Metronome/Warner
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010.)

Det är svårt att tro att det skulle vara Mikael Wiehes monumentala ilska över alliansregeringen som är orsaken till att han så gott som helt överger alla sina musikaliska ambitioner. Han har en historia av att kunna förvandla den mest rödglödande ilska till de starkaste sånger, och manifesterar den förmågan bland annat med engagerade solotagningar av Keops Pyramid och Victor Jara på den live-CD som följer med nya albumet. Att den förmågan skulle vara bortblåst idag låter osannolikt. 

Nej, orsaken till att han den här gången så hårt taktfast och monotont hamrar fram öppna ackord i marschtakt på sin akustiska gitarr utan att ens försöka skriva melodier får nog sökas annorstädes. Kanske på samma ställe som orsaken till att texterna är skräddarsydda för 1 maj-plakat och ramsropande? Kanske på samma ställe som de internpeppande mellansnacken på live-skivan, där han samlar enkla skratt genom att resonera om sambandet mellan stora bonusar och små penisar? Eller – om vi ens vågar tänka tanken – i angreppen på Lars Ohly, ”till höger om den amerikanska presidenten”, och ett skivomslag utformat som en valaffisch om kampvilja? 

Det är måhända inte för ett eftermäle som musiker i Joe Hills, Woody Guthries eller Bob Dylans anda Mikael Wiehe arbetar, trots att han i titelspåret visar att han fortfarande besitter den förmåga som krävs. Han kanske inte är på jakt efter ett eftermäle alls. Han kanske söker en helt ny riktning, utanför musiken? En politisk karriär, lagom till valet? Isåfall är Ta det tillbaka en utmärkt plattform, fylld av välfunna och stenhårda angrepp på den samlade borgerligheten. 

Som skiva är den svårare att bedöma, och att han ändå når till betyget här beror till största delen på bonus-CD:n fina liveinspelningar, bland annat av Peps Falsk Matematik.

Skivrecension

Thirty Tigers/Border

BETYG: 2 av 6

Jason Singer heter den här lokalpatriotiske Michigansonen (från Kalamazoo, närmare bestämt), och han har byggt upp en stabil bas via EP-releaser till collegeradio och som lokal akt på Lollapalloza under tio år.

På debutalbumet låter han ändå ängslig i sin ambition att övertyga både en indiepublik och en mer radioanpassad poppublik. Hans välkammade emo-poplåtar låter alltför ofta fabrikstillverkade – kompetent, visserligen, men enligt standardkonceptet. Han försöker närma sig The Nationals dova stämningar i Breaker Box, men så blir han orolig att någon ska ta illa upp och lägger till en kvittrande radiorefräng. Så ängsligt håller han på med sina anpassningar, ibland med uppenbara lån (I’ll Be Ok till exempel låter väl mer än lovligt av Tom Pettys Don’t Come Around Here No More).

Det finns med andra ord inget att invända mot refränger eller gitarrbaserade arrangemang – själva grundidén med musiken är att det inte ska finnas något att invända, varifrån man än kommer. Utom då att det är så anpassat och slätstruket, och lika lätt att sila bort i ljudflödet som det är att omedelbart glömma även om man ändå anstränger sig för att lyssna.

Av Patrik Forshage

13 mars 2025

Skivrecension

Mute/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2013.)

Flertalet av hans lyssnare har följt med från tiden i Nick Caves Bad Seeds och med PJ Harvey, men den som följt hans soloarbete vet att inte förvänta sig motsvarande utlevelse på Mick Harveys sjätte soloalbum. I tre relativt lågmälda singersongwriterakter skildrar han lika många faser av kärlek, med en kombination av egetskrivet material – något av det ihop med PJ Harvey – och väl valda covers av till exempel The Saints och Van Morrison. Han når inte sina forna uppdragsgivares karaktäristiska uttryck, men skivan växer rejält och det är snyggt i såväl romantikens mörkare som ljusare stadier. Den vemodigt episka Praise the Earth tangerar Echo & The Bunnymen, och hans akustiska och återhållna tolkning av Roy Orbisons Wild Hearts (Run Out of Time) är rent förtrollande.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Virgin
BETYG: 2/6

(Dubbelrecension med Vue, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Mick Jagger har inget kvar att bevisa musikaliskt. Hans kamp handlar idag om att hantera den kvardröjande myten om evig ungdom. I den kampen är joggingturer och nya barn med kvinnor yngre än hans förstfödda viktigare än rebellisk rock. Precis som hans världsturnéer med affärskompanjonerna i Rolling Stones är hans soloskivor lika förutsägbara, trygga och bekväma som en fyrstjärnig Ving-resort på Kanarieöarna. 

