I februari har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage åter knutit an till sin ungdoms hjältar. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

22 för många – Yrkesmördare i livets tjänst

Album(Fanfar/Border)

På Stockholms punkscen hade Henrik ”Hemsk” Franzén redan hunnit bli både legendarisk och något av ett mysterium när han sommaren 1981plötsligt uppenbarade sig i en ny konstellation för oss oförberedda i den lilla publiken på Tibble Teater i Täby. Hemkommen från USA och med ett knippe texter lika upproriska som poetiska hade han hittat musiker med helt andra preferenser, och den musik de spelade gick måhända att jämföra med Public Image Ltd eller Pere Ubu i nyskapande nyfikenhet och groove. Postpunk var ett ord som inte var riktigt uppfunnet än, så när spelningen var över famlade vi överrumplat och osäkert i våra försök att beskriva den luftiga och suggestiva musikaliska uppenbarelse bandet var.

Längst bak stabila och lätta trummor som inte ville göra så mycket väsen av sig, alternativt en rudimentär trummaskin. Men om variationsförmågan hos den senare var begränsad var Catarina Silverforsens bas desto mer äventyrlig, som i den kombination av tung suggestivitet och frisk melodisk groove som präglar 10 minuter kvar. För att inte tala om Mikael Söderlunds inspirerade gitarrspel, som kanske startade någonstans i Keith Levenes härad men gjorde ideliga utflykter som ibland var Kenny Håkansson-drömska, ibland rent jazziga och ibland lät som att de hade kunnat fostra Johnny Marr (det förstod vi inte då).

Henrik Franzén själv hade ju redan i Grisen Skriker utmärkt sig som något mycket större och viktigare än din lokala punkgastare. Men den kombination av intensivt reciterad poesi och rättfram slagkraftighet, den här energiska leveransen som lät så passionerad, så fullständigt äkta – densaknade motsvarighet till på Stockholms musikscen. ”Mitt knä det värker, som arbetarrörelsens skam”, nej, så uttryckte sig aldrig Thåström eller Alonzo. ”Det är oss som resten av världen hoppas på”, manade han, och konstaterade att vi – han, jag, och alla andra som ville räkna in oss i sammanhanget – är Prometheus modiga barn, men vilsna i vad vi skulle använda vår stulna eld till. En kommentar till Grisen Skrikers sista spelning utgjorde Giget på fyran, där han lakoniskt konstaterade att det ”aldrig var vår tids folkmusik, utan bara ekot av skriket i slaktarns öron – efter grisen”. Lägg till det en mängd citat som den här unga punkaren omedelbart kunde omfamna och klottra med tippex på ryggen av sin svarta punktrenchcoat. ”Alla föds som original, men dör som kopior”. ”Jag är inte livstrött, utan dödstrött”.

Att det var svårt att sätta ord på upplevelsen av 22 för många kompenserades av att vi som tillhörde den lilla skaran som exponerades för dem där på deras andra spelning kunde köpa med oss bandets kompletta repertoar på kassett från den där spelningen, direkt av medlemarna för 20 spänn. En svart kassett med silveretiketter och utan omslag som kom att bli en av mina starkaste musikaliska upplevelser, och detsamma hände hela min vänkrets och alla andra som råkade komma inom hörhåll.

Men kassetter slits ut, och få exemplar verkar ha överlevt (utöver mitt eget, som förstås vårdats med omsorg och kärlek under decennierna). Så minnet av 22 för många riskerade att blekna, när Conny Nimmersjö och skivbolaget Fanfar bestämde sig för att rätta till denna existensiella orättvisa. Men tillgång till de återfunna mastertejperna har de sett att kassettens musik åter är tillgänglig, den här gången med både albumtitel och omslag i en ståtlig vinylutgåva, och därmed kan inspelningarna ta sin rättmätiga plats bland den svenska postpunkens allra starkaste och mest nyskapande album.

Och när du lyssnat ordentligt på albumet Yrkesmördare i livets tjänst, och undrar om det inte finns andra starka upptäckter att göra från det tidiga 1980-talets postpunkscen i Stockholm så har Iggo Frost lägligt återgivit samlingsskivan Dansa med Fig 15 (Källan Records) – som ju ursprungligen hette Dansa med Fig 13 innan den byggdes ut till sin nya omfattning. Kitchen & The Plastic Spoons och Porno Pop laborerade i Devo- och The Residents-tradiditionen, Iodine Jupiter var Sveriges John Cooper Clarke och Carl Myrén gjorde bedårande new wave-schlager i Jag flyttar in hos mig. När Freddie Wadling och Cortex så dyker upp västerifrån för att med självklar auktoritet lägga beslag på Dr Johns Walk On Guilded Splinters är det briljant.

Jenny O – Solitary Girl

Från albumet Spectra (Mama Bird/Border)

När man drömmer om Buzzcocks, Bangles och kanske Mary Lou Lord kommer den här LA-artisten till lundsättning. Och sådan ädel enkel fuzzpop är bara en av strängarna på hennes lyra.

J Mascis – What Do We Do Now?

Album(Sub Pop/Playground)

Precis som vanligt utanför Dinosaur Jr laborerar J Mascis med akustiska gitarrer här. Men bara för kompet, hans solon är desto mer elektriska!

Hurray for the Riff Raff – Buffalo

Från albumet The Past Is Still Alive (Nonesuch/Warner)

Hela skivan är alldeles briljant, varm och melodisk på ett sätt som både tröstar och utmanar. Ksnske är det till och med Alynda Segarras bästa skiva hittills: Det säger inte lite, och att då Buffalo sticker ut så fullständigt med sin omedelbara karaktär av americnaklassiker säger en hel del om den låtens kvalitet.

