Anti-/Playground

Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2016)

Den röst som är Mavis Staples kan aldrig få något annat än högsta betyg. Som 76-åring besitter hon samma omfång och om möjligt ännu mera kraft än i sin ungdom, och har dessutom en patina som ger henne ojämförbar auktoritet. Det är en röst som behöver behandlas med vederbörligt rootsrespekt, och med först Ry Cooder och sedan Jeff Tweedy som producent har hon nu haft en mäktig och värdig 10-årsperiod med flera av de bästa albumen i sin karriär. 

Det är svårt att tänka sig någon mer självklar att plocka upp stafettpinnen att producera drottning Staples efter dem än musikarkeologen M Ward, och det är svårbegripligt hur han kan fatta så fatala beslut att ekipaget kör i diket. Efter föregångarnas avskalade soul- och gospelgrooves följer M Ward istället det där utsiktslösa standardkonceptet för veteransoul som bland annat Solomon Burke utsatts för på sin ålders höst. 

Livin’ On A High Note är alltså fylld av specialskrivna låtar från en allstar-uppställning som imponerar väldeliga på pappret. Men bland alla positiva saker som finns att säga om Nick Cave, Tune-Yards och Bon Iver finns väldigt sällan begrepp som ”soul” eller ”groove”, och i avsaknad av sväng fläskar M Ward istället på med excesser av blås, med överdrivna Staxpastish-gitarrer, med mustiga rocktrummor och med kunniga men okänsliga studiomusikerkörer. 

Även Neko Cases rätt fina History, Now är överarbetad och malplace, men den är ändå skivans enda förmildrande stund. Utöver Mavis Staples röst, som höjer betyget med två betygssteg jämfört med vad skivan i övrigt förtjänar. 

(Anti-/Cosmos)

Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2013)

Ingen – säger ingen – slår 74-åriga Mavis Staples på fingrarna när det kommer till soulröst. I varje liten fras, i varje litet inskjutet hm vilar ett halvt århundrades erfarenhet att sjunga söderns gospel, Pops blues, Stax-erans soul och senare funk och soul som The Band, som Prince respektive som T Bone Burnett tänkt sig den. 

På sitt andra samarbete med Jeff Tweedy får hon utlopp för alltihop, och utöver hans låtar sjunger hon väl valda covers av såväl Low som Nick Lowe. Den mäktiga akustisk groove paret åstadkommer i sin tolkning av Funkadelics Can You Get to That? gör att den placerar sig bland det mest medryckande och övertygande Mavis Staples sjungit.  

Anti-/Playground

Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2019

Först måste vi som alltid konstatera att Mavis Staples fortfarande i åttioårsåldern sjunger gospel och soul bättre än någon annan någonsin gjort (möjligtvis undantaget Aretha). Alltid. Varje gång. Oberoende av sammanhang. Hörs hennes röst kan betyget aldrig bli lägre än 4/6.

Men sammanhanget har också betydelse, och den här gången har hon hamnat i dåligt sällskap. Efter att under senare decennier ha skämt bort oss med fingertoppskänsliga och själfulla samarbeten med än Ry Cooder och än Jeff Tweedy har hon den här gången hamnat i händerna på skittrista Ben Harper. Han är okej som duettpartner i titelspåret, men hans låtar är halvfärdig standardblues och dussinsoulballader, och hans produktion är ett oinspirerat grovsnickerihantverk. Mavis Staples är värd så mycket bättre backning.

Earmusic

BETYG: 2 av 6

Varningslampa ett: när ett bandnamn som varit i träda i årtionden plötsligt tas i bruk igen är det sällan på grund av att det ursprungliga bandet har en massa nytt spännande inom sin sfär att erbjuda. Det brukar betyda att någon eller några av de ursprungliga medlemmarna har tillskansat sig rättigheterna till det klassiska varumärket och saknar motsvarande attraktionskraft i eget namn. I de allra flesta fall är det också ett effektivt sätt att devalvera det ursprungliga varumärket, där fansen plötsligt tvingas lägga till att de älskar band som Guns’ N’ Roses, The Velvet Underground eller The Stooges… med undantag av katalogens nya tillskott Chinese Democracy/Live MCMXCIII/The Weirdness.

Varningslampa två: När en skivas främsta säljargument är namnkunniga sologitarrister säger det rätt mycket om resten av skivan, typ om musikerna i grunduppställning och om låtarna.

Här blixtrar båda varningslamporna intensivt, och mycket riktigt gör man klokt i att hålla ett rejält avstånd till ”MC5” anno 2024 (eller egentligen 2022, då skivan låg klar).

