fokusmusik-admin, författare på Fokus Musik

Secretly Canadian/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2005)

Man måste beundra Jason Molina. Han förvandlade smidigt Songs:Ohia till titeln på det sista albumet Magnolia Electric Co, och inledde samtidigt sitt projekt att förvandla sin musikaliska karriär till en personlig skildring av Neil Youngs katalog. Efter liveskivan Trials & Errors för bara tre månader sedan, som var en fri tolkning av Tonight’s the Night, presenterar han här med hjälp av Steve Albinis anti-estetik sin idols hela sjuttiotal komprimerat till en CD.

Med en fast uppsättning musiker med förmåga att kliva i Billy Talbot, Ralph Molina och Nisse Löfgrens skor finns även här Crazy Horses ruffligt gnisslande rockande – ”Working Class Rock”, som Jason Molina vill kalla det – i spår som The Dark Don’t Hide It. Med Jennie Benford i en dubblerande biroll som Emmylou Harris/Linda Ronstadt behärskar Jason Molina hela den Youngska paletten med Harvest-ballader som I Can Not Have Seen The Light och stillsamt sorgsna Leave The City om smärtan av att flytta från Chicago.

Så länge föremålet för hyllningen fortsätter att lägga all energi på att sälja produktlicenser för sin drygt två år gamla Greendale (efter skivan, soloturnén, skivan med bonus-DVD, filmen och musikalturnén kommer nu en bok) har Jason Molina i högsta grad ett berättigande.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Metronome/Warner

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)

Magnus Carlson är och förblir en crooner, vare sig han sjunger på engelska i Weeping Willows eller på svenska för att fördriva tiden medan hans band har paus. Så hur går det när han bestämmer sig för att spela in en modern rockplatta?

Ambitionen har enligt Magnus Carlson varit att bygga vidare på Smiths och Clash, men samtidigt vara aktuell. För att åstadkomma det har han samlat en namnkunnig skara musiker. Henryk Lipp har producerat, och delar av Soundtrack of Our Lives kan höras tillsammans med Thåström, Håkan Hellström och – utropstecken, utropstecken – Mick Jones.

Men resultatet av Magnus ansträngningar leder paradoxalt nog tankarna åt ett helt annat håll. Utan att ha det för avsikt lyckas han nämligen uppdatera en svensk genre som inte haft särskilt många aspiranter de senaste 30 åren. Med Allt är bara du du du återupplivar Magnus Carlson det sena 60- och tidiga 70-talets känslomässiga svensktoppsschlager, vars främsta vokalister var Per Myrberg och Jan Malmsjö. Sentimentala Repig 7″ singel har samma vardagsbetraktande sentimentalitet som dessa herrars främsta nummer, och en småstadsbetraktelse som Sagoland leder omedelbart tankarna till Gunnar Wiklunds Nu tändas åter ljusen.

Nu skiner solen på oss är en utmärkt förberedelse för en vårpromenad på Riddarholmen hand i hand med din älskade. Om Magnus slagit sig ner vid flygeln i Grand Hotels Cadierbar när ni slinker in för en Dry Martini kommer våren att kännas fulländad just där och då.

Magnus Carlson är född i fel årtionde. Han har knappast gjort sig känd som de små gesternas man, och precis som i Weeping Willows tar han oftast i från tårna. Nu är det ju så att tårdrypande känslourladdningar på svenska liksom på Gunnar Wiklunds tid känns mer banala än liknande sånger på engelska, och Aftonbladets recensenter kommer bara undantagsvis att röras till tårar av Magnus Carlson solo. Men tänk om Svensktoppen åter kunde domineras av innerliga molltoner som Vacker främling eller Du är så rädd. Då skulle plötsligt Kent Finell leda ett program som intresserade fler än Bingolottopubliken.

Amigo/Cosmos

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2017)

Det enda som förvånar med konceptet Northern Soul på svenska från Magnus Carlson är att det dröjt så länge. Få har sådan passion och sådan kunskap om genren som han, och i Sverige finns ingen annan som skulle komma i närheten av att kunna kombinera det med en komplett och magnifik sångröst. I sofistikerade nummer som titelspåret med stråkarrangemang och stora damkörer är det särskilt strålande, men även mer oborstade soulbråkigheter som Tänk om! och kampanjlåten Jag hatar hat på samma textmässiga tema är rent överväldigande. Vill du verkligen vara ensam är Björn Skifs-soul i ordets finaste bemärkelse, och Långa skuggor slår Orup på fingrarna i genren cantchy intensiv upptemposoul.