Johan Hedberg – EP

EP (The Future Sound of Stockholm)

Den diskbänksindie han putsat på ända sedan Suburban Kids With Biblical Names blir alltmer glänsade med åren

Brittany Howard – Another Day

Från albumet What Now (Island/Universal)

Det ska till Brittany Howard för att axla den lila Paisley Park-manteln av psykedelisk modernitet.

John Bramwell – The Light Fantastic

Album (Townsend/import)

Vart tog han den där säregna ledaren för Manchesterbandet I Am Kloot vägen – se där en fråga som du ställer dig alldeles för sällan. Svaret är hursomhelst att han fortsätter göra vrång indievisa på egen hand, och att den håller samma nivå som hans mästarstycke Twist.

The Last Dinner Party – Prelude to Ecstasy

Album(Island/Universal)

Förlåt, men vad skulle kunna vara fel med teatral glam som låter som en burdus Kate Bush backad av Pulp ovh Sparks?

Idles – Tangk

Album(Partisan/Border)

När Idles meddelar att tonar ner sin aggressiva attack för att vara experimentella och sjunga om kärlek kan det skapa viss oro. Men Joe Talbot har egentligen inga lägre växlar eller mildare tonlägen, och när Idles tar det här till scenen får vi nog räkna med sedvanligt mangel.

El Perro Del Mar – Please Stay

Från albumet Big Anonymous (City Slang/Playground)

Hennes uttryck är så starkt och distinkt att att det inte känns avvikande.alls när Sarah Assbring integrerae en The Drifters-tolkning i den mörkaste sorgebearbetningen.

Real Estate, Grandaddy och MGMT har också gjort fina album, och återutgåvorna med Robert Forster går inte av för hackor. Och så får du inte missa Henrik Berggrens nya låt Dark Night of Humanity på BandCamp, men det vet du förstås sedan länge.

I mars ser Pattrik Forshage särskilt fram emot att lyssna på

• Mattias Alkberg
• Alejandro Escovedo
• Hugh Llamas
• Adrianne Lenker
• Black Crowes
• The Bevis Frond
• The Jesus & Mary Chain
• Daniel Romano
• Sheer Mag
• Pissed Jeans
• Bleachers
• Sam Murrow
• The Rhythm Method

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2023)

I juli har Sinéad, Dexys och Anohni fått Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage att gråta. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Sinéad O’Connor – Take Me To Church

Från hennes sista album I’m Not Bossy, I’m the Boss (Nettwerk)

Morrissey har en poäng (det händer inte ofta numera) i sina tveksamheter angående de postuma hyllningarna av Sinéad O’Connor från en bransch som vänt henne ryggen i livet, och samma tveksamhet kan man känna inför alla storvulna hyllningar från folk som kan namnge EN (1) av hennes inspelningar och möjligen hört talas om ett kontroversiell SNL-framträdande.

På hennes sista album från 2014 finns den här uppgörelsen med vem hon varit och vem hon ville vara, där hon projicerar videon till Nothing Compares 2 U över sitt ansikte och fräser att hon inte tänker gråta mer.

”I don’t wanna be that girl no more

I don’t wanna cry no more

I don’t wanna die no more

So cut me down from this here tree

Cut the rope from off of me

Set me on the floor

I’m the only one I should adore”

Ta dig sedan an även hennes näst sista album How About I Be Me (And You Be You)? – från början av 2010-talet, och du kommer att upptäcka att alla lovord var högst berättigade, även om de som uttryckte dem kanske inte alltid visste det.

Guided By Voices – Why Won’t You Kiss Me

Från albumet Welshpool Frillies (Guided By Voices Inc)

Med Guided By Voices behöver man inte välja mellan kvalitet eller kvantitet. På deras andra studioalbum för året (och det åttonde på tre år) är de till och med bättre och mer fokuserade än senast, och Why Won’t You Kiss Me kan vara deras starkaste låt på hela 2000-talet.

Snööper – Super Snööper

Album (Third Man/Border)

Nashvilles snabbaste punkband och enligt uppgift Jack Whites personliga favoriter är sensommarens mest tighta och intensiva upplevelse. Tänk The Chats och Pissed Jeans på dubbel hastighet, gläds åt att band fortfarande sätter obefogade prickar över vokaler och betänk att bandet sägs vara en ännu starkare upplevelse live.

Chris Stamey – She Might Look My Way

Från albumet The Great Escape (Car Records)

Det är genuin popkvalitet rakt igenom, förstås, som alltid från Chris Stamey. Men särskilt bränns det i den här vassa Alex Chilton-tolkningen ihop med legendarerna Mitch Easter och Terry Manning hanterar Chris Stamey med den precisa attack som bara den som verkligen var tight med Chilton kan.

Sparklehorse – The Skull of Lucia

Singel från kommande Bird Machine (Anti-/Playground)

En stilla vaggvisa med Jason Lytles röst i bakgrunden är ett fint och respektfullt smakprov från ett postumt album som vi inte riktigt hade förstått att vi längtat efter.

Bonnie ”Prince” Billy – Crazy Blue Bells

Singel från kommande Keeping Secrets Will Destroy You (Domino/Playground)

Jag tror att det är en protestvisa av något slag, eller en flummig hyllning till kärlek och natur, eller…. Hursomhelst är det Will Oldham av högsta kvalitet, och i augusti kommer albumet.