För till att börja med egentligen är det ju inget MC5-album överhuvudtaget. Bandet byggde en mäktig albumtrilogi under åren 1969-71 – Kick Out the Jams, Back in the USA och High Time – och sedan la de ner under ganska förödmjukande former. De återförenades aldrig, och sångaren Rob Tyder avled av en hjärtattack för 33 år sedan. Tre år senare dog gitarrgeniet Fred Sonic Smith, och basisten Michael Davis gick bort för 12 år sedan.

Kvar fanns alltså trummisen Dennis Thompson och gitarristen Wayne Kramer. Kramer var en legend och en kultfigur som efter MC5 först hamnade i lag med Johnny Thunders, sedan satt inne för droger (kolla vem The Clash sjunger om i Jail Guitar Doors) och till slut hittade ut på rätt sida. Även om han ibland åkt runt som nostalgiakt och spelat gammalt MC5-material skulle han väl aldrig ha kommit på tanken att spela in ett nytt album och låtsas att det var MC5. Om han inte hamnat i lag med Bob Ezrin.

Bob Ezrin är en kanadensisk producent som man utan att överdriva kan anse ha varit själva sinnebilden för orkestrerad hård rock i mitten av 1970-talet. Alice Coopers Welcome to My Nightmare, Kiss Destroyer, Lou Reeds Berlin och Pink Floyds The Wall – allihop bär hans producentsignatur. Han och Wayne Kramer förenades i upprördhet över Donald Trump och antidemokratiska rörelser, och i saknad efter den sortens hyperpolitiska rockmusik som hade varit MC5:s signum. Så när Ezrin kastade ur att ”vi är alla MC5” – hoppsan, då kunde väl även det ljumma AOR-band som just då backade Wayne Kramer få vara MC5 ”på riktigt”.

Men de är inte MC5, inte som personer (även om faktiskt originaltrummisen Dennis Thompson är med på två spår), och de är definitivt inte MC5 musikaliskt. Tvärtom anar man att de tunga lyften i skivans titel handlar om deras tungfotade hårdrock, som ibland låter sig formas av gästande gitarrister och i övrigt segar sig fram med trötta klichériffande och hårdrockwailande. När Tom Morello gästar i titelspåret låter det en aning Rage Against the Machine, och Slash och Vernon Reid är andra namnkunniga gitarrister som inte bidrar med något konstruktivt här. 

Allt är inte kass. Twenty-Five Miles med fett blås är en av skivans relativa toppar, men den hade sannolikt svängt mer om till exempel Nicke Andersons Detroit-projekt The Solution hade backat Wayne Kramer. De två spår där Dennis Thompson trummar, Blind Eye och Can’t Be Found, är skramlig rock’n’roll som med en rejäl portion god vilja skulle kunna associeras musikaliskt till MC5. 

Men så spårar det ur igen, när inspirationen i några spår hämtats ur en helt annan Detroit-genre. ”Free your mind and your ass will follow”, tar de sig friheten att citera Detroits främsta funkband, men någon P-Funk blir det förstås inte. Tvärtom kan man ana att George Clinton inte känner sig så smickrad av att lyftas fram som förebild för Electric Boys-funkmetal som I Am the Fun (The Phoney). 

Wayne Kramer avled i februari och behöver inte stå till svars för det här, och när Dennis Thompson så följde efter är därmed ingen ur originalbandet längre är i livet. Det lär visserligen inte hindra Bob Ezrin eller andra lycksökare från att gasta ”vi är alla MC5” och skicka fram fler wannabees under det registrerade varumärket, men det gör det kanske lättare för oss att förbigå Heavy Lifting med tystnad. 

För ärligt talat, det här ett album som vi alla gör klokast i att inte låtsas om. Då kan vi fortsätta romantisera MC5:s mäktiga albumtrilogi som deras kompletta katalog, och då kan vi fortsätta romantisera Wayne Kramer. Då rationaliserar vi till på köpet bort ett Slash-gitarrsolo ur medvetandet, med all den lättnad det innebär. 

Av Patrik Forshage

Den 18 oktober 2024

Skivrecension

Chrysalis/Import
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002)

Sommarens mest otippade återförening står David McAlmont och Bernard Butler för. Eller kanske inte. Visserligen sprack deras duo redan efter två singlar för åtta år sedan, och visserligen var deras mediala ordväxlingar hårdare än mellan kombattanterna inför en titelfight i tungvikt. 

Men med tanke på hur herrarnas karriärer har utvecklats sedan splittringen är det kanske inte så konstigt att de har pussats och blivit vänner igen. Efter Suede har Bernard Butler irrat som en berusad geting mellan gästspel hos alla från Neneh Cherry till Sparks, och hans soloskivor måste ha varit en starkt bidragande orsak till skivbolaget Creations nedläggning. David McAlmont verkade inte hitta någonstans alls att göra av sin Curtis Mayfield-falsett, så han försvann från jordens yta. 

