Blomonj

BETYG 5 av 6

Melin Melyns debutalbum är mycket mer än bara ett debutalbum. Det walesiska bandet har med stor noggrannhet konstruerat en egen liten värld byggd som en by runt den gula väderkvarnen (”Melin Melyn” på walesiska) på kullen). Dit går bandets sex mjölnare varje morgon, med chefen Gruff Glyn i spetsen, för att förse byn med musik av allehanda karaktär.

Att det är flummigt, stolligt och allmänt knäppt hade man kunnat räkna ut av välsignelserna från både Gorky’s Zygotic Mynci och Super Furry Animals , och redan skivans introstycke byter tempo minst tre gånger och arrangemangskaraktär fler än det. Därifrån fortsätter det skena iväg i den fina psykedeliska poplåten Vitamin D som med stilig lap steel över Sgt Pepper-detaljer vill påminna oss om att ”this is not the real life, this is just another fantasy”.

På ett par ställen är texterna helt på walesiska, som på den fina countryballaden Dail, och ärligt talat är även de engelskspråkiga låtarna stundtals rätt svårbegripliga i sin vardagsförvirring. Progrockiga knepigheter som Fantastic Food, med önskan att ”the spices weren’t so spicy” till exempel, eller verser om att råka trampa på en snigel och medan man tvättar foten i handfatet grubbla över vad den stackarn egentligen hade gjort för att förtjäna ett sådant öde. Det sista är den finstämda inledningen på Running on MT, som strax brister ut i gedigen countrystomp med tillkämpad Texasdialekt, medan The Pigeon & The Golden Egg är gammalrockenroll med en glamtwist som får oss att minnas Roy Woods glittrande Wizzard.

Men även om deras vimsighet får Syd Barrett att verka rationell och Dukes of the Stratosphear att låta återhållsamma betyder inte det att de inte har skivan i fast grepp. Popsångerna är soldränkta, medryckande och vänligt omtänksamma, och när den riktiga världen blir mörk och ond i sin tilltagande galenskap framstår solskenet i byn runt den gula kvarnen som en betydligt mer trivsam vrickad tillvaro.

Av Patrik Forshage

11 mars 2025

Skivrecension

V2

BETYG 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2001)

Jack Nitzsche producerade Neil Youngs Harvest. Men långt innan dess började han sin bana hos Phil Spector, och var minst lika intresserad av storslagna orkesterarrangemang – lyssna bara till ljudspåret till Exorcisten. 

Självklart var Mercury Revs mästerverk Deserter’s Songs från 1998 som gjord för att tilltala Jack Nitzsche. Där fanns gästande The Bandmedlemmar och alla alt. countryns knep sida vid sida med museala instrument, stulna Mick Ronson-riff och framför allt storslagna orkestreringar som bandet inte hade en tanke på att försöka återskapa live. Jack Nitzsche var förstås eld och lågor, och det krävdes inte mycket förhandling innan man var överens om att arbeta tillsammans på All Is Dream. 

Men Karon hann före. En vecka innan inspelningarna skulle börja dog Jack Nitzsche, och Mercury Rev stod handfallna. Med tanke på bandets sjukdomshistoria – Jonathan Donahue hade två nervösa sammanbrott inför förra skivan – undrade många om det skulle bli någon skiva över huvud taget.

Det blev det – och det blev en uppgörelse och en hyllning. Som producent är ju Dave Fridmann på väg att bygga upp ett liknande anseende som läromästaren, så Mercury Rev axlade arrangemang och produktion själva, med avsikten att försöka leva upp till de ambitioner Jack Nitzsche hade inför samarbetet. Och de lyckas. 

Demonproducentens ande svävar så uppenbart över skivan att den nästan är möjlig att röra vid. All Is Dream är fylld av storslagna orkesterverk, med mullrande pukor, kraschande cymbaler, smygande skräckfilmskörer och fullsatta stråksektioner. Ibland blir det svulstigt som värsta U2, men Mercury Rev har hela tiden en innerlig grundton som Bono och grabbarna inte varit i närheten av sedan 1987. 

Sågen och mellotronen har åter kvitterats ut från museet, och trummor och gitarrer behåller de lofi-kvaliteter Mercury Rev vant oss vid. Det blir aldrig effektsökeri eller kokett och snobbigt stoltserande som normalt kännetecknar symfonisk rock (för det är faktiskt just den musiken det är frågan om här). Precis så här hade det låtit om samarbetet med Den Store hade fullbordats. Stort, koncentrerat och vackert, men med bara ett litet steg från sammanbrott.