Blur – Barbaric

Från albumet The Ballad of Darren (Parlophone/Warner)

På den allra vackrast skimrande pärlan på Blurs sladdis-album bjuds vi inte bara en klassisk Blur-refräng av rang, här sjunger Damon Albarn dessutom falsett direkt hämtad från Bowies plastsoul-period. Det är en utstuderat smart popsingel från ett utstuderat snyggt album, av människor med lika gediget hantverkskunnande som exemplarisk fingertoppskänsla.

Dexys – It’s Allright Kevin (Manhood 2023)

Från albumet The Feminine Divine (100%/Bertus)

Om Damon Albarns storhet ligger i hans ökande självmedvetna säkerhet ligger Kevin Rowlands i det motsatta. Han ifrågasätter ständigt sig själv, sina föreställningar och sitt uttryck, och ju bräckligare han blir desto starkare blir ballader som My Submission och självransakande soul och pop som den här omarbetningen av en 20 år gammal singel.

Anohni and the Johnsons – Scapegoat

Från albumet My Back Was A Bridge for You to Cross (Rough Trade)

Om hennes nya musikaliska riktning med brittisk soulpop känns lite …banal… så är hennes sånger och texter det motsatta. Det gör på riktigt fysiskt ont att vara en del av samhälle som dagligen utsätter transpersoner för de övergrepp som Anohni vittnar om, i en text som är så stark att jag inte kan citera den utan att gråta.

PJ Harvey – I Inside The Old Year Dying

Album (Partisan/Border)

Hon har ofta rört sig parallellt med Nick Cave i sin musikaliska utveckling, och likt hans senare album gjort något mycket större och allvarligare och svårare och mer berikande än bara ännu en samling låtar på en skiva. Här hittar hon en egen stig i musikens motsvarighet till de litterära storverken och sjunger små noveller på ett gemensamt tema baserat på hennes barndom i Dorset. Ibland studsar sångerna av lätthet och solsken, men de backar inte för skuggor och dissonanser.

I augusti börjar skivåret bära frukt igen, och Patrik Forshage ser fram emot att lyssna bland annat på:

Hiss Golden Messenger

Bonnie ”Prince” Billy

Public Image Ltd

Miles Kane

Rhiannon Giddens

En särskilt fin Talking Heads-återutgåva

…och givetvis något ur Neil Youngs arkiv, precis som varje månad. 

Här är den bästa musiken från månaden som gick. 

Alan Sparhawk – Can U Hear

Singel från kommande albumet White Roses, My God (Sub Pop/Playground)

När hans hustru Mimi Parker avled för snart två år sedan innebar det ett tvärt slut på deras gemensamma Low. Mörkret och saknaden efter henne är påfallande i Alan Sparhawks blytungt elektroniska solodebut (och än mer så i videon till singeln).

Steve Earle – I Ain’t Ever Satisfied

Från albumet Alone Again… Live (Egen release)

Kanske inte hans mest intrikata stund, men ensam med akustisk gitarr och munspel gör Steve Earle fortfarande den amerikanska arbetarklassens mäktigaste anthem. Jag är beredd att ställa mig på Bruce Springsteens vardagsrumsbord i mina cowboyboots och säga det.

Wilco – Livid

Från EP:n Hot Sun Cool Shroud (Legacy)

En instrumental urladdning kort och intensivt som ett åskväder i juli.

The Raveonettes – Will You Love Me Tomorrow

Från albumet Sing… (Cleopatra)

Den danska duon gräver inte särskilt djupt med sina coverval – The Cramps, Velvet Underground och girl groups. Men även om mycket är uttjatat är deras tagning av den här ångestladdade oskuldsklassikern likväl bedårande.

The Hard Quartet – Earth Hater

Debutsingel (Matador/Playground)

Stephen Malkmus och Matt Sweeney tillsammans med Emmett Kelly från The Cairo Gang och Jim White från Dirty Three. Nej, det rör sig inte om några duvungar bakom den här korta påminnelsen om att slammer och progressiva ambitioner inte alls är oförenligt.

Jack White – No Name

Album (Third Man)

Gratis i 100 ex på white label i Third Man-butiken under en dag, och därefter uppemot 8000 kronor på Discogs. Tills Jack White släpper sitt sprillans nya och fullständigt strålande stenhårda album i mer tillgänglig version är det enklare och billigare att streama eller ladda ned den illegalt, inräknat påföljdsriskerna. 

EDIT: Den 2 augusti släpptes albumet officiellt, fysiskt och digitalt. 

Beachwood Sparks – Across the River of Stars

Album (Curation/Border)

Man skulle kunna argumentera för att 12 års väntan sedan deras förra album hade kunnat ge dem tid att få ihop mer än en halvtimmes låtmaterial. Men albumets nio cosmic american-sånger är koncentrerade och distinkta i såväl klingande popkonstruktion som i The Byrds-återanvända beståndsdelar som stämsång och 12-strängade gitarrer. Då blir alla eventuella anmärkningar onödiga.

Kate Bollinger – What’s This About (La La La La)

Från kommande albumet Songs from A Thousand Frames of Mind (Ghostly International/Playground)

Minns du Elephant 6? Det gör Kate Bollinger.

Buzzkunst/Howard Devoto – Breakdown

Från albumet Special Sauce/Designoid (Wire-Sound/Border)

När mannen bakom tre av Englands bästa band genom tiderna – Buzzcocks, Magazine och Luxuria – äntligen hörs ifrån igen är det med ett rejält daterat beat i en arkivfyndad nyinspelning av ett av spåren från Buzzcocks debut-EP. Älskvärt.

