Teg Publishing/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)

Att påstå att Mattias Alkberg är som mest mångfacetterad på egen hand kan verka rent ut sagt korkat, med tanke på Bear Quartets vilda experimenterande. Men under ytan i Mattias Alkbergs till synes ganska stabila gitarrpop – till hälften kalhyggesgles och till hälften Manhattantät och intensiv – pågår subtila konstigheter som bara han själv och synnerligen flitiga analytiker inser den fulla vidden av. I Dementorer till exempel stångas hans evigt krånglande gitarr mot två andra, varav den ena spelas av krångelgitarrens nestor Conny Nimmersjö.

Både på skivan och i den tillhörande boken prövar Mattias Alkberg såväl journalistiska och bloggande texter som poetiska, och istället för ”plakatpolitisk” – som han beskriver sig i boken – är han nyanserad, fascinerande och i samarbetet med dottern Anna Klara på Helgen v. 51 till och med hjärteknipande. Än en gång har Mattias Alkberg med andra ord överträffat sig själv, och därmed större delen av Sveriges artister. 

A West Side Fabrication/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)

Singeln Politix är precis den sortens vildsinta punkurladdning som Mattias Alkberg BD knockade oss med på sin debut förra året. På samma sätt är Ändra på allt en rättfram ösig hyllning till allt som format Mattias Alkberg, inklusive Klas Östergren, punkrocken och hans barn, en av de mest innerliga punkdängorna någonsin. 

Ändå är det någonting som är fel. Jag är förryckt, jag är skakad. För i alltför många delar känns Jag ska bli en bättre vän som en Tunaskolan Del 2, liksom Hollywoods uppföljare exakt samma sak som första gången, bara lite högre, lite simplare och lite idéfattigare. 

Ta helg är den här skivans fyllevisa, men där förra årets Fyllskalle var ett mästerverk i klass med Traste & Superstararnas Pengar, är det nu mest ett riff rippat från Sweet Jane. Till och med knepet att blanda in en svensk cover upprepas, den här gången Tant Struls Dunkar varmt, men den känns mer pliktskyldig än hyllande eller genuin. 

Den jublande ilska som gjorde Tunaskolan till ett av förra årets allra vassaste långfingrar har gett plats åt stabil kvalitet. Det betyder nu inte att Mattias Alkberg BD har gjort en dålig skiva, tvärtom. Jag hoppades bara på så mycket mer.

Planekonomi

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2004)

Bear Quartet har inte lagt ned, och Mattias Alkberg har inte hoppat av. Det är inte därför han startat punkband. Inte heller behöver han få utlopp för ”andra sidor av sin kreativitet”, för vad skulle inte rymmas inom Bear Quartet? Det är inte därför han startat punkband. Han är varken kängpunkromantiker eller i medelålderskris med nostalgiska minnen från den svenska musikrörelsepunken. Det är inte därför han startat punkband. 

Mattias Alkberg har startat punkband för att det är kul, och för att kunna vara spontan och lira när han har lust, trots att det inte finns så många Bear Quartet-medlemmar kvar hemma i Luleå. Det är attityd. Det är punk. 

Mattias Alkberg och hans tre gamla polare, varav två var med i Mary-Go-Round där en viss Jari Happalainen trummade, kallade sitt band en massa grejor innan de fastnade för Mattias Alkberg BD, men eftersom han har alldeles rätt i att vi rätt mycket skiter i vad och varför – det är punk – konstaterar vi bara att de hette Mattias Alkberg Tre när slammersingeln Sundbyberg kom för något år sedan. Upplagan på 500 ex räckte inte för att tillfredsställa intresset mer än på Mjölkudden, och Sumpans oppositionsråd behövde inte gå ut i media för att försvara sin kommun. 

Räkna med att Hans-Erik Malmros kommer att göra det när låten repriseras på Tunaskolan dock, särskilt som Mattias Alkberg med stor entusiasm dessutom hoppar på moderater, enligt fin gammal punktradition från Rävjunk och KSMB. Det är punk. 

Men precis som provinsiella föregångare som Kommissarie Roy eller Traste & Superstararna, två förpliktigande liknelser men inga överord, är det viktiga för Mattias Alkberg att ha kul och veva vilt, oberoende av vem som står i vägen. Han bråkar mer för att det är kul att vara kontroversiell än för att han är arg på något särskilt, och armbågar lika gärna vänsterteoretiker. ”Va bra att du är arg som fan/…/jag tror du törs, även om du inte läst Marx eller Dennis Lyxsén”, skaldar han i Don Quixote. Det är punk. 

