Proper/Bonnier Amigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2010)
Få förmår omvandla smärta till skönhet som Mary Gauthier. Hennes skildring av ett livslångt sökande efter den mor som övergav henne när hon var nyfödd, och av att slutgiltigt förkastas när hon väl finner henne, kryper under skinnet. Men den gör det på ett märkligt behagligt sätt. Det beror delvis på Cowboy Junkies, vars Michael Timmins producerat med fingertoppskänsla och varsamhet, och vars Margot Timmins sjunger stilla stämsång.
Men framför allt beror det på att Mary Gauthier trots sina umbäranden har hoppet kvar, och att hon låter det höras i både texter och musik. ”I still believe in love”, sjunger hon i The Orphan King, som för att övertyga sig själv, och banne mig om hon inte lyckas tvärs igenom alla tragedier.
Loose/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004)
Världen är orättvis. Ett av Kurt Cobains ex syns dagligen i media och är högprioritet för sitt multinationella skivbolag, trots mindre talang än Peter Siepen. En annan av Kurt Cobains ex spelade in sin förra skiva i Bostons tunnelbana, och ger ut sina skivor på små bolag utan vare sig budget eller ambition att lansera sina artister, trots att hon fullkomligt sjuder av talang.
Tunnelbaneskivan var full av covers av Magnetic Fields, Daniel Johnston och Billy Bragg, och det sammanfattar grunderna för Mary Lou Lords musik, om vi därtill lägger hennes mentor Nick Saloman, aka Bevis Frond. Hos hans familj i England har hon bott under inspelningen av Baby Blue, merparten av sångerna är hans, och hans karaktäristiska gitarr tar mycket plats, med solot på Long Way from Tupelo — tänk Mark Knopfler plus fantasi — som vackraste smycke.
Ändå är det aldrig någon tvekan om vem som är huvudpersonen. I The Wind Blew Around Me slår Mary Lou Lord på stort med en fullarrangerad poplåt som hade fått The Bangles att återvända till världens topplistor om de fått lägga vantarna på den. Lika driven är punkiga The Inhibition Twist. Men oftare drar hon sig tillbaka för att spela sin akustiska gitarr i soffhörnet.
Med en röst som faktiskt tillfälligt förvandlade regniga England till soliga Kalifornien sjunger hon där sina genomsnygga popsånger, medan Heather Nova och 140 svenska finstämda vokalissor gråtande faller på knä och ber att få del av hemligheten. Hur gör man?
Skivrecension
Av Patrik Forshage
SFE/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2014)
I år är Marc Almond mer aktiv än på decennier, och mellan vinterns Tyburn Tree-hyllning till Londons mest morbida platser och sommarens pretentiösa sångcykel Ten Plagues hinner han släppa det här popiga mellanspelet. Egentligen är det två hopslagna EP:s, kompletterade med två nya låtar och två remixer, men om releasen i sig inte är särskilt ambitiös så är innehållet desto bättre.
De två ihopflätade röda trådarna genom skivans tio låtar är dels Marc Almonds dramatiska röst och dels en oantastlig känsla för självmytologiserande pophits. Det gör att spretighet i både samarbetspartners och stilar knappt märks. Tony Visconti är kanske den mest distinkta, som producent för tre Bowie-i-kvadrat-låtar varav det utsökta titelspåret påminner om när Blue Rondo A La Turk och andra trendiga London-synthare började intressera sig för swing för 30 år sedan. Den oemotståndliga Soft Cell-popiga Worship Me Now är specialskriven och gästad av Jarvis Cocker, medan den storslagna avskedsballaden Love is Not on Trial får besök av Carl Barât. Det är ett lapptäcke och en bagatell, men med ett underhållningsvärde som få andra skivor sommaren 2014.
Vanguard
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2007)
Marc Broussard från Louisiana är en imitatör utöver det vanliga. Här har han av inte helt klara anledningar ”grävt djupt i Motown och Stax valv” och hittat gamla standards av Al Green, Allen Toussaint (eh, ingen av dem gav någonsin ut något på utpekade etiketterna) och Stevie Wonder, och dem återskapar han ton-för-ton intill sista solo med en makalös förmåga att härma originalartisterna.
Härmningar av till och med självaste Otis Redding, Marvin Gaye och The Staple Singers är nästan spöklika i sin träffsäkerhet, och som lyssnare sitter man allt som oftast stum av förundran. Dels över hans imitationsskicklighet, dels över soullåtarnas inneboende styrka, och dels över vad man ska använda Marc Broussard till när originalen finns att tillgå på tusentals budgetutgåvor.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
New West/Border
BETYG: 4 av 6
För många år sedan rättades Marc Ribot av sin då lilla dotter när han berömde den blå stadskarta hon hade ritat. ”Det är inte en blå karta”, förklarade dottern, ”det är en karta över en blå stad”. Titelspåret förklarar distinktionen med lugn och varm innerlighet, med Marc Ribots viskande stämma över ensamt ekande elektriskt gitarrtwang och knappt hörbara försiktiga slagverk.
