Loose/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2009)

Porslinsbröllop utan ett enda lik. Brett och Rennie Sparks firar 20 års äktenskap med en kärleksskiva istället för de gotiska mördarhistorier som har dominerat deras sju tidigare americana-album. Men trots att deras passion tar dem tillbaka till naturen på ett sätt som Rousseau skulle baxnat inför blir det lite trist – kalla mig konservativ om du vill – att inte bjudas på ett enda lik.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Carrot/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2001)

På sin femte platta fortsätter det äkta paret Brett och Rennie Sparks att spela falskt inställsam traditionell country, som när som helst kan visa upp sitt verkliga vanställda ansikte och attackera dig med vilket tillhygge som råkar finnas tillhands. 

På Twilight, som vanligt hemmainspelad under spartanska förhållanden, firar de sin flytt från Chicago till Albuquerque i New Mexico. Där lyssnar de till skallerormar istället för TV-apparater och polissirener, men det leder inte till några märkbara förändringar i sinnesstämningar eller textval. 

Även om det inte är Handsome Familys huvudtema den här gången kan man räkna fler lik på Twilight än i en ordinär amerikansk actionfilm. Redan i inledande Snow White Diner förolyckas den första familjen, medan ett Benny Andersson-piano försöker muntra upp oss inför resten av skivans mollstämningar. 

Idag har texter om fallande flygplan och människor som hoppar från tak och fönster fått en otäck aktualitet som The Handsome Family knappast räknade med. Men de texter Rennie Sparks skriver för sin man att sjunga har alltid rymt blod och död. Här är temat annars djur. Vi får möta duvor, insekter och ett rådjur. Men lika falskt insmickrande som musikens lugna country med den klassiska instrumenteringen — Cold, Cold, Cold är nästan Hank Williams — lika lömska är texterna. För rådjuret haltar över en parkering, insekterna har eldats upp med hjälp av ett förstoringsglas, och duvorna är utrotade. I The Handsome Familys värld blir det inte Peace in the Valley Again förrän människorna är borta och djuren tar tillbaka jorden.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Matador/Playground

BETYG 5 av 6

Stephen Malkmus behöver väl varken presentation eller Pavement-omnämnande? Emmett Kelly är The Cairo Gang och kommer dessutom med meriter från Bonnie ”Prince” Billy och Ty Segall. Matt Sweeney från Chavez är en favoritgitarrist för till exempel Cat Power och Anna Ternheim. Och så Jim White på trummor, direkt från The Dirty Three. Med en så namnkunnig och egensinnig allstar-konstellationen hade det kunnat precis hur som helst. Och det är just vad det gör också, med ett strålande humör på den vingliga färden.

Thug Dynasty till exempel. En helt vanlig släpig blues, men den kläs i doowopkör, gatumonologer värdiga Lou Reed och en snirklig The Doors-leadgitarr. Hur de får ihop det till en helhet övergår mitt förstånd, men det lyckas de med, och den är synnerligen underhållande dessutom. 

Det är symptomatiskt för hela albumet. Visst går det att höra spår av herrarnas dagjobb, särskilt Malkmus går att känna igen både från Pavement och från The Jicks, och Bicycle Rider låter som något överblivet från Matt Sweeneys samarbeten med Will Oldham. Men helheten är ny och egen, och även om det går att leka pricka-referens-leken är det ändå den skeva och skiftande helheten som uppstår i den lekfulla kombinationen av referenser som är grejen. Man kan anta att många av låtarna har uppstått snabbt och inom ramen för projektet, och det låter som att rätt mycket är spontana förstatagningar där fel och brister är en del av dynamiken.

Basen för skivan är en palett av musik som låter som den är inspelad mellan 1971 och 1978, och även om allt är lite småflummigt och löst i kanten tillåter de sig att dra i en hel del olika musikaliska riktningar. Trippelgitarr-riffen som bygger låtar som rivstarten med snabba Chrome Mess och därpå följande Earth Hater är stenhårda och skarpt förvridna genom effektboxar, men om band som Mountain skulle kunna vara åtminstone utgångspunkten där spårar det sedan snabbt i iväg på andra halkbanor. Heel Highway låter som Doug Yules sena popversion av Velvet Underground, Rio’s Song har en vänligt loj groove som Pugh på Ja dä ä dä, medan åtminstone första halvan av i Action for Military Boys är en fin blinkning till tidiga Roxy Music. 

