Mute

BETYG: 4 av 6

Fram till sin död i april 2023 arbetade Mark Stewart med ett sista album, och drygt två år senare släpps skivan av hans vän Daniel Miller. Borträknat hans arbete med The Pop Group och senare The Maffia är det hans åttonde album, och det är uppenbart att han inte hade för avsikt att under sitt sista år i livet byta riktning och simma medströms.

Med växande erfarenhet, kompetens och ungängeskrets – och kanske åtminstone en aning större budget – blev hans experimenterande mer subtilt och avancerat med åren, och den dub-electronica han etablerat är stilbildande. Den manifesterar han genomgående här, även när han tillsammans med Adrian Sherwood förvandlar The Korgis Everybody’s Got To Learn Sometime till djupaste electrodub. Twilight’s Child är mörkt ödesmättad, liksom Crypto Religion som är tung, komplex och full av elektroniska effekter med dubestetik. Paradoxalt nog är det väl egentligen bara när han bjuder in Londons reggaeprinsessa Hollie Cook i Memory of You som det inte finns reggae- eller dubelement i det elektroniskt dansanta soundet.

Som alltid finns det en skevhet i allt Mark Stewart gör, en dissonans, som bland annat tar sig uttryck i ett obekymrat förhållande till det där med att sjunga rent, eller att sjunga överhuvudtaget. Och även när han använder sina sista andetag till att proklamera sanningar, som i lågmält dova This Is the Rain, är det filosofiska resonemang snarare än den tidiga karriärens politiska slagord, och stycken som Stable Song är snarast improvisationer i ekokammaren. 

Youth har producerat, och bland medverkande veteraner finns bland andra Mark Stewarts gamla The Pop Group-partner Gareth Sager och The Raincoats Gina Birch i Neon Girl. De bidrar till att The Fateful Symmetry blir en värdig minnesstund för en av den brittiska postounkens viktigaste innovatörer.

Av Patrik Forshage

Den 16 juli 2025

Skivrecension

Future Noise/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2012)

När Mark Stewart tog sig an världsläget med en dancehallcover av T. Rex Children of the Revolution förra året var det vare sig första eller sista gången han var uttalat radikal på skiva. Med Pop Group gav han ut singeln We Are All Prostitutesredan 1979, och nu fortsätter han på samma sätt med sånger om martyrer från G8-demonstrationer och angrepp på corporate cocksuckers. 

Här överskuggas dock såväl han själv, hans budskap och hans dubstep-, electronica- och (vågar vi säga det) triphoplåtar av en gästparad av sällan skådat slag. Välkomna in för att göra er grej, ni medlemmar från Slits, Raincoats, PiL, Massive Attack, Jesus & Mary Chain och ett komplett Primal Scream, för att inte tala om den osannolika kvartetten Richard Hell, Youth, Lee Scratch Perry och – allra konstigast – Kenneth Anger.

Ärlige Markus/Universal

BETYG 4 av 6

Med nio tidigare album under bältet har Markus Krunegård utvecklat sitt färdiga beteendemönster. Det handlar som alltid konsekvent om indiepop med synnerligen ordrika dagboksanteckningstexter i långa verser fyllda av ögonblickdetaljer från hyllraderna på Konsum, från nyårsfirande och från arbetet med att lära sig en låt inför Eldkvarns avskedsspelning.

”En ny säsong av en sitcom” beskriver han träffande sin skiva, och i den tionde säsongen har han blivit så van vid att alltid ha strålkastarbelysning på sin triviala vardag att han slappnar av och släpper lyssnaren väldigt nära i sin familjerelation. Allra mest självutlämnande är det när han vecklar ut en väldigt komplex familjerelation efter hans far avlidit i Cha Cha Shake. Den griper tag på det sätt som Markus Krunegård gör som allra starkast, med nästan lakoniska rättframma konstateranden om det kors han burit genom livet.

Den här gånger får vi också reseskildringar som Två veckor i Austin, med motsvarande triviala detaljer om frukostmeny och osäkerhet på nya platser, och till Grekland i känsliga Fakta: Fucked up. Ibland blir det musikaliskt och lyriskt konturlöst, som när Gamla Vegas sakteliga makar sig framåt utan mål eller mening och med kändisnamndroppande som kanske inte är sådär igenkännligt för Markus lyssnare som det brukar vara. Den känns rutinmässig och meningslös, men den är å andra sidan skivans enda rena besvikelse.