Men Goddess in the Doorway slår rekord i fåfäng desperat jakt på ungdomselixiret. Tidigare har Mick Jagger hoppats att yngre hippa vänners cred ska klibba av sig, men nu blir han inte bjuden på deras fester längre. Istället knyter han kontakter på societetspartyn, och Mick Jagger är så senil att han inte fattar att de andra gästerna där är lika väletablerade som han själv. Karl Lagerfeld får fotografera omslagsbilder och Bono bjuds in till trött duett, eftersom Mick Jagger enligt pressmaterialet tycker att han måste ”give young people a go”(!). Andra gäster är Pete Townsend och det ständiga rock-alibit Lenny Kravitz, medan ungdomarna representeras av Matchbox Twenty. Och när Mick Jagger i sin desperation samarbetar med den ständiga Keith Richards-kopian Joe Perry blir det nästan fånigt. Glimmer Twin plus Toxic Twin är lika med Formalin Twins? 

Resultatet kan inte bli annat än titelspårets dammiga maskindiscorock, mycket osvängiga Rolling Stones-pastisher som Lucky Day eller till och med kraftlös nu-metal som luktar unket 80-tal. 

Om du är på jakt efter Rolling Stones gör du betydligt bättre i att välja amerikanska Vue. Visst kan de beskyllas för att vara retro, och visst hoppar de på den nya tidens trender och bandvagn efter White Stripes, men till skillnad från den 58-åriga Mick Jagger är de hungriga. 

Vue har precis samma förhållande till blues och rhythm’n’blues som Rolling Stones hade 1964. De brinner för musiken, de har en gaphals till sångare med samma studsiga arrogans som den unge Mick Jagger, de har skrälliga gitarrer och en gammal orgel. Vue letar till och med upp ett halvtaskigt munspel för långsammare Little Red Rooster-inspirerade nummer som Find Your Home. 

Lika låg som inspelningsbudgeten var, lika hög är kraften och energin. Child for You skränar våldsamt, och The Hives sitter hemma i Fagersta och muttrar, det här är ju precis det de vill uppnå. Vue är så larmiga och kaxiga att de varje lördag lyckas provocera någon till krogfight där de får så mycket stryk att de måste bäras hem. Det räcker för att Vue från San Francisco ska slå sig in bland årets viktigaste skrändebutanter tillsammans med The Strokes från New York och The Von Bondies från Detroit.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bella Union/Cooperative
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2013)

Förutom samarbetet med John Grant på hans Queen of Denmark är Midlakes sju år gamla The Trials of Van Occupanthermed sin mjuka naturromantiska folkrock fortfarande den ohotande höjdpunkten i Texasbandet Midlakes karriär, och tyvärr får vi nog börja ställa in oss på att de inte kommer att kunna nå sådana nivåer igen. Sångaren Tim Smith är inte längre med, och med ambitionen att minska det nostalgiska inflytandet drar de sig paradoxalt nog allt längre in i rock med psykedeliska inslag. Det är ett mer välbefolkat territorium, och utan såväl sina folktendenser som starka visioner får Midlake trots ökande habilitet ställa sig långt bakom till exempel Dungen i det ledet.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bella Union/Bonnier Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2010)

”Temat för albumet är livet och döden, med lite natur däremellan”. Självklart. Och det hade kunnat bli ännu flummigare, eftersom Texasbandets fascination för brittisk 60-talsfolk blir allt djupare. Men till skillnad från så många kollegor med samma fabläss blir de aldrig medeltida mot våra rumpor, och med sina snygga fokuserade melodier och sina elektriska instrument hamnar de istället någonstans i närheten av våra egna Träd, Gräs och Stenar eller varför inte Dungen. Hur skulle det kunna vara en dålig sak?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bella Union/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)

Beroende på övertygelse är Rufus Wainwrights gärning – att föra in musikalens såväl storslagna som banala dimensioner i popmusiken – en välsignelse eller en förbannelse. En annan församling bedriver ett lika intensivt missionsarbete för fantasyfixerat progressivt 70-talsflum. Midlake ser det som sin mission att förena de båda riktningarna, och redan har de byggt en egen församling hemma i LA. Kring storslagna episkt berättande pianoballader dansar de med fjärilar i håret och flöjter i truten, och sjunger sånger om jättar och om att med banditers hjälp återvända till ett ickematerialistiskt naturliv.