Ofta under åren har Marc Ribot kunnat höras bakom starka och karaktäristiska röster, inte minst när han spelat med Tom Waits men också bakom gästande vokalister på hans soloalbum. Här tar han ensamt ansvar också för det vokala, och man kan bara beklaga att han varit så försiktig med att ge utrymme för den här förtroendeskapande vänligt lågmälda stämman tidigare.
Under Trumps förra presidentperiod släppte Marc Ribot den stjärnspäckade samlingen motståndssånger Goodbye Beautiful/Songs of Resistance 1942-2018, men den här gången låter han mycket mer uppgiven. Historierna på Map of A Blue City är mycket riktigt djupt blå i sitt vemod, där de börjar vid en dödsbädd där morfinet slutat verka i Elizabeth och rör sig via djupt sorgsen soulblues med lika fet kompgitarr som orgel i Say My Name och självkritiskt försiktiga bossarytmer i Jobim-blinkningen Daddy’s Trip to Brazil till hårt processad ambience i avslutande ”Optimism of the Spirit” (citattecknen är hans).
Han har arbetat med sångerna i decennier, bland annat med salig Hal Willner, men när hans ”för slicka” mastertejper hade tappats bort landande han i dessa mer spartanska nya tagningar istället. Och om de hade bedömts som för mörka tidigare så hade tiden och samhällsutvecklingen tyvärr mer än hunnit ikapp den nästan uppgivna karaktären som skivan har. Talande för de skrämmande samhällsomvälvningar som färgat in hela albumet gör han bland hans egna kompositioner också en ödesmättat fingerplockande tolkning av standarden When the World’s on Fire, populariserad av Carter Family.
Men den akustiska tonsättning av Allen Ginsberg-dikten Sometime Jailhouse Blues säger något annat, när Marc Ribot förmedlar att ett sätt att besvara det negativa är med godhet. ”Sometimes I lay down my wrath, as I lay my body down” sjunger han Ginsbergs ord, och mitt i det mörkt blåa finns här ljusare och hoppfullare toner med ett starkt ställningstagande att aldrig besvara ondska med ondska.
Av Patrik Forshage
27 maj 2025
Skivrecension
Caldo Verde/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2009.)
Mark Kozeleks röst och gitarr besitter den helande kraft vi behöver en obarmhärtigt solig nyårsdag.
När Mark Kozelek började sjunga stillsamt plockade AC/DC- och John Denver-covers med sin akustiska gitarr var sensationen dubbel. Dels var hans avklädda tolkningar så vackra att de tog andan ur lyssnare, och dels var han relativt ensam om att göra den sortens tolkningar som lyfter fram melodier från oväntat håll. När han nu avslutar det konceptet, att döma av valet av albumtitel åtminstone, med en samling sånger från diverse hyllningsalbum och liknande finns bara den första sensationen kvar.
Men även om det inte längre är en så unik idé, och även om en uppenbar lärjunge som José González utklassar Mark Kozelek i gitarrteknik, så är det fortfarande lika bedårande vackert när han försiktigt sjunger Hüsker Dü, Low eller Stephen Sondheim (och ett lite meningslöst återbesök i AC/DC-katalogen, dessutom). Mark Kozeleks röst och gitarr har det vackraste vemodet och besitter den helande kraft vi behöver en obarmhärtigt solig nyårsdag.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Heavenly/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2013)
Den här sortens skivor skulle Mark Lanegan kunna göra en i veckan utan att bli svettig. Ett knippe stillsamma Sinatra- och Nick Cave-covers (med en Twilight Singers-låt inslängd av ren vänskaplighet), lågmälda stråkarrangemang och så hans mäktiga baryton ovanpå. En pianobar-souvenir med avsevärt bättre vokalinsats än sådana brukar ha, helt opretentiöst. Men av en sådan kvalitet att vi skulle köa för varje veckas upplaga. För vare sig han ger sig på mer obskyra sånger eller klassiker som Mack the Knife så gör han det med samma vemod, passion och auktoritet, och när han tolkar John Cales gamla ballad I’m Not the Loving Kind är det så vackert att man går i bitar.
Skivrecension
Glitterhouse/Border
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014)
Ingen musiker låter känslolivet styra över sin kreativitet som Mark Olson. I Jayhawks briljerade han tack vare sin innerliga vänrelation till Gary Louris, men när Victoria Williams tog plats i hans liv fanns inte utrymme för något annat vare sig privat eller professionellt. Nu är det norska Ingunn Ringvold som är hans allt, och det måste förstås manifesteras i en kärleksdeklaration till skiva, så intim att den alltsom oftast slår över i det privata. Här är det Inspiration med stort I som styr, och om det innebär att tekniken blir lidande tycker Mark Olson är det ett billigt pris att betala. Alltså består Good-bye Lizelle av parets spartanska fältinspelningar från stugor och nationalparker i tre världsdelar, den ena mer hippiesalig än den andra. En och annan liten detalj minner om vilken fantastisk låtskrivare Mark Olson kan vara, men de är så djupt begravda att man måste lyssna oerhört intensivt för att hitta dem. Så intensivt orkar bara hans käresta lyssna, under förutsättning att hon verkligen älskar honom.
