar Annie Clark all subtilitet överbord och vräker på med Kate Bush-ljudande konstrock, mullrande hård rock med mäktiga Dave Grohl-pukor, och som på skivans allra bästa låt fet Prince-funkig gitarr. Har jag nämnt att hon är bäst? 

BMX Bandits, Ian Hunter och The Fat White Family har också släppt fina album i april, och Ebbot Lundbergs psychbubbelgum-EP är trivsam. Men band som fortsätter hävda sin existens med ungdomens arrogans som främsta merit även när de närmar sig 50-årsåldern gör man klokt i att undvika (jo, jag tittar på er, The Libertines).

Bland månadens många spännande återutgåvor – så som är brukligt när Record Store Day infaller – märks soundtracket till Brian Eno-dokumentären, och de 1975-demos som gav The Ramones kontrakt hos Sire.

I maj ser Patrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på:

• Blitzen Trapper 

• Camera Obscura
• The Lemon Twigs 
• Goran Kajfeš Tropiques 
• Michael Head & The Red Elastic Band
• Kamasi Washington 
• Pokey LaFarge
• Beth Gibbons
• Arab Strap
• Ebbot Lundberg
• Orville Peck
• Mattias Alkberg BD – återutgåvan av Tunaskolan
• Isobel Campbell
• Dexys – live
• Freddie Wadling 
• Hyllningsalbumet till Stop Making Sense
• Bat for Lashes 
• Buffalo Tom
• Richard Hawley
• Swamp Dogg

I augusti frestandes Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage av gothlegender, filmveteraner och rullande groove. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Lotta Wenglén– Stardust & Debris

EP (Margit Music/Aloaded)

I bredare kretsar gjorde hon avtryck intill Nina Persson och Cecilia Nordlund i filmen Jag är min egen Dolly Parton 2011, och hon har gjort tonvis med musik i olika konstellationer sedan dess. Bäst är hon dock i den lågmälda countryvisa-tradition som hon debuterade med för 20 år sedan, och som hon briljerar i på den djupt sorgsna ballad som är den här EP:ns titelspår.

Micko & The Mellotronics – (What’s In A) Name

Singel (Land Line)

Man kan betrakta det som en djupare identitetsreflektion om man vill, men Micko Westmoreland (du såg honom kanske som ung glamkejsare i långfilmen Velvet Goldmine för 30 år sedan) är nog snarare ännu en i raden av älskvärda brittiska excentriker. Här arbetar med ett band där bland annat Horace Panter från Specials ingår, och med ett älskvärt gästspel av skådespelaren och komikern Kevin Eldon.

Willie J Healey – Bunny

Album (Yala!)

Alltsom oftast lyser solklart förebilderna igenom på den unge brittiska hemmasnickarens andra album, men när förebilderna dels heter sådant som Sly & The Family Stone, Curtis Mayfield och kanske Bobby Charles och dels hanteras med sådan kärlek som här gör det väl ingenting. Allra finast är Jamie T-samarbetet Thank You, om en lånad trummaskin.

Hollie Cook – Happy Hour in Dub

Album (Merge)

Dubversionen av förra årets strålande album från Londons accentuerar detaljer och nyanser, och Ben Mckone at the controls ger åt nytt djup åt vad som först framstod som lite lättviktig lovers rock.

Miles Kane – Heartbreaks (A New Sensation)

Från albumet One Man Band (Modern Sky)

Utanför The Last Shadow Puppets är Miles Kane rentav insmickrande i sin oförblommade användning av både glamrockens och britpopens allra mest iögonfallande knep. Men det funkar för mig!

Jacknife Lee, Budgie & Lol Tolhurst – Los Angeles (feat James Murphy)

Singel (PIAS)

Konstellationen är häpnadsväckande i sig – legender från The Cure och Creatures/Siouxsie & The Banshees med gästsång av geniet som både är New Yorks coolaste krögare och tillika LCD Soundsystems hjärna och röst. Att den brokiga konstellationen låter precis som en perfekt mix av sina beståndsdelar gör att nyfikenheten på hur det låter med det kommande albumets gäster Bobby Gillespie, The Edge och Mark Bowen från Idles är stor.

Rhiannon Giddens – Way Over Yonder

Från albumet You’re The One (Nonsuch/Warner)

Det är lite väl tillrättalagt på stora delar av albumet, men den här ogudaktiga bluegrasspärlan förlåter det mesta.

Devendra Banhart – Twin

Singel (Mexican Summer)

Den subtila elektroniska gothsoulen är en udda klädnad för Devendra Banhart, men det är fantasieggande, suggestivt, klädsamt och mycket intresseväckande inför kommande album.