Karen O & Danger Mouse – Superbreath

Singel (Playground)

Sprilllans ny singel för att lansera en återutgåva av ett bara fem år gammalt album – det känns som en lite långsökt idé. Men den här eleganta 60-talspopen gör att man bortser från sådana konstigheter, och som om inte det vore nog tolkar de Lou Reeds Perfect Day på B-sidan.

Annat fint under juli har hörts på album med Wand och Empire of the Sun, på Bill Callahans nya livealbum och på ett par nödvändiga instrumentalåterutgåvor från Tom Verlaine.

I augusti har vi att se fram emot bland annat dessa skivor:

• Orville Peck – mera Stampede

• Tom Verlaine 

• Kishi Bashi

• Bryce Dessner

• Fontaines D.C.

• Gillian Welch och David Rawlings

• Mark Lanegan – Bubbelgum i storformat

• Ty Segall

• Nick Cave 

• Laurie Anderson

• Steve Wynn

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2023)

I maj har Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage njutit återupplivandet av en fin jamaicansk tradition. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Rhoda Dakar – Hangin’ Round

Från albumet Version Girl (Sunday Best/Border)

The Bodysnatchers och Special A.K.A.s sångerska fördjupar sig i den urgamla jamaicanska traditionen att göra ska-versioner av hits. Bäst blir det när hon tar sig an lite mindre förutsägbara låtar som det här albumspåret av Lou Reed eller Tim Buckleys mörka Song to the Siren.

Pan Arcadia – Pan Arcadia

Album (Egen release)

Hur fräscht kan det vara med ännu ett Casablancas-cyniskt garagerockband från Brooklyn? Fantastiskt fräscht!

Olivia Jean – Trouble

Från albumet Raving Ghost (Third Man)

Hon må vara Jack Whites både hustru och gitarrist, men riff-mässigt har hon en närmare relation med Joan Jett.

Lemon Twigs – Everything Harmony

Album (Captured Tracks/Playground)

Okej, enkla poplåtar är utgångspunkten, men varför tvåstämmigt när man kan göra pop som är både tre- och fyrstämmig? Varför gitarr-trummor-bas när man kan laborera med stråkarrangemang? Jag menar, det funkade ju för Left Banke, för Todd Rundgren och för Jellyfish?

Galen & Paul – I’ve Never Had A Good Time… In Paris

Från albumet Can We Do Tomorrow Another Day? (Sony Music)

Paul Simonon hade nog varit jordens coolaste människa även om han inte hade haft vare sig sin uppfriskande självironi eller sitt oklanderliga CV. Här gör han och Galen Ayers (jodå, Kevins dotter) oemotståndliga monstret-och-skönheten-duetter som den här ärkebrittiskt infärgade europeiska chansonbagatellen.

Bar Italia – Best in Show

ANNONS

Från albumet Tracey Denim (Matador/Playground)

Hemligheten ligger i Bar Italias förmåga att få sin indiepop att låta skevt och obekvämt blyg och tvärsäkert pubertalt tvärsäkert på en och samma gång.

Luke Elliot – I (Who Have Nothing)

Från albumet Let ’Em All Talk (Icons Creating Evil Art)

Vågar man ta heliga ord som ”Scott” och ”Walker” i sin mun?

Sparks – The Girl Is Crying in Her Latte

Album (Island/Universal)

Ett album proppfullt med smarta, alerta och modernistiska hits i den perfekta skärningspunkten mellan elektronisk pop, glam och operett från den evigt unga brödraduon. Nu hoppas vi på minst 26 album till från dem under de närmaste 54 åren.

BC Camplight – The Last Rotation of Earth

Album (Bella Union/Border)

Han är på riktigt rätt illa däran psykiskt. Men det hindrar honom inte från att göra den mest underfundigt drabbande orkestrala popen den här sidan om Brian Wilson.

Paul Simon – Seven Psalms

Album (Owl/Sony Music)

Nobelpris!

Inte heller dåligt i maj:

Album från Bill Pritchard, Kevin Morby, Svart Smultron (Liten Falkeholm och Malena Jönsson), Pelle Ekerstam, Seinabo Sey, Brian Eno & Fred Again, retro med Alice Cooperoch singlar med Anohni, Toni Holgersson, Bonnie ”Prince” Billy, Anna Ternheim och Patrik Tanner.

I juni ser Patrik Forshage fram emot att lyssna på:

• Baxter Dury
• Bob Hund
• Louise Post (från Veruca Salt)
• RVG
• Jason Isbell and The 400 Unit
• King Krule
• Squid
• Queens of the Stone Age
• Albert Hammond Jr.
• Lloyd Cole
• M. Ward
• The Baseball Project
• Lucinda Williams

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2023)

Boygenius – The Record

Album (Interscope/Universal)

1+1+1=10! Såhär med facit i hand är det lätt att inse att det världen verkligen behövde våren 2023 var tre profilstarka kvinnor som tillsammans gör den perfekta kombinationen av First Aid Kit-stämmor och stenhård grunge.

Kjellvandertonbruket – Fossils

Album (Startracks)

I Tonbruket har Christian Kjellvander hittat jämnstarka partners, med Martin Hederos som allra mest iöronfallande kraft här. Tillsammans når de en mognadsnivå, ett djup och en subtilitet som kan jämföras med Nick Caves senare år.

The Veils – The Day I Meet My Murderer

Från albumet …And Out of the Void Came Love (Ba Da Bing!)

