Decca
BETYG: 4 av 6
I slutet av januari i år gick Marianne Faithfull bort, och nu släpper hennes skivbolag tillsammans med hennes familj några av de inspelningar som hon arbetade med under sitt sista levnadsår. Hon var 78 år, och hennes röst hade tagit en hel del stryk långt tidigare i livet, men med producenter som först Hal Willner och senast Warren Ellis vände hon det till sin fördel.
På de här fyra spåren finns inte det nyfikna framåtblickande som när de arbetade tillsammand, men även i mer konventionella sammanhang har hennes röst nu en patina och en karaktär som är mer spännande och övertygande än hennes ungdoms väna stämma.
Nu är det just mot ungdomen och hennes två första album från 1965 som intentionen riktas, med två låtar inspirerade av hennes popdebut Marianne Faithfull och de två följande av hennes folkmusikalbum Come My Way från samma år. Titelspåret är en avskalad akustisk ballad där hennes åldrade röst med värdighet sakta rör sig framåt, medan den konventionella poplåten Love Is, skriven ihop med barnbarnet Oscar Dunbar, summerar ett liv med rader som ”I have been so Lucky…most of the time”.
Men EP:ns behållning är folkvisorna på B-sidan, där Marianne Faithfull inleder med den stilla tradvisan Three Kinsmen Bold, som hon lärt av sin far Glynn Faithfull. Sedan avrundar hon både EP och livsgärning med en ny version av She Moved Thru’ the Fair, som hon först spelade in 1966 och sedan ofta återkommit till. Här sjunger Marianne Faithfull en spröd och darrig a capella-version som riktar all uppmärksamhet mot hennes röst, och som sista farväl är det svårt att tänka sig något mer passade.
Av Patrik Forshage
10 juni 2025
Skivrecension
Naïve/EMI
BETYG: 3/6
(Dubbelrecension med Jane Birkin, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008)
Medan Marianne Faithfull omger sig med namnkunniga beundrare håller Jane Birkin dem på avstånd den här gången. Det gör hon rätt i.
Den ena 60-talsikonen, Marianne Faithfull, kör det säkra kortet med ett stillsamt all-star-coveralbum med låtar av alla från Billie Holiday via Morrissey till The Decemberists. Till sin hjälp tar hon Nick Cave, Cat Power, Antony, Rufus Wainwright med familj, och, för att riktigt slå in öppna dörrar, Keith Richards. Låtval och gäster ger fascinerande lyssning, men tar samtidigt effektivt fokus från Marianne Faithfull.
Ikon nummer två har efter Serge Gainsbourgs död också låtit sig uppvaktas, bland annat av Johnny Marr, Pet Shop Boys, Franz Ferdinand och just Rufus Wainwright, men den här gången håller Jane Birkin beundrarna på en armlängds avstånd. Över suggestiva akustiska arrangemang med nästan osynlig kosmetisk elektronik viskar hon fram egenskrivna texter som får oss att fokusera på hennes inneboende coolhet. Små gester och viskningar, sånt får oss att lystra.
Skivrecension
Naïve/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2011.)
I Marianne Faithfulls ringhörna finns sedan många år mästerproducenten Hal Willner, och hela nittonhundratalets rockaristokrati är beredda att komma sättande med en vattenflaska eller en handduk. På hennes 23:e skiva skyndar Lou Reed, Dr John och Wayne Kramer till med små instrumentalpartier, men det hjälper föga när både låtmaterial och musikerhantverk med nöd och näppe klarar sig från att diskvalificeras för passivitet. Idén att på något ställe låta placera henne i någon ljudbild á la 70-tals-Stones är nästan elak i sin ironi, och bara en grandios version av R.B Morris That’s How Every Empire Falls förmår matcha den patinerade röst Marianne Faithfull ändå besitter.
Parasol
BETYG 4 av 6
The Beatles Revolver, The Beach Boys Pet Sounds och Crowded House Temple of Low Men. Där är tre av New York-artisten Mark Bacino utpekade favoritalbum, och där lägger han ribban för Top of the World.
Och mycket riktigt består albumet av ett pärlband av omedelbara poplåtar med evergreenkaraktär, häpnadsväckande hantverksskickliga till sin konstruktion. Ännu mer imponerande är bredden och distinktionen i arrangemang, där musiker med meriter från till exempel Steely Dan men framför allt Mark Bacino själv briljerar. Det låter konsekvent supervälproducerad elegant pop av tidigt 70-talssnitt, fullt av detaljer i förebildernas skola. Ett kort och exakt blåsinpass som i förbigående, bara en enstaka ton på triangeln på precis sätt ställe, tre överstyrda gitarrtoner som omedelbart följs av en vänlig Burt Bacharach-kör och kanske ett käckt speakesy-piano. Behövs en stråksektion måste den vara autentisk, inga substitut, och när ett brassband skulle komma väl till pass hyr man in ett. Noggrannheten i varje detalj hade kunnat gå till överdrift, men Mark Bacinos fingertoppskänsla imponerar.
