Concord

BETYG: 4 av 6

Efter Matt Berninger skrivkramp och därvidlag depression som en följd av pandemiisolering 2023 studsade The National tillbaka med inte ett utan två strålande album 2023. Nu har inte Matt Berninger tid att vänta på att bröderna Dessner ska komma loss från alla sina sidouppdrag utan behöver till och med fördriva tiden inför nästa The National-inspelningar med att släppa ett eget album i sin parallella till-och-från-solokarriär för att få utlopp för den återfunna kreativiteten.

”I can concentrate in a place like this”, sjunger han i Frozen Orange, och även om hans dova baryton har samma dämpade stoppa-huvudet-i-gasugnen-tonfall som alltid måste man glädjas åt hans förbättrade psykiska hälsa och återfunna skaparglädje. Ur lyssnarens perspektiv är albumet dock lite förhastat. Har finns visserligen starka sånger som No Love och Nowhere Special, men trots potential lyfter det sällan på Get Sunk. Sångerna hade mått väldigt bra av att utmanas inom The Nationals ramar, där de hade fått mer dynamiska och spännande arrangemang och instrumentering. Breaking into Acting till exempel, i duett med Meg Duffy från Hand Habits, hade kunnat växa till något stort och spännande men håller sig här försiktigt utmed väggarna med akustisk gitarr, piano och någon stråkmaskin.

Little by Little är en dov pärla, även om det är ovant att höra Matt Berningers stämma i en konventionellt sammanhang av organiskt rockband med orgel, akustiska gitarrer och piano. Den intensiva upptempolåten Bonnet of Pins med svällande arrangemang – för övrigt skivans höjdpunkt – släpper fram gitarrsolon som inte hade fått rum hos The National, och som vi i sanningens namn hade kunnat klara oss utan.

Härligt alltså för Matt Berninger och oss att kreativiteten är återfunnen! I väntan på att den ska leda till ännu ett mästerligt The National-album håller vi tillgodo med Get Sunk, framför allt eftersom hans oefterhärmeliga röst är lika oantastlig som alltid.

Av Patrik Forshage

5 juni 2025

Skivrecension 

Domino/Playground

BETYG 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2013)

Den här releasen är på ett sätt svår att hantera. Dels för att det är svårt att förmedla känslan av värme och njutning som skivan sprider, men dels också för att den i någon mån är ett exempel på mitt misslyckande. Oberoende var i världen och i hur små upplagor de släpps får så här fantastiska skivor inte passera under radarn. Men när Big Inner först gavs ut i USA i höstas var det just vad som skedde inte bara för undertecknad. Tack vare den ständigt vakna etiketten Dominos europeiska release blir alltså det som några få förstod var en av förra årets bästa skivor istället en av de bästa skivorna under 2013 för väldigt många.

Matthew E White är en storvuxen 30-årig man som länge hängt och spelat med folk som Bon Iver, Megafaun och The Mountain Goats. Nu inviger han officiellt sin källarstudio Spacebomb genom att solodebutera med Big Inner (eller, om du vill, ”Beginner”), och det, mina vänner, är en skiva att älska.

För även om Spacebomb ligger i Richmond, Virginia, är den baserad på hur Stax- och Famestudios var uppbyggda, och verkar dessutom ha massor gemensamt med Bearsvillestudion utanför Woodstock, där bland annat The Band utvecklade sitt sound. Det är på en botten av sådana referenser Matthew E White bygger sin stilla soul med country- och folkkaraktär, snyggt arrangerad som för 40 år sedan utan att kännas det minsta museal. Rytmsektionen är loj men känslig, och lika varmt funkig är hans rytmgitarr och soulpiano. Sologitarren är sparsmakad men exakt, och när det behövs finns både distinkta stråksektioner, stora blåssektioner och känsliga körer att tillgå bland lokalbefolkningen.

Inslag av återhållsamt jammande får utrymme utan att någonsin dominera, och någon gång tillåts det exakta men fortfarande i högsta grad organiska blåset slå över i frijazz-fraser. Och bland de mer introverta folksoulsånger som dominerar och sätter skivans mjukt svängande ton finns också Big Lovesom med suggestiv groove och jazzigt piano är en av skivans allra starkast lysande ögonblick. Mer samtidsinriktade har velat dra paralleller mellan den själfullt suggestiva groove som Matthew E White frammanar och till exempel Spiritualized och Lambchops soulögonblick, men lika nära är det till 70-talets Marvin Gaye och någonstans Curtis Mayfield.