Renegade låter de skramla i väg i snabb och ostyrig CBGB’s-punk, och mycket kärleksfullt gör de renodlad Alex Chilton-pop i Our Hometome Boy. För att ingen ska missa Alex Chiltons betydelse för The Hard Quartet slänger för säkerhets skull Big Star-låttiteln Stroke it Noel som i förbigående i texten till Sin Deal Rats, Lägg till det en fin stilla akustisk visa i Jacked Existence, och som grädde på moset återskapar de med en rejäl glimt videon till The Rollings Stones Waitin’ On A Friend scen för scen i sin videon till Rio’s Song (något som för övrigt även Jesse Malin gav sig på i sin video till Todd Youth för ett par år sedan).

Oberoende av vilka infall The Hard Quartet bejakar har man som lyssnare lika kul som de själva verkar ha. Eller åtminstone närapå.  

Av Patrik Forshage

4 oktober 2024

Nuclear Blast/Warner

BETYG 4 av 6

Jaja, vi behöver komma tillbaka till de där referenserna Kiss och Alice Cooper (bandet, om jag får be, inte artisten) ännu en gång, även om det är uttjatat vid det här laget. Det var relevant när The Hellacopters först hördes för 30 år sedan, och det är på flera sätt relevant idag.

Precis som sina klassiska förebilder spelar The Hellacopters aldrig hårdrock, men alltid hård rock. Precis som de gör The Hellacopters rock för prepubertala superhjältefantiserande längst-bak-i-klassrummet-med-jackan-på-kungar i alla åldrar, rock som på ytan är banal och klichéfylld och kanske rentav korkad. Och precis som hos förebilderna är The Hellacopters rock’n’roll i all sin banalitet den synnerligen välgjorda produkten av en man med mycket större referensram, mycket större kompetens och mycket större djup än vad som hörs i en slarvig röjarlyssning.

Den där fingertoppskänslan och noggrannheten med detaljerna är en av faktorerna som ger The Hellacopters sin särskilda finish (och för den delen allt annat Nicke Andersson har snuddat vid med sin rockmidas-touch, från Imperial State Electric och The Solution till udda skivomslagsteckningar åt till exempel Strebers). Det är genom nyfikenheten på allt som ligger utanför mitttenfåran – punk, svettig soul, svenskt garagelarm, de mest obsyra metal-avvikelserna, vårens The Cure-cover – som han hittar sätt att göra mittfåran spännande. Det är genom snygga detaljblinkningar åt Ramones, Cheap Trick, Spiders from Mars, Thin Lizzy, Hanoi Rocks och The Stooges som han och The Hellacopters (där Boba Fett briljerar på piano i handskadade Dregens frånvaro) behärskar och nyanserar klichéerna.

Men Overdriver är egentligen inte en skiva att överanalysera, det är en skiva att uppleva och känna från albumets nästan utstuderade inledande glidning utmed gitarrhalsen – så intonerar man ett rockalbum – till den sista Leave A Mark-urladdningen. Elva mäktiga rocklåtar, med variation i tempo från Soldier Ons southerngungande boogie till långsamma The Stench, från konfrontativa i Don’t Let Me Bring You Down till känsliga Do You Feel Normal, från powerpopiga (I Don’t Wanna Be) Just A Memory via glamtrashiga Doomsday Daydreams till punkiga Wrong Face On.

The Hellacopters har gjort ett komplett rockalbum, den här gången också, och Nicke Andersson är och förblir Sveriges rockkung.

Av Patrik Forshage

5 februari 2025

Skivrecension

Outside Music/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2016)

Namnet The Hidden Cameras har alltid garanterat fantasifullhet och oförutsägbarhet, och när Joel Gibb återvänder till Kanada såväl fysiskt som tematiskt från Berlin ger det tillfälle ett storslaget samarbete med en evighetslång räcka vänner och bekanta. 

