Heavenly/[PIAS]
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2018.)
Mark Lanegan rör sig ledigt i många olika musikaliska miljöer, men sällan i så sparsmakad kontext som med Duke Garwood. Den brittiska gitarristens mollmelodier och minimalistiska arrangemang utgör ett perfekt underlag för Mark Lanegans mest subtila kraftfullhet. Här behöver han knappt alls mer än viska för att skapa en oroväckande mullrande hotfullhet.
Någonstans påminns vi om Dr Johns mest hotfullt tillbakahållna tagning av Walk on Guilded Splinters, och på andra ställen om hur Isak Sundström och Jacob Frössén reducerade musik till bara hjärta och skelett i sitt Skriet-projekt för snart tio år sedan. Men i det makliga tempot och de stora utrymmen mellan ljuden vaggas Mark Lanegan sakta alltmer till ro, och när hans energi mattas avtar också skivans intensitet.
Skivrecension
Heavenly/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2013)
Den här sortens skivor skulle Mark Lanegan kunna göra en i veckan utan att bli svettig. Ett knippe stillsamma Sinatra- och Nick Cave-covers (med en Twilight Singers-låt inslängd av ren vänskaplighet), lågmälda stråkarrangemang och så hans mäktiga baryton ovanpå. En pianobar-souvenir med avsevärt bättre vokalinsats än sådana brukar ha, helt opretentiöst. Men av en sådan kvalitet att vi skulle köa för varje veckas upplaga. För vare sig han ger sig på mer obskyra sånger eller klassiker som Mack the Knife så gör han det med samma vemod, passion och auktoritet, och när han tolkar John Cales gamla ballad I’m Not the Loving Kind är det så vackert att man går i bitar.
Skivrecension
Ada/Warner
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2010)
Mark Olson har alltid låtit känslorna styra för mycket. I sina olika konstellationer har han stundtals snuddat vid det gudabenådade, men bara någon gång har han riktigt förmått hantera det. Oförmögen att hålla isär sina privata och sina professionella relationer var han till exempel tvungen att lämna The Jayhawks när kärleken till Victoria Williams blev viktigare för Mark Olson än kollegialiteten med Gary Louris. Av samma skäl störtade sedan kärleksparets Creek Dippers när deras privata relation var över. Därför får nya flickvännen omotiverat stort utrymme på Many Colored Kite, som precis som vi fått vänja oss vid rymmer utkast till fantastiska naturromantiska sånger i slarviga gör-det-själv-arr och -inspelningar.
Skivrecension
Columbia/Sony
BETYG 5 av 6
Under snart 40 år har deras stora allvarsamhet varit Manic Street Preachers välsignelse och förbannelse. De har alltid tagit sig själva på blodigaste allvar, från Richey Edwards bokstavliga självstympningsmanifest via skivtitlar som The Holy Bible till antifascistiska manifest och överlastade stadiumproduktioner. Att det omväxlande har gjort dem strålande eller outhärdliga har aldrig bekymrat Manic Street Preachers, de har ju hela tiden varit tvärsäkra på sin egen förträffliga seriositet. 1990-talet ägde de med åtminstone fyra strålande album, men sedan millenieskiftet har de oftare hamnat fullständigt off med bara enstaka träffar som Rewind the Film och Resistance Is Futile för åtta-tio år sedan.
Så när Nicky Wire inleder bandets 15:e album med ett kraftigt bottennapp blir man egentligen inte förvånad. I det djupt ironiska titelspåret mässar han ”What happened to your critical thinking?” helt utan melodiidé men med desto större stadiumgester. Det är det värsta tänkbara sättet att inleda ett album. Som lyssnare drar man efter andan och förbereder sig på ytterligare ett album som liksom så många av deras skivor det här årtusendet orsakar gäspningar och suckar mer än andra reaktioner.
Men omedelbart vänder det fullständigt. ”I know our time’s come and gone” sjunger visserligen James Dean Bradfield i Decline & Fall, men det är en låt som fullständigt emotsäger sin titel. I intensivt upptempo, med klingande Abba-piano, melodiska gitarrer och synthfyrverkerier är den istället starten på Manic Street Preachers mest melodistarka album på årtionden.