Bella Union

BETYG 4 av 6

När Mercury Rev släpper sitt första egna bandalbum på nio år är de inte längre ett rockband, per definition. De intresserar sig inte för rockmusik utan för orkestermusik, som Jonathan Donahue läser (inte sjunger) noveller och reflektioner över. Likt ett filmscore bygger de stämningar och dramatik, och inledande Mood Swings blir till något av en programförklaring för hur olika orkestrerade stycken förmedlar olika känslolägen. Från dovt ensamma och ödesmättade stämningar med ekande trumpeter via jazziga trumvispar, ett saxofonsolo och återhållsamma kontrabastoner till stora pukmuller och klockspel – här finns allt från det djupt introspektiva till det stort expressiva. Men det rör sig inte om ett Hermann-bombastiskt soundtrack till någon storslagen Hollywoodaction utan till en tätt intensiv independentfilm (själva har de talat om Vangelis och Blade Runner). Om vi för 30 år sedan ville jämföra Mercury Rev cirka Deserter’s Songs med The Band så är deras närmaste referens idag snarare John Barry, återhållen och ofta subtil trots den stora orkestreringen.

Bara A Bird of No Address bryter mönstret genom att ha en text som faktiskt (visk-)sjungs istället för talas, och genom att ha markerade trummor som placerar skivans enda regelrätta låt i något mörkt och dramatiskt som ligger nära postpunk, och som att förstärka sådana iakttagelser får Ian Curtis ett omnämnande intill bland andra Jackson Pollock i Patterns. Det är sannolikt inte i närheten av att vara tillräckligt för att etablera någon som helst kommersiell potential, men det struntar lika sannolikt Mercury Rev högaktningen i. De gör musik för sig själva, och musik som kräver mycket av sina lyssnare. Men om du ger Born Horses uppmärksamhet så blir du belönad med musik för många humörsvängningar.

12 september 2024

Alarm/Border

BETYG /6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008) 

Låtar framskurna ur långa ljudsjok och sedan putsade på till dess att varenda microchip glänser.Fjärilar flyger och barn skrattar fortfarande i Mercury Revs musik, men där föregångaren The Secret Migration var naturromantisk och utomordentligt trist är det här i övrigt dess syntetiska motsats. Här är det elektroniken som är storslagen, med låtar framskurna ur långa ljudsjok och sedan putsade på till dess att varenda microchip glänser. Tusentals detaljer och ett fjäderlätt elektroniskt sound gör att vi inte avfärdar Mercury Rev som Yes arvtagare, utan istället kanske till och med hämtar hem det gratis systeralbum de lagt ut på sin hemsida.

Bella Union/PIAS

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2015)

Det gnistrar om Mercury Revs åttonde studioalbum. ”Am I the only lonely boy to ever walk in Central Park”, undrar Jonathan Donahue, i Central Park East, medan bjällror pinglar som snöflingor och bilar tutar långt borta på 5th Avenue. I vackra Emotional Free Fall dansar flöjter med timpani och fjäderlätta discostråkar, och i Autumn’s in the Air får de sällskap av harpor och drömska bakgrundsröster.

Men länge ställer sig den spröda skönheten i vägen för Mercury Revs sånger. Detaljer och stämningar vaggar oss till ett mjukt välbefinnande, men först halvvägs börjar minnesvärda melodier som först Are You Ready och sedan okaraktäristiskt soulpopiga Sunflower pocka på uppmärksamhet. I samband med det förändras också bandets sinnestämning avsevärt, och Jonathan Donahue andas ut med orden ”I think we’ll make it through” innan han avslutar skivan med namndroppa glädjespridare som Terry Riley och Thurston Moore i Rainy Day Records jublande klimax.

V2

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2005) 

Länge leve cement, betong och asfalt. Förbanna naturen. Den är obekväm och i vägen, och den får vanligtvis sunda människor att börja svamla om hästar, löv och annat irrelevant. Nu har den lyckats förvandla en gång så urbana Mercury Rev till flummiga naturromantiker. 

Under nio månader isolerade bandet sig i en liten stuga i Catskill Mountains. Omgivningen var naturskön, distraktionerna få, och sjöutsikt och skogspromenader ledde till de musikaliska experiment som nu har kommit att bli The Secret Migration. 

Över svävande och märkligt konturlösa stycken, ofta med symfoniska ambitioner, tjatar Jonathan Donahue med sin drömska röst om träd, gräs och stenar, och hänförs av årstidsväxlingar tills det blir rent outhärdligt. In the Wilderness, Black Forest (Lorelei), Across Yer Ocean, jag kan fortsätta hur länge som helst, och det är bara låttitlarna. 

