(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2023)

Boygenius – The Record

Album (Interscope/Universal)

1+1+1=10! Såhär med facit i hand är det lätt att inse att det världen verkligen behövde våren 2023 var tre profilstarka kvinnor som tillsammans gör den perfekta kombinationen av First Aid Kit-stämmor och stenhård grunge.

Kjellvandertonbruket – Fossils

Album (Startracks)

I Tonbruket har Christian Kjellvander hittat jämnstarka partners, med Martin Hederos som allra mest iöronfallande kraft här. Tillsammans når de en mognadsnivå, ett djup och en subtilitet som kan jämföras med Nick Caves senare år.

The Veils – The Day I Meet My Murderer

Från albumet …And Out of the Void Came Love (Ba Da Bing!)

Och på tal om Nick Cave – försök föreställa dig hur det skulle låta om han målade i något ljusare gråskalor, och med enstaka andra udda färgstänk dessutom. Eller föreställ dig en ung nya zealändsk Leonard Cohen. Ungefär så här skulle det låta.

I’m Kingfisher – Beginning of A Great Song

Från albumet Glue (Fading Trails)

Med de senaste månadernas singlar har Tomas Jonsson aviserat att han tagit ytterligare steg i att hitta frihet och sitt eget uttryck i den traditionsstarka americanatraditionen. När han till slut avrundar sitt i särklass bästa album med en stilla utandning och en låttitel som låter förstå att det här bara är början finns det anledning att jubla, lågmält.

Steve Mason – Brixton Fish Fry (feat Javed Bashir)

Från albumet Brothers & Sisters (Domino/Playground)

Komplex och intrikat och samtidigt stilla och distingerad – så låter Steve Masons protestmusik med ärkebrittiska pakistanska dimensioner.

Ulf Stureson – Min syster (demo)

Från albumet I overkligheten (Demos -94) (Adrian)

Det är till och med ännu mer drabbande att höra det här hjärtskärande sorgearbetet i avskalad demoform. Låt dig inte skrämmas av mörkret – de här gamla kassettinspelningarna utgör en av vårens starkaste skivor.

Those Pretty Wrongs – Holiday Camp

Album (Curation)

När Big Star-legenden Jody Stephens slår sina påsar ihop med bland andra Mitch Easter och Chris Stamey kan det inte gärna bli något annat än perfekt powerpop va?

Miljoner Tusen – Så gamla så vackra (feat Vasas flora och fauna)

Från EP:n Så gamla så vackra (Miljoner Tusen)

”Arbete och fritid i harmoni” lyder texten, och elektropopballad och progg i harmoni låter musiken. Det är förstås oemotståndligt.

Unknown Mortal Orchestra – V

Album (Jagjaguwar)

Nyanser från hawaiiansk tradition och Ruban Nielsons försiktiga fabläss för det vrickade bidrar till att Unknown Mortal Orchestras numera C-vitaminstinna västkust-AOR inte riktigt håller sig mitt på vägen utan kräver din fullständiga uppmärksamhet.

Ian Person – Autoimmune

Album (Gamlestans Grammofonbolag/Border)

Inte så långt ifrån The Soundtrack Of Our Lives, och därmed en perfekt uppladdning inför deras gemensamma återkomst.

The No Ones – 304 Molino Way

Från albumet My Best Evil Friend (Yep Roc/Border)

Med Peter Buck och Scott McCaughey i bandet lockar norska The No Ones in oss i sin stabila pop i Nick Lowes anda. Och nappar vi inte där har de namnkunniga vänner som Ben Gibbard, Debbi Peterson (The Bangles), och Norman Blake (Teenage Fanclub) i bakfickan.

The New Pornographers – Cat and Mouse with the Light

Från albumet Continue As A Guest (Merge)

Med Dan Bejar ute ur bilden hade det här i många avsnitt kunnat vara ett ganska introspektivt A C Newman-soloalbum. Men så bryter solen och popen igenom när Neko Case ställer sig längst fram, och den där särskilda dynamiken som är kollektivets varumärke är etablerad.

Inte heller dåligt i mars:

The Hold Steady, Depeche Mode, Lana Del Ray, Max Jury, A Certain Ratio, Lankum, Crazy Horse (även om de kallar sig Molina, Talbot, Lofgren & Young här), Black Country New Road live och Daddy Long Legs (tänk Dr Feelgood/Slade/The Wildhearts).