Hiss Golden Messenger – Jump for Joy

Album (Merge(Playground)

I 20 Years and Nickel sjunger M.C. Taylor om 25 år av att försöka skapa sin masterpiece, och fanken vet om han inte börjar komma nära nu. Här är 14 jublande låtar av högsta kvalitet, med ett rullande organisk groove som The Band på besök både i New Orleans och Philadelphia – det är ingen slump att Levon Helms dotter Amy gästar.

Joe McAlinden – Where the Clouds Go Swimming

Album (STHQ)

För 25 år sedan ledde han Superstar, som för ett ögonblick verkade ta över den skotska indietronen. Numera har han inga superstarambitioner utan gör lågmäld och finstämd popmusik, helt och hållet på egen hand och med tydlig påverkan av både band som Talk Talk och slickad amerikansk soul.

Bonnie ”Prince” Billy – Keeping Secrets Will Destroy You

Album (Domino)

Så varför ska du välja Will Oldhams nya intima och nakna album av briljant sånghantverk och nära samspel framför alla hans andra album av olika slag i katalogen? Det ska du inte. Du ska välja hans nya album, och alla hans tidigare. Ett större geni finns nämligen inte att tillgå.

Och dessutom förstås album från Vasas Flora och Fauna, Be Your Own Pet och Nick Cave & Warren Ellis (men på vinyl först senare i höst), liksom aptitretande singlar från A Savage från Parquet Courts, Killers, Lifeguard (en fint skramlande The Jam-cover), Kite samt två ytterligare fantastiska låtar med The National. Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, utöver månadens obligatoriska Neil Young också nödvändiga live-återutgåvor från Talking Heads och David Bowie.

I september ser Patrik Forshage fram emot att lyssna bland annat på:

• A Certain Ratio
• Animal Collective
• Ásgeir
• Devendra Banhart
• Courtney Barnett
• Blonde Redhead
• The Coral
• Kevin Drew
• The Handsome Family
• Markus Krunegård på finska
• Lydia Loveless
• Buddy Miller & Julie Miller
• P.G. Six – Murmurs & Whispers
• Public Service Broadcasting
• Romy
• Royal Blood
• Say She She
• Slowdive
• Sparklehorse
• Teenage Fanclub
• Anna Ternheim med en cover-EP
• Wilco
• Jonathan Wilson
• …och minst två utgåvor Neil Young-retro, precis som varje månad

—

Foto av Lotta Wenglén: Urszula Striner

Skriv din text här …

Captured Tracks/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2017)

Den där udda hellraisern och gamengen som gärna uppträder stupfull och naken med trumpinnar i rumpan? Lägg undan sådana associationer – de tillhör Mac DeMarcos svåra pubertet. Nu är han vuxen och gör vuxen musik. Väldigt vuxen musik.

I My Old Man konstaterar han överraskat men inte alls besviket att ”Uh-oh, looks like I’m seeing more of my old man in me,” och på hela This Old Dog dominerar mjuka singersongwriter-melodier i James Taylors anda. Ibland lägger han ett stilla subtilt beat i botten, medan Dreams from Yesterday försiktigt placeras på en bädd av vintage Gilberto Gil-bossa. Även om det i synthsjokstyngda drömska stunder som On the Level blir för segt för undertecknad kan man glädjas över att Mac DeMarco förmodligen lever ett sundare liv idag och att han lyckats behålla sin förmåga att skriva starka sånger under sin snabba mognadsprocess.

Skivrecension

Live & Intensified!/V2

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2005)

En gång i tiden var Madness ett fantastiskt band. De stod för allt det där som inte går att låta bli att älska; de bästa pophitsen, den finaste arbetarklasscharmen och den ultimata Londonromantiken.

Men tiderna förändras. Camden Market är en Skärholmenloppis för goths, och Madness har ingen hitkänsla kvar. Istället lutar de sig tungt mot redan etablerade hits med en coverskiva, och då räcker inte de kvardröjande resterna av charm. 

När Madness går tillbaka till alltings och inte minst bandets ursprung hos Prince Buster svänger det rejält, och andra mindre uttjatade Jamaicasinglar fungerar också. Lord Tanamos muntra Shame & Scandal leder dessutom eventuellt till extraunderhållning i form av rättsliga processer där Christian Falk förklarar vad som skiljer den från ”hans” melodi i Daddy Boastins gamla radiohit Efterlyst. 

Men att göra Israelites luktar nästan lika illa som UB40, och Supremes-covers intill The Kinks Lola är pinsamt fiskande efter STIM-pengar från alla de Londonpubar som helst kämpar vidare med sina blandade kassetter från 80-talet tills de hittar något nytt de känner väl igen.

Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2016)

Med stöd av sin gamla trotjänare Clive Langer i ena produktionsstolen och med gedigna Toe Rag-chefen Liam Watson i den andra kämpar Madness för en fortsatt aktualitet, och på deras tolfte album finns gott om material som rättmätigt borde rymmas på framtida hitsamlingar. Can’t Touch Us Now har det där typiska ringande pianot och saxofondetaljer som i fornstora dagar, och även Mr Apples och och ursinnigt politiska Mambo Jambo hade kunnat vara tidiga 80-talssinglar. 