Hans sånger får varierande dräkter, från dagsaktuella popproduktioner som Vampyr får vampyr till melodifestivaldynamiken från 1975 i Morgonen morgonen morgonen med svulstig uppbyggnad av körer och Abba-piano och ett trösterikt löfte om att det kommer en morgondag. Lika storslaget ekar Två veckor i Austin och Inget halleluja är ju redan etablerad som en dänga.

Team dej låter som en hyllning till Eldkvarns Musik för miljonärer inte bara i textblinkningen och i Bastard Anthem fräser han som en ung och arrogant Magnus Uggla medan vi undrar om Bastard är att betrakta som bara ett tillmäle eller är en kommentar till resultatet av analysen av den saliv han sjunger att han skickat till Austin Texas, trots att han redan visste.

Men även om sitcom-säsongen Bastard rymmer sådana privata avslöjanden och många starka ögonblick musikaliskt är det kanske glesare än vanligt mellan de där omedelbart överrumplande refrängerna som bryter av och sammanfattar när Markus Krunegård är som bäst, och de där stora metaforerna om aska, vampyrer, vintergator eller livet som ett disco. Det är kanske konsekvensen av när det ickeregisserade blir lite för hemtamt och privat. 

Av Patrik Forshage

13 februari 2025

Skivrecension

Secretly Canadian/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2018)

Jomen visst är rösten Marlon Williams främsta tillgång. Till synes helt utan ansträngningar kastar han sig mellan att låta som den allra mest innerliga Anhoni i Beautiful Dress via en klassisk jazzstandardvariant i Love is A Terrible Thing till smäktande crooning i What’s Chasing You. Titelspåret hade platsat på något av Elvis kyrkoalbum, och i skivans allra största ögonblick, den gripande Aldous Harding-duetten Nobody Gets What They Want Anymore, leker han ledigt med The Mamas and The Papas-stämmor.

På samma sätt anpassar han genres och stämningar efter faserna i den fallerande relationen med just Aldous Harding, och varierar det naket avskalade med romantiska orkestreringar och bittra obekväma stråkdetaljer.

Vilkendera stil och genre han väljer är han lika övertygande och överväldigande. När låtkompositionerna dessutom har kvaliteter som matchar arrangemangen och rösten innebär det att man redan i januari kan ta del av en av årets mest sensationella skivor.

Coop/BonnierAmigo

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)

Om det här hade varit Martha Wainwrights debut hade vi yrat om egensinne, frimodighet, rättframhet och spretighet. Men just det fanns på hennes faktiska debut, och i jämförelse så måste vi istället konstatera vi att hon slöat till, är på väg mot slätstrukenhet och möjligen lider av Tourettes.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2010)

När Martha Wainwright ställde in sin Nöjesguiden-intervju i sista stund hade vi viss förståelse. Hon fick nämligen barn istället, tio veckor för tidigt. Nu har vi hunnit ikapp varandra.

Det första inbokade intervjutillfället ställdes in med kortast tänkbara varsel, liksom hennes medverkan i diverse svenska morgonprogram och liknande. Ofta innebär sådant att man kan ana att en artists ego börjat svälla oproportionerligt, men Martha Wainwright hade onekligen laga förfall. Mitt under hennes promotionturné satte nämligen värkarna igång den 16 november. Alldeles för tidigt.

– Oj oj oj, det var tio veckor för tidigt. Tanken var att jag skulle göra en massa promotionarbete för min skiva med Edit Piaf-sånger, och jag var precis på väg till Stockholm från London när jag märkte att det var dags. 

Så istället för den utvalda förlossningsavdelningen hemma i New York föddes hennes son på University College Hospital i Camden, London. Det var dramatiskt och svårt, men det slutade lyckligt.

– Det var rätt lustigt, där låg jag och frågade sköterskan om jag skulle begära förflyttning till något sjukhus som var särskilt duktiga på prematura födslar, och hon bara skrattade. Det visade sig att de var allra bäst på det i hela Europa.

– Min man Brad var ovärderlig. Han skaffade bostad åt oss i Camden, han skötte precis allt. Jag har liksom alltid blivit irriterad på män som tjatar om att ”vi väntar barn”, det är ju kvinnan som gör. Men sedan när barnet var fött så gick det jättefort innan det slutade vara mitt barn och började vara vårt. Att bli förälder ställer givetvis hela livet och alla tidigare prioriteringar på ända.