”It’s so easy to hate, it take guts to be kind” parafraserar Manics avfällingen Morrissey i Dear Stephen, och erbjuder honom att komma hem igen om han bara ångrar sig och ber om ursäkt. Det är samtidigt hjärteknipande och vasst, och en gitarrindie-dänga värdig sin adressats bästa stunder. Så fortsätter de i Being Baptist och Out Of Time Revival, och People Ruin Paintings som har ett fint vemod. Nicky Wire tar revansch med Hiding In Plain Sight, som med hyperstark refräng är en alldeles strålande singel där Manics närmar sig sina mer episka ambitioner utan att det slår över i svulstighet.
Det låter som ett typiskt Manics-album egentligen, utan större avsteg från deras modus operandi. Det är bara att de träffar mer i prick än på så länge innan, i melodier och refränger, i närapå Motorcycle Emptiness-taggiga gitarrer och i smarta allvarsamma oneliners. Här finns samma humorlösa seriositet som alltid, men den andas försiktig optimism som gör den inte bara uthärdlig utan ibland rentav underhållande. (Was I) Being Baptised till exempel är någon sorts hyllning i den oväntade riktningen Allen Toussaint, med en titel som med Toussaints ord om Hurricane Katrina som ett dop snarare än en dränkning fångar den nyfunna optimismen i Manic Street Preachers ton.
Så avrundas Critical Thinking lika tungfotat gubbsurt av Nicky Wire som det inleddes, med One Man Militia som är så stridslysten som titeln föreslår. På samma sätt som inledningsspåret är det ett rejält bottennapp, men för den som är snabb nog att lyfta nålen från skivan innan det avslutningsspåret sätter igång kan det här albumet sammanfattas som Manics bästa under hela 2000-talet.
Av Patrik Forshage
17 februari 2025
Skivrecension
Sony
BETYG: 1/6
(Dubbelrecension med The Alarm – In the Poppy Fields, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2004)
Hur angelägna känns The Alarm idag? The vilkadå? Det var ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om dem, 80-talets överord var ett utslag av journalisters desperat nostalgiska längtan efter något som griper tag i hjärtan och själar. The Alarm hade inga andra ambitioner än att.. eh… stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.
Hur angelägna känns Manic Street Preachers idag? Manic vilkadå? Det är ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Men visionären och rebellen Richie James försvann spårlöst, och kvar stod tre kompetenta bakgrundsmusiker utan andra ambitioner än att… eh…. stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.
Och där står de kvar. Med sitt sjätte studioalbum har James Bradfield, Nicky Wire och den där tredje killen åstadkommit vad de menar är sitt poppigaste alster hittills, och Nicky Wire beskriver skivan som The Holy Bible för 35-åringar. Tony Visconti har…
Nä, backa tillbaka. ”The Holy Bible för 35-åringar?” Det där måste vi faktiskt reda ut. The Holy Bible var Manic Street Preachers sista stora stund, den var Richie James testamente och den var en vibrerande, omskakande rockurladdning. The Holy Bible släpptes för tio år sedan. Den lyssnare som är 35 idag var alltså 25 då.
Nicky Wire inbillar sig att den lyssnaren inte längre är intresserad av rock, engagemang, ”4 Real” och kaxighet? Nicky Wire inbillar sig att 35-åringen, för evigt fast i Live Aid-eran, hellre vill ha stadiumgester, The Cult-gitarrsolon, Queen-körer, Simple Minds värsta synthmattor, låtsas-goth-pukor och sövande låtar/programförklaringar med titlar som I Live to Fall Asleep? Projicering, skulle Dr Jennifer Melfi ha sagt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018)
Vi tolererade det ena efter det andra. Nynazister mitt bland våra förtroendevalda. Brexit. Trump. Orbán. Duda. Nu är de på väg att ta våra barn. Vad var det vi sa, hade Manic Street Preachers med gott samvete kunnat sucka, för det var ju just de sa, och så hade de kunnat vända bort blicken som den brutne samurajen som blivit frånsprungen av sin samtid på skivomslagsbilden.
Men det vore Manics fjärran att vältra sig i vare sig självgodhet eller uppgivenhet, och när samtiden är som galnast i sin polariserade politisering väljer istället Manic Street Preachers att göra sin minst explicit politiska skiva någonsin. Med stöd i ett Phil Ochs – ”in times of such ugliness the only true protest is beauty” – väljer de numera andra vapen, och lite förvånande definierar de åter ”skönhet” som den sortens vassa hårdrockstangerande gitarrer som de var förtjusta i redan på Generation Terrorists för mer än 25 år sedan.
