(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010)
I veckan besöker den unga trion Mountain Man både Stockholm och Göteborg för att värma oss med sina sånger och sina tre distinkta stämmor som fungerar så utsökt tillsammans. Nöjesguiden, som delat ut högsta betyg till deras debutalbum Made the Harbor, peppade med dem under uppladdningen hemma i Vermont.
Från början var de ingen trio. Alex Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath lärde känna varandra på campus i Vermont och började sjunga tillsammans. När de kom i kontakt med Molly Erin Sarle var det långtifrån kärlek vid första ögon- och öronkasten. Men en sak stod klar omedelbart.
– Vi visste att vi var tvungna att sjunga tillsammans, konstaterar Molly medan Alex och Amelia fnissar förtjust. Om det var det aldrig någon tvekan.
Och sjöng gjorde de, med en sådan gemensam klarhet och skönhet som First Aid Kit fått oss att tro att man måste ha vuxit upp tillsammans för att nå till. Men de sjöng inte de gamla traditionella folkvisor som den som lyssnat på Mountain Mans debutalbum föreställer sig.
– Vi försökte sjunga Cyndi Lauper tillsammans, förklarar Amelia. Vi hade den här idén om att göra ett av hennes album från början till slut. Men det sprack. Molly var aldrig särskilt förtjust i Cyndi Lauper, när allt kommer omkring.
Med sången växte också relationen.
– Vi lärde oss att hänga och umgås på det sättet, konstaterar Amelia, och Molly instämmer.
– Det finns en stark intimitet i att sjunga tillsammans, och på ett sätt blir det en mycket mera intuitiv kommunikation än genom att prata.
En vinyl-tiotummare på etiketten Underwater Peoples, som är erkända för att ha örat mot marken och en utsökt fingertoppskänsla, räckte för att snacket skulle vara igång. Efter deras spelning på branschfesten South By Southwest föll recensent efter recensent pladask för deras tre stämmor, var och en mycket distinkt och tillsammans den mest utsökta kombination. Men hur förbereder man sig för den sortens plötslig uppmärksamhet?
– Det går inte att förbereda sig på sådant, funderar Molly. Det är otroligt spännande, men eftersom det är så oförutsägbart är det lite läskigt också. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till när folk plötsligt började skriva och prata om oss.
Amelia och Alex instämmer.
– Än så länge har vi inte haft tid att reflektera särskilt mycket alls.
– Det har varit en galen resa. Man har ingen aning om vart den tar oss.
Ingen aning alls? Vad skulle ni önska av framtiden?
– Att skriva fler sånger, menar Alex. På albumet använde vi dem vi hade skrivit, dittills. Det är inte som att vi valde och fick en mellan en massa låtar över direkt.
– Att gå ut college, till att börja med. Jag har tre terminer kvar. Men jag tar nog studieuppehåll nästa termin, för att kunna turnera.
Molly suckar och bollar över frågan till Amelia, som förstås har svaret klart.
– Att äntligen få göra den där covern av ett Cyndi Lauper-album.
Venn/Border
BETYG 4 av 6
I efterdyningarna av The Idles och tätt i hälarna på Bob Vylan släpper den Dublinbaserade punkinnovatören och producenten Meryl Streek sitt andra album. Hans beats är intensiva och pådrivande, med manglande trummor och bas i extremt tempo och synthar, gitarrer, blås och effekter i en mäktig ljudvägg för Meryl Streek att gorma över. Gäster från bland annat The Chisel och A Place To Bury Strangers bidrar, men Meryl Streek är i allt väsentligt ett väldigt högljutt enmansprojekt.
På sitt debutalbum 2022 angrep han katolska kyrkan för deras övergrepp mot barn, och han har knappast tonat ned ilskan sedan dess. Han är skitförbannad på giriga hyresvärdar, våldsamma polisingripanden och korrupta politiker, och han angriper en politik som ligger bakom en ökande självmordsfrekvens. Men samma passion finns också i hyllningen till salig farbror Paddy, som inte hade tid att arbeta eftersom han hade så mycket att lära genom sina böcker, på det genomgående temat att inte acceptera andras regler och villkor.