Inför april ser Patrik Forshage fram emot att lyssna på:

• Angel Olsen
• Damned
• Daughter
• Don Letts
• Dave Okumu
• Easy Star All-Stars – Ziggy Stardub
• Esther Rose
• Everything But the Girl
• Feist
• Glen Matlock
• Håkan Hellström
• Ian Hunter
• Mudhoney
• The National
• Patrick Wolf
• Rose City Band
• The Tallest Man on Earth
• Vilma Flood
• …och precis som varje månad en drös Neil Young-retro

I mars blev Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage varm i hjärtat över en kärleksförklaring till musikens grovarbetare. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

The Bevis Frond – The Hug

Från albumet Focus on Nature (Fire/Border)

En kram, ett leenden ett erkännande, vad som helst – det är allt roddaren önskar sig. Och givetvis är Nick Saloman beredd att resa sig från sitt sällskap av Syd Barrett, Luke Haines, Jimi Hendrix Experience och Neil från The Young Ones vid excentrikernas runda bord för att visa sina humpers, chaufförer och merchförsäljare lite väl värd uppskattning.

Brian Eno – All I Remember

Från kommande soundtracket Eno (Universal)

Dokumentären om Eno hade Europapremiär i Köpenhamn i mars, och landar förhoppningsvis strax på svenska biografer. Till dess får vi nöja oss med hans egen självbiografiska Where Are We Now?-variant. lika vacker som sentimental.

Sheer Mag – Eat It and Beat It

Från albumet Playing Favorites (Third Man/Border)

Attacken hos Tina Halladay ihop medkaxiga banala riff över handklappsstomp och fotbollskör gör att Joan Jett nu kan gå i pension, trygg i att återväxten är säkrad.

Pissed Jeans – Everywhere is Bad

Från albume Half Divorced (Sub Pop/Playground)

Dissen av nästan samtliga amerikanska större städer liksom bland annat Helsingfors och Rom är visserligen en bagatell. Men senast amerikansk punk var så här engagerande intensiv och humoristisk var under Jello Biafras glansdagar.

Bashjärta – Gatorna är tommare än jag

Från albumet Kampsånger för tveksamma (Malmö Inre/Border)

Velighet och vankelmod är två egenskaper som Mattias Areskog hyllar på Bashjärtas andra album. Både i de lågmälda texterna, som här i utifrånbetraktelsen av livet runt Stureplan, i den lätta och försiktiga musikaliska tveksamheten och i hans vokala tilltal nära Ulf Sturesons.

Waxahatchee – Right Back to It

Från albumet Tigers Blood (Anti-/Playground)

Om Katie Crutchfields luftiga och nära instrumentering signalerar rötter och americana så signalerar låtmaterialet – särskilt på det här singelspåret med MJ Lenderman – starka popmelodier.

High Llamas – Hey Panda

Album (Drag City/Border)

Efter åtta års tystnad är Sean O’Hagan tillbaka med ännu ett mästerverk. Med fingertoppskänsla skapar han en exakt elegans som mer påminner om Burt Bacharach än om samtida pop, både äventyrligt och balanserat i arrangemangens tvära kast mellan smarta moderna r’n’b-rytmer, och stilla luftiga partier där en gästande Bonnie ”Prince” Billy med lite Autotune visar sig vara en strålande soulsångare. Det här är en skiva att upptäcka nya lager och inspirerande detaljer hos vid varje upprepad lyssning. Och tro mig, du kommer att vilja lyssna ofta.

Yard Act – The Undertow

Från albumet Where’s My Utopia? (Island/Universal)

”What’s the guilt worth, if you do nothing with it” undrar Yard Act, och Damon Albarn stirrar avundsjukt när Yard Act med rytmbox och intensiva stråkar skapar en ärkehit på Gorillaz hemmaplan.

Daniel Romano Outfit – That’s Too Rich

Från albumet Too Hot to Sleep(You’ve Changed/Border)

Den powerpop och glamrock som han brukar excellera i – på flera album om året – får här sällskap av en rejäl dos hardcore-punk.Och givetvis hanterar han även den genren som en mästare.

The Jesus & Mary Chain – Glasgow Eyes

Album(Fuzz Club/Playground)

Bröderna Reid är lugnare nuförtiden. Det betyder inte att de är lugna.

John Cale – How We See the Light

Frpån kommande albumet POPtical Illusion(Domino/Playground)

En del pessimistiska 80-åringar hänfaller åt passiv konservativ bitterhet. John Cale gör motsatsen och fortsätter skapa vacker modern popmusik lika kampvillig som sorgsen.