Singeln Fyllskalle är en framtida punkklassiker, men att göra covers av gamla punkklassiker, som tolkningen av Liket Levers Levande begravd, är däremot inte rätt eller punk, det är bara fel och nostalgi. Å andra sidan är det ju jättemycket punk att göra fel och tvärtom, och dessutom är det en både kul och fantastisk version. Så det är också punk.

BMG/Sony
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2014)

Jonas Kullhammars jazzigare delar av soundtracket till Gentlemen har släppts som en egen och alldeles utmärkt utgåva, men det är bara hälften av den musik filmen rymmer. För allt annat tillåts Mattias Bärjed breda ut sig, och som han tar den chansen. Led Zeppelin-rock, instrumental electronica, proggpamfletter, små stilla pianoskisser, ambientstycken med insprängd dialog eller bara andningsljud, poesi-jammande, psykedelisk The Soundtrack of Our Lives-rock, till och med reggae och svensktopp (med Magnus Carlson som vänlig vokalist) – nämn en genre på måfå och chansen är stor att du hittar den här. Och att Mattias Bärjed på egen hand eller med till exempel Martin Hederos ser till att den är exemplariskt utförd. Efter 90 minuters upplevelser har man inte ens börjat längta efter de rörliga bilder som visst ska höra till.

Skivrecension

Kning Disk/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2011.)

Man kan lätt få intrycket av att exorcism av inre demoner skulle kunna låta obehagligt och obekvämt. Men tillsammans med Mattias Areskog hittar Mattias Hellberg ett sätt att förvandla sin traumahantering till något vackert. Visst måste obehagligheter upp på bordet (”hell is not a place, it’s a state of mind”), men paret förstår att det ett stillsamt tilltal gör dem lättare att hantera. Med antydningar till i influenser från svensk visa i singersongwriteranslaget, särskilt i Nouvelle d’Amour, får Mattias Hellbergs hittills bästa soloalbum en läkande effekt även på lyssnaren.

Moozy Music/Comedia
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2014.)

In Egolectric Harmony är en osentimental tillbakablick vars titel säger det mesta. Med bara sin elektriska gitarr och något enstaka munspelsinpass gräver Mattias Hellberg där han står och återvänder till sånger från såväl The Nymphet Noodlers och Hederos & Hellberg som från de senare årens soloalbum. ”It’s been quite a bumpy ride”, sammanfattar han 20 års offentligt musicerande i Coffe & Croissant, men här är färden desto mjukare och behagligare. För ju mer avskalat sammanhanget är desto starkare framstår Mattias Hellbergs sorgsna sånger och intensiva och vemodiga röst.

Glitterhouse/Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2000)

Inom Företags-Sverige är ett av modeorden just nu synergi. Synergieffekt är när summan blir större än de adderade beståndsdelarna tillsammans, det vill säga ett plus ett blir fyra. Paret Mark Olson/Victoria Williams skulle kunna fungera som overheadillustration på vilken företagsledningsföreläsning som helst. Båda har ända sedan sina första inspelningar var för sig åstadkommit storverk, hon redan från början som soloartist och han som ledare för Jayhawks. Men när de träffades började det slå gnistor på allvar, något som först märktes på Olsons kärleksförklaring Miss Williams’ Guitar på Tomorrow The Green Grass.

När Mark Olson lämnade Jayhawks 1995 för att flytta till Joshua Tree (mest känt – sant eller falskt – som platsen där Gram Parsons kropp brändes upp i fyllan och villan, vad ni Bono-fans än säger) tillsammans med Victoria Williams klev båda ur strålkastarljuset. Victoria Williams hade visserligen fortfarande solokontrakt med ett stort skivbolag, men huvudprioriteten blev trion The Original Harmony Ridge Creek Dippers som de startade tillsammans med vännen och multiinstrumentalisten Razz. Sedan 1997 har OHRC släppt en skiva om året, inspelade under enkla förhållanden hemma i parets hus, och med en tydlig country- och folkanknytning, där Razz huvudsakligen har spelat fiol.

Skivorna har bara varit åtkomliga via Internet direkt från parets veranda, eller lättare direkt ur deras hand under deras turnéer (de var länge i Sverige både hösten 1998 och sommaren 1999). Här kliver Mark Olson fram som soloartist, men skivan är lika mycket resultatet av samarbetet i trion som vanligt. Razz får spela bas och mandolin lika mycket som fiol, och dessutom har man lånat in gästmusiker, vilket gett musiken en tydligare rockkaraktär liknande den Jayhawks skapade när Mark fortfarande ledde bandet. Den största skillnaden är att man sökt sig till en studio för inspelningarna. Nu märks det inte särskilt tydligt, utan att vara utstuderad lo-fi är det här knappast en skiva för hifi-fantaster.