I Flop of the World, om en artist som prövat allt men ändå är bortglömd ”till och med japanerna”, arbetar han med en charlestonorkester, och Shaky Hand är rentav en värdig Father John Misty-utmanare i sitt fullorkestrerade Harry Nilsson-via-John Lennon-arranngemang.
Det är hyperkompetent och synnerligen underhållande, men i jämförelse med de riktmärken han satt upp för sig är det är en bagatell. Hur hade det kunnat vara något annat?
Av Patrik Forshage
4 januari 2025
Skivrecension
Caldo Verde/Border
Betyg: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2016)
I vilken Mark Kozelek gör just det, nämligen sjunger milda och nakna pianoversioner av egna och närståendes favoritlåtar. Jämfört med hans tidigare coverkollektioner blir det förstås spretigare när låtar av 10CC, Modest Mouse och ska trängs med varandra, ihop med O Holy Night och Somewhere Over The Rainbow.
Dessutom bjuder han in en del av vännerna, som Will Oldham i Come Along Home Cindy och Minnie Driver i Frank och Nancy Sinatras Somethin’ Stupid. Men med sin varma röst håller han ändå ihop det till en mjuk helhet, till och med när han inviterar sin kamrat Mike Patton som gästsångare på sin bedårande väna version av David Bowies Win.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Caldo Verde/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2009.)
Mark Kozeleks röst och gitarr besitter den helande kraft vi behöver en obarmhärtigt solig nyårsdag.
När Mark Kozelek började sjunga stillsamt plockade AC/DC- och John Denver-covers med sin akustiska gitarr var sensationen dubbel. Dels var hans avklädda tolkningar så vackra att de tog andan ur lyssnare, och dels var han relativt ensam om att göra den sortens tolkningar som lyfter fram melodier från oväntat håll. När han nu avslutar det konceptet, att döma av valet av albumtitel åtminstone, med en samling sånger från diverse hyllningsalbum och liknande finns bara den första sensationen kvar.
Men även om det inte längre är en så unik idé, och även om en uppenbar lärjunge som José González utklassar Mark Kozelek i gitarrteknik, så är det fortfarande lika bedårande vackert när han försiktigt sjunger Hüsker Dü, Low eller Stephen Sondheim (och ett lite meningslöst återbesök i AC/DC-katalogen, dessutom). Mark Kozeleks röst och gitarr har det vackraste vemodet och besitter den helande kraft vi behöver en obarmhärtigt solig nyårsdag.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
4AD/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2012)
Grey goes Black, mullrar Mark Lanegan när han för första gången på åtta år släpper skiva i eget namn. Som om det någonsin funnits något annat än nyanser av svart i hans arbeten med till exempel The Gutter Twins, Queens of the Stone Age eller Isobel Campbell under mellanperioden. Samarbetspartners som Josh Homme och Greg Dulli kan höras i den här gnistrande blanksvarta bluesen, i sin suggestivitet lika illavarslande som förförisk, och Mark Lanegan fortsätter vara självdestruktivitetens mest slickat övertygande apostel.
Heavenly/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2013)
Den här sortens skivor skulle Mark Lanegan kunna göra en i veckan utan att bli svettig. Ett knippe stillsamma Sinatra- och Nick Cave-covers (med en Twilight Singers-låt inslängd av ren vänskaplighet), lågmälda stråkarrangemang och så hans mäktiga baryton ovanpå. En pianobar-souvenir med avsevärt bättre vokalinsats än sådana brukar ha, helt opretentiöst. Men av en sådan kvalitet att vi skulle köa för varje veckas upplaga. För vare sig han ger sig på mer obskyra sånger eller klassiker som Mack the Knife så gör han det med samma vemod, passion och auktoritet, och när han tolkar John Cales gamla ballad I’m Not the Loving Kind är det så vackert att man går i bitar.
Skivrecension
Columbia/Sony
BETYG 5 av 6
Under snart 40 år har deras stora allvarsamhet varit Manic Street Preachers välsignelse och förbannelse. De har alltid tagit sig själva på blodigaste allvar, från Richey Edwards bokstavliga självstympningsmanifest via skivtitlar som The Holy Bible till antifascistiska manifest och överlastade stadiumproduktioner. Att det omväxlande har gjort dem strålande eller outhärdliga har aldrig bekymrat Manic Street Preachers, de har ju hela tiden varit tvärsäkra på sin egen förträffliga seriositet. 1990-talet ägde de med åtminstone fyra strålande album, men sedan millenieskiftet har de oftare hamnat fullständigt off med bara enstaka träffar som Rewind the Film och Resistance Is Futile för åtta-tio år sedan.
Så när Nicky Wire inleder bandets 15:e album med ett kraftigt bottennapp blir man egentligen inte förvånad. I det djupt ironiska titelspåret mässar han ”What happened to your critical thinking?” helt utan melodiidé men med desto större stadiumgester. Det är det värsta tänkbara sättet att inleda ett album. Som lyssnare drar man efter andan och förbereder sig på ytterligare ett album som liksom så många av deras skivor det här årtusendet orsakar gäspningar och suckar mer än andra reaktioner.