I hälarna på Yard Acts, men lite mer vattenkammade, har The Rhythm Method också släppt ett fint album i mars. Alejandro Escovedo har gjort ett initiativrikt återbesök i sin egen låtkatalog, ochCharles Moothearts punkskramliga Black Sabbathriff är månadens Ty Segall-relaterade release. Adrianne Lenke har släppt bra folkalbum, The Hanging Stars låter som Teenage Fanclub brukade göra innan de mognade, Jim White (The Dirty Therese och Nick Cave) laborerar med slagverksimprovisationer och Sam Murrow spöar till och med The Black Crowes nya album avseende riffrik southern swagger.

Bland månadens återutgåvor sticker förstås Alice Coopers Billion Dollar Babies ut ordentligt, eftersom det är en av världens bästa rockalbum alla kategorier, Att två album med Nico, hennes andra album Desertshore och hennes tredje The Marble Index åter görs tillgängliga av bolaget som har albumens producent John Cale kontrakterad är också en välgärning.

I april ser Patrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på

• Sinkane
• The Libertines
• Phosphorescent
• Vampige Weekend
• Black Keys
• Sinkane
• Pernice Brothers
• Brian Eno
• Hästpojken
• Iron & Wine
• BMX Bandits
• St Vincent

…och kanske några Record Store Day-releaser dessutom.

I november njuter Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage att The National och Bar Italia släpper skivor i en takt som vore det 1973. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

David Holmes & Raven Violet – Necessary Genius

Från Blind on A Galloping Horse (Heavenly)

Sedan 30 år rör sig Belfasts coolaste DJ och soundtrackkompositör lika ledigt i pop som i elektroniska sammanhang. Här hyllar han och hans guddotter en lång rad avlidna ”dreamers, misfits, radicals, outcasts” – Terry Hall, Andrew Weatherall, Tony Wilson, Sinead O’Connor – och det känns både ömsint och rättvist.

Hardwicke Circus – Fly the Flag

Album (Alternative Facts/import)

Bröderna Fosters egen musikaliska identitet återstår fortfarande att identifiera. Men deras djupa och intensiva relation till ale-stinn pubrock gör att de kombinerar The Proclaimers, Madness, Billy Bragg, Brinsley Schwartz och Phil Lynott på ett sätt som får producerade Dave ”Stiff Records” Robinson och omslagskonstnären Humphrey Ocean att helt och hållet känna sig som hemma.

Shooter Jennings and the Werewolves of Los Angeles – Keep Me In Your Heart

Från Do Zevon (Live) (Black Country Rock/import)

Från en rumlare till en annan, med Warren Zevons alldaglligt gripande farväl-till-livet-sång, sannolikt den starkaste låt som skrivits i genren sedan Charlie Richs Feel Like Going Home.

Christian Kjellvander – We Are Gathered

Från Hold Your Love Still (Tapete/Border)

”I’ve brought a choir, and I ain’t afraid to use it”. Christian Kjellvander fortsätter att bli bättre för varje album, hur nu det ens är möjligt, och stärkt av samarbeten sina med Tonbruket kombinerar han längre och mer komplexa kompositioner med små skojiga blinkningar.

The Mannequins of Death – Planeter

Från EP (Heartwork/Bengans)

Föreställ dig en perfekt mashup av TT Reuters Sång Dans Sex och Cortex Spinal Injuries. Konstatera sedan att det här bandet består av folk från just de banden, och att de 2023 gör musik som låter just så och släpps på samma skivetikett. Krydda till sist med en livetagning av Levande Begravd, och inget ytterligare finns att önska sig!

Cat Power – Cat Power Sings Dylan: The 1966 Royal Albert Hall Concert

Album (Domino/Playground)

Vågar man påstå att hennes kompletta coveralbum är bättre än förlagan, eller innebär det omedelbar stening?

Bar Italia – The Twits

Album (Matador/Playround)

Två strålande samma album samma år. Det var vad man kunde sig från ett band 1973, och nu trissas ackorden upp först av Bar Italia, och sedan av…

The National – Laugh Track

Album (4AD/Playground)

The Nationals Frankenstein-album från i våras är årets bästa skiva. Systeralbumet ett halvår senare är mindre omedelbar och kräver större uppmärksamhet, men belönar så småningom sin lyssnare rikligt.