Det som slutligen gör upplevelsen av de oantastliga låtarna fullständig är Matthew E Whites stilla viskande sång, vars like inte hörts sedan Bobby Charles eller Harry Nilsson. Han närmast smyger fram sina hyllningar till livet, till kärleken och till Gud (även om han torrt konstaterar att han inte är säker på om han är troende strax innan avslutande Brazos slår över i salig gospel av finaste märke, med en himmelsk kör som deklarerar att ”Jesus Christ/ Is our Lord/ Jesus Christ/ He is your friend”).

Mindre försiktigt inkorporerar han kompletta fraser ur sin favoritmusik, allra tydligast och bäst i smygande och alldeles överväldigande Will You Love Me där både Joe South och Many Rivers to Cross samsas. Det, liksom lika klara citat av till exempel Jorge Ben i nämnda Brazos och Randy Newman, handlar minst av allt om stöldförsök utan ska helt och hållet ses som tecken på djupaste aktning.

Den som missade Big Inner i höstas bör alltså inte göra om det misstaget nu. Med all sin mänskliga sårbarhet är det en skiva människor kommer att referera till i termer av ”perfekt” i under många årtionden framåt.

Domino/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2015) 

Debuten var avsedd som showcase för Matthew E Whites källarstudio men blev i förbifarten 2013 års varmaste och mest innerliga soulalbum. Den här gången behöver han inte sälja in vare sig studion eller sig själv, men Fresh Blood frångår inte framgångsreceptet. Med omfattande användande av studions gospelkör, stråkar och blåssektion slipar Matthew E White vidare på sin intima rootssoul med sin framviskande falsett. 

Den egentligen rätt banala standardblueslåten Rock n Roll is Cold är bara ett exempel på hur fingertoppskänsla med nyanser skapar storverk (och har dessutom en text där varenda strof är gjord för att trycka på t-shirts), men finsmakare gör gott i att skaffa deluxevinylvarianten med en bonus-LP där allt lullull skalats av hela albumet. Där kan man verkligen tala om intimitet. 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2013)

Det började bubbla redan när Matthew E White släppte sitt debutalbum Big Inner på sin egen Spacebomb-etikett för ungefär ett år sedan. Men inte förrän den hippa brittiska etiketten Domino plockade upp skivan och gav ut den igen i januari i år brakade det loss rejält. De mest inflytelserika musikskribenterna i hela Europa applåderade den storvuxne och vänlige missionärssonen från Richmond, Virginia, och hans sätt att med inspirationskällor som Jorge Ben, Harry Nilsson, Allen Toussaint och Curtis Mayfield så uppenbara att det inte kan vara lagligt bygga subtil soul med välbalanserade blås-, stråk och gospelkörarrangemang.

Men att försöka prata med Matthew E White om Matthew E White är dödfött. När jag inleder vårt samtal med att konstatera att han framstår som oerhört passionerad i sin relation till musik lutar han sig tillbaka i logens sunkiga soffa och gör allt för att motbevisa den tesen.

– Jaha? Absolut, jag antar det. Är inte alla musiker passionerade?

Men släng åt honom några musikaliska referenser så väller passionen över. Och eftersom Matthew E White i grunden är en skolad jazzgitarrist börjar vi där.

– Jag studerade jazzgitarr på universitetet. Men det var bara för att man var tvungen att välja mellan det och klassisk musik. Det vore kul att spela in mer musik med Fight the Big Bull, men jazz är inte min själs musik.

Fight the Big Bull är det avantgardistiska jazzband som Matthew E White var med i under sin studietid, och som kanske eller kanske inte fortfarande existerar.

– Det fanns en ganska lång period när jag lyssnade enbart på sjuttiotalets frijazz, men sedan gick jag vidare till Duke Ellington och Count Basie. Och jazzen lärde mig att förstå saker om musik. Varje år vid thanksgiving spelade Fight the Big Bull sin version av ett komplett album, och det var ett år när vi skulle spela Michael Jacksons Thriller. Jag transkriberade hela skivan, och då märkte jag att de arrangemang som Quincy Jones hade gjort var rena storbandsjazzarrangemang. Det var ingen slump att han å ena sidan arrangerade åt Count Basie och å andra sidan åt Michael Jackson.