– Just för att han kom alldeles för tidigt så sprack ju alla planer. Jag hade tänkt slutföra promotionjobbet för min Piaf-skiva, och sedan återvända hem för att ta det lugnt sista månaden innan förlossningen. Så blev det inte. Nu fick jag ställa in mängder med intervjuer, boka av en massa, och hade ingen tid alls att förbereda mig. Och det mest intressanta är att inget av det känns särskilt viktigt längre. Tiden är mycket mera värdefull nu, jag kan inte slösa hursomhelst med den. Det viktiga är Archangelo.

Det är ett vackert namn. Hur landade ni i det?

– Vi hade ett antal namn att välja på, bland annat Archangelo efter Brads morfar. Eftersom det blev på det här sättet med förlossningen var det självklart att det skulle bli just det namnet bland dem vi funderade över. 

Martha Wainwright är som så ofta berättats inte bara bror till Rufus Wainwright utan också dotter till singersongwritern Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, en av Kanadas främsta sångerskor i sin duo tillsammans med Marthas moster Anna McGarrigle. Det är med andra ord inte särskilt svårt att förutspå lille Archangelos framtida karriärval.

– Mm, du har rätt. Musiker. Antingen det eller läkare.

Läkare?

– Min mamma är svårt sjuk, och åker in och ut på sjukhus hela tiden just nu. Hon har en väldigt udda form av cancer, så udda att man inte bryr sig om att forska på den. Och plötsligt blir det begripligt varför en massa föräldrar tjatar om att deras barn ska bli läkare.

Så tråkigt att höra att din mamma är så sjuk.

– Vet du, hon var just hos mig i här i London. Dels för att se sitt barnbarn, som är för litet för att resa hem ännu. Och dels för att uppträda tillsammans med mig och brorsan på vår julkonsert här. Det är en fortsättning på jul-DVD A Not So Silent Night som Kate och Anna gjort tillsammans med mig och Rufus. I USA spelade vi tillsammans med gäster som Lou Reed, Laurie Anderson och Antony. I London blev det en urengelsk föreställning, med både Boy George och komikerna French & Saunders bland gästerna.

På konserten låter till och med Lou Reed munter.

– Jag vet, det är skitkonstigt. Han kanske inte visste att vi spelade in? Hehe. 

På Martha Wainwrights liveinspelade album Sans Fusils, Ni Souliers, A Paris sjunger hon Edith Piaf bättre än någon annan än själva föremålet för hyllningen klarat. Producenten för skivan är Hal Willner, som har gjort de smarta hyllningsalbumen till en konstart med sina fantastiska hyllningar till Thelonius Monk, Kurt Weill, Charlie Mingus och Walt Disney. Första gången Martha Wainwright samarbetade med Hal Willner var på de hyllningskonserter till Leonard Cohens ära som han arrangerade i USA och i Australien för fem år sedan, där också Antony, Nick Cave och Jarvis Cocker deltog.

– Jag har bara gått och väntat på en chans att få jobba med honom igen, han är helt fantastisk. De Kurt Weill-saker han gjort med Marianne Faithfull, som är en av mina största favoriter, är bland det bästa jag vet. Det var hans idé att vi skulle göra en Piaf-skiva, och jag var rätt tveksam från början. Jag menade att det var för välkänt, men när han skickade 200 av hennes sånger visade det sig att jag som är ett fan bara kunde 20 eller 30. Så istället började jag betrakta projektet som en chans att ge några fler av hennes sånger en lite vidare spridning. Särskilt som jag befinner mig i en position där mitt skivbolag inte riktigt förväntar sig att sälja mina skivor, så vi behövde inte bekymra oss om huruvida det var tillräckligt kommersiellt, hehe.

Men hur närmar man sig material från en artist som har en sådan ikonstatus? Är det inte skrämmande?

– Redan det att vi valde mindre kända sånger gjorde att det blev mindre spänt. Sedan använder jag alltid en och samma metod när jag ska sjunga andras sånger, även Syd Barrett på förra albumet och Judy Garland med min bror. Jag lyssnar på originalet maximalt ett par gånger, för att få grepp om text och melodi. Sedan lägger jag undan originalet för att ta mig an sången på mitt sätt istället.

