Island/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2004)

Tänk dig Lawrence och hans Denim, fast utan ironi. Tänk dig en extrem och onormal stad, utslängd mitt i intet, där ett frikyrkligt gäng grabbar förälskat sig i mosters 70-talssinglar med Alvin Stardust och Marc Bolan. Tänk dig att samma grabbar i sitt sökande efter det ballaste brittiska från 80-talet blev lurade av äldre syskon att tro att det var Duran Duran och ABC som varit de coola indiebanden. Tänk dig sedan att dessa grabbar sedan klipper sig i fåniga frisyrer, går lös i morsans sminkväska och startar ett band för att försöka härma alltihop, och skriver enkla poplåtar med de billigaste texter vi hört sedan Scissor Sisters. 

Nej, det handlar inte om Jönköping, och det handlar inte om The Ark. The Killers kommer från Las Vegas, där Brandon Flowers, jodå, så heter han, namngav sitt band efter det fiktiva bandet i en New Order-video. Med alla de pusselbitarna, och dessutom en rejäl skopa syntar, uråldriga stråkmaskiner, sexuell ambivalens och tillkämpad brittisk accent är det som upplagt för katastrof. 

Men The Killers har låtar som faktiskt är killers. Jenny Was A Friend Of Mine är en smart poplåt med en baskrok som fastnar direkt och syntsjok som inte hörts sedan Simple Minds dagar. Missa inte heller singlarna Mr Brightside och fantastiska Somebody Told Me med en av de mest utstuderat cheesiga refrängerna någonsin (”Somebody told me that you had a boyfriend, who looked like a girlfriend that I had in February of last year, It’s not confidential, I’ve got potential”). 

Det är förstås dömt att gå överstyr. All The Things That I’ve Done bygger upp ett crescendo där till och med en gospelkör ryms, för att sjunga den inte alltför fyndiga raden ”I’ve got soul but I’m not a soldier”. Men eftersom till och med en sådan pinsamhet klämts in i en smart poplåt förlåter vi det. Precis som Las Vegas erbjuder inte The Killers några intellektellt utmanande aktiviteter, men väl hypersnygg yta och förförande förströelse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2006)

Las Vegas-band som utifrån ett sjukligt intresse för 80-talets brittiska new romantic-trend, med synth-sjok, fejkad brittisk accent och den sortens frisyrer vi andra till och med under tortyr förnekar att vi någonsin synts med – jo, det var haha-kul. Första varvet. Nu är det dags för det andra. 

Borta är pancake och eyeliner, och kråskjortorna har hamnat längst ner i tvättkorgen. Brandon Flowers har odlat skäggstubb och när bandet poserar lika kråmande som förr är de idag iklädda nogsamt neddammade cowboy- och indian-utstyrslar. Inget att titta två gånger åt, med andra ord. Om det inte varit för att debutens skrattretande yta gömde ett par knäckande poplåtar. De var så bra att man är beredd att vada igenom uppföljarens räcka svulstiga rockepos, med bandets hemstads uppblåsta längtan efter att vara åtminstone störst, på jakt efter liknande vinster. Gesterna är mer teatraliska, synthmattorna mer ogenomträngliga och gitarrerna mer bombastiska. 

Men huset vinner alltid i längden, och den här gången får vi inga låtjackpots. Det pompösa blir bara enerverande, och när The Ark driver samma sorts kitschiga casino med betydligt mer charm och glädje här hemma finns ingen anledning att söka sig till Las Vegas.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2016.)

När vi nu har tvingats acceptera den fortsatta existensen av lätt-goth kan man konstatera att det finns värre representanter än The Kills. På deras femte album blandar de sitt dova pukmullrande och sitt ödsligt ekande Bauhaus-eko med rätt smarta popmelodier, och tack vare en sönderklämd hand ägnar sig Jamie Hince mer åt elektroniska leksaker än åt sitt sedvanliga och ärligt talat ganska konventionella gitarrharvande.

Siberian Nights till exempel kombinerar ett smart riff och funky drumming med duschscenen-i-Psycho-stråkar, vilket ger Alison Mosshart en utmärkt plattform för suggestivt vokaldrama. På samma sätt förmår långsamma Days of Why and How behålla luftigheten trots sitt dova mörker, och Hard Hard Habit to Break leder rentav tankarna till en äventyrlig variant av sena Blondie. Lika lyckade är inte några akustiska ballader och blueslåtar, som bara blir platta, och den maskinella ZZ Top-boogie som är Bitter Fruit är ett bottennapp som ensamt sänker betygsnivån ett helt steg.