Avslutande The Stardust med irländsk tin whistle är särskilt krävande, om en nattklubbsbrand 1981 där de efterlevande familjerna fortfarande inte mött det ansvarstagande eller den ekonomiska upprättelse de väntat på i mer än 40 år. Meryl Streek använder drygt fyra minuter till att nämna namnen på var och en av de 48 personer som avled i branden.
Meryl Streek är Crass för 2024 – obekvämt, störande, jobbigt och helt nödvändigt.
Av Patrik Forshage
Den 31 oktober 2024
Skivrecension
Mom&Pop
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2012)
”Hey, I’m not synthetical”, försöker Emily Haines övertyga oss. Och vi som hört henne i olika Broken Social Scene-konstellationer tror egentligen inte det heller. Problemet är dock att den som enbart tagit del av hennes huvudsakliga sysselsättning med Metric faktiskt lätt kan tro det. Och att döma av Metrics lagom uppstudsiga gitarr- och synthpop i pastellfärg är hon av ganska uråldrig modell dessutom.
Metronome/Warner
BETYG /6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2009)
Det är klart att man inte kan gilla allt som kommit ut på en skivetikett, och särskilt inte om den varit aktiv – och till och med mycket aktiv – under så lång tid som Metronome. Ännu mindre så när skivorna på etiketten så tydligt faller in under de rubriker som jubileumsboxen Metronome Records 60 År valt för sina tre första CD – Jazz på Metrononome, Schlager på Metronome och Rock & Visa på Metronome.
Men det finns en stringens i materialet, varsamt och inspirerat utvalt av Lars Nylin, som får de till synes omöjliga genrekamraterna att hänga ihop på ett otvunget och smidigt sätt, och som gör det svårt att hitta några svaga punkter i etikettens historia. De tidigaste jazzinspelningarna med tillresta storheter som Quincy Jones, Stan Getz och Coleman Hawkins glänser ikapp med inhemska hjältar Georg Riedel, Jan Johansson och inte minst Lars Gullin.
Schlager i Metronomes tappning innebar Owe Thörnqvist, Siw Malmkvist, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Zetterlund och Alice Babs med Charlie Norman, samtliga närvarande med minst ett av sina paradnummer vardera.

Ändå är det i sin sista tredjedel – och boxens tredje CD – som Metronomes verkliga storhet ligger. I sin visdel knöt sig Anders Burman till sin den helt oprövade holländaren Cornelis Vreeswijk, som kom att bli en av etikettens mest såväl lojala som produktiva artister. Det blir ganska hopplöst att ha med honom i den här sortens box, hur skulle man kunna välja bara några enstaka spår, men Somliga Går med Trasiga Skor är förstås självskriven.
Lika omtumlande fantastisk är holländarens vän och upptäckare Fred Åkerström, och lika omöjlig att presentera med något enstaka spår. Glimmande Nymf är ett bra exempel på varför Fred är den bästa Bellman-uttolkaren någonsin, och Jag Ger Dig Min Morgon är självklar för att visa hans romantiska sida. Men den bullriga suputen, till exempel med Spritarnas Tango, får inte plats här, tyvärr.
Och så var det Rock på Metronome då. Med Pugh Rogefeldts Ja Dä Ä Dä 1969 som startpunkt. Sveriges första svenskspråkiga rockskiva, och fortfarande en av Sveriges allra bästa. Fråga Dungen om du inte tror mig. Men Pugh var inte ensam. John Holm och Bernt Staf tillhör etikettens andra toppar, och Ola Magnell fortsätter att vara orättvist förbisedd som den svenska americana-scenens ursprungsgestalt och mästare (trots frånvaron av hans mästerverk Min Häst Har Blivit Sjuk).