Väljer man att som Manic Street Preachers spela svulstig rock med jätteriff och överdimensionerade gester balanserar man automatiskt på avgrunden mot det bombastiska. Hyllningen till fotografen Vivian Maier trillar över den kanten och blir något som låter som den sortens megalomaniska pekoral man får om man kombinerar 80-tals-Gary Moore med Spinal Tap, och med whohooande fotbollskörer blir Liverpool Revisited klumpigt baktung och inte alls den avsedda hyllningen till de efterlevande efter de 96 som dog i Hillsborough-katastrofen på fotbollsläktaren. Samma sorts grabbigt brölande borde de kunna ha kunnat lista ut skulle ställa till det för annars mer sympatiska Hold Me Like A Heaven.
Då är det mycket mer överraskande att upptäcka att duetten Dylan and Caitlin tillsammans med The Anchoress inte bara gör vänner av Tommy Nilsson/Tone Norum-powerballader glada utan har en omedelbarhet som är svåremotståndelig även för mer svårflörtade. Den läppstiftskladdiga glamrockande David Bowie-hyllningen In Eternity är också en av skivans toppar, även om en Brian May-klingande sologitarr gör att man tror att de kanske blandade ihop en dame med en annan.
International Blue är suggestivt manande i sin gigantiska rock, komplett med flagiolett-gitarrsolon direkt från 80-talet och avsedd som ett syskon till tidiga singeln Motorcycle Emptiness. Broken Algorithms är likaså alldeles utmärkt åttiotalshårdrock, även Song For The Sadness klarar sig bra i sin väldiga storslagenhet.
Om all arenarock hade vett att göra sig så här attraktiv vore det måhända inte en så obehaglig genre. Men förändrar världen gör den inte nu heller. Tyvärr.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2013)
Så här angelägna har inte Manic Street Preachers låtit på decennier. På sin ålders höst har de modigt kapat förtöjningarna till sin egen allt svulstigare och allt mer förutsägbara stadiumrock och gett sig ut på äventyr. Med sparsamma och delikata stråkar, snygga blåsinpass och ytterst lite elgitarrer är det ett ganska lågmält Manics, även om de gör utflykter i stora och indie som den kunde låta i euforiska ögonblick på 90-talet.
När James Dean Bradfield tröttnar på sin egen röst lånar de helt frankt ut leadsång-mikrofonen, i 4 Lonely Roads förtjänstfullt till Cate Le Bon medan det smäktande titelspåret sjungs av Richard Hawley med en sådan mäktig laddning att man måste stanna upp och lyssna.
Trots risktagandet och utvikningarna är det ett sammanhållet och strålande album de gjort, och beskedet att de fångat sin plötsliga inspiration och samtidigt spelat in ytterligare ett album, planerat för release inom ett halvår, är enbart positivt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Septembernatt
BETYG: 5 av 6
Månskensbonden gör fantastisk popmusik, gediget förankrad i en distinkt popkänsla och fullständigt okonstlat i sitt tilltal. Markus Bergfors, som han egentligen heter, har saker att berätta och melodier att sjunga, och han har varken tid, lust eller prestige att hålla på att göra sig till. Svindel och lågtryck är den tredje delen i hans biografiska trilogi, och handlar om hur han lämnar Österbotten för att utforska världen och sig själv.
Inledande Jag åker båt där varken dov synth eller flöjt känns malplacé är en komplett genial popsång om att flytta till Sverige med Finlandsbåt. Den är varm, intelligent och empatisk med vardagliga och nyfiket ömsinta iakttagelser av medpassagerare och besättning, och ett sådant nyfiket och nära personligt perspektiv kännetecknar Månskensboendens hela vardagspoesi. Vi får både lära känna hans närmaste och möta såväl uteliggaren Grateful Dan som damen i restaurangvagnen i genuint intresserade små iakttagelser, detaljer och reflektioner som tar oss med nära intill.