Domino/Playground

BETYG 4 av 6

Som ett litet mellanspel släpper The Kills en anspråkslös EP med fem spår, och markerar nogsamt att fyra av dem är icke-elektriska. Det inpluggade undantaget är en cover av Billie Eilish Happier Than Ever (eller för att krångla till allt fullständigt så är det egentligen en elektrisk cover av deras egen akustiska version av låten vid en radiosession häromsistens). Här mullrar den av dov spartansk elektricitet, och med ekande engagemang förvandlar Allison Mosshart hitlåten till någon slags trasig torch song från postapokalypsen. Om den inte plockas upp till andra säsongen av Fallout beror det på någons rena tjänstefel.

Resten är versioner av låtar från förra årets album God Games, och i akustiska versioner blir dramatiken inte bara tydligare utan faktiskt starkare. I My Girls My Girls tar paret Allison Mosshart och Jamie Hince hjälp av en mindre gospelkör, och även om instrumenteringen är akustisk så är framförandet minst sagt elektriskt. 

Patrik Forshage 

25 september 2024

Bulletproof/Bertus

BETYG: 3 av 6

På en fest finns det förstås en poäng i att spela ett knippe av Jamaicas största ska-hits och några välkända tidiga reggaelåtar så originaltroget som möjligt, och kan man som The Kingston Lions mönstra på välrenommerade originalmusiker (Robbie Lyn, Sly Dunbar, Boris Gardiner, Bubbler Waul bland andra) är partyt garanterat lyckat. Därifrån tar man mer än gärna med sig en souvenirskiva. Men man lyssnar aldrig någonsin på den, för väl hemma finns ju originalen att tillgå minst lika enkelt, och avsevärt mer autentiskt.

Souvernirskivan har en andra tänkbar funktion, nämligen att locka arrangörer att boka partybandet till nästa fest, och dessa tolkningar av standards som A Message to You Rudy, Rivers of Babylon, Israelites, Pressure Drop och War Ina Babylon (med Dave Wakeling från The Beat i rollen som Max Romeo) borde verkligen locka till det. 

Men inspelningarna har legat på vänt under några år, så hälften av bandet har faktiskt hunnit trilla av pinn, såväl Sticky Thompson, Mikey Boo Richards och Mikey Chung som Karell Wisdom. Då har den här skivan ungefär samma existensberättigande som 70-talets coversamlingar Top of the Pops, hur originaltrogna tagningarna av de fantastiska låtarna än är.

Av Patrik Forshage

Den 19 augusti 2025

Skivrecension

Virgin/EMI
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2006)

Du tycker att det är för få band som trängs för att få några smulor från Pete Dohertys bord? Du tycker att det är en god idé att försöka göra Babyshambles-konceptet lite mera rumsrent genom att låta det dra iväg mot lite hederligt Oasis-tragglande? Du tycker att det är en originell idé att varannan låt ska vara ösigt slamrig och varannan akustisk gullig? Du kan till och med leva med idén att sjuttonåringar från Brighton gillar Sting och Police och inte klarar att dölja det i sin egen bagatellpop? Du tycker att djup, eftertanke och originalitet är överskattade begrepp? Missa inte The Kooks. 

Virgin/EMI
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008)

Lite snyggare, lite mindre farligt, lite mer barntillåtet – om Hollywood gjorde teen drama av Pete Dohertys pågående dokusåpa hade det låtit exakt så här.

Fortuna Pop!/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007.)

Irriterad på tjatet om Jens Lekman? Isåfall lär inte The Ladybug Transistor tredje album hjälpa. Brooklyn-bandet lyckas nämligen mycket bättre med just den sortens smarta och ledigt tillbakalutade pop som käre Jens försöker fixa, och dessutom med hans medverkan. The Clientele och Architecture in Helsinki bidrar också, men är man född med en perfekt Lloyd Cole-bariton och en sådan popådra som Gary Olson är allt sådant utanpåverk egentligen alldeles onödigt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Polydor/Universal
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

Lee Mavers ofullständiga. Så betraktade det perfektionistiska geniet själv det album som skivbolaget 1990 trots hans högljudda protester till slut släppte, tre år efter att inspelningarna påbörjats. Lee Mavers ofullständiga. Så betraktade det perfektionistiska geniet själv det album som skivbolaget 1990 trots hans högljudda protester till slut släppte, tre år efter att inspelningarna påbörjats. Och så låter The La’s enda album fortfarande, trots att det här har expanderats från 12 till 38 låtar. Nu rymmer det utöver den officiella Steve Lillywhite-producerade versionen dessutom en tidigare inspelning av hela albumet med Mike Hedges i producentstolen, och en hel del lösa trådar dessutom, men det känns fortfarande just så ofärdigt som upphovsmannen tyckte. Det förtar på intet sätt skivans fullödiga skönhet.