Home On Native Land ska ses som en ”utforskande hyllning” till Joel Gibbs hemland, vilket mestadels innebär lättsmält och fin countrypop, till exempel i Day I Left Home och i studioinspelningen av egna gamla demon He Is the Boss of Me. Det är också i sådan dräkt som The Hidden Cameras nya album fungerar bäst, även om fin folkindie som Feeling ’Bout You och till och med en gammal countrysoulstandard som Dark End of the Street hanteras respektfullt och finstämt. 

Counting Stars med jublande gospelkör låter så där saligt frireligiöst som The Hidden Cameras tidiga inspelningar, och bara någonstans går det helt överstyr och blir fånigt käckt, som i den kanadensiska tradvisan Log Driver’s Waltz där såväl Feist som Rufus Wainwright och annars svårflörtade Mary Margaret O’Hara misslyckas med att åstadkomma något annat än flams.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Play It Again Sam

BETYG: 4 av 6

En av sensationerna med The Hives i början av deras karriär var den där storskaliga megalomanin även när de spelade på de minsta scenerna. Howlin’ Pelle framstod redan från början som en Wembley-domptör, och med riff som backade upp hans svada kändes de som större-än-livet men i så småskaligt format att man kunde skratta ihop.

Med utlandshypen för 20 år sedan och de faktiska arenaspelningarna som förband till Stones och AC/DC befann de sig plötsligt i formatet som deras glimten-i-ögat-hybris dittills hade låtsats, och man får en känsla av att de trivdes bra i det formatet. För med The Hives Forever Forever The Hives gör det stadium-garagerock, tillräckligt bred och stor för att kunna fylla ut Hollywood Bowl- och Rock in Rio-kostymerna. Lyssna på den svällande Joan Jett-blinkningen Bad Call eller Legalize Livin’ med stora gester, polissirener och Blue Swede-stånkande, så träder automatiskt bilden av en mångtusenhövdad publik på en gräsmatta med mäktiga läktare runt fram i huvudet.

Det sympatiska med The Hives är att de inte för den skull är beredda att kompromissa, varken med sin karaktär eller sitt musikaliska uttryck. För att kunna bibehålla sina karaktäristiska hyperbler även i det större sammanhanget klär sig bandet numera i majestätisk regalia, och Pelle meddelar med sin sedvanliga anspråksfullhet att ”I got a few enhancements to the Ten Commandments” i Born A Rebel som är en av albumets höjdpunkter. 

Att de har kvar förkärleken för de snyggaste hårda riffen är uppenbart redan i inledande Enough Is Enough (och är det en obskyr EMF-referens där dessutom?) och i Roll Out the Red Carpet, för att plocka två exempel ur högen. De låter slinka med några av sina karaktäristiska hyperösiga punkexplosioner, som O.C.D.O.D. liksom och något struttigare Devo-inspirerad i Path of Most Resistance och i titelspårets elektroniska dimensioner .

Mike D från Beastie Boys delaktighet i inspelningarna är förstås en fjäder i hatten för bandet, men för lyssnaren är det svårare att identifiera. Inte för att det gör något, The Hives regerar i ensamt majestät, och The Hives Forever Forever har tillräcklig substans för sina stora ord. Snart hittar du deras stora garagerock på ett Ullevi eller en Avicii- eller jordgubbsarena nära dig.

Av Patrik Forshage

Den 29 augusti 2025

Skivrecension

Interscope/Universal

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2004) 

När The Strokes för tre år sedan spelade på Accelerator-festen trodde vi att vi bevittnade något historiskt. Men det kvardröjande minnet blev istället The Hives som tidigare på kvällen sopade banan med Strokes, även om vi inte erkände det just då. Töntiga scenuniformer, Pelle Almqvists entusiastiska scenutspel och kaxiga ropande om hur mycket vi i publiken älskar The Hives, och så enkla poplåtar i den simplaste garageutstyrseln — mycket charmigare kunde det inte bli. 