Bas Jan – Back to the Swamp

Album (Fire/Border)

Så där underbart skevt och charmigt indiepopigt, med synthstråkar och dito blås, som man bara har självförtroende att ro iland för att man ännu inte börjat överväga sina begränsningar.

Lol Tolhurst, Budgie & Jackknife Lee – Los Angeles

Album (Play It Again Sam/Border)

Vi har redan jublat över titelspåret med James Murphy, och resten av albumet är lika fullproppat med smart och ädel postpunk, med fler Murphy-insatser liksom ett antal gästspel av bland annat Bobby Gillespie och Isaac Brock. Lol Tolhurst och Budgie har iscensatt sidekicklegendernas revansch!

Och dessutom förstås utmärkta album från Iron & Wine, Madness, Kurt Vile, Micko & The Mellotronics, H R från Bad Brains och salig Pugh (särskilt hans fina försvenskning av Jesus on the Mainline). Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, allra finast lyxåterutgåvor med Bob Marley & The Wailers och Bryan Ferry.

Foto Daniel Gilbert: Anton Lernstål

I oktober konstaterar Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage återigen att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Jeffrey Lee Pierce & Nick Cave – Yellow Eyes

Från samlingsalbumet The Task Has Overwhelmed Us – The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project (Glitterhouse/Sound Pollution)

Ett fjärde (!) retrospektivt album där kollegor och beundrare tolkar och bearbetar Jeffrey Lee Piercese demos, hemmainspelningar, textfragment och låtutkast borde rimligen ha hunnit lååångt ned i bottenskrapet. Men på samma sätt som att den här Gun Club-varianten är ett komplett mästerverk är resten av Frankenstein-konstruktionerna lika briljanta, och medverkande som Nick Cave – också i duett med Debbie Harry och bakom mäktige Mark Lanegan (vila i frid) – Lydia Lunch med Jim Jarmusch, Jim Jones, Mark Stewart, Dave Gahan, Black Rebel Motorcycle Club, Mick Harvey och Alejandro Escovedo, och så vidare.

Boygenius – Afraid of Heights

Från minialbumet The Rest (Interscope/Universal)

”I wanna live a vibrant life, but I wanna die a boring death*. Med en bedårande fegisvisa där Lucy Dacus sjunger lead bekräftar allstar-alternativcountrytrion där Julien Baker och Phoebe Bridgers också briljerar att de är årets bästa nya band.

Daniel Gilbert – Rekviem

Album (Våga Våga)

Med sitt allvar – den självbiografiska Lungkollaps Östra, till exempel – och djup, sin oerhörda spännvidd mellan jazz, gitarrindie och sjömansvisa och sina passager av spoken word hade Rekviem kunnat vara spretig, tung och svår. Istället är den lätt, frisk och spännande i sin ärliga och frisinnade äventyrlighet.

The Anchoress – Bizarre Love Triangle

Från albumet Versions (Drowned In Sound)

I sina tolkningar av The Cure, Nirvana, Nico och Depeche Mode är walesiska Catherine Anne Davies oftast lågmält akustisk, men här adderar hon ett snyggt subtilt beat som höjer nivån ytterligare ett snäpp.

Existensminimum – Matters

EP (Novoton)

I nästan ett decennium har saknaden efter Magnus Monns hårt tyglade vansinne varit svår, men nu är han tillbaka med en elegant EP av stilla crooning i vacker Kling-Klang-dräkt av lika delar kraut och indie.

CMAT – California

Från albumet Crazymad, for Me (CMATbaby/Border)

Det är svårt att välja en enda pärla från den irländska sångerskan Ciara Mary Alice Thompsons briljanta andra album, där hon bland annat sjunger cirklar runt självaste John Grant och namndroppar minst två TV-serier, men inledningsspårets perfekta popbalans mellan Kate Bush och Paloma Faith är åtminstone bland skivans topp tre.

Uni Boys – Buy This Now!

Album (Curation/Border)

Det är måhända en självmotsägelse att kalla powerpop för tanig. Men det är ändå ett faktum att om det fortfarande varit 1979 även utanför Uni Boys universum hade Stiff varit rätt label för deras fina och fjuniga popgitarrskramlande, exemplariskt producerat av The Lemon Twigs och komplett med pipig Farfisa och smala svarta slipsar.