Skivrecension
Septembernatt
BETYG: 5 av 6
Månskensbonden gör fantastisk popmusik, gediget förankrad i en distinkt popkänsla och fullständigt okonstlat i sitt tilltal. Markus Bergfors, som han egentligen heter, har saker att berätta och melodier att sjunga, och han har varken tid, lust eller prestige att hålla på att göra sig till. Svindel och lågtryck är den tredje delen i hans biografiska trilogi, och handlar om hur han lämnar Österbotten för att utforska världen och sig själv.
Inledande Jag åker båt där varken dov synth eller flöjt känns malplacé är en komplett genial popsång om att flytta till Sverige med Finlandsbåt. Den är varm, intelligent och empatisk med vardagliga och nyfiket ömsinta iakttagelser av medpassagerare och besättning, och ett sådant nyfiket och nära personligt perspektiv kännetecknar Månskensboendens hela vardagspoesi. Vi får både lära känna hans närmaste och möta såväl uteliggaren Grateful Dan som damen i restaurangvagnen i genuint intresserade små iakttagelser, detaljer och reflektioner som tar oss med nära intill.
Den geografiska spridningen är stor. Han vaknar I Ardennerna, somnar i Luxemburgparken och åker tåg genom Europa, han jobbar på soppkök i Chicago, möter rasistiska rednecks på Illinois landsbygd, han promenerar förbi Ullevi innan han landar tillbaka i Vasa igen. På samma sätt finns en sådan variation i sångernas musikaliska karaktär som man kan unna sig om man vet om dels att man skriver fantastiska melodier och dels att man har en producent som Henrik Oja att tillgå, och ett band med stark reppresentation från både Honungsvägen och Vasas flora och fauna. Då blir det varmt, snyggt och innerligt liksom av sig självt, vare sig vi talar om indiehits i upptempo som Chicago och den samtidigt vemodiga och euforisk Göteborgs-indiedängan Regnar igen, komplett med doowop-kör, Nick Lowe-citat och nödvändigheten att förhålla sig till Håkan Hellström (”Visst nog sjunger Håkan bättre än nånsin, Men det river inte tag i mig nå mer”).
Nattåg tar oss genom västra Europa med en mjuk trumpetserenad och milt träblås, och i gripande Nån som nästan alltid har känt mig sjunger Månskensbonden som en nordisk Matt Berninger mot ett ödesmättat piano, som lyckas med det omöjliga i att skapa någon sorts ljus i en närståendes bortgång. Nästan lika nära kommer Åska, en intensiv tillitsfull popduett i dramatiskt oväder där Kajsa Bergsten bidrar med lika mycket trygghet som den eleganta blåssektionen.
Månskensbondens sånger och betraktelser är varmt vemodiga, nära och fulla av empati. Det är musik som är väldigt lätt att förälska sig i.
Här berättar Månskensbonden om skivan och varför han inte vill prata om Österbotten längre. Åtminstone inte utan att få en liten slant för besväret.
Av Patrik Forshage
11 april 2025
Skivrecension
E-Squared/Sony
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002)
Nu 30% mera kraftfullt! Nu med rockgud! Nu så mycket mindre intressant. Efter förra och unisont hyllade albumet Kids in Philly tappade Marahbröderna Bielanko – Dave är sångare och låtskrivare medan Serge spelar gitarr – all inspiration. De sålde sitt smör och lämnade Philadelphia för irländska Kilkenny. Men någonstans på vägen måste de ha tappat pengarna.
Float Away With the Friday Night Gods är ett desperat försök att skramla ihop nytt kapital. De tar ifrån tårna i sina uttalade ambitioner att åstadkomma ett storartat tidlöst manifest till rock’n’roll-album. Meningen är att det ska vara lika proppat med klassiska hookar, smarta refränger och ständigt surfhandklappande som vilken gammal T. Rex-skiva som helst.
För att åstadkomma det har de anlitat Oasis avlagda producent Owen Morris, och då blir det precis så retro som de säger sig ha velat undvika. Han lägger lager på lager av gitarrmattor och basmuller, och när mullret redan är så kompakt att det är ogenomträngligt finns det bara för bandet att spela ut sitt trumfkort.
Alltså slänger man in sin idol och förebild som en knappt identifierbar refrängsångare och gitarrist. Visst, Bruce Springsteens namn säljer några ytterligare skivor, även om han är så begravd i ljudmassorna att hans ickekrediterade insatser på Lou Reeds gamla Street Hassle framstår som övertydliga.
För mer än ett år sedan gjorde Soundtrack of Our Lives precis den skivan Marah skulle ha velat åstadkomma. Men för att nå lika högt ställde Marah sig på jättarnas axlar, och vi vet ju vart sånt leder.
Skivrecension
Av Patrik Forshage