Och på tal om Nick Cave – försök föreställa dig hur det skulle låta om han målade i något ljusare gråskalor, och med enstaka andra udda färgstänk dessutom. Eller föreställ dig en ung nya zealändsk Leonard Cohen. Ungefär så här skulle det låta.

I’m Kingfisher – Beginning of A Great Song

Från albumet Glue (Fading Trails)

Med de senaste månadernas singlar har Tomas Jonsson aviserat att han tagit ytterligare steg i att hitta frihet och sitt eget uttryck i den traditionsstarka americanatraditionen. När han till slut avrundar sitt i särklass bästa album med en stilla utandning och en låttitel som låter förstå att det här bara är början finns det anledning att jubla, lågmält.

Steve Mason – Brixton Fish Fry (feat Javed Bashir)

Från albumet Brothers & Sisters (Domino/Playground)

Komplex och intrikat och samtidigt stilla och distingerad – så låter Steve Masons protestmusik med ärkebrittiska pakistanska dimensioner.

Ulf Stureson – Min syster (demo)

Från albumet I overkligheten (Demos -94) (Adrian)

Det är till och med ännu mer drabbande att höra det här hjärtskärande sorgearbetet i avskalad demoform. Låt dig inte skrämmas av mörkret – de här gamla kassettinspelningarna utgör en av vårens starkaste skivor.

Those Pretty Wrongs – Holiday Camp

Album (Curation)

När Big Star-legenden Jody Stephens slår sina påsar ihop med bland andra Mitch Easter och Chris Stamey kan det inte gärna bli något annat än perfekt powerpop va?

Miljoner Tusen – Så gamla så vackra (feat Vasas flora och fauna)

Från EP:n Så gamla så vackra (Miljoner Tusen)

”Arbete och fritid i harmoni” lyder texten, och elektropopballad och progg i harmoni låter musiken. Det är förstås oemotståndligt.

Unknown Mortal Orchestra – V

Album (Jagjaguwar)

Nyanser från hawaiiansk tradition och Ruban Nielsons försiktiga fabläss för det vrickade bidrar till att Unknown Mortal Orchestras numera C-vitaminstinna västkust-AOR inte riktigt håller sig mitt på vägen utan kräver din fullständiga uppmärksamhet.

Ian Person – Autoimmune

Album (Gamlestans Grammofonbolag/Border)

Inte så långt ifrån The Soundtrack Of Our Lives, och därmed en perfekt uppladdning inför deras gemensamma återkomst.

The No Ones – 304 Molino Way

Från albumet My Best Evil Friend (Yep Roc/Border)

Med Peter Buck och Scott McCaughey i bandet lockar norska The No Ones in oss i sin stabila pop i Nick Lowes anda. Och nappar vi inte där har de namnkunniga vänner som Ben Gibbard, Debbi Peterson (The Bangles), och Norman Blake (Teenage Fanclub) i bakfickan.

The New Pornographers – Cat and Mouse with the Light

Från albumet Continue As A Guest (Merge)

Med Dan Bejar ute ur bilden hade det här i många avsnitt kunnat vara ett ganska introspektivt A C Newman-soloalbum. Men så bryter solen och popen igenom när Neko Case ställer sig längst fram, och den där särskilda dynamiken som är kollektivets varumärke är etablerad.

Inte heller dåligt i mars:

The Hold Steady, Depeche Mode, Lana Del Ray, Max Jury, A Certain Ratio, Lankum, Crazy Horse (även om de kallar sig Molina, Talbot, Lofgren & Young här), Black Country New Road live och Daddy Long Legs (tänk Dr Feelgood/Slade/The Wildhearts).

Inför april ser Patrik Forshage fram emot att lyssna på:

• Angel Olsen
• Damned
• Daughter
• Don Letts
• Dave Okumu
• Easy Star All-Stars – Ziggy Stardub
• Esther Rose
• Everything But the Girl
• Feist
• Glen Matlock
• Håkan Hellström
• Ian Hunter
• Mudhoney
• The National
• Patrick Wolf
• Rose City Band
• The Tallest Man on Earth
• Vilma Flood
• …och precis som varje månad en drös Neil Young-retro

I november njuter Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage att The National och Bar Italia släpper skivor i en takt som vore det 1973. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

David Holmes & Raven Violet – Necessary Genius

Från Blind on A Galloping Horse (Heavenly)

Sedan 30 år rör sig Belfasts coolaste DJ och soundtrackkompositör lika ledigt i pop som i elektroniska sammanhang. Här hyllar han och hans guddotter en lång rad avlidna ”dreamers, misfits, radicals, outcasts” – Terry Hall, Andrew Weatherall, Tony Wilson, Sinead O’Connor – och det känns både ömsint och rättvist.

Hardwicke Circus – Fly the Flag

Album (Alternative Facts/import)

Bröderna Fosters egen musikaliska identitet återstår fortfarande att identifiera. Men deras djupa och intensiva relation till ale-stinn pubrock gör att de kombinerar The Proclaimers, Madness, Billy Bragg, Brinsley Schwartz och Phil Lynott på ett sätt som får producerade Dave ”Stiff Records” Robinson och omslagskonstnären Humphrey Ocean att helt och hållet känna sig som hemma.

Shooter Jennings and the Werewolves of Los Angeles – Keep Me In Your Heart

Från Do Zevon (Live) (Black Country Rock/import)

Från en rumlare till en annan, med Warren Zevons alldaglligt gripande farväl-till-livet-sång, sannolikt den starkaste låt som skrivits i genren sedan Charlie Richs Feel Like Going Home.