Metric – Formentera II

Album (Metric Music/Border)

Emily Haines moderna veteraner ger förra årets utmärkta Formentera en förlängning med ytterligare nio låtar intelligent och luftig indiedisco.

The Feelies – Some Kinda Love: Performing the Music of the Velvet Underground

Album (Bar/None/Playground)

Har du hört något annat band ens försöka ta sig an det snirkliga introt från Sweet Jane? The Feelies sätter förstås det perfekt, liksom resten av förebildernas repertoar.

Superchunk – Up Against the Wall

Från Misfits & Mistakes: Singles, B-sides & Strays 2007–2023 (Arts & Crafts)

Över åtta LP-sidor får vi akustiska bagataller, bländande powerpopdemos, udda punkurladdningar och ett exemplariskt urval covers av bland annat The Misfits, The Cure, Destiny’s Child, John Cale, Bananarama, Patti Smith (med Eleanor Friedberger) och inte minst denna förbisedda pärla av Tom Robinson Band.

Och dessutom förstås utmärkta album från Buffalo Nichols, A Savage, Black Pumas och Kevin Drew. Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, bland annat en ståtlig deluxelåda Nirvana, en mastig karriäröversikt med Billy Bragg och inte minst finns nu Joe Strummers hjärteknipande återförening med Mick Jones – på scen i Acton Town tre veckor innan Strummers död – äntligen på vinyl.

I november ser Patrik Forshage fram emot att lyssna bland annat på:

Christian Kjellvander

Anna Järvinen

Bar Italia

Lol Tolhurst x Budgie x Jacknife Lee

Johan Hedberg

Shooter Jennings tolkar Warren Zevon

Beirut

Iron & Wine

Micko and the Mellotronics

The National

Madness

Kurt Vile

Bryan Ferry-retro

I september kisade Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage mot höstsolen ihop med crooners och torchsångare. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Lydia Loveless – Nothing’s Gonna Stand in My Way Again

Album (Bloodshot)

En klockrent klingande torch-stämma, full av auktoritet och säkerhet, i texter av vemodigt klingande övergivenhet och sånger av pur kraftfull upptempopop? Bangles? Kirsty MacColl? Nej, men det närmaste man kan komma!

Jonathan Wilson – Marzipan

Från albumet Eat the Worm (BMG)

Han sjunger som en ung Harry Nilsson och skriver sånger med lika många bottnar som Randy Newman. De subtila små finesserna bryter dessutom elegant av och gör att man har öronen på skaft från första minuten till sista .

Ulf Stureson – Hockeykillar

Singel (Adrian)

Som vanligt kryper Ulf Sturesson djupt vemodiga sånger om obesvarad kärlek direkt under skinnet.

The Handsome Family – Good Night

Från albumet Hollow (Loose/Border)

”It’s time for the rats to abandon the ship, time for the billionaires to board their jets”. Hos paret Brett och Rennie Sparks är det alltid dunkelt och ödesmättat, och när de säger godnatt är det definitivt. Och samtidigt med glimten i ögat, som alltid, för sedan återses vi ju, ”out by the merch table, after we pack our junk”.

Anna Ternheim – Dancing With Tears In My Eyes

Från EP:n Before the Dawn (Universal)

Subtilt och elegant lyfter Anna Ternheim en banal poplåt till stort allvar.

Tyler Childers – Percheron Mules

Från albumet Rustin’ in the Rain (Hickman Holler/Sony)

Med en kör som hämtad ur O Brother Where Art Thous mest rurala hillbillysound och en text om att avla fram mulor stora som tanks (eh?) finns ingen mer underhållande country den här hösten.

Mitski – The Land Is Inhospitable and So Are You

Album (Dead Oceans/Playground)

Hennes introspektiva självtvivel uttrycks bäst på sin mjuka och nakna visbotten och med de dramatiska kyrkokörernas åthävor.

The Breeders – Divine Mascis

Singel från återutgåvan av Last Splash (4AD/Playground)

Titeln säger allt.

Ty Segall – Eggman

Singel (Drag City)

Bara för att Kaliforniens största musikgeni laborerar med suggestiva beats och psykedeliska stereoeffekter betyder inte det att han avstår feta lager av distad gitarr.

Logan Ledger – Golden State

Album (Rounder)

Han har en crooner-stämma som leder tankarna direkt tillbaka till Glen Campbell och Weeping Willows tidigaste inspelningar, och han har med lap steel att gråta till och han har en hel skiva full av orkestrerade sånger som omedelbart tar plats i Den Stora Amerikanska Sångboken.