Deras bakomliggande skäl är dock inte det viktigaste, den stora frågan är förstås; finns här något som matchar deras oförglömliga debutsingel Yes? Nej. Här finns gott om uptemposoul med 70-talsstuk, och hälften är både underhållande, medryckande och värt att höra många gånger. Falling kommer närmast, med ogenomtränglig ljudvägg av stråkar, körer, slagverk och eko. Den har en melodi som Phil Spector själv skulle ha släppt som singel, och säkert gärna med en sångare av David McAlmonts kaliber. Men den är inte Yes. Inte heller den renodlade soulpastischen Can We Make It? eller Different Strokes med lojt släpig rytm och munspel når sådana nivåer. 

Men som kommande singlar ger de ändå McAlmont & Butler lite andrum i sina dalande karriärer. Liksom Make It Right – den coolaste Curtis Mayfield-ripoffen sedan Tony! Toni! Toné!s Thinking of You – där Bernard Butler med sin gitarr visar att det inte bara är David McAlmont som kan härma den store. Om hela Bring It Back hållit en sådan nivå hade det här kunnat vara en av årets viktigaste skivor. Men fem ointressanta utfyllnadsspår på sparlåga drar ner betyget.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

MNW
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2001)

Hur många drömska debutskivor med sångerskor som hävdar att de är inspirerade av Rickie Lee Jones och Joni Mitchell ska vi behöva genomlida? Kan ingen förklara för alla dessa aspirerande vokalissor att deras förebilders storhet ligger i ett utpräglat egensinne och oberäknelighet, inte i högsta betyg från Adolf Fredriks musikskola? Kan ingen förklara för skivbolagen att deras princip ”Åtminstone-en-av-hundra-borde-kunna-bli-nästa-Cajsa-Stina-Åkerström” översvämmar marknaden och tröttar ut konsumenterna? Kan ingen stänga av?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Blomonj

BETYG 5 av 6

Melin Melyns debutalbum är mycket mer än bara ett debutalbum. Det walesiska bandet har med stor noggrannhet konstruerat en egen liten värld byggd som en by runt den gula väderkvarnen (”Melin Melyn” på walesiska) på kullen). Dit går bandets sex mjölnare varje morgon, med chefen Gruff Glyn i spetsen, för att förse byn med musik av allehanda karaktär.

Att det är flummigt, stolligt och allmänt knäppt hade man kunnat räkna ut av välsignelserna från både Gorky’s Zygotic Mynci och Super Furry Animals , och redan skivans introstycke byter tempo minst tre gånger och arrangemangskaraktär fler än det. Därifrån fortsätter det skena iväg i den fina psykedeliska poplåten Vitamin D som med stilig lap steel över Sgt Pepper-detaljer vill påminna oss om att ”this is not the real life, this is just another fantasy”.

På ett par ställen är texterna helt på walesiska, som på den fina countryballaden Dail, och ärligt talat är även de engelskspråkiga låtarna stundtals rätt svårbegripliga i sin vardagsförvirring. Progrockiga knepigheter som Fantastic Food, med önskan att ”the spices weren’t so spicy” till exempel, eller verser om att råka trampa på en snigel och medan man tvättar foten i handfatet grubbla över vad den stackarn egentligen hade gjort för att förtjäna ett sådant öde. Det sista är den finstämda inledningen på Running on MT, som strax brister ut i gedigen countrystomp med tillkämpad Texasdialekt, medan The Pigeon & The Golden Egg är gammalrockenroll med en glamtwist som får oss att minnas Roy Woods glittrande Wizzard.

Men även om deras vimsighet får Syd Barrett att verka rationell och Dukes of the Stratosphear att låta återhållsamma betyder inte det att de inte har skivan i fast grepp. Popsångerna är soldränkta, medryckande och vänligt omtänksamma, och när den riktiga världen blir mörk och ond i sin tilltagande galenskap framstår solskenet i byn runt den gula kvarnen som en betydligt mer trivsam vrickad tillvaro.

Av Patrik Forshage

11 mars 2025

Skivrecension

V2

BETYG 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2001)

Jack Nitzsche producerade Neil Youngs Harvest. Men långt innan dess började han sin bana hos Phil Spector, och var minst lika intresserad av storslagna orkesterarrangemang – lyssna bara till ljudspåret till Exorcisten. 