Att vara en popetikett var Metronome under sin storhetstid däremot inte intresserade av, och boxens fjärde CD Moderna Metronome är en dålig ursäkt. Musikaliskt är den pliktskyldig och fullständigt ointressant. Varsin hit av Orup, Niklas Strömstedt, Daniel Lemma, The Latin Kings, Agneta Fältskog och Soundtrack Of Our Lives, för att nämna några i den extremt brokiga skara som fullständigt saknar den stringens som var så tydlig i Metronomes artistutbud fram till 1979 (trots udda släpp som Magnus & Brasse och det alpina skidlandslaget med bland andra Ingemar Stenmark).
Det beror förstås på att demonteringen av etiketten Metronome påbörjades 1979, när den köptes upp i WEA och Warner, och sedan fortsatte när Anders Burman lämnade bolaget ett par år senare. Bara ett fåtal av låtarna på den avslutande skivan kom faktiskt ut på Metronome – de flesta släpptes på andra underetiketter till Warner – och de som ändå bär Metronome-loggan hade i de allra flesta fall lika gärna kunnat komma på någon annan etikett. Så var sällan fallet under etikettens storhetstid.
Njut alltså din enkelt redigerade egna jubileumsbox Metronome Records 30 år, 1949-1979 – helt enkelt boxens tre första skivor rätt upp och ner – och drick en gravöl såhär ungefär 30 år efter att en av Sveriges viktigaste skivetiketter slutade vara viktig. Den sorry excuse for an album som är boxens fjärde CD kan du använda som glasunderlägg.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008)
När vi skulle smygläsa förra numret av Nöjesguiden bjöd vi in Brooklyn-duon MGMT att ha den officiella efterfesten till deras Acceleratorgig hos oss. De spelade skivor och vi dansade.
Hej MGMT! Det här med att spela skivor går ju bra det också.
–Vi är inte direkt polerade dj:s, och det är just det som är kul. Det kanske inte blir så snygga taktmixar, men det blir en jävla blandning.
Eklektisk – är det ett bra eller dåligt ord?
–Det är bra för oss, för då slipper vi fundera på vilken stil vi har. I MGMTs musik försöker vi ju alltid få med alla olika stilar vi älskar, så det är inte alls negativt. Vi gillar Abba och David Bowie, men vi gillar Suicide och Chrome lika mycket.
Era tidiga spelningar var mest oväsen, och ni har sagt att ert mål var att bli hatade.
–Det första halvåret försökte vi få folk att lämna lokalen. Sedan har vi prövat ironi, oväsen, bara knäppa loopar och sånt, och hade väl tänkt att vi ville ha kvar lite av det på nya albumet. Men så blev det inte.
När era låtar används i tv-serier och reklamfilmer – är ni involverade?
–Bara genom att vi säger ja eller nej. Mer ja än nej, faktiskt. Om någon vill ge oss 20 000 dollar för att ha med en av våra låtar i en bilreklam i Litauen, varför skulle vi säga nej? Men inte McDonalds eller så, där går gränsen.
Bryr ni er om hur folk uttalar ert namn?
–Vi säger MGMT, och folk får säga MGMT eller Management, vi bryr oss inte. Från början kallades vi The Management, men sen kortade vi det eftersom det fanns ett annat NY-band som hette samma sak.
Känner ni till NG LI?
–Huh?
Viking Linjen? De har ju kortat sitt namn på samma sätt.
–Wow! Intressant.
Berätta ert värsta krogminne!
–Jag får nya minst en gång i månaden. Man anstränger sig, man betalar dyra pengar, och så är servicen och maten kass. Så är det ofta i London, och när jag var i Rumänien gick det inte att få en vettig bit mat någonstans. Hemskt. Men New York är fantastiskt, det finns så många bra restauranger. Samma sak med Los Angeles och San Diego – där kan man få en riktigt bra taco.