Ásgeir – Time on My Hands (Lo-Fi Version)

Album (One little Independent)

I avskalat och viskande format låter Islands egen Anohni ännu mer meditativ.

Och dessutom förstås utmärkta album från Teenage Fanclub, Red Mecca, Sparklehose, The Coral, Devendra Banhart, Public Service Broadcasting, P.G. Six, Animal Collective, Blonde Redhead, Buddy Miller & Julie Miller och Wilco. Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, i synnerhet en extra-arty låda med tidiga Devo-demos.

I oktober ser Patrik Forshage fram emot att lyssna bland annat på:

Sufjan Stevens

The Feelies tolkar Velvet Underground

A Savage

Uni Boys, producerade av Lemon Twigs

Metric

Tonbruket

Buffalo Nichols

Phil Manzanera & Andy Mackay

Existensminimum – EP

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2005)

Under sommarens regnperioder torkar skivfloden ut. Det ger oss tid att också blicka bakåt, och välja ut årets bästa återutgåvor, so far. Läs mer om dem och andra reissues i Nöjesguidens retrokrönika varje månad på nätet.

Orange Juice – The Glasgow School (Domino/Playground) 

Carl Reinholdtzon Belfrage stryker skjortor och gråter till Edwyn Collins tidiga singlar. 

Nine Inch Nails – The Downward Spiral Deluxe Edition (Interscope/Universal) 

Nya With Teeth i all ära, men The Downward Spiral är Trent Reznors mästerverk. March of the Pigs spräcker högtalare även på låg volym och Hurt, som Johnny Cash senare gjorde till sin, är en av de mörkaste heroinist-skildringar som skapats. 

England’s Glory – The First and Last (Diesel Motor/import) 

The Only Ones är bortglömda idag, men Another Girl, Another Planet gjorde dem odödliga hos en generation gnälliga rocksångare med Paul Westerberg i spetsen. Här är ledaren Peter Perretts tidiga Lou Reed-trash ännu mer sönderfallande, och nästan lika vacker. 

Kirsty MacColl – From Croydon to Cuba. An Anthology (EMI) 

”I was twentyone years when I wrote this song, I’m twentytwo now but I won’t be for long”. Englands pubpopdrottning blev bara 41. 

Scritti Politti – Early (Rough Trade/Border) 

The ”Sweetest Girl” med Robert Wyatt på orgel är allt som Boy George drömde om att vara.

Jack Nietzsche – Hearing is Believing – The Jack Nietzsche Story 1962-1979 (Ace/BonnierAmigo) 

Från Phil Spectors husarrangör till Neil Youngs frälsare, med allt från Doris Day till Gökboet på vägen. Ett geni. 

Yo La Tengo – Prisoners of Love (Matador/Playground) 

Välj mellan dubbel- eller trippelantologi med det enda band som förtjänar att nämnas i samma andetag som Velvet Underground och Sonic Youth. 

Belle & Sebastian – Push Barman to Open Old Wounds (Jeepster) 

Skottarna har alltid lagt sitt bästa material på singlar och EPs, och här är allihop. 

The International Submarine Band – Safe at Home (Sundazed/import) 

Gram Parsons avstamp mot The Byrds, Flying Burrito Brothers, Emmylou Harris-duetter och. döden. 

David Bowie – Stage (EMI) 

Allt från utsökt fejkad Phillysoul till Berlin-erans små mästerverk, med Adrian Belews naiva gitarr överallt.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2017)

Under den oregelbundet återkommande rubriken Månadens retro berättar Patrik Forshage om den senaste tidens mest angelägna återutgåvor. Den här månaden bland andra Luke Haines, The Residents och förstås David Bowie.

David Bowie – A New Career in A New Town (1977-1982)

Parlophone/Warner

Det främsta försäljningsargumentet för den tredje kronologiska boxinstallationen av David Bowies samlade gärning är den nya mix Tony Visconti gjort av Berlintrilogins avslutande del, enligt uppgift gjord med Bowies goda minne strax innan hans död.

Det kan tyckas udda i kontexten av David Bowies kanske allra mest omvälvande och högst respekterade period, som inleddes med hans flykt från Los Angeles till Västberlin. Det är en period som innehöll fantastiska album som Low, ’Heroes’ och Scary Monsters, och som avslutades lite mindre spektakulärt med en Brecht/Weill-EP, en Giorgio Moroder-producerad filmhit och duetter med Freddie Mercury och Bing Crosby, alltihop noggrant samlat i boxen.