Men även den som varken går igång på Dunderklumpen eller musikaler kan lätt hitta orsaker att lyssna på Midlake. Musikalisk snuddar Midlake vid Flaming Lips, och Tim Smiths vekt glidande röst påminner väldigt mycket om Ron Sexsmith. Varierande tempon, tjocka lager av vokalstämmor och ibland nästan powerpopigt kaxiga gitarrer bidrar till stor dynamik. Suggestiva Young Bride kombinerar upptempo med baklängesljud och fiolsolo, och hade varit en hit i en Jethro Tull-värld befolkad av människor med expanderande medvetanden.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Comsat Angel
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2015.)

Även om Mikael Herrström själv lyssnar mest på barnmusik så är den mycket privata A No Family Affair en väldigt vuxen skiva om ofrivillig barnlöshet. Hans stilla och nakna ballader går konsekvent i djupaste moll, även när de tar menuettform eller börjar som en muntert konstrande liten speldosetrudelutt. Allra mest sorgsen är No Substitute, vars orgel och nerviga biolin påminner om John Cales avtryck i Velvet Underground, och trots att sagan får ett lyckligt slut präglas även den avslutande kärleksförklaringen till barnet i A Heart That Pops av djupt allvar.

Comsat Angel/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007.)

På 80-talet trodde vi för en kort sekund att Fire Engines kunde vara Stockholms svar på Gun Club. Det var de förstås inte, men Mikael Herrström hittade andra sysselsättningar som producent åt Stefan Sundström, Mattias Hellberg och Thåström, och som musiker-for-hire åt halva Sverige.

På egen hand har det hunnit gå sju år sedan hans första album, och nu betalar folk som Pelle Ossler, Martin Hederos och Andreas Söderström tillbaka med gediget mörkt rockhantverk, med allt från hårda Do They Let My Kind in There med drag av Soundtrack of Our Lives över en stilla psalm till sentimentala rockvalser. Consumer Citizen är en ödsligt ekande motpol till A Working Class Hero, med de minst smakliga dragen av konsumtionssamhället, men det är den superba Mott the Hoople-pianoballaden Fate & Destiny som gör att du behöver Mikael Herrström mer än du anar.

Anti-/Playground

Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2016)

Den röst som är Mavis Staples kan aldrig få något annat än högsta betyg. Som 76-åring besitter hon samma omfång och om möjligt ännu mera kraft än i sin ungdom, och har dessutom en patina som ger henne ojämförbar auktoritet. Det är en röst som behöver behandlas med vederbörligt rootsrespekt, och med först Ry Cooder och sedan Jeff Tweedy som producent har hon nu haft en mäktig och värdig 10-årsperiod med flera av de bästa albumen i sin karriär. 

Det är svårt att tänka sig någon mer självklar att plocka upp stafettpinnen att producera drottning Staples efter dem än musikarkeologen M Ward, och det är svårbegripligt hur han kan fatta så fatala beslut att ekipaget kör i diket. Efter föregångarnas avskalade soul- och gospelgrooves följer M Ward istället det där utsiktslösa standardkonceptet för veteransoul som bland annat Solomon Burke utsatts för på sin ålders höst. 

Livin’ On A High Note är alltså fylld av specialskrivna låtar från en allstar-uppställning som imponerar väldeliga på pappret. Men bland alla positiva saker som finns att säga om Nick Cave, Tune-Yards och Bon Iver finns väldigt sällan begrepp som ”soul” eller ”groove”, och i avsaknad av sväng fläskar M Ward istället på med excesser av blås, med överdrivna Staxpastish-gitarrer, med mustiga rocktrummor och med kunniga men okänsliga studiomusikerkörer. 

Även Neko Cases rätt fina History, Now är överarbetad och malplace, men den är ändå skivans enda förmildrande stund. Utöver Mavis Staples röst, som höjer betyget med två betygssteg jämfört med vad skivan i övrigt förtjänar.