Christian Kjellvander – We Are Gathered

Från Hold Your Love Still (Tapete/Border)

”I’ve brought a choir, and I ain’t afraid to use it”. Christian Kjellvander fortsätter att bli bättre för varje album, hur nu det ens är möjligt, och stärkt av samarbeten sina med Tonbruket kombinerar han längre och mer komplexa kompositioner med små skojiga blinkningar.

The Mannequins of Death – Planeter

Från EP (Heartwork/Bengans)

Föreställ dig en perfekt mashup av TT Reuters Sång Dans Sex och Cortex Spinal Injuries. Konstatera sedan att det här bandet består av folk från just de banden, och att de 2023 gör musik som låter just så och släpps på samma skivetikett. Krydda till sist med en livetagning av Levande Begravd, och inget ytterligare finns att önska sig!

Cat Power – Cat Power Sings Dylan: The 1966 Royal Albert Hall Concert

Album (Domino/Playground)

Vågar man påstå att hennes kompletta coveralbum är bättre än förlagan, eller innebär det omedelbar stening?

Bar Italia – The Twits

Album (Matador/Playround)

Två strålande samma album samma år. Det var vad man kunde sig från ett band 1973, och nu trissas ackorden upp först av Bar Italia, och sedan av…

The National – Laugh Track

Album (4AD/Playground)

The Nationals Frankenstein-album från i våras är årets bästa skiva. Systeralbumet ett halvår senare är mindre omedelbar och kräver större uppmärksamhet, men belönar så småningom sin lyssnare rikligt.

Bas Jan – Back to the Swamp

Album (Fire/Border)

Så där underbart skevt och charmigt indiepopigt, med synthstråkar och dito blås, som man bara har självförtroende att ro iland för att man ännu inte börjat överväga sina begränsningar.

Lol Tolhurst, Budgie & Jackknife Lee – Los Angeles

Album (Play It Again Sam/Border)

Vi har redan jublat över titelspåret med James Murphy, och resten av albumet är lika fullproppat med smart och ädel postpunk, med fler Murphy-insatser liksom ett antal gästspel av bland annat Bobby Gillespie och Isaac Brock. Lol Tolhurst och Budgie har iscensatt sidekicklegendernas revansch!

Och dessutom förstås utmärkta album från Iron & Wine, Madness, Kurt Vile, Micko & The Mellotronics, H R från Bad Brains och salig Pugh (särskilt hans fina försvenskning av Jesus on the Mainline). Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, allra finast lyxåterutgåvor med Bob Marley & The Wailers och Bryan Ferry.

Foto Daniel Gilbert: Anton Lernstål

I oktober konstaterar Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage återigen att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Här är den bästa musiken från månaden som gick.

Jeffrey Lee Pierce & Nick Cave – Yellow Eyes

Från samlingsalbumet The Task Has Overwhelmed Us – The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project (Glitterhouse/Sound Pollution)

Ett fjärde (!) retrospektivt album där kollegor och beundrare tolkar och bearbetar Jeffrey Lee Piercese demos, hemmainspelningar, textfragment och låtutkast borde rimligen ha hunnit lååångt ned i bottenskrapet. Men på samma sätt som att den här Gun Club-varianten är ett komplett mästerverk är resten av Frankenstein-konstruktionerna lika briljanta, och medverkande som Nick Cave – också i duett med Debbie Harry och bakom mäktige Mark Lanegan (vila i frid) – Lydia Lunch med Jim Jarmusch, Jim Jones, Mark Stewart, Dave Gahan, Black Rebel Motorcycle Club, Mick Harvey och Alejandro Escovedo, och så vidare.

Boygenius – Afraid of Heights

Från minialbumet The Rest (Interscope/Universal)

”I wanna live a vibrant life, but I wanna die a boring death*. Med en bedårande fegisvisa där Lucy Dacus sjunger lead bekräftar allstar-alternativcountrytrion där Julien Baker och Phoebe Bridgers också briljerar att de är årets bästa nya band.

Daniel Gilbert – Rekviem

Album (Våga Våga)

Med sitt allvar – den självbiografiska Lungkollaps Östra, till exempel – och djup, sin oerhörda spännvidd mellan jazz, gitarrindie och sjömansvisa och sina passager av spoken word hade Rekviem kunnat vara spretig, tung och svår. Istället är den lätt, frisk och spännande i sin ärliga och frisinnade äventyrlighet.

The Anchoress – Bizarre Love Triangle

Från albumet Versions (Drowned In Sound)

I sina tolkningar av The Cure, Nirvana, Nico och Depeche Mode är walesiska Catherine Anne Davies oftast lågmält akustisk, men här adderar hon ett snyggt subtilt beat som höjer nivån ytterligare ett snäpp.

Existensminimum – Matters

EP (Novoton)

I nästan ett decennium har saknaden efter Magnus Monns hårt tyglade vansinne varit svår, men nu är han tillbaka med en elegant EP av stilla crooning i vacker Kling-Klang-dräkt av lika delar kraut och indie.

CMAT – California

Från albumet Crazymad, for Me (CMATbaby/Border)

Det är svårt att välja en enda pärla från den irländska sångerskan Ciara Mary Alice Thompsons briljanta andra album, där hon bland annat sjunger cirklar runt självaste John Grant och namndroppar minst två TV-serier, men inledningsspårets perfekta popbalans mellan Kate Bush och Paloma Faith är åtminstone bland skivans topp tre.