Länge och utförligt pratar Matthew E White om jazzmusikens styrka och om arrangemangshantverkets finesser. Passionen är nästan överväldigande.

– Ibland blir det svårt att hantera känslorna i relation till den musik man hör och den betydelse den har. De där gamla låtarna från The American Songbook – det var ju jazzen som blev till doowop, som blev till pop. Samma sak med musiken från New Orleans. The Meters, Fats Domino, Allen Toussaint, Louis Armstrong. De var så modiga musikaliskt. Louis Armstrong var en galen musikalisk filosof – hans solon var 20 år före sin tid! Minst! Alltid! Och det där lever kvar – Notorious B.I.G., Stevie Wonder. De har hittat sätt att göra musik som massor av människor kan älska, utan att för den skull anpassa sig det minsta.

Lee Scratch Perry och King Tubby är två av hans andra hjältar. Men den där dubversionen av Big Inner som han talat längtande om kommer inte att bli av.

– Jag skulle gärna vilja. Dub är viktigt för mig, det är hälsosamt och ger mycket utrymme för improviserande. Men för det krävs planering, och med tanke på allt som händer med Big Inner har jag inte tid. Jag har gjort en dubversion av Big Love och någon mer låt, jag får väl smyga ut dem på något sätt.

Att Big Inner skulle väcka sådana reaktioner gick förstås inte att förutsäga. Och det är inte odelat positivt.

– Jag har inte haft tid att vara i studion på ett år. Å andra sidan känner 10 000 gånger fler människor till Spacebomb, och då har Domino inte ens släppt skivan i USA än. Det är förstås världens bästa problem, men jag får vara lite mer noga med min almanacka framåt, och det kommer till en punkt när jag måste prioritera Spacebomb.

Spacebomb är den studio/label/husband/lokala community han driver i källaren i sitt hus i Richmond, Virginia, och Matthew E Whites passion för det hjärteprojektet är lika påtaglig som hans musikaliska.

– Jag och några av mina vänner bestämde oss för att bilda en form av gamla tiders husband, som hos Stax och Muscle Shoals, och erbjuda våra tjänster till många. Nästa steg var att bestämma oss för att göra något större, och använda all den kompetens som finns i Richmond. På det sättet kan vi erbjuda tillval som blåssektion, stråkar och körer. Jag kan arrangera, vi kan spela in och producera – allt du kan önska dig.

Men historien är bara Matthew E Whites avstamp – inte hans kontext – och nyligen har Hot Chip tagit det till samtiden rejält med sin remix av Big Love. Och Matthew E White gillar det, trots att Hot Chip inte riktigt är hans kopp te.

– Jag visste faktiskt inte riktigt vilka de var när de tog kontakt och ville göra en remix. De verkade kunniga och hade goda avsikter, så de fick testa, även om jag såg till att ha veto om det skulle suga. Men det var rätt okej. Faktiskt. Jag tycker nog att deras remix faktiskt är lite som dub, fast mer glittrigt.

Matthew E Whites låt Will You Love Me, som till stora delar är en stilla soul-mashup av Joe Souths Games People Play och Harry Nilssons tolkning av Jimmy Cliffs Many Rivers to Cross är rätt ingång, och snart släpps albumet Big Inner (Domino/Playground) ännu en gång, nu som dubbelt deluxealbum.

Food/EMI
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

Tänk efter. Hur ofta läste du namnet Nick Drake som referens hos en artist för bara ett par år sedan? Idag går det tretton på dussinet av unga engelska singer/songwriters som anger just honom som sin viktigaste inspirationskälla, och bara någon enstaka artist har något att sätta bakom så stora ord. 

Den 22-årige Matthew Jay skulle ha varit nummer fjorton i dussinet om han inte varit walesare. Och till skillnad från de flesta andra i gänget har han något eget att komma med. Det dominerande instrumentet på Draw är förstås Matthew Jays akustiska gitarr, men ganska ofta poppar han till sig med fullt band. Vid såna tillfällen är Elliott Smith en betydligt mer träffande referens än herr Drake. 