Under britpopens glansdagar verkade Damon Albarn aldrig kunna sluta tjata om Ray Davies och The Kinks, medan Noel Gallagher fick in ordet Beatles i varannan mening han yttrade offentligt. Det blev i längden parodiskt, särskilt som herrarna (liksom för övrigt varje britpopmusiker med någon som helst gnutta kvalitet) så uppenbarligen hade hittat till sina respektive idoler via nästan samtida The La’s.

Den som än så länge bara har upptäckt There She Goes och kanske Timeless Melody, den mest rättvist betitlade poplåten någonsin, har en fantastisk guldgruva här. Börja till exempel med singeln Feelin’, så fint, så simpelt, så självklart, och med sitt releasedatum i februari 1991 är The La’s senaste utgåva som aktivt band, och trots ihärdiga rykten om att Lee Mavers tagit sig i kragen lär den också vara deras sista. Den är långt ifrån fri från skavanker, men som med The La’s pop är det en del av storheten, och deras legend kommer att fortsätta växa.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal

BETYG: 5 av 6

När elgitarren bryter in direkt efter operettpartiet i Second Best är The Last Dinner Party redan i hamn. Inte bara är det en Sparks-pastisch så exakt och så briljant att man spontanjublar högljutt. Inte bara är det en av många finesser i en oerhörd rikedom av snickarglädjedetaljer att häpna och glädjas åt. Det är också ett symptom på ett komplett rockalbum av en sort som inte görs längre.

Redan i inledande Agnus Dei och Count the Ways manifesterar bandet sina stora dynamiska arrangemang där en stenhård glamrockgitarr och tunga trummor brottas med stråksektioner som armbågar sig in och kastas ut igen, och med avancerade stora körverk av den mer kvalificerade skolan. Alla i Londonkvintetten besitter skolade röster och använder dem, särskilt avancerad i Rifles franspråkiga körpartier, men har den goda smaken att sedan släppa på all prestige som brukar hänga samman med sådan skolning och istället bara ösa omedelbart efteråt i samma låt. 

Det är ett risktagande, en lekfullhet och en storslagen ambition som inte ligger varken Tony Viscontis arbete med just Sparks på Indiscreet eller Roy Thomas Bakers produktion på Queens A Night at the Opera efter. Och hade det här varit det tidiga 1970-tal där de hämtar en hel del av både sina omedelbara glamrockinfluenser och de teatrala och orkestrala rackambitionerna hade det inte varit konstigt att de följer upp sitt strålande debutalbum med ett än mer ambitiöst andra album knappt två senare, men i vår tid uppfattas det som brådska. Någon sådan märks dock inte i arrangemangen, och inte heller i samtidigt komplexa och omedelbara låtkonstruktioner eller lyrikteman

Här finns en hel rad rocklåtar med klassikerkvalitet, som den drivna och obehagliga ghostingreflektionen This is the Killer Speaking och den allvarsamma I Hold Your Angers modersinstinkt. Sail Away är en fin serenad med bara Abigail Morris röst mot Aurora Nishevcis flygel, och skivans till sitt sound mest omedelbart popiga låt The Scythe, är i sin lyrik desto mer komplex i sin sammanflätning av en förlorad kärleksrelation och en avliden far. 

Texterna befolkas of fiktiva eller lånade karaktärer, där de tydligast uttalade återfinns i avslutande Inferno. Där definierar sig Abigail Morris först som Jesus Christ och sedan som Jean d’Arc innan hon hänfaller åt att ”watching the Real Housewives and crawling upon the wall”.

Med sin debut anmälde sig The Last Dinner Party som aspiranter till att vara ett av Englands viktigaste band det här årtiondet. Med From the Pyre har de lämnat de flesta andra utmanare långt bakom sig.

Av Patrik Forshage

Den 23 oktober 2025

Skivrecension