Uni Boys – Buy This Now!

Album (Curation/Border)

Det är måhända en självmotsägelse att kalla powerpop för tanig. Men det är ändå ett faktum att om det fortfarande varit 1979 även utanför Uni Boys universum hade Stiff varit rätt label för deras fina och fjuniga popgitarrskramlande, exemplariskt producerat av The Lemon Twigs och komplett med pipig Farfisa och smala svarta slipsar.

Metric – Formentera II

Album (Metric Music/Border)

Emily Haines moderna veteraner ger förra årets utmärkta Formentera en förlängning med ytterligare nio låtar intelligent och luftig indiedisco.

The Feelies – Some Kinda Love: Performing the Music of the Velvet Underground

Album (Bar/None/Playground)

Har du hört något annat band ens försöka ta sig an det snirkliga introt från Sweet Jane? The Feelies sätter förstås det perfekt, liksom resten av förebildernas repertoar.

Superchunk – Up Against the Wall

Från Misfits & Mistakes: Singles, B-sides & Strays 2007–2023 (Arts & Crafts)

Över åtta LP-sidor får vi akustiska bagataller, bländande powerpopdemos, udda punkurladdningar och ett exemplariskt urval covers av bland annat The Misfits, The Cure, Destiny’s Child, John Cale, Bananarama, Patti Smith (med Eleanor Friedberger) och inte minst denna förbisedda pärla av Tom Robinson Band.

Och dessutom förstås utmärkta album från Buffalo Nichols, A Savage, Black Pumas och Kevin Drew. Det har kommit en hel del utmärkt retro dessutom, bland annat en ståtlig deluxelåda Nirvana, en mastig karriäröversikt med Billy Bragg och inte minst finns nu Joe Strummers hjärteknipande återförening med Mick Jones – på scen i Acton Town tre veckor innan Strummers död – äntligen på vinyl.

I november ser Patrik Forshage fram emot att lyssna bland annat på:

Christian Kjellvander

Anna Järvinen

Bar Italia

Lol Tolhurst x Budgie x Jacknife Lee

Johan Hedberg

Shooter Jennings tolkar Warren Zevon

Beirut

Iron & Wine

Micko and the Mellotronics

The National

Madness

Kurt Vile

Bryan Ferry-retro

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2017)

Under den oregelbundet återkommande rubriken Månadens retro berättar Patrik Forshage om den senaste tidens mest angelägna återutgåvor. Den här månaden bland andra Luke Haines, The Residents och förstås David Bowie.

David Bowie – A New Career in A New Town (1977-1982)

Parlophone/Warner

Det främsta försäljningsargumentet för den tredje kronologiska boxinstallationen av David Bowies samlade gärning är den nya mix Tony Visconti gjort av Berlintrilogins avslutande del, enligt uppgift gjord med Bowies goda minne strax innan hans död.

Det kan tyckas udda i kontexten av David Bowies kanske allra mest omvälvande och högst respekterade period, som inleddes med hans flykt från Los Angeles till Västberlin. Det är en period som innehöll fantastiska album som Low, ’Heroes’ och Scary Monsters, och som avslutades lite mindre spektakulärt med en Brecht/Weill-EP, en Giorgio Moroder-producerad filmhit och duetter med Freddie Mercury och Bing Crosby, alltihop noggrant samlat i boxen.

Principiellt är den här sortens senkomna manipulationer dessutom lika förkastliga som koloreringar av gamla stumfilmer, men faktum är att det faktiskt funkar här. Det möjliggör till och med ett omvärderande av ett av David Bowies mer förbisedda album, som kombinerar sina föregångares suggestiva mix av kraut och soul med nya influenser från Afrika och Mellanöstern, med omarbetade Iggy Pop-låtar och med vassa rättframheter som den ironiskt socialrealistiska D.J., den normkritiska bagatellen Boys Keep Swinging och hustrumisshandelsskildringen i Repetition.

Tony Visconti förhåller sig respektfull och nöjer sig med att lyfta dynamiken hos den solida rytmsektionen Carlos Alomar-George Murray-Dennis Davis och att förhöja luftigheten. Det bidrar till att förstärka en fortfarande påfallande modernitet hos albumet, och accentuerar detaljer som den nyrekryterade gitarristen Adrian Belews flippriga futuristiska djurläten och David Bowies egen ojämförliga röstdynamik, nu särskilt markant redan i inledande Fantastic Voyage som sannerligen är en av David Bowies främsta pärlor.

David Bowie – Lodger (Tony Visconti 2017 Remix) kommer också att finnas tillgängligt som enskilt album, för den som nöjer sig med att redan ha allt annat i boxen en eller två gånger om.

Luke Haines — Is Alive and Well and Living in Buenos Aires (Heavy, Frienz – The Solo Anthology 2001-2017)

Cherry Red

Hade Luke Haines varit det minsta intresserad hade han kunnat vara en den brittiska musikscenens mest långvarig hitmaskiner. Den perioden lämnade han dock helt osentimentalt bakom sig efter (och ärligt talat ofta även under) The Auteurs och Black Box Recorders storhetstider, och sedan snart 20 år tillåter han sig att göra en lång räcka konceptalbum på det ena temat mer udda än det andra.

Det gör den här samlingen höjdpunkter från Luke Haines soloår till en hisnande bergochdalbana med nedslag i Storbritanniens historia, i engelsk wrestling, i intrikata fabler om rockstjärnor och kampen mot offentlig konst, i romantiseringen av New Yorks rockscen på 70-talet och i postapokalyptiska underjordiska samhällsstrukturer. Till att börja med.