Självklart var Mercury Revs mästerverk Deserter’s Songs från 1998 som gjord för att tilltala Jack Nitzsche. Där fanns gästande The Bandmedlemmar och alla alt. countryns knep sida vid sida med museala instrument, stulna Mick Ronson-riff och framför allt storslagna orkestreringar som bandet inte hade en tanke på att försöka återskapa live. Jack Nitzsche var förstås eld och lågor, och det krävdes inte mycket förhandling innan man var överens om att arbeta tillsammans på All Is Dream. 

Men Karon hann före. En vecka innan inspelningarna skulle börja dog Jack Nitzsche, och Mercury Rev stod handfallna. Med tanke på bandets sjukdomshistoria – Jonathan Donahue hade två nervösa sammanbrott inför förra skivan – undrade många om det skulle bli någon skiva över huvud taget.

Det blev det – och det blev en uppgörelse och en hyllning. Som producent är ju Dave Fridmann på väg att bygga upp ett liknande anseende som läromästaren, så Mercury Rev axlade arrangemang och produktion själva, med avsikten att försöka leva upp till de ambitioner Jack Nitzsche hade inför samarbetet. Och de lyckas. 

Demonproducentens ande svävar så uppenbart över skivan att den nästan är möjlig att röra vid. All Is Dream är fylld av storslagna orkesterverk, med mullrande pukor, kraschande cymbaler, smygande skräckfilmskörer och fullsatta stråksektioner. Ibland blir det svulstigt som värsta U2, men Mercury Rev har hela tiden en innerlig grundton som Bono och grabbarna inte varit i närheten av sedan 1987. 

Sågen och mellotronen har åter kvitterats ut från museet, och trummor och gitarrer behåller de lofi-kvaliteter Mercury Rev vant oss vid. Det blir aldrig effektsökeri eller kokett och snobbigt stoltserande som normalt kännetecknar symfonisk rock (för det är faktiskt just den musiken det är frågan om här). Precis så här hade det låtit om samarbetet med Den Store hade fullbordats. Stort, koncentrerat och vackert, men med bara ett litet steg från sammanbrott.

Bella Union

BETYG 4 av 6

När Mercury Rev släpper sitt första egna bandalbum på nio år är de inte längre ett rockband, per definition. De intresserar sig inte för rockmusik utan för orkestermusik, som Jonathan Donahue läser (inte sjunger) noveller och reflektioner över. Likt ett filmscore bygger de stämningar och dramatik, och inledande Mood Swings blir till något av en programförklaring för hur olika orkestrerade stycken förmedlar olika känslolägen. Från dovt ensamma och ödesmättade stämningar med ekande trumpeter via jazziga trumvispar, ett saxofonsolo och återhållsamma kontrabastoner till stora pukmuller och klockspel – här finns allt från det djupt introspektiva till det stort expressiva. Men det rör sig inte om ett Hermann-bombastiskt soundtrack till någon storslagen Hollywoodaction utan till en tätt intensiv independentfilm (själva har de talat om Vangelis och Blade Runner). Om vi för 30 år sedan ville jämföra Mercury Rev cirka Deserter’s Songs med The Band så är deras närmaste referens idag snarare John Barry, återhållen och ofta subtil trots den stora orkestreringen.

Bara A Bird of No Address bryter mönstret genom att ha en text som faktiskt (visk-)sjungs istället för talas, och genom att ha markerade trummor som placerar skivans enda regelrätta låt i något mörkt och dramatiskt som ligger nära postpunk, och som att förstärka sådana iakttagelser får Ian Curtis ett omnämnande intill bland andra Jackson Pollock i Patterns. Det är sannolikt inte i närheten av att vara tillräckligt för att etablera någon som helst kommersiell potential, men det struntar lika sannolikt Mercury Rev högaktningen i. De gör musik för sig själva, och musik som kräver mycket av sina lyssnare. Men om du ger Born Horses uppmärksamhet så blir du belönad med musik för många humörsvängningar.

12 september 2024

Alarm/Border

BETYG /6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008) 

Låtar framskurna ur långa ljudsjok och sedan putsade på till dess att varenda microchip glänser.Fjärilar flyger och barn skrattar fortfarande i Mercury Revs musik, men där föregångaren The Secret Migration var naturromantisk och utomordentligt trist är det här i övrigt dess syntetiska motsats. Här är det elektroniken som är storslagen, med låtar framskurna ur långa ljudsjok och sedan putsade på till dess att varenda microchip glänser. Tusentals detaljer och ett fjäderlätt elektroniskt sound gör att vi inte avfärdar Mercury Rev som Yes arvtagare, utan istället kanske till och med hämtar hem det gratis systeralbum de lagt ut på sin hemsida.