Become Yourself gömmer ett groove bakom en alldeles förtjusande popmelodi, och munspelet påminner oss om The Thes tidigaste inkarnationer. Med klingande gitarrer och en skamlöst enkel och bitande trallrefräng blir Call My Name Out en naturlig fortsättning på den tradition tidigare etikettkamrater som Diesel Park West arbetade i. Please Don’t Send Me Away är en vacker visa, låt dig inte luras av det poppiga arrangemanget. Lika vackra stämningar bygger Matthew Jay på Remember This Feeling, men han tvekar inte inför att krydda dem med en överstyrd gitarr som plötsligt gnisslar till i förgrunden. 

Matthew Jays storhet ligger i just den sortens mod, kombinerat med hans stora och egna röst. Han vågar blanda sina enkla vers-refräng-vers-låtar med mer ickekonventionellt uppbyggda melodier. Hans röst har ett stort omfång, framför allt högre upp på skalan. Vare sig han sjunger svordomar som hade renderat skivan en varningsetikett om den varit amerikansk eller diskuterar vädret, som i Meteorology, är Matthew Jays sätt att sjunga varmt, ärligt och innerligt. 

Precis som I Am Kloot är Matthew Jay förtjust i vädret som metafor. Har det med klimatet att göra, eller är det ett försök att, genom att skapa en subtrend, stjäla tillbaka den akustiska vågen från Kings of Convenience och från Norge? Den akustiska vädervågen? Är det en storm på väg, eller är det bara ännu en skur?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Freeworld/Border
BETYG: 1/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2013)

En gång i tiden var Susanna Hoffs ett av popgenierna i numera löjligt förbisedda The Bangles, och med Girlfriend blev Matthew Sweet välförtjänt Det Stora Pophoppet 1991. Det var då. Idag nöjer sig paret med att ge ut skivor där de spelar estetiskt svårförklarligt originaltrogna covers av söndertjatade pophits, ett decennium i taget och allt sorgligare för varje utgåva. Man önskar att de hade värdigheten att låta bli.

Men värdighet blir ingen mätt på, så på volym tre tar de sig igenom 80-talet i form av några av de största låtarna från Echo & the Bunnymen, The Smiths, XTC, Roxy Music, The Pretenders och Tom Petty. Hantverksskickligheten är påfallande, och enbart den totala frånvaron av personlighet liksom att flera av låtarna går en liten aning snabbare än originalen skvallrar om hur tråkigt de har. Bara när Susanna Hoffs sjunger The Go-Go’s/Fun Boy Threes Our Lips Are Sealed tar hon ut svängarna lite och havererar istället omedelbart i generande rockklichéer.

Hennes tolkning av Elvis Costellos Girl’s Talk däremot är ett av skivans aningen försonande drag, liksom Matthew Sweets påminnelse om genialiteten i dB’s Big Brown Eyes. Just då kan man få för sig att paret kanske skulle funka som alternativ till kontorets egen trubadur om det nu absolut måste vara livemusik på personalfesten. Å andra sidan finns alla de här låtarna i originalversion på Spotify, det blir både bättre och billigare.

Skivrecension

Teg Publishing/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)

Att påstå att Mattias Alkberg är som mest mångfacetterad på egen hand kan verka rent ut sagt korkat, med tanke på Bear Quartets vilda experimenterande. Men under ytan i Mattias Alkbergs till synes ganska stabila gitarrpop – till hälften kalhyggesgles och till hälften Manhattantät och intensiv – pågår subtila konstigheter som bara han själv och synnerligen flitiga analytiker inser den fulla vidden av. I Dementorer till exempel stångas hans evigt krånglande gitarr mot två andra, varav den ena spelas av krångelgitarrens nestor Conny Nimmersjö.

Både på skivan och i den tillhörande boken prövar Mattias Alkberg såväl journalistiska och bloggande texter som poetiska, och istället för ”plakatpolitisk” – som han beskriver sig i boken – är han nyanserad, fascinerande och i samarbetet med dottern Anna Klara på Helgen v. 51 till och med hjärteknipande. Än en gång har Mattias Alkberg med andra ord överträffat sig själv, och därmed större delen av Sveriges artister. 

A West Side Fabrication/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)

Singeln Politix är precis den sortens vildsinta punkurladdning som Mattias Alkberg BD knockade oss med på sin debut förra året. På samma sätt är Ändra på allt en rättfram ösig hyllning till allt som format Mattias Alkberg, inklusive Klas Östergren, punkrocken och hans barn, en av de mest innerliga punkdängorna någonsin. 