Det enkla och smarta pophantverket är än mer påfallande i Another Version of Me med sina vokalharmonier hämtade direkt från The Beatles, och I Believe med sin subtila groove snuddar vid bandets ursprungliga ska-bakgrund och är ett av skivans finaste ögonblick.

Men de vilar inte alls bara på gamla lagrar. Good Times och Don’t Leave the Past Behind You är souligare, och i synnerhet den senares smarta house-piano överraskar. Dessutom får de plats med en fin hyllning till Camden-grannen Amy Winehouse i Blackbird och en snygg Ian Dury-pastisch i cockneyrimmande Herbert.

Men egentligen spelar ju inget av det här någon roll. För trots att Madness nu på tre album i rad har bevisat sin aktualitet är det enbart som nostalgiskt underhållande veteranband de har ett existensberättigande i den stora publikens ögon. Räkna alltså med att inget av nämnda potentiella singelspår kommer att spelas i radio, och att även detta utmärkta Madnessalbum kommer att förbli ohört i bredare lager.

Cooking Vinyl/Cosmos

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Förra gången hade de en massa att säga om sin samtid. På sin bitvis strålande Londonskildring The Liberty of Norton Folgate överraskade Madness genom att vara innovativa, hungriga och aktuella. Det gör de inte nu. Tvärtom.

Här gräver veteranerna djupt i nostalgikofferten och gör allt för att upprepa eller åtminstone påminna om hur det lät när de prenumererade på topplatser på Englandslistan för 30 år sedan. För omslaget hyr de in Sgt. Pepper-konstnären Peter Blake, med anskrämligt resultat. 80-talsproducenten Clive Langer dammas av, ska-stämpeln sätts med Death of A Rude Boy och första singeln får heta My Girl 2 (jodå, My Girl var en av deras tidiga hits). För att verkligen hamra fast de nostalgiska poängerna återanvänder de sedan arrangemangsknep och blåsfraser från gamla framgångar som Embarrassment och It Must Be Love.

Men att de den här gången nästan enbart talar om sitt förflutna innebär inte nödvändigtvis att det är dåligt. För i deras förflutna har alltid funnits en smittande entusiasm och en ruskig fingertoppskänsla för de klockrena popmelodierna, och sådant finns det gott om även här, utöver i redan nämnda låtar också i synnerhet i Leon. Dessutom finns här små finesser till exempel i form av La Luna med latinrytmer och -blås, som är en fin blinkning till Ian Dury, och Misery som svenska dansband borde slåss om att lägga till sin repertoar.

En bra Madnesskiva och ett utmärkt popalbum är det med andra ord. Och stötar som inte bara står ut med nostalgi och självförhärligande citat utan rentav längtar efter sådant kommer att ha ännu lättare att bejaka Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da.

Lucky Seven/Playground

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009)

Om det är patetiskt när ett gäng ”nutty boys” från 80-talet, den erans främsta företrädare för den urbrittiska popen med Kinks som förebilder och Blur som efterföljare, återförenas och låtsas att allt är som förr? När de fortfarande spelar sina melodislingor på piano och när de – herregud – till och med släpar på den där knäppa saxofonisten i för stora byxor? 

Inte det minsta patetiskt faktiskt, eftersom de fortfarande besitter förmågan att skriva upplyftande goodtimes-hits med Londondoft som få andra.

Karma Chief

BETYG: 4 av 6

Mae Powell började skissa på sångerna till sitt andra album medan hon bodde på sin mammas farm några timmar norr om San Fransisco, och mycket riktigt finns där en grundläggande rural känsla av vidder och just utrymme för ljus. Hennes fina jazziga folkpop har ett varmt och lågmält souligt sväng som rör sig med samma ostoppbara försiktiga gung som ett sädesfält i brisen, och finns åtminstone antydd även i en stilla vals som Rope You In och till och med i vaggvisan Meet Me in A Memory.

Med en trygg och lite ärgad jazzröst som ibland styr tankarna i riktning Amanda Bergman och någon gång Klara Söderberg, för att välja två inhemska referenser, och i Where Will Love Go?, som presenterar Karen Dalton som Walt Whitman, snuddar hon nästan vid Judy Garland-fraseringar.

Contact High är en kärleksfull och vänligt munter soullåt för att muntra upp Mae Powells nära vän Dylan Mulvaney, skådespelerskan som orsakat uppror bland bigotta republikaner som har transfobi. Det är skivans snabbaste, snyggaste och mest medryckande låt, men även hennes spartanska sånger av oro och ångest som den vemodiga avslutningen Again liksom den återhållet ilskna Hot Headed griper tag.

Av Patrik Forshage

Den 18 augusti 2025

Skivrecension