I sina sånger placerar han karaktärer som Aleister Crowley, Ulrike Meinhofs transplanterade hjärna, Mary Stuart, Lou Reed, Klaus Kinski, Gary Glitter (”he’s a bad bad man”) och fabel-trion Gene Vincent (en katt), Jimmy Pursey (en räv) och Nick Lowe (en grävling) i ömsom vardagliga sammanhang och ömsom i yttre rymden, och med samma sorts dråpliga iakttagelser kommenterar han hur en satanist flyttar in in som närmaste granne i förorten.

Allt det här gör han i minnesvärda poplåtar där allt överflödigt är borttrimmat, smart arrangerat som intelligent indie (vill du kalla det britpop är det på egen risk), elegant synthpop, avskalad digital punk och smartriffande glamrock i en enda röra.

Oberoende av genre, arrangemang och tematik upphör Luke Haines sånger aldrig att vara egensinniga, intellektuella och underfundiga. Med nästan 80 sådana låtar – en fjärdedel av dem tidigare ohörda – under fyra och en halv timme förstås alldeles för mycket att svälja i en sittning. Å andra sidan visar sig även temaalbumens utplockade smakprov fungera utmärkt på egen hand, och eftersom nästan allt är guldkorn ger det möjlighet till en nästan obegränsad mängd underhållande stunder.

Jackie Shane – Any Other Way

Numero/Playground

Alldeles för stort fokus har legat på att diskutera Jackie Shanes genus, och alldeles för lite på att hennes katalog är proppfull av mäktig rhythm’n’blues och soul. Här samlas äntligen hennes singlar och hennes enda album, en liveinspelning, på en samling just så exakt och smakfull som vi lärt att förvänta oss från Numero Group. Titelspåret Any Other Way är förstås paradnumret, men även disciplinerad groove i Walking the Dog och de närmast James Brown-suggestiva livetagningarna gör henne till en fantastisk bekantskap.

The Residents – 80 Aching Orphans – 40 Years of The Residents

Cherry Red

… eller 45 år, om man ska vara noga, för den första singel som det hemliga San Fransiscobandet släppte var Santa Dog 1972, och den är förstås med här i all sin absurda härlighet. De första åren var de mest kreativt spännande, med Constantinople, Diskomo, Yummy Yummy Yummy från deras inte så lite kontroversiella Third Reich’n’Roll och inte minst deras tolkning av Satisfaction som till och med överträffar Devos. Commercial Album var den sista urladdningen i bandets första fas, och av de 40 minutlånga sångerna från det albumet finns här en liveinspelning av strålande Easter Woman.

Sedan följde just en i någon mån kommersiell fas – åtminstone relativt sett – där The Residents till och med syntes i 1980-talets videokanaler med sina versioner av It’s A Man’s Man’s Man’s World och Hit The Road Jack, innan de krävde sig djupare ner i konstnärligt avantgarde med sin Mole-trilogi och vidare. Allteftersom originalmedlemmarna (förmodligen) ersattes av nya krafter bakom maskerna blev humorn mindre påtaglig, ända tills en nytändning rätt nyligen och ett utmärkt album i år med The Ghost of Hope.

Här finns alla faserna spridda utan kronologi, men med en räcka rariteter, b-sidor och livetagningar som gör att 80 Arching Orphans faktiskt fungerar lika bra både som introduktion för nyinvigda och som fördjupning för fanatiker.

Och så är jättelyxutgåvan av The Smiths The Queen is Dead (Warner) givetvis ett givet köp. Vad annars?

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2009)

Efter det flummiga och murriga stickspår som var Mando Diaos förra album, ett avsiktligt finger i ansiktet på sitt dåvarande skivbolag, är de numera tillbaka i samma gamla svartvita 60-talsestetik som förr, med Jimi Hendrix-blinkningar och Salla och Masses MFSB-stråkar och -trumpeter som grädde på moset.

För ett band som är energiskt i vanliga fall blir det nästan maniskt när de fyllda av revanschlystnad samlar på sig den ena intensiva upptempohiten efter den andra, och Give Me Fire bör intas i små doser för att hindra utmattning. 

BMG
BETYG: 1/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2017)

Mando Diao försöker vifta undan att de förlorat en medlem, men att döma av den Coldplay-banala arenapop som bandet oengagerat och pliktskyldigt här erbjuder har de samtidigt förlorat såväl sin förmåga som sitt omdöme.

Skivans upptempolåtar verkar skräddarsydda för maximerad målgruppsbredd på Spotify, lagom menlösa och rejält dumrepetitiva. Här och där i nittiotalsfläsket finns udda detaljer insprängda – något r’n’b-effekt, ett förskrämt gospelanslag eller ett tvillinggitarrstick lånat från Thin Lizzy(!) – konsekvent svårmotiverat och ingenstans fullföljt.

Midtempolåtar som Voices on the Radio är rent sövande, men värst är balladerna. Där låter Björn Dixgård mer forcerad än någonsin, och det är svårt att avgöra om det är som allra värst när han väser fram sina brustet-hjärta-plattityder i Brother eller när han viskar sängkammarförförelser i Without Love, som måste vara en refuserad gammal Tina Charles-discodemo.

Det är verkligen inte konstigt att han längtansfullt väser ”I wanna feel something real” i Hit Me With a Bottle. Men då kan det finnas anledning att påminna om att också tristess och obehag är äkta känslor.

Skivrecension
Av Patrik Forshage