Vem älskar skivbolagens ström av påkostade återutgåvor av gamla örhängen? Tja, det beror förstås på. Den tredje serien CD-återutgåvor av samma gamla Elvis Costello-plattor siktar inte in sig på att nå en ny publik. Målgruppen är gamla suckers som undertecknad, som måste ha bonusmaterialet i form av varje skivas extra CD med framför allt demos.
Så nu sitter vi här och dreglar med tre olika exemplar av My Aim is True (Edsel/Demon), Spike — the Beloved Entertainer och All This Useless Beauty (båda Warner/Rhino). De har redan betalat sig flera gånger om för skivbolaget, är utan inspelningskostnader och med minimal lansering. Ändå kostar de som nyinspelade skivor eftersom vi antas ha råd och lust att betala det.
Samma sak med skivbolagens nya metod att lura oss att betala för det vi redan har. Kinks, Beatles, The Jam och till och med The Stranglers får se dåliga faksimiler av sina gamla singlar nedsorterade i ”exklusiva” boxar till hutlösa priser, riktade till fans som redan har allt. Trots att jag redan hade alla originalsinglarna jagade jag Morrisseys andra singelbox The CD Singles 91-95 (HMV/Parlophone) på import långt innan EMI bestämt sig för att släppa skivan i Sverige.
Men jag ångrar mig nog lite, det här är Morrissey på väg utför. Fortfarande skrev han lysande poplåtar som We Hate It When Our Friends Become Successful och The More You Ignore Me, The Closer I Get. Men de samsas med mindre inspirerade My Love Life och Sunny. Dessutom hade Morrissey frångått sin vana att skämma bort oss med omistliga B-sidor. Jack the Ripper och Moon River är undantagen, men här finns för många förlängda versioner och liveversioner av gammalt material. Allt finns på mer ekonomiska samlingsskivor, och för fanatiker rekommenderas hellre förra årets singelbox, med lika många singlar från första delen av Morrisseys solokarriär. Då gick han inte vilse många gånger.
Trevligare då när Buzzcocks och Blondies originalskivor kommer i lågprisvarianter, utan att man snålat med bonusmaterial. I Strokes fotspår kan det leda till att en ny generation får upp ögonen för två band som blandade bländande pop med energi, skrän och farlighet för tjugo år sedan. Tillsammans med Chris Stein åstadkom Debbie Harry briljant pop på Blondie, Plastic Letters och Parallell Lines (alla Capitol/Chrysalis). Dessutom får vi originalversionen av första singeln X-Offender och covers av T.Rex Get It On (som vanligt i USA kallad Bang a Gong, av moralskäl) och David Bowies Heroes med originalets Robert Fripp på gitarr.
Och när Buzzcocks samling Singles Going Steady (UA/EMI), utökad med bland annat You Say You Don’t Love Me från 16 till 24 legendariska spår, går att få tag på för under en hundring är det en ren kulturgärning från skivbolagen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