Texterna är fortfarande jordnära, vare sig det handlar om hyllningar till gamla släktingar som utvecklade Marks förhållande till både landskapet och kulturen, eller politiska pamfletter. Meeting In Lone Pine handlar till exempel om lokala försök att dölja transporter av kärnavfall, och Ben Johnson’s Creek om en bondes försök att rädda sina marker från landexploatörer. När musiken blir så där trevligt Keith Richards-släpig som på Linda Lee är det svårt att värja sig. Och när Victoria Williams tar ton är det helt omöjligt.

Skivrecension

Future Noise/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2012)

När Mark Stewart tog sig an världsläget med en dancehallcover av T. Rex Children of the Revolution förra året var det vare sig första eller sista gången han var uttalat radikal på skiva. Med Pop Group gav han ut singeln We Are All Prostitutesredan 1979, och nu fortsätter han på samma sätt med sånger om martyrer från G8-demonstrationer och angrepp på corporate cocksuckers. 

Här överskuggas dock såväl han själv, hans budskap och hans dubstep-, electronica- och (vågar vi säga det) triphoplåtar av en gästparad av sällan skådat slag. Välkomna in för att göra er grej, ni medlemmar från Slits, Raincoats, PiL, Massive Attack, Jesus & Mary Chain och ett komplett Primal Scream, för att inte tala om den osannolika kvartetten Richard Hell, Youth, Lee Scratch Perry och – allra konstigast – Kenneth Anger.

Secretly Canadian/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2018)

Jomen visst är rösten Marlon Williams främsta tillgång. Till synes helt utan ansträngningar kastar han sig mellan att låta som den allra mest innerliga Anhoni i Beautiful Dress via en klassisk jazzstandardvariant i Love is A Terrible Thing till smäktande crooning i What’s Chasing You. Titelspåret hade platsat på något av Elvis kyrkoalbum, och i skivans allra största ögonblick, den gripande Aldous Harding-duetten Nobody Gets What They Want Anymore, leker han ledigt med The Mamas and The Papas-stämmor.

På samma sätt anpassar han genres och stämningar efter faserna i den fallerande relationen med just Aldous Harding, och varierar det naket avskalade med romantiska orkestreringar och bittra obekväma stråkdetaljer.

Vilkendera stil och genre han väljer är han lika övertygande och överväldigande. När låtkompositionerna dessutom har kvaliteter som matchar arrangemangen och rösten innebär det att man redan i januari kan ta del av en av årets mest sensationella skivor.

Loose/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004)

Världen är orättvis. Ett av Kurt Cobains ex syns dagligen i media och är högprioritet för sitt multinationella skivbolag, trots mindre talang än Peter Siepen. En annan av Kurt Cobains ex spelade in sin förra skiva i Bostons tunnelbana, och ger ut sina skivor på små bolag utan vare sig budget eller ambition att lansera sina artister, trots att hon fullkomligt sjuder av talang. 

Tunnelbaneskivan var full av covers av Magnetic Fields, Daniel Johnston och Billy Bragg, och det sammanfattar grunderna för Mary Lou Lords musik, om vi därtill lägger hennes mentor Nick Saloman, aka Bevis Frond. Hos hans familj i England har hon bott under inspelningen av Baby Blue, merparten av sångerna är hans, och hans karaktäristiska gitarr tar mycket plats, med solot på Long Way from Tupelo — tänk Mark Knopfler plus fantasi — som vackraste smycke. 

Ändå är det aldrig någon tvekan om vem som är huvudpersonen. I The Wind Blew Around Me slår Mary Lou Lord på stort med en fullarrangerad poplåt som hade fått The Bangles att återvända till världens topplistor om de fått lägga vantarna på den. Lika driven är punkiga The Inhibition Twist. Men oftare drar hon sig tillbaka för att spela sin akustiska gitarr i soffhörnet. 

Med en röst som faktiskt tillfälligt förvandlade regniga England till soliga Kalifornien sjunger hon där sina genomsnygga popsånger, medan Heather Nova och 140 svenska finstämda vokalissor gråtande faller på knä och ber att få del av hemligheten. Hur gör man?

Skivrecension
Av Patrik Forshage