Å andra sidan är det just sånt som leder tankarna till begrepp som ”dagslända” och ”onehit-wonder”, det vet både du och jag och skivbolagen. Men det vet Hives också, och det är det som gör den stora skillnaden. För när garagevågen har planat ut och Von Bondies, Datsuns och andra hoppfulla får finna sig i att antingen välja stadiumvägen eller återvända till garaget står fortfarande de mest osannolika aspiranterna stadigt. 

Det finns skivor som omedelbart framkallar reflexmässigt luftgitarr-vevande. The Sonics Psycho, The Nomads Rat Fink A Boo-Boo, Rocket From The Crypts On A Rope. Redan med inledande energipillret Abra Cadaver tar The Hives plats i det celebra sällskapet. 

Själva har de talat om en svår Devo-period under inspelningen, och det märks. Inte så att de skaffat orangea plastoveraller hos Matte Wigerdahl, nej, fortfarande är det vitt, svart och kostym som gäller, med den sorgligt förbisedda accessoaren damasker som pricken över i. Inte heller så att syntar tagit gitarrernas plats, eller att de bottnar i new wave istället för garagerock. Men deras smarta pop går ibland i struttig staccato, till exempel i Two-Timing Touch and Broken Bones, eller rymmer små fyndiga gitarrstick mitt i den hyperaggressiva garagepopen, som på den givna framtida singeln No Pun Intended. 

På Diabolic Scheme vill Howlin’ Pelle leka Screamin’ Jay Hawkins, och det är fortfarande en aning utom räckhåll. Men han har framtiden och själförtroendet för sig. För The Hives kan ha ett långt och fruktsamt liv framför sig om de vill. One-hit-wonders? Glöm det.

Rough Trade/Border
BETYG: 6 av 6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2008)

Redan inledningsspåret funkar perfekt på alla plan. Som festkickstartare är den gjuten, med extremtempo, hög volym, soliga gitarrer, läktarkörer att skråla ”Get hammered” till och allmänoptimistiska sommarförväntningar. Som programförklaring är den lika klockren, även om den instuckna lojalitetsförklaringen (”Raise a toast to S:t Joe Strummer, I think he might have been our only decent teacher”) med tanke på Rocket from the Crypt-energin och Replacements-riffen känns en aning överdriven. Och då har vi bara nämnt Constructive Summer, och inte ens snuddat vid Magazines eller resten de briljanta låtarna på sommarens gitarralbum, och kanske årets?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Washington Square/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)

Springsteen, The Clash, The Replacements. Den treenigheten har vi tjatat sedan The Hold Steadys debutalbum för tio år sedan, och den är fortfarande grunden för de noveller bandet kallar rocklåtar. Under de fyra år som gått sedan senast har de slipat bort onödiga refränger och istället pumpat upp gitarrmusklerna rejält i offensiva rockare som Wait Awhile och Runners High, och är därmed faktiskt bättre än någonsin. I Almost Everything sjunger Craig Finn om hur de misstas för Pink Floyd av en servitris på Waffle House, men med den här sortens skarpa historier och melodier borde The Hold Steady aldrig behöva råka ut för något sådant igen.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

SideOneDummy/Cosmos
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2011.)

Vi lämnar mysteriet med sidoprojekt som låter som en långsammare variant av huvudsysslan därhän, eftersom de identitetsproblem Brian Fallon från Gaslight Anthem har är mer angelägna. Så mycket vet han att det är blue-collar som gäller, men innebär det att han vill vara Joe Strummer? Eller kanske Bruce Springsteen? Ryan Adams, möjligen? Eller någon mycket farligare än så? 

I flera av riktningarna han vinglar uppstår njutbar rock’n’roll, så för lyssnaren skulle det inte vara något större problem. Men alldeles för ofta rotar han längst bak i halsen efter ”farlig” heshet, och varje gång förvandlas han obönhörligt till den där juvenile delinquent-ynglingen med skäggfjun på hakan och en obefogad gitarr löst hängande som är obligatorisk i varje säsong av American Idol. Det borde han hålla sig för god för, verkligen.

Skivrecension