Principiellt är den här sortens senkomna manipulationer dessutom lika förkastliga som koloreringar av gamla stumfilmer, men faktum är att det faktiskt funkar här. Det möjliggör till och med ett omvärderande av ett av David Bowies mer förbisedda album, som kombinerar sina föregångares suggestiva mix av kraut och soul med nya influenser från Afrika och Mellanöstern, med omarbetade Iggy Pop-låtar och med vassa rättframheter som den ironiskt socialrealistiska D.J., den normkritiska bagatellen Boys Keep Swinging och hustrumisshandelsskildringen i Repetition.

Tony Visconti förhåller sig respektfull och nöjer sig med att lyfta dynamiken hos den solida rytmsektionen Carlos Alomar-George Murray-Dennis Davis och att förhöja luftigheten. Det bidrar till att förstärka en fortfarande påfallande modernitet hos albumet, och accentuerar detaljer som den nyrekryterade gitarristen Adrian Belews flippriga futuristiska djurläten och David Bowies egen ojämförliga röstdynamik, nu särskilt markant redan i inledande Fantastic Voyage som sannerligen är en av David Bowies främsta pärlor.

David Bowie – Lodger (Tony Visconti 2017 Remix) kommer också att finnas tillgängligt som enskilt album, för den som nöjer sig med att redan ha allt annat i boxen en eller två gånger om.

Luke Haines — Is Alive and Well and Living in Buenos Aires (Heavy, Frienz – The Solo Anthology 2001-2017)

Cherry Red

Hade Luke Haines varit det minsta intresserad hade han kunnat vara en den brittiska musikscenens mest långvarig hitmaskiner. Den perioden lämnade han dock helt osentimentalt bakom sig efter (och ärligt talat ofta även under) The Auteurs och Black Box Recorders storhetstider, och sedan snart 20 år tillåter han sig att göra en lång räcka konceptalbum på det ena temat mer udda än det andra.

Det gör den här samlingen höjdpunkter från Luke Haines soloår till en hisnande bergochdalbana med nedslag i Storbritanniens historia, i engelsk wrestling, i intrikata fabler om rockstjärnor och kampen mot offentlig konst, i romantiseringen av New Yorks rockscen på 70-talet och i postapokalyptiska underjordiska samhällsstrukturer. Till att börja med.

I sina sånger placerar han karaktärer som Aleister Crowley, Ulrike Meinhofs transplanterade hjärna, Mary Stuart, Lou Reed, Klaus Kinski, Gary Glitter (”he’s a bad bad man”) och fabel-trion Gene Vincent (en katt), Jimmy Pursey (en räv) och Nick Lowe (en grävling) i ömsom vardagliga sammanhang och ömsom i yttre rymden, och med samma sorts dråpliga iakttagelser kommenterar han hur en satanist flyttar in in som närmaste granne i förorten.

Allt det här gör han i minnesvärda poplåtar där allt överflödigt är borttrimmat, smart arrangerat som intelligent indie (vill du kalla det britpop är det på egen risk), elegant synthpop, avskalad digital punk och smartriffande glamrock i en enda röra.

Oberoende av genre, arrangemang och tematik upphör Luke Haines sånger aldrig att vara egensinniga, intellektuella och underfundiga. Med nästan 80 sådana låtar – en fjärdedel av dem tidigare ohörda – under fyra och en halv timme förstås alldeles för mycket att svälja i en sittning. Å andra sidan visar sig även temaalbumens utplockade smakprov fungera utmärkt på egen hand, och eftersom nästan allt är guldkorn ger det möjlighet till en nästan obegränsad mängd underhållande stunder.

Jackie Shane – Any Other Way

Numero/Playground

Alldeles för stort fokus har legat på att diskutera Jackie Shanes genus, och alldeles för lite på att hennes katalog är proppfull av mäktig rhythm’n’blues och soul. Här samlas äntligen hennes singlar och hennes enda album, en liveinspelning, på en samling just så exakt och smakfull som vi lärt att förvänta oss från Numero Group. Titelspåret Any Other Way är förstås paradnumret, men även disciplinerad groove i Walking the Dog och de närmast James Brown-suggestiva livetagningarna gör henne till en fantastisk bekantskap.