Så långt är Den långa vägen hem ett komplett, sammanhållet och rent av strålande album. Men det som måhända är Magnus Carlsons välsignelse – den folkkärhet som så välförtjänt uppnåtts via hans medverkan i Så mycket bättre – blir den här skivans hämsko. Som en kommersiell eftertanke om att fånga hans momentum har man nämligen klistrat dit ett knippe lösryckta Så mycket bättre-covers dessutom. På vinylutgåvan bara någon enstaka, vilket går att överse med, men på CD-utgåvan finns varenda TV-låt han gjorde, och det är ett allvarligt felslut som sänker betygsnivån minst ett steg jämfört med det som redovisas här. För trots försöken att arrangera om Jill Johnsons och Lisa Ekdahls låtar i enlighet med skivans soultema sitter de generellt rejält obekvämt, och ärligt talat har få av låtarna tillräckliga grundkvaliteter för nå längre än till en lagom salongsberusad och sentimental TV-publik. Danny Saucedos Det brinner i bröstet till exempel är helt ointressant och Allt som jag känner är och förblir en skitlåt hur mödosamt man än försöker maskera det.

Överväg inte CD:n utan satsa på den trimmade vinylversionen, alltså. Och övertyga så hans skivbolag att ge ut Liket Lever-tolkningen Levande begravd – komplett med smart inkorporerad Taxman-basgång – på sjutumssingel, för även om den inte hör hemma i det här sammanhanget är den sannerligen inte desto mindre genial.

Metronome/Warner

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2003)

Magnus Carlson är antitesen till kompisen Håkan Hellström – hans känslor är lika starka och hans nerver lika blottlagda. Men när Håkan är euforisk är Magnus vemodig, sorgsen och orolig. Lånen från Morrissey är medvetet övertydliga, i direktöversatta Jag ber dig snyggt kombinerat med både Clash och northern soul. Trots de yviga gesterna och texter som är snubblande nära patetik håller Magnus Carlson balansen nästan hela vägen.

Epic/Sony
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010)

Frankensteins monster? Genetiska experiment? Magnus Weideskog är varje skivbolags våta dröm, och lite för perfekt för att kunna vara naturligt framställd. Hör bara: Han är snygg, han är ung – herregud, bara dryga 20 – och han är mer än beredd att för igenkänningsfaktorns skull idogt besjunga ungdomens vedermödor och glädjeämnen som vore han Lasse Åberg/Killinggänget för sin generation.

Viktigare ändå är att han så hitvänlig och välsjungande popigt gullig att det helt enkelt måste finnas spår av både Ted Gärdestad och Per Gessle i genpoolen, och dessutom soulantydningar och ett kryddmått Jason Mraz för smakens skull. Som för att fånga in det sista återstående marknadssegmentet i åldersgruppen är han beredd att manifestera sin Hässelby-härkomst genom en kontroversiell duett med Ken Ring.

Det är genmanipulerat, definitivt, men det är också väldigt effektivt. Och kommersiellt misslyckande är överhuvudtaget inte möjligt, förutsatt att skivbolaget kan behålla kontrollen över sitt monster.

Skivrecension

Matador/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2013)

Sedan debuten för ett år sedan har utvecklingen för Devon Welsh från Montreal och hans ljudsidekick Matthew Otto varit snabb, och elektronik- och samplingsexcesser fått ge utrymme för sofistikerade popmelodier och för hans röst. Nu är de bakomliggande arrangemangen så minimalistiska att Devon Welsh ligger nära sanningen när han redan i det inledande titelspåret konstaterar att ”I’m a liar – I say I make music”. Men de enstaka samplade läten och stilla synthtoner som utgör en spartansk musikalisk botten balanserar hans vokala elegans och leder tankarna till Blue Nile, Talk Talk och kanske till och med en ung David Sylvian. Majical Cloudz har gjort en riktig finsmakarskiva.

Skivrecension

Full Time Hobby/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007.)

”You’re gonna die alone, all alone”. Så inleds ett album där Malcolm Middleton säger sig vilja hitta ljusare uttryck, ”a brighter beat”. Men även om musiken till stora delar är snabb punkpop, då och då med piggt blås, så går den oftast i moll, och låtar som den ännu snabba och taggiga Death Love Depression Love Death, om att dö samtidigt med sin partner för att slippa förändra något i sitt liv, känns sällan muntra.

Att Malcolm Middleton behöver bearbeta och få utlopp är uppenbart när han återvänder med sitt tredje soloalbum bara ett par månader efter att inte särskilt gladlynta Arab Strap avslutade sin avskedsturné. Likheterna med Peter Perrett, som med sitt Only Ones hade ett lika maniskt sätt att bearbeta inre och yttre demoner genom ilsket surrande pop som nödtorftigt dolde ångesten, är påtagliga både i musik och uttryck, och det är illavarslande. För även om Peter Perrett-sagan inte är helt färdigskriven kan man vara Pete Doherty-säker på att den inte kommer att sluta lyckligt.

Ändå finns det möjligheter till ljusning. Längtansfulla Fuck It, I Love You är inte fullständigt självdestruktiv, och i Four Cigarettes, där han inser att det snabbt minskande lagret av rökverk snart kommer att tvinga honom ut ur lägenhetens isolering, lyser den (visserligen svarta) humorn igenom. Man behöver inte vara tråkig för att man är deprimerad.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2024)

I april har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage å ena sidan firat RSD och å andra stoppat huvudet i ugnen. Här är den bästa musiken från månaden som gick.