Det är svårare i Stockholm. Vad har ni ätit till middag idag?
–Vi beställde Swedish meatballs. De var riktigt bra faktiskt. Men jag åt inte upp.
Columbia/Sony
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008)
Beståndsdelarna är uråldriga. Rock, pop, disco, G- och A7-ackord, vassa gitarrer och arty samplingar, falsett och smarta refränger – alltihop har kombinerats på olika sätt ända sedan Mary hade ett litet lamm. Ändå står vi där tillsammans med Cheetah Chrome och The Trammps och ler förbryllat, fånigt och lyckligt över hur en Williamsburgduo lyckas lura oss att tro att deras debut är hypermodern och lika livsnödvändig som champagnecocktails.
Diesel/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2009)
Att debutera med ett coveralbum fullt av Led Zep, Neil Young och Nirvana känns nästan som fusk. Å andra sidan får det Skelleftetjejen Micadelia att framstå som väldigt anonym, och efter hennes slutförda värv sitter vi undrande kvar. En skicklig uttolkare är hon, ingen tvekan om saken, och det är svårt att tänka sig en bättre underhållare för 40-årsfester. Om hon är något mer än det återstår det fortfarande att bevisa.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Mute/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2013.)
Flertalet av hans lyssnare har följt med från tiden i Nick Caves Bad Seeds och med PJ Harvey, men den som följt hans soloarbete vet att inte förvänta sig motsvarande utlevelse på Mick Harveys sjätte soloalbum. I tre relativt lågmälda singersongwriterakter skildrar han lika många faser av kärlek, med en kombination av egetskrivet material – något av det ihop med PJ Harvey – och väl valda covers av till exempel The Saints och Van Morrison. Han når inte sina forna uppdragsgivares karaktäristiska uttryck, men skivan växer rejält och det är snyggt i såväl romantikens mörkare som ljusare stadier. Den vemodigt episka Praise the Earth tangerar Echo & The Bunnymen, och hans akustiska och återhållna tolkning av Roy Orbisons Wild Hearts (Run Out of Time) är rent förtrollande.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Bella Union/V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)
Beroende på övertygelse är Rufus Wainwrights gärning – att föra in musikalens såväl storslagna som banala dimensioner i popmusiken – en välsignelse eller en förbannelse. En annan församling bedriver ett lika intensivt missionsarbete för fantasyfixerat progressivt 70-talsflum. Midlake ser det som sin mission att förena de båda riktningarna, och redan har de byggt en egen församling hemma i LA. Kring storslagna episkt berättande pianoballader dansar de med fjärilar i håret och flöjter i truten, och sjunger sånger om jättar och om att med banditers hjälp återvända till ett ickematerialistiskt naturliv.
Men även den som varken går igång på Dunderklumpen eller musikaler kan lätt hitta orsaker att lyssna på Midlake. Musikalisk snuddar Midlake vid Flaming Lips, och Tim Smiths vekt glidande röst påminner väldigt mycket om Ron Sexsmith. Varierande tempon, tjocka lager av vokalstämmor och ibland nästan powerpopigt kaxiga gitarrer bidrar till stor dynamik. Suggestiva Young Bride kombinerar upptempo med baklängesljud och fiolsolo, och hade varit en hit i en Jethro Tull-värld befolkad av människor med expanderande medvetanden.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Comsat Angel
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2015.)
Även om Mikael Herrström själv lyssnar mest på barnmusik så är den mycket privata A No Family Affair en väldigt vuxen skiva om ofrivillig barnlöshet. Hans stilla och nakna ballader går konsekvent i djupaste moll, även när de tar menuettform eller börjar som en muntert konstrande liten speldosetrudelutt. Allra mest sorgsen är No Substitute, vars orgel och nerviga biolin påminner om John Cales avtryck i Velvet Underground, och trots att sagan får ett lyckligt slut präglas även den avslutande kärleksförklaringen till barnet i A Heart That Pops av djupt allvar.