Den geografiska spridningen är stor. Han vaknar I Ardennerna, somnar i Luxemburgparken och åker tåg genom Europa, han jobbar på soppkök i Chicago, möter rasistiska rednecks på Illinois landsbygd, han promenerar förbi Ullevi innan han landar tillbaka i Vasa igen. På samma sätt finns en sådan variation i sångernas musikaliska karaktär som man kan unna sig om man vet om dels att man skriver fantastiska melodier och dels att man har en producent som Henrik Oja att tillgå, och ett band med stark reppresentation från både Honungsvägen och Vasas flora och fauna. Då blir det varmt, snyggt och innerligt liksom av sig självt, vare sig vi talar om indiehits i upptempo som Chicago och den samtidigt vemodiga och euforisk Göteborgs-indiedängan Regnar igen, komplett med doowop-kör, Nick Lowe-citat och nödvändigheten att förhålla sig till Håkan Hellström (”Visst nog sjunger Håkan bättre än nånsin, Men det river inte tag i mig nå mer”).
Nattåg tar oss genom västra Europa med en mjuk trumpetserenad och milt träblås, och i gripande Nån som nästan alltid har känt mig sjunger Månskensbonden som en nordisk Matt Berninger mot ett ödesmättat piano, som lyckas med det omöjliga i att skapa någon sorts ljus i en närståendes bortgång. Nästan lika nära kommer Åska, en intensiv tillitsfull popduett i dramatiskt oväder där Kajsa Bergsten bidrar med lika mycket trygghet som den eleganta blåssektionen.
Månskensbondens sånger och betraktelser är varmt vemodiga, nära och fulla av empati. Det är musik som är väldigt lätt att förälska sig i.
Här berättar Månskensbonden om skivan och varför han inte vill prata om Österbotten längre. Åtminstone inte utan att få en liten slant för besväret.
Av Patrik Forshage
11 april 2025
Skivrecension
Acuarela/Delicious Goldfish
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2003.)
Manta Ray är ett väletablerat band på den spanska rockscenen. Där har bandet prenumererat på utmärkelser som ”Årets indieband” i snart tio år, och är ett lika stort namn som Kent i Sverige. Men i resten av Europa är de lika okända som…Kent. När Manta Ray nu får europeisk distribution kan sånt komma att förändras. Efter tidiga år som hyllade indiepoppare har Gijonbandet de senaste åren låtit sig technoremixas och spelat filmteman av Nino Rota och Howard Shore – missa inte tre år gamla Score – un concierto de Manta Ray.
Nu har ledarna José Luis García och Nacho Vegas just kommit ur en svårartad Can-period, men fortfarande är de instrumentala partierna långa, tunga och ibland ordentligt psykedeliska. Med all den stadga man bara kan få genom ett decenniums intensiv utveckling uppdaterar Manta Ray numera Suicide, och Kentfans som vågar vara lite crazy och sorterar in danska Sort Sol hemma i skivhyllan har all anledning att också leta upp Manta Ray.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
E-Squared/Sony
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002)
Nu 30% mera kraftfullt! Nu med rockgud! Nu så mycket mindre intressant. Efter förra och unisont hyllade albumet Kids in Philly tappade Marahbröderna Bielanko – Dave är sångare och låtskrivare medan Serge spelar gitarr – all inspiration. De sålde sitt smör och lämnade Philadelphia för irländska Kilkenny. Men någonstans på vägen måste de ha tappat pengarna.
Float Away With the Friday Night Gods är ett desperat försök att skramla ihop nytt kapital. De tar ifrån tårna i sina uttalade ambitioner att åstadkomma ett storartat tidlöst manifest till rock’n’roll-album. Meningen är att det ska vara lika proppat med klassiska hookar, smarta refränger och ständigt surfhandklappande som vilken gammal T. Rex-skiva som helst.
För att åstadkomma det har de anlitat Oasis avlagda producent Owen Morris, och då blir det precis så retro som de säger sig ha velat undvika. Han lägger lager på lager av gitarrmattor och basmuller, och när mullret redan är så kompakt att det är ogenomträngligt finns det bara för bandet att spela ut sitt trumfkort.
Alltså slänger man in sin idol och förebild som en knappt identifierbar refrängsångare och gitarrist. Visst, Bruce Springsteens namn säljer några ytterligare skivor, även om han är så begravd i ljudmassorna att hans ickekrediterade insatser på Lou Reeds gamla Street Hassle framstår som övertydliga.
För mer än ett år sedan gjorde Soundtrack of Our Lives precis den skivan Marah skulle ha velat åstadkomma. Men för att nå lika högt ställde Marah sig på jättarnas axlar, och vi vet ju vart sånt leder.
Skivrecension
Av Patrik Forshage