The Residents – 80 Aching Orphans – 40 Years of The Residents

Cherry Red

… eller 45 år, om man ska vara noga, för den första singel som det hemliga San Fransiscobandet släppte var Santa Dog 1972, och den är förstås med här i all sin absurda härlighet. De första åren var de mest kreativt spännande, med Constantinople, Diskomo, Yummy Yummy Yummy från deras inte så lite kontroversiella Third Reich’n’Roll och inte minst deras tolkning av Satisfaction som till och med överträffar Devos. Commercial Album var den sista urladdningen i bandets första fas, och av de 40 minutlånga sångerna från det albumet finns här en liveinspelning av strålande Easter Woman.

Sedan följde just en i någon mån kommersiell fas – åtminstone relativt sett – där The Residents till och med syntes i 1980-talets videokanaler med sina versioner av It’s A Man’s Man’s Man’s World och Hit The Road Jack, innan de krävde sig djupare ner i konstnärligt avantgarde med sin Mole-trilogi och vidare. Allteftersom originalmedlemmarna (förmodligen) ersattes av nya krafter bakom maskerna blev humorn mindre påtaglig, ända tills en nytändning rätt nyligen och ett utmärkt album i år med The Ghost of Hope.

Här finns alla faserna spridda utan kronologi, men med en räcka rariteter, b-sidor och livetagningar som gör att 80 Arching Orphans faktiskt fungerar lika bra både som introduktion för nyinvigda och som fördjupning för fanatiker.

Och så är jättelyxutgåvan av The Smiths The Queen is Dead (Warner) givetvis ett givet köp. Vad annars?

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2009)

Efter det flummiga och murriga stickspår som var Mando Diaos förra album, ett avsiktligt finger i ansiktet på sitt dåvarande skivbolag, är de numera tillbaka i samma gamla svartvita 60-talsestetik som förr, med Jimi Hendrix-blinkningar och Salla och Masses MFSB-stråkar och -trumpeter som grädde på moset.

För ett band som är energiskt i vanliga fall blir det nästan maniskt när de fyllda av revanschlystnad samlar på sig den ena intensiva upptempohiten efter den andra, och Give Me Fire bör intas i små doser för att hindra utmattning. 

BMG
BETYG: 1/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2017)

Mando Diao försöker vifta undan att de förlorat en medlem, men att döma av den Coldplay-banala arenapop som bandet oengagerat och pliktskyldigt här erbjuder har de samtidigt förlorat såväl sin förmåga som sitt omdöme.

Skivans upptempolåtar verkar skräddarsydda för maximerad målgruppsbredd på Spotify, lagom menlösa och rejält dumrepetitiva. Här och där i nittiotalsfläsket finns udda detaljer insprängda – något r’n’b-effekt, ett förskrämt gospelanslag eller ett tvillinggitarrstick lånat från Thin Lizzy(!) – konsekvent svårmotiverat och ingenstans fullföljt.

Midtempolåtar som Voices on the Radio är rent sövande, men värst är balladerna. Där låter Björn Dixgård mer forcerad än någonsin, och det är svårt att avgöra om det är som allra värst när han väser fram sina brustet-hjärta-plattityder i Brother eller när han viskar sängkammarförförelser i Without Love, som måste vara en refuserad gammal Tina Charles-discodemo.

Det är verkligen inte konstigt att han längtansfullt väser ”I wanna feel something real” i Hit Me With a Bottle. Men då kan det finnas anledning att påminna om att också tristess och obehag är äkta känslor.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2010)

Foto Per Kristiansen (Magnus Carlson)

Magnus Carlson listar sina fem ultimata stilikoner, och prickar just den som Nöjesguiden associerar den nya skivan han gjort tillsammans med mäktiga The Moon Ray Quintet till.

I Nöjesguidens recension av Magnus Carlson & The Moon Ray Quintets Echoes jämförs skivan med coolheten i filmen Get Carter från tidigt 1970-tal. Och se, när Magnus Carlson listar sina fem största stilikoner hamnar filmens huvudrollsinnehavare på första plats.

Michael Caine– Alltid rätt. Till och med i kalkonfilmer. 

Paul Weller– The Modführer. Alltid snygg och medveten, oavsett om han bär kostym eller shorts.

Ronnie Lane– Orginalet. Basist i Small Faces. 

Liam Gallagher– Den stora förvaltaren av mod-traditionen. Nu även med eget suveränt klädmärke! 

Steve McQueen– Så enkelt. Så rätt. Så coolt.