Blir det mera covers nu?

– Jag vet faktiskt inte. Just nu känner jag mig klar med det. Vi var faktiskt på väg att köpa ett nytt hus i Brooklyn, där vi skulle inreda en hemmastudio på en våning. Nu kom ju barnet emellan, så det kanske tar lite längre tid än planerat. Men efter lite Piaf-turnerande kommer det igång, så i december om ett år borde jag vara färdig med skivan som finns i mitt huvud just nu.

Som delvis bygger på musik du skrivit till en New York-balett, om jag är rätt underrättad. 

– Det är du. Jag har skrivit en del 20-minutersstycken till en balett, lite mer orkestrerade än jag brukar, och de funkar som språngbräda för hela projektet.

Men inte tänker du ha med 20-minutersstycken på skivan?

– Varför inte? Om de passar i sångcykeln, så. Det är ju inte som att radion spelar mina sånger idag, när de är korta och koncentrerade, så jag behöver väl inte bekymra mig om sådant.

Lost Highway/Universal
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007)

Lucinda Williams har länge varit ohotad drottning bland de dammiga och trasiga americana-kvinnorna, men nu får hon banne mig ge upp titeln. För Mary Gauthier sjunger just den sortens trasig americana önskar vi att Steve Earle fortfarande gjorde, den som uppstår inte hos den som hittat lycka, partner och tryggt storstadsboende, utan i det dammiga och rastlösa kringvandrandet och sökandet. 

Mary Gauthier är en evig hobo, mer på jakt efter något halvt bortglömt minne eller åtminstone en stunds vila än efter lycka och välstånd. Hennes stillsamma visor hade kunnat vara meditativa om de inte så uppenbart var på väg mot sammanbrott, de hade kunnat vara trygga om de inte vore så smygande hotfulla, de hade till och med kunnat vara slätstrukna om de inte vore så vackra. 

Proper/Bonnier Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2010)

Få förmår omvandla smärta till skönhet som Mary Gauthier. Hennes skildring av ett livslångt sökande efter den mor som övergav henne när hon var nyfödd, och av att slutgiltigt förkastas när hon väl finner henne, kryper under skinnet. Men den gör det på ett märkligt behagligt sätt. Det beror delvis på Cowboy Junkies, vars Michael Timmins producerat med fingertoppskänsla och varsamhet, och vars Margot Timmins sjunger stilla stämsång. 

Men framför allt beror det på att Mary Gauthier trots sina umbäranden har hoppet kvar, och att hon låter det höras i både texter och musik. ”I still believe in love”, sjunger hon i The Orphan King, som för att övertyga sig själv, och banne mig om hon inte lyckas tvärs igenom alla tragedier.

Loose/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004)

Världen är orättvis. Ett av Kurt Cobains ex syns dagligen i media och är högprioritet för sitt multinationella skivbolag, trots mindre talang än Peter Siepen. En annan av Kurt Cobains ex spelade in sin förra skiva i Bostons tunnelbana, och ger ut sina skivor på små bolag utan vare sig budget eller ambition att lansera sina artister, trots att hon fullkomligt sjuder av talang. 

Tunnelbaneskivan var full av covers av Magnetic Fields, Daniel Johnston och Billy Bragg, och det sammanfattar grunderna för Mary Lou Lords musik, om vi därtill lägger hennes mentor Nick Saloman, aka Bevis Frond. Hos hans familj i England har hon bott under inspelningen av Baby Blue, merparten av sångerna är hans, och hans karaktäristiska gitarr tar mycket plats, med solot på Long Way from Tupelo — tänk Mark Knopfler plus fantasi — som vackraste smycke. 

Ändå är det aldrig någon tvekan om vem som är huvudpersonen. I The Wind Blew Around Me slår Mary Lou Lord på stort med en fullarrangerad poplåt som hade fått The Bangles att återvända till världens topplistor om de fått lägga vantarna på den. Lika driven är punkiga The Inhibition Twist. Men oftare drar hon sig tillbaka för att spela sin akustiska gitarr i soffhörnet. 

Med en röst som faktiskt tillfälligt förvandlade regniga England till soliga Kalifornien sjunger hon där sina genomsnygga popsånger, medan Heather Nova och 140 svenska finstämda vokalissor gråtande faller på knä och ber att få del av hemligheten. Hur gör man?

Skivrecension
Av Patrik Forshage