Men omedelbart vänder det fullständigt. ”I know our time’s come and gone” sjunger visserligen James Dean Bradfield i Decline & Fall, men det är en låt som fullständigt emotsäger sin titel. I intensivt upptempo, med klingande Abba-piano, melodiska gitarrer och synthfyrverkerier är den istället starten på Manic Street Preachers mest melodistarka album på årtionden.
”It’s so easy to hate, it take guts to be kind” parafraserar Manics avfällingen Morrissey i Dear Stephen, och erbjuder honom att komma hem igen om han bara ångrar sig och ber om ursäkt. Det är samtidigt hjärteknipande och vasst, och en gitarrindie-dänga värdig sin adressats bästa stunder. Så fortsätter de i Being Baptist och Out Of Time Revival, och People Ruin Paintings som har ett fint vemod. Nicky Wire tar revansch med Hiding In Plain Sight, som med hyperstark refräng är en alldeles strålande singel där Manics närmar sig sina mer episka ambitioner utan att det slår över i svulstighet.
Det låter som ett typiskt Manics-album egentligen, utan större avsteg från deras modus operandi. Det är bara att de träffar mer i prick än på så länge innan, i melodier och refränger, i närapå Motorcycle Emptiness-taggiga gitarrer och i smarta allvarsamma oneliners. Här finns samma humorlösa seriositet som alltid, men den andas försiktig optimism som gör den inte bara uthärdlig utan ibland rentav underhållande. (Was I) Being Baptised till exempel är någon sorts hyllning i den oväntade riktningen Allen Toussaint, med en titel som med Toussaints ord om Hurricane Katrina som ett dop snarare än en dränkning fångar den nyfunna optimismen i Manic Street Preachers ton.
Så avrundas Critical Thinking lika tungfotat gubbsurt av Nicky Wire som det inleddes, med One Man Militia som är så stridslysten som titeln föreslår. På samma sätt som inledningsspåret är det ett rejält bottennapp, men för den som är snabb nog att lyfta nålen från skivan innan det avslutningsspåret sätter igång kan det här albumet sammanfattas som Manics bästa under hela 2000-talet.
Av Patrik Forshage
17 februari 2025
Skivrecension
Septembernatt
BETYG: 5 av 6
Månskensbonden gör fantastisk popmusik, gediget förankrad i en distinkt popkänsla och fullständigt okonstlat i sitt tilltal. Markus Bergfors, som han egentligen heter, har saker att berätta och melodier att sjunga, och han har varken tid, lust eller prestige att hålla på att göra sig till. Svindel och lågtryck är den tredje delen i hans biografiska trilogi, och handlar om hur han lämnar Österbotten för att utforska världen och sig själv.
Inledande Jag åker båt där varken dov synth eller flöjt känns malplacé är en komplett genial popsång om att flytta till Sverige med Finlandsbåt. Den är varm, intelligent och empatisk med vardagliga och nyfiket ömsinta iakttagelser av medpassagerare och besättning, och ett sådant nyfiket och nära personligt perspektiv kännetecknar Månskensboendens hela vardagspoesi. Vi får både lära känna hans närmaste och möta såväl uteliggaren Grateful Dan som damen i restaurangvagnen i genuint intresserade små iakttagelser, detaljer och reflektioner som tar oss med nära intill.
Den geografiska spridningen är stor. Han vaknar I Ardennerna, somnar i Luxemburgparken och åker tåg genom Europa, han jobbar på soppkök i Chicago, möter rasistiska rednecks på Illinois landsbygd, han promenerar förbi Ullevi innan han landar tillbaka i Vasa igen. På samma sätt finns en sådan variation i sångernas musikaliska karaktär som man kan unna sig om man vet om dels att man skriver fantastiska melodier och dels att man har en producent som Henrik Oja att tillgå, och ett band med stark reppresentation från både Honungsvägen och Vasas flora och fauna. Då blir det varmt, snyggt och innerligt liksom av sig självt, vare sig vi talar om indiehits i upptempo som Chicago och den samtidigt vemodiga och euforisk Göteborgs-indiedängan Regnar igen, komplett med doowop-kör, Nick Lowe-citat och nödvändigheten att förhålla sig till Håkan Hellström (”Visst nog sjunger Håkan bättre än nånsin, Men det river inte tag i mig nå mer”).
Nattåg tar oss genom västra Europa med en mjuk trumpetserenad och milt träblås, och i gripande Nån som nästan alltid har känt mig sjunger Månskensbonden som en nordisk Matt Berninger mot ett ödesmättat piano, som lyckas med det omöjliga i att skapa någon sorts ljus i en närståendes bortgång. Nästan lika nära kommer Åska, en intensiv tillitsfull popduett i dramatiskt oväder där Kajsa Bergsten bidrar med lika mycket trygghet som den eleganta blåssektionen.
Månskensbondens sånger och betraktelser är varmt vemodiga, nära och fulla av empati. Det är musik som är väldigt lätt att förälska sig i.
Här berättar Månskensbonden om skivan och varför han inte vill prata om Österbotten längre. Åtminstone inte utan att få en liten slant för besväret.
Av Patrik Forshage
11 april 2025
Skivrecension