Man får lust att åka dit med en motorsåg, för när Mercury Rev någon gång sparkar av sig sina Graningekängor, som om civilisationen ändå har ett visst grepp om dem, är det inte illa alls. Men sen öppnar någon ett fönster och släpper in barrdoften igen, och då är det kört. Mercury Rev har haft för mycket tid och för lite att göra. Det är väldokumenterat att sånt kan få Cumulus nimbus att verka intressant. 

Moshi Moshi/V2
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2006)

Det äkta paret Kori Gardner, f d lärare, och Jason Hammels, f d cancerforskare, driver en orgel&trummor-duo som inte har några som helst beröringspunkter med Hansson och Karlsson eller Sagor & Swing. Istället är de ett traditionellt och tätt popband i alla sina beståndsdelar utom sättningen, med en energisk passion lika mycket för B-52’s som för The Mamas & The Papas. 

De intensiva sånginsatserna går över gränsen för skrikighet här och där, men live är de säkert mycket underhållande, och med mottot ”play anywhere, anytime” och de parkeringsplatsgig som därmed är lika frekventa som mer traditionella spelställen på deras turnéplaner lär Mates of State snart dyka upp på en lägenhetsfest nära dig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Promising
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)

Senast jag mötte Mats Möller var för 20 år sedan. Då var han på väg att bli läkare, och tiden som sångare i Docenterna (då Docent Död) var redan ett avslutat och nästan bortglömt kapitel. Därmed känner inte många igen hans namn när han plötsligt öppnar musikpraktik igen, men både nya och gamla patienter skulle må bra av att konsultera Dr Möller. 

Hans diagnos handlar mycket om psykosomatiska krämpor, med texter fyllda av separationer, delad vårdnad och medelålders försiktig ny kärlek. För dessa ordinerar han orgelstinn Memphissoul så gubbig att till och med Van Morrison skulle studsa. Mer lik en kopp varm mjölk med honung än en singelmalt är medicinen likväl smaklig, och kan med goda resultat intas i stora doser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Concord

BETYG: 4 av 6

Efter Matt Berninger skrivkramp och därvidlag depression som en följd av pandemiisolering 2023 studsade The National tillbaka med inte ett utan två strålande album 2023. Nu har inte Matt Berninger tid att vänta på att bröderna Dessner ska komma loss från alla sina sidouppdrag utan behöver till och med fördriva tiden inför nästa The National-inspelningar med att släppa ett eget album i sin parallella till-och-från-solokarriär för att få utlopp för den återfunna kreativiteten.

”I can concentrate in a place like this”, sjunger han i Frozen Orange, och även om hans dova baryton har samma dämpade stoppa-huvudet-i-gasugnen-tonfall som alltid måste man glädjas åt hans förbättrade psykiska hälsa och återfunna skaparglädje. Ur lyssnarens perspektiv är albumet dock lite förhastat. Har finns visserligen starka sånger som No Love och Nowhere Special, men trots potential lyfter det sällan på Get Sunk. Sångerna hade mått väldigt bra av att utmanas inom The Nationals ramar, där de hade fått mer dynamiska och spännande arrangemang och instrumentering. Breaking into Acting till exempel, i duett med Meg Duffy från Hand Habits, hade kunnat växa till något stort och spännande men håller sig här försiktigt utmed väggarna med akustisk gitarr, piano och någon stråkmaskin.

Little by Little är en dov pärla, även om det är ovant att höra Matt Berningers stämma i en konventionellt sammanhang av organiskt rockband med orgel, akustiska gitarrer och piano. Den intensiva upptempolåten Bonnet of Pins med svällande arrangemang – för övrigt skivans höjdpunkt – släpper fram gitarrsolon som inte hade fått rum hos The National, och som vi i sanningens namn hade kunnat klara oss utan.

Härligt alltså för Matt Berninger och oss att kreativiteten är återfunnen! I väntan på att den ska leda till ännu ett mästerligt The National-album håller vi tillgodo med Get Sunk, framför allt eftersom hans oefterhärmeliga röst är lika oantastlig som alltid.

Av Patrik Forshage

5 juni 2025

Skivrecension 

Honeycomb Hideout
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2017.)

På senare år har Matthew Sweet mest lånat sig åt dubiösa coverskivor som för att sälja in sig som krogunderhållare, men med Tomorrow Forever visar han att den glöd som genererade powerpopmästerverk som Girlfriend för 25 år sedan i högsta grad finns kvar därinne. Finally, Hello och Trick är allihop popmelodier av högsta klass, med lika exemplariskt användande av vokalharmonier som av distade gitarrväggar. Men i sin entusiasm över den återfunna gnistan blir Matthew Sweet övermodig, och även om det stora flertalet av skivans 17 låtar håller högsta kvalitet är lyssnaren proppmätt redan halvvägs.

Skivrecension