Ändå är det någonting som är fel. Jag är förryckt, jag är skakad. För i alltför många delar känns Jag ska bli en bättre vän som en Tunaskolan Del 2, liksom Hollywoods uppföljare exakt samma sak som första gången, bara lite högre, lite simplare och lite idéfattigare. 

Ta helg är den här skivans fyllevisa, men där förra årets Fyllskalle var ett mästerverk i klass med Traste & Superstararnas Pengar, är det nu mest ett riff rippat från Sweet Jane. Till och med knepet att blanda in en svensk cover upprepas, den här gången Tant Struls Dunkar varmt, men den känns mer pliktskyldig än hyllande eller genuin. 

Den jublande ilska som gjorde Tunaskolan till ett av förra årets allra vassaste långfingrar har gett plats åt stabil kvalitet. Det betyder nu inte att Mattias Alkberg BD har gjort en dålig skiva, tvärtom. Jag hoppades bara på så mycket mer.

Planekonomi

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2004)

Bear Quartet har inte lagt ned, och Mattias Alkberg har inte hoppat av. Det är inte därför han startat punkband. Inte heller behöver han få utlopp för ”andra sidor av sin kreativitet”, för vad skulle inte rymmas inom Bear Quartet? Det är inte därför han startat punkband. Han är varken kängpunkromantiker eller i medelålderskris med nostalgiska minnen från den svenska musikrörelsepunken. Det är inte därför han startat punkband. 

Mattias Alkberg har startat punkband för att det är kul, och för att kunna vara spontan och lira när han har lust, trots att det inte finns så många Bear Quartet-medlemmar kvar hemma i Luleå. Det är attityd. Det är punk. 

Mattias Alkberg och hans tre gamla polare, varav två var med i Mary-Go-Round där en viss Jari Happalainen trummade, kallade sitt band en massa grejor innan de fastnade för Mattias Alkberg BD, men eftersom han har alldeles rätt i att vi rätt mycket skiter i vad och varför – det är punk – konstaterar vi bara att de hette Mattias Alkberg Tre när slammersingeln Sundbyberg kom för något år sedan. Upplagan på 500 ex räckte inte för att tillfredsställa intresset mer än på Mjölkudden, och Sumpans oppositionsråd behövde inte gå ut i media för att försvara sin kommun. 

Räkna med att Hans-Erik Malmros kommer att göra det när låten repriseras på Tunaskolan dock, särskilt som Mattias Alkberg med stor entusiasm dessutom hoppar på moderater, enligt fin gammal punktradition från Rävjunk och KSMB. Det är punk. 

Men precis som provinsiella föregångare som Kommissarie Roy eller Traste & Superstararna, två förpliktigande liknelser men inga överord, är det viktiga för Mattias Alkberg att ha kul och veva vilt, oberoende av vem som står i vägen. Han bråkar mer för att det är kul att vara kontroversiell än för att han är arg på något särskilt, och armbågar lika gärna vänsterteoretiker. ”Va bra att du är arg som fan/…/jag tror du törs, även om du inte läst Marx eller Dennis Lyxsén”, skaldar han i Don Quixote. Det är punk. 

Singeln Fyllskalle är en framtida punkklassiker, men att göra covers av gamla punkklassiker, som tolkningen av Liket Levers Levande begravd, är däremot inte rätt eller punk, det är bara fel och nostalgi. Å andra sidan är det ju jättemycket punk att göra fel och tvärtom, och dessutom är det en både kul och fantastisk version. Så det är också punk.

Moozy Music/Comedia
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2014.)

In Egolectric Harmony är en osentimental tillbakablick vars titel säger det mesta. Med bara sin elektriska gitarr och något enstaka munspelsinpass gräver Mattias Hellberg där han står och återvänder till sånger från såväl The Nymphet Noodlers och Hederos & Hellberg som från de senare årens soloalbum. ”It’s been quite a bumpy ride”, sammanfattar han 20 års offentligt musicerande i Coffe & Croissant, men här är färden desto mjukare och behagligare. För ju mer avskalat sammanhanget är desto starkare framstår Mattias Hellbergs sorgsna sånger och intensiva och vemodiga röst.